Dagens frågor


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Kommunistisk u-hjälp
I den vulgärdebatt, som inspireras av olika
kommunistiska grupper, vare sig det är frå-
ga om hr Hermanssons nu nästan halvt salongsfähiga meningsfränder eller de betydligt mindre rumsrena FNL-grupperna,
marxist-leninisterna, maoisterna, dubbelmaoisterna etc., utgör den s. k. tredje världen en väsentlig ingrediens. USA och Västerlandet i gemen utmålas som den kapitalistiske exploatören, medan kommunistländerna är u-ländernas verkliga vänner.
Många, som omfattar den kommunistiska
myten, låter sig naturligtvis inte rubbas i
sin tro av fakta. Andra åter är rätt intresserade av en jämförelse mellan den kommunistiska och den västerländska u-hjälpen.
Under åren 1954-1968 uppgick den
utlovade hjälpen till u-länderna från kommunistblocket (Sovjet, Kommunist-Kina
och Östeuropa) till nära 10 miljarder dollars; i denna summa är inte vapenhjälp på
5,5 miljarder inräknad och ej heller den
speciella hjälpen till Castros Cuba. Det skall
för jämförelsens skull observeras, att den
västerländska faktiska u-hjälpen mellan
åren 1954 och 1967 uppgick till inte mindre
än 11O miljarder dollars, alltså 11 gånger
så mycket som utlovats från kommunistsidan.
Sovjets ekonomiska hjälp har koncentrerats till vissa länder, särskilt de som gränsar till Sovjet eller där Moskva har speciella politiska och strategiska intressen att
bevaka, som t. ex. Indonesien och Förenade
Arabrepubliken. Av de 10 miljarderna har
tre fjärdedelar utlovats till nio länder. I
toppen ligger Indien (1.935 miljoner dollars), Förenade Arabrepubliken (1.655 milj.)
och Iran (935 milj.), som 1968 passerade
Afghanistan (740 milj.).
Av den utlovade hjälpen kom 63 procent
från Sovjet, 28 procent på de östeuropeiska
länderna och nära 9 procent på Kommunist-Kina. Relationerna har undergått anmärkningsvärda förändringar. KommunistKinas andel har minskat från 13 procent
1956 till under tiondelen. Samtidigt har den
östeuropeiska andelen stigit från omkring
10 procent 1959 till nära 30 procent i dag.
De verkliga utbetalningarna av kommunisthjälpen uppgick vid slutet av 1968 till
något mer än 3 miljarder dollars eller omkring 30 procent av vad som erbjudits. Sovjets andel är omkring 40 procent eller omkring 2,5 miljarder av de 6,3 som utlovats.
Om hänsyn tas till återbetalningar av tidigare krediter, reduceras bruttobeloppen
högst avsevärt, men ”exakt information beträffande nettoutbetalningarna kan inte erhållas från de socialistiska länderna i Östeuropa och Asien” enligt en UNCTADrapport från december 1968.
Enligt FN uppskattas nettoutbetalningarna från kommunistländerna till omkring
320 miljoner dollars årligen 1960-1963
och till 350 miljoner 1964-1967. Därtill
kommer mindre kommunistbidrag till FN:s
tekniska biståndsprogram på omkring 10
miljoner dollars årligen.
Två tredjedelar av de 110 miljarder dollars, som överfördes till u-länderna från
Västerlandet mellan 1954 och 1967 bestod
av officiell hjälp, bilateralt eller genom bidrag till multilaterala organ som Världsbanken. Återstoden utgjordes av privata investeringar och exportkrediter. Den kommunistiska hjälpinsatsen framstår som ännu
mera blygsam i jämförelse med den västerländska, om hänsyn tas till att den västerländska hjälpen inte upptar återbetalningar
av tidigare lån. Därtill kommer att det helt
naturligt på den kommunistiska sidan inte
förekommer bidrag från privat håll. Beräkningar från 1968 antyder inte någon förändring i relationen mellan den västerländska och den kommunistiska u-hjälpen. Den
kommunistiska u-hjälpen uppgår således endast till en eller ett par procent av den
västerländska.
Detta förhållande har vid upprepade tillfällen påtalats av u-länderna. Sovjet har
emellertid vid såväl den första som den
andra UNCTAD-konferensen vägrat att
acceptera rekommendationer om en utökning av hjälpvolymen. De västerländska
länderna accepterade målsättningen: en
procent av bruttonationalprodukten i uhjälp. Vid den tredje sessionen, som hölls
av UNCTAD-.kommitten för hjälpfrågor i
Geneve i februari i år, uppmanades kommunistblocket av åtskilliga länder att acceptera enprocentsmålsättningen. Detta ignorerades av Sovjetunionen, som endast talade om vidgat handelsutbyte och åter betonade, att man inte ha:de något ansvar för
u-ländernas svårigheter.
I u-hjälpsdebatten förtjänar dessa fakta
att uppmärksammas. Kommunistsidans uhjälp utgör bara en bråkdel av den västerländska. Kommunisterna vägrar enträget
att ikläda sig något ansvar för u-länderna.
Enprocentsmålsättningen, som godtagits av
Västerlandet, accepteras inte av kommunisterna – netto-u-hjälpen uppgick 1967 i
Västerlandet till 0,44 procent av bruttonationalprodukten och 1968 i kommunistländerna till mindre än en tiondels procent.
Kommunisterna ger gärna begränsad uhjälp, men endast om den ·direkt tjänar deras politiska syften. Något för våra ulandsidealister att tänka på!
Idrott och politik
Det svenska friidrottsförbundets styrelse
har enhälligt beslutat, att Sverige skall delta
i Europamästerskapen i fri idrott i Aten i
år. Det är ett välbetänkt beslut, och Matts
Carlgren har utan tvivel rätt, då han hävdar, att det finns en stark majoritet bland
svenska folket för att hålla isär begreppen
idrott och politik. Det är också ett viktigt
beslut, som kan väntas bli prejudicerande
för framtiden.
231
För vänsterkrafterna innebär beslutet ett
kännbart nederlag. Ingen möda har lämnats
ospard, när det gällt att bedriva propaganda och utöva press på de ledande inom
idrottsrörelsen. Riksidrottsförbundet föll undan på ett tidigt stadium och blev därmed
ett gott exempel på hur politisk oerfarenhet
lätt kan utnyttjas av durkdrivna propagandamakare. Dessbättre visade sig friidrottsförbundets styrelse ha mera is i magen, nå-
got som sannolikt till stor del får tillskrivas dess skicklige förbundsordförande, vilken trots smutskastning från vissa vänsterextrema gruppers sida aldrig visade någon
rädsla eller benägenhet att ge efter för den
politiska utpressningen.
En bidragande orsak till misslyckandet
att få till stånd en svensk bojkott av EM
torde ha varit, att hela argumentationen fö-
refallit så befängd från början till slut. Ett
svenskt uteblivande från tävlingarna i Aten
skulle – tyvärr – i idrottsligt hänseende
knappast ha märkts. Ingen annan nation,
förutom Albanien – ocksit ett exempel att
följa! – har ens allvarligt övervägt tanken,
att av politiska skäl utebli från Aten. Om
Sverige uteblivit, är det tvärtom sannolikt,
att vll.rt lands uppträdande skulle ha betraktats med både förvåning och ogillande
av de andra länderna. Sverige skulle med
andra ord ha fått dll.lig PR som landet som
inte kan skilja mellan politik och idrott.
Därtill kommer att beslutet också skulle ha fått förödande konsekvenser för
det framtida idrottsutbytet för Sveriges
vidkommande. Vi skulle i princip ha
isolerat oss från omvärlden och endast
kunnat tävla mot garanterat demokratiska
länder. Stora delar av världen skulle ha blivit förbjudna för svenska idrottsmän. situationen skulle ha blivit orimlig och utan stöd
av det svenska folket. Svenskarna är förvisso inte några kommunister och har inte
något till övers för den sovjetryska aggressionen mot Tjeckoslovakien eller förtrycket
232
av exempelvis de baltiska staterna. Men
detta skulle knappast vara ett tillräckligt
motiv för att säga nej till de idrottsliga högtidsevenemang, som landskamper mot Sovjet :brukar el’bjuda i t ex fotboll eller ishockey.
Den grekiska militärregeringen med dess
terrol’metoder är förvisso föremål för allmänt ogillande i vårt land, men det betyder inte att Papandreou och hans mycket
omdiskuterade rörelse kan räkna med
några större sympatier. Politiska sympatier
och antipatier bör dock inte tillåtas att få
något inflytande över idrottsutbytet länderna emellan. Det finns mycket, som fjärmar
olika stater från varandra. Så mycket större
är skälen att ta vara på det som närmar
folken till varandra. Och idrotten har visat
sig vara en viktig länk i våra dagars mellanfolkliga umgänge. Personliga förbindelser knyts. För diktaturstater innebär idrotten, att människorna får en legitim möjlighet att vidga sina perspektiv över de egna
gränserna. Somliga får till och med en chans
att själva resa utanför det egna landet. På
det sättet blir idrottsutbytet ett viktigt kommunikationsled, vars kontaktskapande i
själva verket tjänar demokratiens sak.
Valkamp i etern
Radiochefen Olof Rydbeck tog, som man
erinrar sig, tjuren vid hornen, sedan moderata samlingspartiets ordförande Yngve
Holmberg på valnatten förra hösten gjort
gällande, att en av förklaringarna till valutgången varit att socialdemokraterna favoriserats av Sveriges Radio. Hr Rydbeck
uppdrog utan dröjsmål åt professor Jörgen
Westerståhl vid statsvetenskapliga institutionen i Göteborg att ”utföra en undersökning av nyhetsbevakningen av 1968 års valrörelse i TV och ljudradion”.
Valet av utredningsman var helt visst
gott – man skulle närmast kunna kalla det
självklart. Hr Westerståhl och hans medarbetare förfogar över en i vårt land unik
sakkunskap när ’det gäller analyser av denna typ, tidigare dokumenterad bl a genom
en uppmärksammad studie över Sveriges
Radios sätt att presentera Vietnamkonflikten, utförd på uppdrag av Radionämnden.
Att Sveriges Radio ständigt är utsatt för
kritisk uppmärksamhet när det gäller företagets objektivitet är inte endast naturligt,
utan även nödvändigt. Naturligt är också,
att allsköns kritik framföres på grundval av
relativt osystematiska iakttagelser, varvid
överdrifter och oberättigade generaliseringar stundom ej kan undvikas. Just därför är
det av stort intresse att ta del av en med
vetenskaplig noggrannhet utförd studie över
ett omfattande material, därtill ett material
som gäller ett skeende där opartiskhetskravet måste vara i särklass viktigt – att monopolföretaget Sveriges Radio skulle tillåtas
att påverka valrörelsen till nackdel eller fördel för visst eller vissa partier är uppenbarligen helt orimligt.
Vad blir då resultatet av den möda hr
Westerståhl lagt ner på granskningen av
långt mer än hundratusen ord valmaterial i
radio och TV? Först och främst konstateras,
att undersökningen inte tyder på ”någon
genomgående tendens att gynna eller missgynna visst eller vissa partier”. Tillfredsställelsen med detta konstaterande minskas
dock högst betydligt, när utredaren omedelbart därefter nämner att ”folkpartiet får
således en anmärkningsvärt stor andel av
det allmänna valmaterialet, men partiet får
delvis tala om annat än vad det självt vill
tala om och det utsättes för jämförelsevis
många negativa kommentarer”.
Två ting är här av intresse, den s k budskapsprofilen och de negativa kommentarerna. Det fastslås alltså till att börja med
att det största oppositionspartiet icke fått
framlägga sitt budskap för publiken i den
form partiet själv önskat. Att denna förvrängning – ty på annat sätt kan förskjutningen i ett så allvarligt sammanhang svårligen karaikteriseras – icke på något sätt är
”nödvändig” framgår av det förhållandet
att högerpartiet och centern fått presentera
sina budskapsprofiler ”utan större avvikelser”. Dessa partier har å andra sidan blivit
missgynnade ifråga om utrymme, även det
givetvis en mycket allvarlig sak.
Vidare heter det alltså rent ut, att ett ·av
oppositionspartierna utsatts för ”jämförelsevis många negatiV’a kommentarer”. Har
Sveriges Radio över huV’ud till uppgift att
– under pågående valrörelse! – komma
med subjektiva kommentarer, negativa eller
positiva, till partiernas agerande och förkunnelse? Svaret bör rimligen vara nej, i
all synnerhet som undersökningen visat det
i och för sig tämligen självklara, ·att en
”rättvis” fördelning ej kunnat uppnås –
om den eftersträvats.
Sveriges Radio är förpliktad att handhava sin ensamrätt att sända radio- och
TV-program opartiskt och sakligt. Hr Westerståhl har konsliaterat, att företaget ej desto mindre utsatt ett av de i valet deltagande oppositionspartierna för särskilt många
negativa kommentarer. För egen del uttrycker han sig så modest att han anser att
”dessa ·avsteg från ·den neutrala presentationen utgör dock ett påtagligt problem”.
Allmänheten lär vara böjd att använda
starkare ord än så om vad som nu kommit
i dagen. Radiochefens åtgärder för att få
ett rimligare sakernas läge till stånd avvaktas med stort intresse.
Konkurrens ger bättre bostäder
ökad konkurrens och pressade byggnadspriser har präglat utvecklingen när det gäller bostadsbyggande sedan 1967. Ett omfattande nybyggande har på allt fler orter skapat bättre balans mellan tillgång och efterfrågan. Det finns dock anledning att när- 233
mare undersöka den roll som den fackföreningsägda företagsgruppen Svenska
Riksbyggen, BPA Byggproduktion AB och
Byggfackens Central AB – spelar på bostadsmarknaden. Företagsgruppens egen
målsättning är att verka som ett stort och
effektivt konkurrerande samhällsnyttigt
företag, utan enskilt vinstintresse och (men)
efter sunda företagsekonomiska principer.
På många sätt framstår företagsgruppen
som en progressivt och skickligt ledd koncern. Man vill för att uppnå ökad effektivitet och konkurrenskraft genom en förbättrad marknadsföring öka sin marknadsandel beträffande bostadsbyggande och annat byggande samt bostadsförvaltning. Avgörande för resultatet av verksamheten är
emellertid hur man lyckas i konkurrensen
med andra företag eller om man på olika
sätt lyckas eliminera denna konkurrens.
Inom Riksbyggens lokala föreningar är
ofta ombudsmän och föreningsordförande
engagerade i stadsfullmäktige eller drätselroammare. På de platser där Riksbyggen
etablerat samarbete med kommunerna och
startat allmännyttiga (att företagen också
är ”nyttiga” ur företagsgruppens synpunkt
är uppenbart) företag är koncernen representerad i styrelsen för det allmännyttiga
företaget. Dylika företag finns på mer än
60 platser och koncernen strävar efter att
bilda nya, även på orter där redan tidigare finns en kommunal stiftelse eller ett
kommunalt bostadsbolag.
Enligt gällande bestämmelser för den
statliga bostadslångivningen är en av förutsättningarna för att lånet skall ges att
det allmännyttiga företag som söker det
icke har representanter för ”egentliga”
byggnadsproduktionsintressen i sin styrelse. Sedan den fackföreningsägda koncernen
– delvis på grund av bostadspolitikens hittillsvarande utformning – kunnat samla
sitt inflytande i ett stort producerande fö-
retag, engagerat i projektering, material- 234
tillverkning och byggande, bör naturligtvis företaget konkurrera med andra företag med liknande produktionsinriktning.
En sådan konkurrens saknas i dag på
flera avsnitt inom bostadsbyggnadsprocessen. Kommunerna inköper och planerar
vanligtvis den mark som skall användas
för bebyggelse med flerfamiljshus. Marken
säljs därefter eller upplåtes med tomträtt
till en byggherre, som kan påbörja projekteringen. Riksbyggen och HSB samt det
kommunägda företaget – i den utsträckning detta arbetar som en självständig enhet utan samordning med Riksbyggen eller
HSB – söker påverka kommunens ledning
för att få köpa mark eller nyttja den med
tomträtt. I mycket stor utsträckning leds
de olika allmännyttiga företagen både på
styrelse- och fackmannaplanet av aktiva
socialdemokrater. En stark rivalitet kan
uppkomma mellan socialdemokrater verksamma inom olika delar av arbetarrörelsen. Var och en vill verka för framgång
och expansion för det ”egna” företaget.
Denna rivalitet ersättes vanligtvis av ”solidaritet” när det gäller att utestänga enskilt ägda företag från marktilldelning och
därmed möjligheter att konkurrera med de
allmännyttiga eller kooperativa företagen.
En sådan konkurrens bör omfatta projektering, byggande och förvaltning av fastigheterna. Genom den socialdemokratiska politiken på bostadsområdet försvinner
konkurrensmomentet i stor utsträckning
inom projekteringen – där de allmännyttiga och kooperativa företagen gynnas –
samt inom förvaltningsledet, där samma
företag gynnas i egenskap av fastighetsägare.
Enligt bestämmelserna för det statliga
lånestödet skall anbudsförfarande i allmänhet utan undantag tillämpas av de allmännyttiga företagen då ett projekt skall förverkligas. En tendens i riktning mot s k
förhandlingsentreprenad och inbjuden entreprenad kan märkas för allmännyttiga
och kooperativa byggherrar. Denna utveckling inger oro eftersom den fackföreningsägda koncernen därigenom kan komma att gynnas, på bostadskonsumenternas
bekostnad. Den bostadspolitiska målsättningen måste vara att ge alla företag, oavsett ägandeförhållanden, samma möjligheter att i konkurrens med varandra projektera, bygga och förvalta sina hus. Det under de senaste åren förstärkta kostnadsmedvetandet inom bostadsbyggnadssektorn
skulle då ytterligare skärpas, de boende till
godo.
Humanismens apostlar?
Under lång tid har det funnits ett samarbete
på många områden mellan arbetsmarknadens parter i Sverige. Ett av de viktigaste
av dessa är frågan om arbetarskyddet, företagens fysiska och psykiska hälsovård. Naturligtvis har ett av motiven varit ett gemensamt intresse att befordra produktiviteten, att öka den kaka som vi alla lever
av och delar på. Men det har inte varit det
enda, inte heller det viktigaste skälet. Man
har helt enkelt varit angelägen att förbättra
förhållandena inom arbetslivet. Inte minst
på senare år har intresset att humanisera arbetslivet ökat jämsides med det stigande intresset för företagsdemokratifrågor och
känslan av att det är angeläget att individen får större möjligheter att bestämma
över sin egen situation.
Nyligen har försäkringsbolaget Folksam
startat en kampanj mot psykiska störningar i arbetslivet, ”Psykisk hälsa”. Denna
stöds av en stor del av Organisationssverige,
LO, TCO, SAF, ABF, TBV, Läkarförbundet, Socionomförbundet, AMS och Försvarsstaben. Mottot för kampanjen är
”Mental hälsa – en aktion för ökad förståelse och samhörighet inom arbetslivet”.
Faktaunderlaget för kampanjen hämtas ur
två böcker, Erland Mindus ”Arbete och
mental hälsa” och Curt Åmarks ”Individ,
personlighet och medmänsklig miljö”. Med
utgångspunkt från de båda arbetena utarbetar Brevskolan en studiekurs som skall
användas av ett stort antal studiecirklar.
Naturligtvis kan en sådan här kampanj
förtjäna att kritiskt granskas. Det är inte
otänkbart att de använda böckerna kan vara behäftade med brister. Kritik har också
riktats mot kampanjen från en grupp kallad
”Socialistiska läkare”. Enligt en ·av dessa är
det en kampanj i arbetsgivarnas intresse.
”Den bygger på klart ideologiska värderingar. Borgerliga värderingar. Problemen
görs till individens … Det blir ett medel
för social kontroll, för indoktrinering” hävdar en av de socialistiska läkarna, doktor
Tom Fahlen i ett uttalande i Aftonbladet.
I en stencil utsänd av gruppen hävdas det
att Mindus och Åmarks böcker representerat en forskning som är styrd av arbetsgivarintressen ”Krav på förändringar i arbetarnas intresse avleds med en begreppsapparat där kraven ses som symtom på personliga störningar eller bristfällig kommunikation.” De socialistiska läkarnas slutsats
blir att kampanjen utgör en metod att skapa lojala, produktiva och i grunden maktlösa arbetare.”
Kritik är i sig en bra sak. Men det är
önskvärt att den står i någon meningsfull
relation till vad som kritiseras. De socialistiska läkarnas kritik av Folksams psykiska
hälsokampanj är en blandning av socialistisk skolastisk och allmänt bristande verklighetskontakt. Att på fullt allvar påstå att
Folksam skulle driva en kampanj präglad
av borgerliga värderingar är rent löjeväckande. Folksam utgör en integrerad del av
den socialdemokratiska maktapparaten. Nå-
235
gon plädering för ”borgerliga” värderingar
från det hållet är inte att vänta.
Tankegången at kampanjen är ett medel
för social kontroll, som syftar till att skapa
”lojala, produktiva och i grunden ma:ktlösa
arbetare” är besläktad med Herbert MarcuTankegången att kampanjen är ett medel
ses om att den repressiva kapitalistiska staten genom en ökad materiell välfärd förslöar medborgarnas subjektiva insikt om revolutionens objektiva nödvändighet. Arbetarna är ”manipulerade”, de saknar ”medvetande”, men det skall uppenbarligen
Marense hans elit av studenter och i Sverige
bl. a. gruppen av socialistiska läkare råda
bot på genom att upplysa de fåkunniga. I
sanning ett vackert prov på andligt förmyndarskap! Fjärran vare tanken att en
svensk arbetare förstår sitt eget bästa, än
mindre att han kan tänka själv!
Gruppen av socialistiska läkare har verkligen visat prov på en bristande kontakt
med verkligheten vid ·författandet av opuset om mental hälsa. Argumenteringen på-
minner om de besynnerliga funderingarna i
Lennart Berntssons och Gunnar Perssons
”U-hjälp och imperialism”, där de båda
författarna med hjälp av en myckenhet
osmält kunskap hävdar att det inte finns
något egentligt behov av barnbegränsning i
u-länderna, den kan tvärtom vara skadlig ”… i och med att befolkningstrycket i
u-länderna minskar – en viktig drivfjäder
för framsteg.”
Man må bara hoppas att nyvänstern fortsätter på den linje som herrar Persson och
Berntsson samt gruppen Socialistiska läkare
på två olika områden inlett. Några fler liknande inhumana ställningstaganden och
den nya vänstern faller i den grop den som
bäst håller på att gräva åt andra.
236
l~To~~ ~u \\~CK~t\M~tT
~~\’\~(\ \J~~~ 1t\t\\Zt\Rl\LL
ORl>röRt\~bt Y\~C,
C_Bönemöt0