Kultur och okultur


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Kultur och okultur
I den kulturdebatt, som under våren
förts på skilda håll, har ordet gerillakultur dykt upp. En ung socialdemokratisk borgarrådssekreterare på Stockholms stads kulturrotel försvarade helhjärtat ”gerillan” som ansvarig för en
snuskföreställning på en teater, som är
stödd av kommunala anslag. Gerillan
skulle utgöras av vänstergrupperna, som
anser att varje handling är en politisk
handling och att varje traditionell kulturform, som t ex teater, måste ha en
avsikt i förhållande till samhället. Eftersom grupperna representerar den extrema vänstern, är det givet att avsikten
med deras verksamhet är att undergräva
det samhälle och den kultur, som vi lever 1.
Vad gerillakultur egentligen innebär
får man något begrepp om i ett häfte
av Ord och Bild, som ännu med orätt
kallar sig en nordisk kulturtidskrift.
Gerillakulturen ”kommer inte uppifrån”. Den ”skapas för att hos massan
väcka ett medvetande om dess roll i
samhällsförvandlingen”, den är en ”alternativ kultur” som i stor utsträckning
är en ”antikultur” (Torsten Bergmark).
Intressant är inte bara att den ”vänder
sig mot det auktoritära i finkulturens
tillverkning” utan också att ”professionalismen betraktas som auktoritär till
sin natur” (Birgitta Bergmark). Det sistnämnda betyder, att den som kan något,
en konstnär, en skådespelare, i och med
sitt kunnande är misstänkt. Han sprider
sin kultur uppifrån. Av honom krävs
då att han ”lämnar sin perverterade kärlek till originalet (originalitet?) hemma” och uppträder i en gruppbildning,
en ”storform” (Göran Palm).
Allt detta berör huvudsakligen den
form i vilken gerillakulturen visar sig.
Innehållet framgår av den nya kulturens manifestationer, såsom kårhus- och
konstfackockupationerna, de politiska
sånggrupperna, Alternativ jul, utställningarna Sköna stund och Den rike mannens bord, men också lundajuristernas
antifakultet, Unga filosofers antiuniversitet, RAR som är uttytt Revolutionära
arkitekters riksförbund, och mycket annat. Göran Palm, från vilken uppräkningen är hämtad, berömmer särskilt
Sköna stund. ”Ansvarskännande föräldrar och ämneslärare vandrar förvisso
skyggt och desorienterat omkring” medan barnen ”väller in i nyfikna, diskuterande, ibland chockerade horder”. Uttryckt i klarspråk vill detta säga, att
barnen kan man förgifta med en sådan
utställning, medan de som har ansvar
för barnen skall skrämmas att skyggt
hålla sig tysta.
I denna tidskrift 1969/1 har redan
utställningen Sköna stund karakteriserats: den är grovt antidemokratisk och
grovt osann och, kan man tillägga, ovanligt rå i sin ensidiga personförföljelse.
Det sista draget är tillräckligt för att
visa, att den är en produkt av ett släkte
av fanatiker, som vid många tillfällen
lämnat förskräckande spår i historien.
De franska och ryska revolutionernas
terror liksom den tyska nazismen ger
exempel på fanatismens följder.
Att okulturen döljer sig under beteckningen alternativ kultur eller antikultur
skall inte bedraga någon. Nya, eller alternativa, uttryck för kultur hör till utvecklingen, och så kommer denna, får
man hoppas, att fortsätta. Och om antikulturen skulle innebära att någon vill
reda sig utan kultur, är detta inte heller
nytt. Därom skrev Rousseau, och i detta
antikulturella tillstånd försökte Jonas
Love Almquist leva. Men okultur eller
gerillakultur är något annat. Det är förstörelse för dess egen skull. Det är att
skända vad andra håller heligt, det är
nedbusningen som ideal. Hur mycket än
vissa aningslösa försvarare talar om att
gerillakulturen är en form för legitim
samhällskritik, att den vill förändra
vårt samhälle i socialistisk riktning, så
är dess ledare väl medvetna om vart de
syftar.
Det är angeläget att skilja mellan ledarna och de ledda, eller de förledda.
Att nya kulturyttringar väcker diskussion och opposition är naturligt. Att
ungdomar engagerar sig i kulturdebatt
och kulturskapande – eller som många
anser överengagerar sig- är glädjande,
även om man ibland skulle önska att
det skedde med bättre smak. Och särskilt vår materiella kultur har utvecklats så långt och snabbt, att det skett på
bekostnad av andra värden. Miljöde- 227
batten har visat det. Men att bota de
fel, som industrier har åstadkommit,
genom att skrota ned fabrikerna, är inte
det rätta sättet.
Vi har också kulturvärden i vår humanistiska tradition, byggd på kristen
grund och ännu medvetet eller omedvetet anknytande till denna. Tack vare
denna tradition har vi lärt att behand~
la medmänniskor med hänsyn, att stifta
milda lagar, att skilja mellan sak och
person. Vi kallar detta demokratisk ordning och gör vårt bästa för att tillämpa
den. River man undan grunden, och
saknas de moraliska hämningarna, blir
våldet snart accepterat som metod och
diktaturen som resultat. Inte för inte leker all gerilla med tanken på en revolution.
Inget samhälle behöver emellertid vara så hänsynsfullt att det understödjer
en revolution mot sig självt. Okultur
måste alltid bekämpas. Det går att göra
det. Bojkotter av utställningar, kritik av
föreställningar och uppträdanden, allt
sådant är nyttigt. Inte minst tidningarna kan härvidlag göra mycket – från
Sveriges radio finns tyvärr för närvarande ingen hjälp att hämta. Skolorna
kan göra sitt, och ingen skolledare bör
tro att flathet mot extremister hör till
skyldigheten i en demokrati.