Litteratur Till glädje för många
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
THEDEPALM:
Till glädje för många
Det bör ha varit minst sagt chockerande för
fru Ulla Lindströms förra socialdemokratiska
statsrådskolleger att i höstas få ta del av hennes minnesanteckningar från en del av hennes statsrådstid. (Ulla Lindström, I regeringen.
Ur min politiska dagbok 1954-1959. Bonniers 1969. Pris 43: 50, inb. 49: 50.) Värst bör
det ha varit för hr Erlander, »denne jämkare
och lirkare och politiskt väderkomte» för att
citera författarinnan. Han hade artigt från
början tilldelat henne ett antal arbetsuppgifter som han trodde skulle intressera henne
som kvinna. Hur skulle han kunna ana, att
denna motivering var alldeles oacceptabel för
henne? Jämlikheten var visserligen ännu inte
uppfunnen inom partiet, men redan en antydan om att det skulle finnas skillnader mellan
könen tog det nya statsrådet förmodligen närmast som en förolämpning.
Hon konstaterade alltså med misshag, att
kungen brukade kalla henne »statsrådet Lindström» eller ibland mera personligt »fru Lindström». Andra statsråd kallade han »du» vid
personligt tilltal. Med henne blev det aldrig
så. Hon misstänkte förmodligen aldrig, att duandet·kanske undveks från kungens sida därför atf fru Lindström kunde tänkas ha det då-
liga omdömet att säga du tillbaka.
Denna på sitt säregna sätt begåvade och
kunniga, inte minst skrivkunniga, och arbetsdugliga dam har tydligen aldrig kommit på
den tanken, att vissa svårigheter som hon
mötte i regeringskretsen kunde återföras på en
egenskap, som hon saknade – nämligen gott
omdöme.
Kvaliteten av hennes omdöme har naturligtvis inget samband med det faktum att hon
förde dagbok under statsrådstiden. Det finns
statsrådsdagböcker, bl a från samlingsregeringen under andra världskriget, som bara har en
enda förtjänst, nämligen att de måhända har
föranlett svenska folket att tacka Gud för att
vi överlevde trots våra styresmän. I jämförelse
med dessa produkter är fru Lindströms dagbok närmast lysande. Den är välskriven, nyfiket och detaljerat iakttagande, en guldgruva
för regeringen Erlanders kritiker. Nej, hennes
speciella omdöme visar sig inte i att hon förde
stenografiska anteckningar t o m uncle~ och
efter de mest förtroliga statsrådsberedningar
och luncher, utan i sättet på vilket hon publicerat dem.
Ty en viss begränsad lojalitet får man väl
begära att ett statsråd visar sina kolleger,
även dem som hon tycker illa om. Nu berättar
fru Lindström hur två finansministrar, först
hr Sköld, sedan hr Sträng, haft ambitionen
att sänka skatterna och att de öppet uttalat
detta i statsrådskretsen. Deras otroliga misslyckanden på denna punkt får vi alltså alla
nu betala. Utan fru Lindströms avslöjanden
kunde vi ha trott att skattehöjningar var något
utmärkande för socialdemokratisk regeringspolitik i sig. Hennes lojalitet mot hennes egen
regeringschef kan också ifrågasättas. Den
svenska atomvapenfrågan dryftades ingående
inom regeringen, och hr Erlander föreföll vilja
ansluta sig till förespråkarna för kärnvapenbeväpning – och sådana förespråkare fanns
alltså, och inkluderade bl a den nuvarande
utrikesministern. Fru Lindström lät lugnt de
uppenbarligen förtroliga diskussionerna läcka
ut till sitt kvinnoförbund. Resultatet blev en
uppvaktning för och påtryckning på regeringschefen.
Vad som är lojalitet verkar hon vara alldeles främmande för; eller tror hon helt enkelt att det är att följa henne efter. Hon
anför med gillande något som hände henne
som ’ ett exempel på hur tjänstemännen i
Kanslihuset ställde sig till regeringen. Hon
önskade en gång att hon visste hur Jarl Hjalmarson skulle komma att kritisera ett regeringsförslag. En högre tjänsteman, känd på
högerns partiexpedition, gick dit och begärde
fram hr Hjalmarsons förberedda yttranden,
och fick dem! Fru Lindström var mycket nöjd
– med hans lojalitet.
Nu drabbade detta hr Hjalmarson, som fru
Lindström tyckte särskilt illa om och för vii- 104
ken hon inte har ett ord till övers. Det är
märkligt att hon nu trycker om sin kritik, som
gränsade till hysteri. Tror hon verkligen, fast
hon uppjagat trodde det då, att det skulle
varit en fara för »den neutraiå Sverigeskutan» i :.tidens bränningao (!) om hr Hjalmarson 1960 ingått i en regering? Men detta
tyckte hon alltså ännu 1969, då hon vet hur
hennes egna forna kolleger handskats med
neutralitetsfrågor. Ett liknande omdöme visar
hon beträffande en annan man, nämligen general Swedlund. Han skojade högröstat med
henne en gång på Harpsund. Murrigt konstaterade hon att detta är »den man som jag
skall ge mitt yttersta förtroende under krig».
Det för henne avslöjande är, att den bristande
vördnad som överbefälhavaren visade inför
statsrådet Lindströms åsikter i en kontroversiell politisk fråga gjorde henne misstänksam
mot hans förmåga i sitt yrke.
Det är riktigt att hon ärligt påpekat, att
hon låtit sina i dagboken nedskrivna värderingar stå kvar. Därigenom får man veta, hur
hon såg på problem och människor när hon
skrev den – och när hon satt vid makten.
Men de långa sammanbindande avsnitten, ofta
läsvärda, måtte väl representera hennes värderingar nu? Där fanns ju möjligheter att korrigera uppenbara felbedömningar, om hon trott
att hon gjort några sådana.
Men som sagt, boken är utomordentligt
givande för vanliga läsare, om än skakande för
månget statsråd. Vilka kan innerst inne hysa
någon förhoppning om att för eftervärlden
framstå som statsmän, sedan de passerat revy
i fru Lindströms dagbok? Jo, en: excellensen
Unden. Aterigen fäller ställningstagandet i
atomvapenfrågan utslaget. Hr Erlander kom
därvid i kläm. Han eftertrådde enighet. »Han
hade gillrat en fälla för sig själv och partiet
när han i samband med Hjalmarsonaffären
(dvs när hr Hjalmarson uteslöts ur delegationen till FN) dubbat sin utrikesminister till
den vise och omdömesgille statsman i.iber alles
som vi borde se upp till. Inte gick det då att
strax efteråt · sätta sig i motsatsställning till
denne omdömesgille.» Så skall det alltså ha
gått till, när ett för landets framtid kanske avgörande ställningstagande var aktuellt.
»Regeringens lilla glädjeflicka» kallades fru
Lindström enligt dagboken en gång av den då
som »charmtroll» karakteriserade finansministern Gunnar Sträng. Utan att löpa risk att bli
bedömd i lika välvilliga ordalag må en recensent konstatera, att även utanför regeringen
kan man ha den allra största glädje av henne.
THEDEPALM:
Till glädje för många
Det bör ha varit minst sagt chockerande för
fru Ulla Lindströms förra socialdemokratiska
statsrådskolleger att i höstas få ta del av hennes minnesanteckningar från en del av hennes statsrådstid. (Ulla Lindström, I regeringen.
Ur min politiska dagbok 1954-1959. Bonniers 1969. Pris 43: 50, inb. 49: 50.) Värst bör
det ha varit för hr Erlander, »denne jämkare
och lirkare och politiskt väderkomte» för att
citera författarinnan. Han hade artigt från
början tilldelat henne ett antal arbetsuppgifter som han trodde skulle intressera henne
som kvinna. Hur skulle han kunna ana, att
denna motivering var alldeles oacceptabel för
henne? Jämlikheten var visserligen ännu inte
uppfunnen inom partiet, men redan en antydan om att det skulle finnas skillnader mellan
könen tog det nya statsrådet förmodligen närmast som en förolämpning.
Hon konstaterade alltså med misshag, att
kungen brukade kalla henne »statsrådet Lindström» eller ibland mera personligt »fru Lindström». Andra statsråd kallade han »du» vid
personligt tilltal. Med henne blev det aldrig
så. Hon misstänkte förmodligen aldrig, att duandet·kanske undveks från kungens sida därför atf fru Lindström kunde tänkas ha det då-
liga omdömet att säga du tillbaka.
Denna på sitt säregna sätt begåvade och
kunniga, inte minst skrivkunniga, och arbetsdugliga dam har tydligen aldrig kommit på
den tanken, att vissa svårigheter som hon
mötte i regeringskretsen kunde återföras på en
egenskap, som hon saknade – nämligen gott
omdöme.
Kvaliteten av hennes omdöme har naturligtvis inget samband med det faktum att hon
förde dagbok under statsrådstiden. Det finns
statsrådsdagböcker, bl a från samlingsregeringen under andra världskriget, som bara har en
enda förtjänst, nämligen att de måhända har
föranlett svenska folket att tacka Gud för att
vi överlevde trots våra styresmän. I jämförelse
med dessa produkter är fru Lindströms dagbok närmast lysande. Den är välskriven, nyfiket och detaljerat iakttagande, en guldgruva
för regeringen Erlanders kritiker. Nej, hennes
speciella omdöme visar sig inte i att hon förde
stenografiska anteckningar t o m uncle~ och
efter de mest förtroliga statsrådsberedningar
och luncher, utan i sättet på vilket hon publicerat dem.
Ty en viss begränsad lojalitet får man väl
begära att ett statsråd visar sina kolleger,
även dem som hon tycker illa om. Nu berättar
fru Lindström hur två finansministrar, först
hr Sköld, sedan hr Sträng, haft ambitionen
att sänka skatterna och att de öppet uttalat
detta i statsrådskretsen. Deras otroliga misslyckanden på denna punkt får vi alltså alla
nu betala. Utan fru Lindströms avslöjanden
kunde vi ha trott att skattehöjningar var något
utmärkande för socialdemokratisk regeringspolitik i sig. Hennes lojalitet mot hennes egen
regeringschef kan också ifrågasättas. Den
svenska atomvapenfrågan dryftades ingående
inom regeringen, och hr Erlander föreföll vilja
ansluta sig till förespråkarna för kärnvapenbeväpning – och sådana förespråkare fanns
alltså, och inkluderade bl a den nuvarande
utrikesministern. Fru Lindström lät lugnt de
uppenbarligen förtroliga diskussionerna läcka
ut till sitt kvinnoförbund. Resultatet blev en
uppvaktning för och påtryckning på regeringschefen.
Vad som är lojalitet verkar hon vara alldeles främmande för; eller tror hon helt enkelt att det är att följa henne efter. Hon
anför med gillande något som hände henne
som ’ ett exempel på hur tjänstemännen i
Kanslihuset ställde sig till regeringen. Hon
önskade en gång att hon visste hur Jarl Hjalmarson skulle komma att kritisera ett regeringsförslag. En högre tjänsteman, känd på
högerns partiexpedition, gick dit och begärde
fram hr Hjalmarsons förberedda yttranden,
och fick dem! Fru Lindström var mycket nöjd
– med hans lojalitet.
Nu drabbade detta hr Hjalmarson, som fru
Lindström tyckte särskilt illa om och för vii- 104
ken hon inte har ett ord till övers. Det är
märkligt att hon nu trycker om sin kritik, som
gränsade till hysteri. Tror hon verkligen, fast
hon uppjagat trodde det då, att det skulle
varit en fara för »den neutraiå Sverigeskutan» i :.tidens bränningao (!) om hr Hjalmarson 1960 ingått i en regering? Men detta
tyckte hon alltså ännu 1969, då hon vet hur
hennes egna forna kolleger handskats med
neutralitetsfrågor. Ett liknande omdöme visar
hon beträffande en annan man, nämligen general Swedlund. Han skojade högröstat med
henne en gång på Harpsund. Murrigt konstaterade hon att detta är »den man som jag
skall ge mitt yttersta förtroende under krig».
Det för henne avslöjande är, att den bristande
vördnad som överbefälhavaren visade inför
statsrådet Lindströms åsikter i en kontroversiell politisk fråga gjorde henne misstänksam
mot hans förmåga i sitt yrke.
Det är riktigt att hon ärligt påpekat, att
hon låtit sina i dagboken nedskrivna värderingar stå kvar. Därigenom får man veta, hur
hon såg på problem och människor när hon
skrev den – och när hon satt vid makten.
Men de långa sammanbindande avsnitten, ofta
läsvärda, måtte väl representera hennes värderingar nu? Där fanns ju möjligheter att korrigera uppenbara felbedömningar, om hon trott
att hon gjort några sådana.
Men som sagt, boken är utomordentligt
givande för vanliga läsare, om än skakande för
månget statsråd. Vilka kan innerst inne hysa
någon förhoppning om att för eftervärlden
framstå som statsmän, sedan de passerat revy
i fru Lindströms dagbok? Jo, en: excellensen
Unden. Aterigen fäller ställningstagandet i
atomvapenfrågan utslaget. Hr Erlander kom
därvid i kläm. Han eftertrådde enighet. »Han
hade gillrat en fälla för sig själv och partiet
när han i samband med Hjalmarsonaffären
(dvs när hr Hjalmarson uteslöts ur delegationen till FN) dubbat sin utrikesminister till
den vise och omdömesgille statsman i.iber alles
som vi borde se upp till. Inte gick det då att
strax efteråt · sätta sig i motsatsställning till
denne omdömesgille.» Så skall det alltså ha
gått till, när ett för landets framtid kanske avgörande ställningstagande var aktuellt.
»Regeringens lilla glädjeflicka» kallades fru
Lindström enligt dagboken en gång av den då
som »charmtroll» karakteriserade finansministern Gunnar Sträng. Utan att löpa risk att bli
bedömd i lika välvilliga ordalag må en recensent konstatera, att även utanför regeringen
kan man ha den allra största glädje av henne.