Partiernas finansiering
1969
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Partiernas finansiering
Det stadiga stödet till partiväsendet
tillkom som bekant utan närmare undersökning om vare sig beslutets principiella innebörd eller dess verkningar på
kortare eller längre sikt. Så mycket mera obegripligt är det att den socialdemokratiska riksdagsmajoriteten fällde ett
oppositionsförslag om en översyn av bestämmelserna för partistödet. Under ett
politiskt mellanår hade det varit särskilt
lämpligt att tänka igenom partistödets
konsekvenser liksom att rätta till åtminstone de mest uppenbara orimligheterna
i systemet. Men det ville – som sagt –
inte regeringen.
Det finns tyvärr bara en slutsats att
draga. Nämligen den att socialdemokraterna är angelägna om att så länge
som möjligt kunna utnyttja argumentet
”storfinansens pengar” gentemot oppositionen. Man håller kvar motståndarna
i en situation, där de är tvungna att sö-
ka stöd från näringslivet för att kunna
fullgöra sina elementära uppgifter som
opposltlon. Samtidigt misstänkliggör
man motståndarna just för detta. För att
inte tala om den politiska förföljelse som
man utsätter näringslivet för – som
tack för att dess politiska bidrag nödtorftigt håller ett demokratiskt balanssystem vid liv.
Hyckleriet i denna socialdemokratiska politik träder i öppen dag när SSU:s
ordförande Bo Ringholm i en intervju i
Veckans affärer nr 19/1969 oskuldsfullt
klagar över oppositionens svaghet. ”Det
är ett dilemma med en svag opposition
av den sort vi har i dag. Det finns exempel på hur en demokrati kan sjunka ned
till fascism som en följd av det. Partierna ska huvudsakligen finansieras genom
skattemedel även om vi aldrig kan eller
bör stoppa det personliga engagemanget.”
Varför demonstrerar då inte SSU för
höjda partianslag? Hr Ringholm skall
(i samma intervju) ha sagt att han i
princip höll med om att oppositionen
måste hållas vid liv och att från den
synpunkten anslagen från företagen var
riktiga. Varför far han då land och rike
kring på bolagsstämmorna för att hålla
husförhör med bolagsstyrelserna om
partibidragens storlek? Förklaringen ger
han själv med samma oskuldsfullhet:
”Argumenten kunde användas lokalt. I
ASEA hade arbetarna begärt en bullerbekämpningsapparat i en verkstad till
en kostnad av ca en halv miljon. Företaget svarade att man saknade pengar till
det. Sedan kom det fram att partistödet
var av samma storlek.”
Hr Ringholm skulle förmodligen bli
lika förvirrad som sårad om det påpekades för honom att han – tagen efter
orden – bidrager till att undergräva
demokratin. Så illa har han väl aldrig
menat – det är ju bara fråga om fiffig
partitaktik!
Högre upp i det socialdemokratiska
partiet, där man har en annan översikt
över utvecklingen – och, får vi förmoda, en djupare respekt för demokratiens
krav på politiken och politikerna –
borde rimligen SSU-ordförandens välmenta partinit utlösa eftertanke. Så
1:1ngt har man bringat Hjalmar Brantings, Per Albin Hanssons och Gustav
Möllers folkrörelse att dess agerande i
en central politisk fr:1ga genom egna of~
fentliga uttalanden framstår som ett
hyckleri gentemot demokratien.
Innan detta ovärdiga skådespel drivits för långt borde båda sidor söka
samförstånd i en fråga, som är vital för
b:1da parter och där man i grunden har
ett gemensamt intresse – nämligen att
få ett väl fungerande demokratiskt partisystem. När man kunnat enas i så svå-
ra tvistefr:1gor som författningsreformen medfört, borde det räcka med överläggningar i en anda av god vilja för att
lösa partifinansieringens problem.
Men det är inte alldeles givet att den
rätta lösningen ligger i en höjning av
statsanslagen, som tillsammans med de
nu möjliggjorda kommunala anslagen
helt kan finansiera partiernas verksamhet. På kort sikt kan detta te sig som
en enkel och naturlig :1tgärd. Det skulle lösa dagens problem – alla f:1r sitt,
alla kan känna trygghet och alla kan
fungera utan stöd utifr:1n.
Tyvärr har det i kraven på höjda anslag inte tillräckligt beaktats att en fullständig finansiering av partiväsendet
med allmänna medel på längre sikt sett
·utgör en 1:1ngt större konstitutionell förändring än författningsreformen. Denna reform innebär endast att kombattanterna n:1got ändrade spelreglerna.
Den totala finansieringen av partivä-
sendet med allmänna medel innebär att
partierna själva definitivt förvandlas
229
från folkrörelser på den frivilliga medborgarinsatsens grund till offentligrättsliga institutioner med monopol på att
förvärva och förvalta politisk makt.
Vid en total partifinansiering genom det
allmänna kan visserligen partierna, så~
som själva maktägande, en tid avvisa
krav på t ex offentlig kontroll och medelsredovisning samt obligatoriska ramlagstiftningar avsedda att i görligaste
mån trygga demokratiska beslutsformer
inom partiväsendet. Men i längden går
det knappast – partierna är alltför viktiga institutioner för att få ligga som
enklaver i ett samhälle byggt på principen att det som betalas av allmänna medel det skall också det allmänna övervaka.
Innan ett måhända oåterkalleligt steg
tages in i de statsfinansierade partimonopolens samhälle borde det prövas, om
det är för sent att bygga partiväsendet
på frivilligt engagemang, t ex genom att
Mda sidor avstår fr:1n bidrag från juridiska personer, att bidragen från fysiska
personer blir avdragsgilla osv. Kanske
är det verkligen för sent! Kanske kräver
moderna partier så stora ekonomiska resurser att det är uteslutet att väsentligen
bygga på frivillighet.
I s:1 fall är det i sista minuten vi får
tillfälle att undersöka vad vi egentligeu
ger oss in p:1 genom ökade anslag till
partierna. Framför allt f:1r vi en möjlighet att försöka avvärja de faror för
demokratien, som är förbunda med partifinansiering genom det allmänna.
Det stadiga stödet till partiväsendet
tillkom som bekant utan närmare undersökning om vare sig beslutets principiella innebörd eller dess verkningar på
kortare eller längre sikt. Så mycket mera obegripligt är det att den socialdemokratiska riksdagsmajoriteten fällde ett
oppositionsförslag om en översyn av bestämmelserna för partistödet. Under ett
politiskt mellanår hade det varit särskilt
lämpligt att tänka igenom partistödets
konsekvenser liksom att rätta till åtminstone de mest uppenbara orimligheterna
i systemet. Men det ville – som sagt –
inte regeringen.
Det finns tyvärr bara en slutsats att
draga. Nämligen den att socialdemokraterna är angelägna om att så länge
som möjligt kunna utnyttja argumentet
”storfinansens pengar” gentemot oppositionen. Man håller kvar motståndarna
i en situation, där de är tvungna att sö-
ka stöd från näringslivet för att kunna
fullgöra sina elementära uppgifter som
opposltlon. Samtidigt misstänkliggör
man motståndarna just för detta. För att
inte tala om den politiska förföljelse som
man utsätter näringslivet för – som
tack för att dess politiska bidrag nödtorftigt håller ett demokratiskt balanssystem vid liv.
Hyckleriet i denna socialdemokratiska politik träder i öppen dag när SSU:s
ordförande Bo Ringholm i en intervju i
Veckans affärer nr 19/1969 oskuldsfullt
klagar över oppositionens svaghet. ”Det
är ett dilemma med en svag opposition
av den sort vi har i dag. Det finns exempel på hur en demokrati kan sjunka ned
till fascism som en följd av det. Partierna ska huvudsakligen finansieras genom
skattemedel även om vi aldrig kan eller
bör stoppa det personliga engagemanget.”
Varför demonstrerar då inte SSU för
höjda partianslag? Hr Ringholm skall
(i samma intervju) ha sagt att han i
princip höll med om att oppositionen
måste hållas vid liv och att från den
synpunkten anslagen från företagen var
riktiga. Varför far han då land och rike
kring på bolagsstämmorna för att hålla
husförhör med bolagsstyrelserna om
partibidragens storlek? Förklaringen ger
han själv med samma oskuldsfullhet:
”Argumenten kunde användas lokalt. I
ASEA hade arbetarna begärt en bullerbekämpningsapparat i en verkstad till
en kostnad av ca en halv miljon. Företaget svarade att man saknade pengar till
det. Sedan kom det fram att partistödet
var av samma storlek.”
Hr Ringholm skulle förmodligen bli
lika förvirrad som sårad om det påpekades för honom att han – tagen efter
orden – bidrager till att undergräva
demokratin. Så illa har han väl aldrig
menat – det är ju bara fråga om fiffig
partitaktik!
Högre upp i det socialdemokratiska
partiet, där man har en annan översikt
över utvecklingen – och, får vi förmoda, en djupare respekt för demokratiens
krav på politiken och politikerna –
borde rimligen SSU-ordförandens välmenta partinit utlösa eftertanke. Så
1:1ngt har man bringat Hjalmar Brantings, Per Albin Hanssons och Gustav
Möllers folkrörelse att dess agerande i
en central politisk fr:1ga genom egna of~
fentliga uttalanden framstår som ett
hyckleri gentemot demokratien.
Innan detta ovärdiga skådespel drivits för långt borde båda sidor söka
samförstånd i en fråga, som är vital för
b:1da parter och där man i grunden har
ett gemensamt intresse – nämligen att
få ett väl fungerande demokratiskt partisystem. När man kunnat enas i så svå-
ra tvistefr:1gor som författningsreformen medfört, borde det räcka med överläggningar i en anda av god vilja för att
lösa partifinansieringens problem.
Men det är inte alldeles givet att den
rätta lösningen ligger i en höjning av
statsanslagen, som tillsammans med de
nu möjliggjorda kommunala anslagen
helt kan finansiera partiernas verksamhet. På kort sikt kan detta te sig som
en enkel och naturlig :1tgärd. Det skulle lösa dagens problem – alla f:1r sitt,
alla kan känna trygghet och alla kan
fungera utan stöd utifr:1n.
Tyvärr har det i kraven på höjda anslag inte tillräckligt beaktats att en fullständig finansiering av partiväsendet
med allmänna medel på längre sikt sett
·utgör en 1:1ngt större konstitutionell förändring än författningsreformen. Denna reform innebär endast att kombattanterna n:1got ändrade spelreglerna.
Den totala finansieringen av partivä-
sendet med allmänna medel innebär att
partierna själva definitivt förvandlas
229
från folkrörelser på den frivilliga medborgarinsatsens grund till offentligrättsliga institutioner med monopol på att
förvärva och förvalta politisk makt.
Vid en total partifinansiering genom det
allmänna kan visserligen partierna, så~
som själva maktägande, en tid avvisa
krav på t ex offentlig kontroll och medelsredovisning samt obligatoriska ramlagstiftningar avsedda att i görligaste
mån trygga demokratiska beslutsformer
inom partiväsendet. Men i längden går
det knappast – partierna är alltför viktiga institutioner för att få ligga som
enklaver i ett samhälle byggt på principen att det som betalas av allmänna medel det skall också det allmänna övervaka.
Innan ett måhända oåterkalleligt steg
tages in i de statsfinansierade partimonopolens samhälle borde det prövas, om
det är för sent att bygga partiväsendet
på frivilligt engagemang, t ex genom att
Mda sidor avstår fr:1n bidrag från juridiska personer, att bidragen från fysiska
personer blir avdragsgilla osv. Kanske
är det verkligen för sent! Kanske kräver
moderna partier så stora ekonomiska resurser att det är uteslutet att väsentligen
bygga på frivillighet.
I s:1 fall är det i sista minuten vi får
tillfälle att undersöka vad vi egentligeu
ger oss in p:1 genom ökade anslag till
partierna. Framför allt f:1r vi en möjlighet att försöka avvärja de faror för
demokratien, som är förbunda med partifinansiering genom det allmänna.