En ny UKAS


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

En ny UKAS?
En särskild delegation inom universitetskanslersämbetet med arbetsnamnet
DYRK har lagt fram ett förslag om införande av s. k. yrkesinriktade studiekurser vid universiteten. Man föreslår
att sådana kurser kommer till stånd redan hösten 1969 i administrativ teknik,
arbetsmarknadsteknik med personaladmmlstration, informationsteknik, ulandsfrågor och biståndsteknik, zoo-fysiologisk metodik samt museiteknik. studiekurserna skall omfatta en termin och
ge 20 poäng. En studerande skall kunna
medta högst två kurser i sin akademiska
grundexamen, som alltså till en tredjedel kan komma att bestå av de nämnda
specialkurserna.
Som motiv för förslaget anger delegationen, att den ökade tillströmningen
till särskilt de filosofiska fakulteterna
gör det angeläget att vidta åtgärder som
kan underlätta övergången från studier
till yrkesarbete. Vidare anses det önskvärt, att många som genom yrkeserfarenhet och egna studier skaffat sig reella
förutsättningar för högre studier men
som saknar formella studiemeriter kan
få tillgång till en adekvat vidareutbildning vid universiteten.
Liksom när det gällt andra på universitetsbyråkratisk väg tillkomna förslag
har det föreliggande rönt en starkt negativ kritik vid remissbehandlingen. För
det första finns det skäl att kritisera
målsättningen. Som allmänna riktlinjer
för universitetsstudierna gäller i dag, att
dessa skall utgöra ”en allmän förberedelse för yrkeslivet, som lämnar ett betydande utrymme för en grundläggande
vetenskaplig skolning och möjlighet för
den studerande att utveckla en kritisk
attityd till vetenskapliga problem”. Det
finns ingen anledning att rucka på dessa
riktlinjer. Delegationen aktar sig också
för att ge sig in på någon närmare diskussion utan konstaterar bara frankt,
att eftersom de föreslagna studiekurserna till större delen inte avser ”att förbereda de studerande för speciella funktioner inom en speciell bransch”, behöver
DYRK inte komma i konflikt med den
gällande målsättningen för universitetsstudierna.
Detta förefaller vara en taktiskt betingad konstruktion. DYRK vill inte
väcka den björn som sover. Slipper man
diskussion på den här punkten nu, bör
det vara möjligt att senare i tysthet göra
vilka ändringar man vill. Nu gäller det
att få det föreslagna systemet accepterat. Men självfallet går det inte i längden att upprätthålla en distinktion mellan yrkesinriktade kurser och yrkeskurser. Det hade varit bättre, om delegationen gett sig in på en öppen diskussion av
problematiken i stället för att försöka ge
ett intryck av att det inte finns något att
diskutera.
Behövs då inte någon yrkes- eller yrkesinriktad utbildning? Jo, självfallet.
Den studerande behöver i många fall
som komplettering efter den generella
grundläggande utbildningen vid·universiteten en specialinriktad utbildning för
den blivande yrkesverksamheten. sådan
utbildning ges i dag i betydande omfattning av arbetsgivaren, vare sig det är
fråga om offentlig eller enskild verksamhet. Allt talar för att det bör förbli
så även i framtiden. Det är bättre att
låta dem som kan den saken ha hand om
specialiseringen än att universiteten skall
åta sig nya uppgifter, som de ändå inte
kommer att kunna lösa tillfredsställande.
Det finns också anledning att närmare
diskutera målsättningen att slopa kraven på formella studiemeriter. Visserligen har kravet på gymnasiekompetens
redan i stor utsträckning urholkats. Det
har blivit allt lättare att få dispens och
därtill kommer att olika praxis följes
vid de olika läroanstalterna. Det kan
ändå ifrågasättas, om det är rimligt att
helt slopa de formella meritkraven. Förkunskaper måste under alla omständigheter finnas hos den studerande och dessa kan åtminstone i någon mån utläsas
av betyg över vunna studieresultat. Det
borde inte heller vara svårt att finna nå-
gon metod för att snabbt och effektivt
kunna mäta resultatet av självstudier.
Mycket talar för en frikostig dispensgivning. Att däremot helt släppa efter på
de formella kraven kan vara inhumant.
Det kan leda till att personer, som inte
är lämpade för högre studier, lockas in
på den akademiska banan med tragedier
av olika slag i släptåg- studieneuroser,
skuldsättning etc. Inte heller bemästras
därigenom det redan nu besvärliga problemet med den starka tillströmningen
till de fria fakulteterna. Det ter sig inte
heller tilltalande att som DYRK räkna
173
med att eventuellt införa spärrar för de
föreslagna kurserna. Det måste betecknas som olyckligt, om vid de i övrigt
ospärrade fakulteterna införs kurser med
spärrad intagning.
DYRK har tänkt sig att i de föreslagna kurserna skall förenas både studerande med fyra eller fem terminers universitetsstudier men utan yrkeserfarenhet och
studerande med yrkeserfarenhet men
utan teoretiska studier bakom sig. Därmed riskerar man att kurserna blir för
elementära eller för avancerade för de
båda kategorierna i teoretiskt resp praktiskt hänseende. Vad gäller det teoretiska
innehållet i kursernas uppläggning inrymmes detta redan till större delen i
den undervisning som ges i olika universitetsämnen. De studerande, som t. ex.
har en samhällsvetenskaplig inriktning,
väljer rimligtvis en kurs med motsvarande innehåll. De finner emellertid då,
att åtskilliga delmoment i de särskilda
kurserna har de redan studerat inom de
olika ämnena. Kurserna kommer således
att ge dem för litet eller också kommer
de helt simpelt att uppfattas som ett bekvämt sätt att uppnå en examen. Det är
uppenbart olämpligt att delvis dubblerade kurser får ingå i samma ram av
120 poäng för examen. Det torde dessutom vara tveksamt, om en fil. kand.,
som innehåller yrkesinriktade kurser,
kommer att uppfattas som fullt likvärdig med en nuvarande fil. kand.-examen.
Man ställer sig också frågan, om det
finns något klart uttalat intresse för det
174
slags utbildning, som DYRK föreslår,
och finner till sin förvåning att det enda
underlaget utgörs av en synnerligen
bristfällig avnämarenkät, som genomförts av AMS 1967. Ett antal arbetsgivare har fått yttra sig om praktiskt inriktade kurser, varvid svårtolkade och
mångtydiga kursrubriker uppställts i enkäten. Det sägs ingenstans, om de tillfrågade vetat om det varit fråga om vidareutbildningskurser eller inskolningskurser. Det finns anledning tro, att uppgiftslämnarna haft de mest skiftande fö-
reställningar om avsikten med kurserna
och uppläggningen av dessa. Och detta
har varit det enda underlaget för
DYRKs kursuppläggning! Inte heller
har man brytt sig om att utröna, om det
finns något egentligt intresse bland de
studerande för den föreslagna verksamheten.
Specialinriktad yrkesutbildning behövs som komplettering till den generella grundläggande universitetsutbildningen. Men den specialutbildningen ges
bäst nu och framdeles av avnämarna direkt. Ingenting kan vinnas vare sig för
samhället eller de direkt berörda parterna på att man försöker dyrka upp bakdörren till universitetsorganisationen.
Låt universiteten i lugn och ro få anpassa sig till den stora av statsmakterna nu
beslutade förändringen. Övergången kan
bli besvärlig nog ändå.