Det militära läget i Vietnam
1969
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NILS PALMSTIERNA:
Det militära läget 1 Vietnam
Varför har inte de sydvietnamesiska
regeringsstyrkorna och dess allierade
med amerikanerna i spetsen för länge
sedan kunnat besegra sina
kommunistiska motståndare? Överstelöjtnant Nils Palmstierna redogör
i denna artikel för det militära läget i
Sydvietnam inför fredsförhandlingarna.
Förf påpekar, att medan Sydvietnam
och dess allierade valt den klassiska
strategien, att försöka vinna seger
genom att effektivt behärska sitt
område och utmatta motståndaren, har
de kommunistiska rebellerna, FNL,
valt guerillakrigföringens strategi
över hela linjen. Genom terror och
mord behärskar FNL stora delar av de
tättbefolkade områdena – åtminstone
nattetid – medan de allierade
styrkorna har koncentrerats till
områden med mindre än 5°/o av
befolkningen. Reguljära nordvietnamesiska förband har till uppgift att
binda så stora delar som möjligt av
motståndarens styrkor i gräns- och
bergsområdena för att öka vietcongs
möjligheter på kustslätterna.
Den dåvarande amerikanske överbefälhavaren i Sydvietnam, general Westmoreland, höll i november 1967 ett anförande inför den samlade kongressen.
Han bedömde då att kriget var militärt
vunnet och kom till slutsatsen, att amerikanska styrkor i begränsad omfatt- ~ing skulle kunna dras tillbaka från
Vietnam med början hösten 1968. I sin
årliga redovisning i januari 1968 om lä-
get i USA framhöll president Johnson,
att pacificeringen i Sydvietnam gjorde
stora framsteg. saigonregeringens kontroll ökade i landet och två tredjedelar
av befolkningen bodde i områden, som
var ”relativt” säkra för angrepp av
FNL eller nordvietnamesiska trupper.
En vecka senare drog Tet-offensiven
ett brett streck över dessa förhoppningar
och i mars beslöt Johnson att dra sig
tillbaka ur presidentvalsstriden.
Vad hade då hänt? Hade något särskilt inträffat omkring årsskiftet 1967
-68, eller låg orsakerna djupare, och
berodde de på de båda motståndarnas
sätt att föra krig?
Amerikansk strategi
Amerikanerna har tillämpat den klassiska strategiska tanken att seger vinns
genom att man effektivt behärskar sitt·
område och utnöter motståndarens krafter – utmattningsstrategi. Därför har
huvuddelen av deras stridskrafter grupperats dels längs gränserna för att hindra tillförsel av trupp och materiel, dels
i det centrala höglandet, dit huvuddelen av Nordvietnams reguljära stridskrafter samlats. Strävan var att slå
dessa stridskrafter, varefter guerillaförbanden, berövade detta stöd, enligt teorien borde tyna bort av sig själva. Vidare skulle slutsegern säkras genom att
Nordvietnams förluster i strid och på
grund av flyganfall mot hemorten skulle bli så stora att de blev ”oantagliga”
för Hanoi, medan amerikanska förluster skulle hållas låga. Men denna strategi hade två grundläggande svagheter.
Guerillakrigets väsen
Den avgörande skillnaden mellan guerillakrig och konventionellt krig ligger i
att kampen inte står om herravälde över
terräng utan över själar. Detta beror
delvis på psykologiska faktorer, främst
frågan om säkerhet för liv och lem.
Inget politiskt program kan genomfö-
ras, om befolkningen inte kan känna
sig skyddad mot terror och repressalier. Guerillaförband försöker sällan
hålla någon särskild ort. Deras taktik
är i stället att genom mord, terror och
hotelser skrämma folket från att samarbeta med eller lyda statliga myndigheter.
Befolkningsfördelningen i Sydvietnam gör denna fråga mycket betydelsefull. Omkring nio tiondelar bor på kustslätterna och i Mekongdeltat. Gränsoch bergsområdena är glest befolkade.
Detta har lett till att mer än tre fjärdedelar av de amerikanska stridskrafterna koncentrerats till områden med
mindre än 5 Ofo av befolkningen. Det
militära slagfältet har därför varit geo- 147
grafiskt vitt skilt från det psykologiska
stridsfält, där avgörandet om kontrollen över befolkningen fallit. Hanoi har
också i sin propaganda fullt riktigt
framhållit, att USA inte samtidigt kan
försvara stora ytor och vinna kontroll
över folket. Följden härav har blivit
det som i stort utmärkt kriget i Vietnam, nämligen att amerikanska militä-
ra framgångar inte lett till varaktiga
politiska vinster.
FNL:s inflytande
Den amerikanska uppfattningen om
skydd mot terror har därför haft föga
gemensamt med vietnamesernas bittra
erfarenheter. Risken med att illustrera
ett förhållande genom att måla olika
färger på kartor kan här illustreras. I
rapporter och tidskrifter har graden av
den kontroll som saigonregeringen eller
amerikanska förband anses ha haft betecknats med olika färger. De tre kategorierna är 1) under regeringskontroll,
2) omstridda och 3) under FNL-kontroll. I verkligheten innebär detta beträffande den första kategorien, att regeringen var representerad på något
sätt och beträffande den andra, att planer fanns att inom kort installera några
regeringsmyndigheter. Någon mera felaktig eller missvisande form av militär
statistik torde vara svår att finna, därför att det verkliga läget var helt annorlunda. saigonregeringen kontrollerade under dager stora delar av landet i
den meningen, att truppförband kunde
röra sig fritt, men FNL kontrollerade
148
samma område nattetid. En bybo måste
– om han ville leva vidare – avgöra
vilket som betydde mest: regeringsrepresentanternas närvaro under dager eller deras frånvaro nattetid. Därför är
den delade kontrollen typisk för Vietnam, och den arme risodlaren måste
foga sig efter den myndighet som beroende på klockslaget höll i tyglarna.
Denna delade kontroll påverkade
emellertid parterna helt olika. Regeringen måste kunna ge invånarna nästan fullkomligt skydd. FNL hade det
lättare. För den har det räckt att visa
att den kunnat straffa dem som slutit
upp kring Saigon. Enstaka mord och
räder är nog för att under lång tid få
vietnamesiska bybor att bli betänksamma.
Om amerikanerna skulle kunna dra
sig ur kriget efter de militära framgångar, som de faktiskt har haft, fordras det ur deras egen synpunkt att de
lämnar landet i sådant skick att en av
dem godkänd saigonregering kan ta
över. Gör den inte det, har kriget förlorats. Med andra ord: amerikanerna
eller saigonregeringen måste kunna
både kontrollera befolkningen och garantera dess säkerhet. För Nordvietnam och för FNL är det däremot tillräckligt att ha så stora styrkor kvar,
att dessa fortsättningsvis kan bedriva
terror. Och här kommer ett av guerillakrigets typiska drag till synes. Guerillan kan räkna med att avgå med segern,
bara den kan överleva. I guerillakrigföringen finns ingenting som kallas
oavgjort. Hanoi, som uppenbarligen
förstått detta, har använt sina reguljä-
ra stridskrafter för att locka amerikanerna bort från det slagfält, där kampen måste vinnas. Den måste nämligen
vinnas hos människorna själva, inom
befolkningens huvuddel, dit guerillaförbanden n1en inte någon konventionell
’ oarme nar.
Militära operationer
Utmattningsstrategien har inte lyckats
att slå ut FNL:s styrkor. Stora svårigheter har också mött, när det gällt att
besegra Nordvietnams reguljära stridskrafter. Amerikanerna har visserligen
vid de tillfällen det kommit till större
strider vunnit seger och tillfogat motståndaren kännbara förluster. Men det
har varit allt för sällan som de lyckats
att tvinga de nordvietnamesiska förbanden till strid. Det har tvärtom varit så
att dessa tagit initiativet till strider i ett
stort antal fall. Därigenom har de kunnat bestämma sin insats och på så sätt
hålla sina förluster inom godtagbara
gränser. De amerikanska stridsrapporterna om förhållandet mellan egna och
motsidans förluster bedöms vara ganska
otillförlitliga, och även där de varit
korrekta har siffrorna varit tämligen
meningslösa. Här kommer vi fram till
den andra av svagheterna i den amerikanska strategien. Tröskeln för oantagbara förluster är mycket lägre för de
amerikanska styrkor, som med en för
många svag ”motivation” strider 1 000
mil från sitt land, än för FNL:s och
Hanois trupper, som slåss i sitt eget
land.
Bristande samordning
De här nämnda faktorerna har medfört, att de militära operationerna endast i ringa utsträckning har stått i
samklang med USA:s politiska mål. Den
militära strävan att visa resultat i utmattningsstrategien har medfört, att
skyddet av befolkningen eftersatts.
Härigenom har inte det viktigaste politiska målet, att hjälpa saigonregeringen
att vinna och bibehålla kontrollen över
folket, kunnat nås.
President Johnson har upprepade
gånger förklarat att han var beredd att
förhandla ”utan villkor, när och var
som helst” och därigenom lämnat åt
Hanoi att bestämma när förhandlingar·
na skulle börja. Inför dessa stärker inte
heller de militära dispositionerna
USA:s förhandlingsläge. Detta skulle
varit mycket bättre, om USA haft fullständig kontroll över halva Sydvietnam
i stället för en begränsad kontroll i hela
landet.
Flygoperationerna
Amerikanerna har haft fullständigt luft·
herravälde över hela Vietnam. Hur har
detta utnyttjats? Man har sökt lösa två
huvuduppgifter. För det första har man
sökt hindra tillförsel av trupp och materiel från Nord- till Sydvietnam.
149
Detta har icke överraskande misslyckats. För det andra har flyget använts
att stödja marktruppernas operationer
i Sydvietnam genom spaning, direkt understöd vid strider och slutligen genom
snabba förflyttningar av reserver. Här
har insatsen varit i stort framgångsrik,
marktruppernas förluster har minskats
och FNL:s rörelsefrihet begränsats,
samtidigt som dess styrkor tillfogats ansenliga förluster. En väsentlig nackdel
medföljer dock operationerna över Syd·
vietnam. Anfallen träffar ofta den lo·
jala befolkningen, vilket för med sig
goda propagandamöjligheter för FNL.
Den tredje närliggande uppgiften –
att slå ut Nordvietnam ur kriget- har
man av politiska skäl inte allvarligt
sökt lösa. Det råder väl knappast något
tvivel om att flyganfall i stor skala mot
Hanoi och dess hamnstad Haiphong i
förening med sjöblockad av hamnen
skulle ha kunnat omöjliggöra Nordvietnams fortsatta krigsinsats. Men
fruktan för en utvidgning av kriget har
tvingat den politiska ledningen att avstå. De anfall som utförts mot kommunikationer och militära mål, särskilt
flygfält och luftvärnsställningar, har
tillfogat Nordvietnam avsevärda skador. Men dessa materiella skador har
motvägts av folkets ökade sammanhållning och uppslutning kring regimen i
Hanoi. Det finns tecken som tyder på
att bombstoppet har medfört en ökad
krigströtthet i Nordvietnam. Fientliga
flygplan åskådliggör inte längre behovet av fortsatta krigsansträngningar.
150
Tetoffensivens betydelse
Tet var en amerikansk militär seger.
FNL:s förluster var ytterst allvarliga.
På många ställen exponerade sig FNL:s
ledning och administrativa organ jämte
stora förband och blev gripbara och
nedmejade av amerikanska styrkor.
Men Tetoffensiven blev ett politiskt
nederlag för Saigon och USA. Folket på
landsbygden hade förespeglats två saker. Saigon och USA hade lovat att
skydda det mot FNL. FNL hade sagt,
att den representerade den verkliga
makten och att de som samarbetade
med regeringen och amerikanerna skulle dödas. FNL kunde genomföra vad de
hotat med. Den ockuperade ett tjugotal provinshuvudstäder och fastän den
bara kunde hålla dem några dagar,
hann den med att mörda många hundra
vietnameser, som stod på FNL:s listor.
Begreppet ”säkra områden” har aldrig
inneburit samma mening för civila vietnameser som för amerikanerna. Just
provinshuvudstäderna ansågs vara under
fullständig kontroll, men det var i dem
de flesta offren krävdes. Den slutsats
som folket drog var enkel: det finns inte
några platser där man är trygg till liv
och lem. Den redan befintliga benägenheten att avvakta händelseutvecklingen
och att inte binda sig till regeringen
ökade.
Därför blev Tetoffensiven en vändpunkt. Det stod klart att vilka militära
framgångar man än nådde, kunde Washington inte med hittills tillämpade strategiska principer med sådan styrkeinsats eller inom sådan tid som kunde
godtas av det amerikanska folket nå
sitt mål. Därför tvingades president
Johnson att tillkännage, att de amerikanska styrkorna i Vietnam inte skulle
ökas.
Härav följde att den amerikanska
militära ledningen i Vietnam efter hand
måste överge periferistrategien och koncentrera förbanden till skydd av tätt
befolkade områden. Härigenom blev
det nödvändigt att söka en politisk lösning. Resultatet blev president Johnsons
tal den 31 mars 1968, som inledde de nu
pågående förhandlingarna i Paris.
Det militära läget 1 Vietnam
Varför har inte de sydvietnamesiska
regeringsstyrkorna och dess allierade
med amerikanerna i spetsen för länge
sedan kunnat besegra sina
kommunistiska motståndare? Överstelöjtnant Nils Palmstierna redogör
i denna artikel för det militära läget i
Sydvietnam inför fredsförhandlingarna.
Förf påpekar, att medan Sydvietnam
och dess allierade valt den klassiska
strategien, att försöka vinna seger
genom att effektivt behärska sitt
område och utmatta motståndaren, har
de kommunistiska rebellerna, FNL,
valt guerillakrigföringens strategi
över hela linjen. Genom terror och
mord behärskar FNL stora delar av de
tättbefolkade områdena – åtminstone
nattetid – medan de allierade
styrkorna har koncentrerats till
områden med mindre än 5°/o av
befolkningen. Reguljära nordvietnamesiska förband har till uppgift att
binda så stora delar som möjligt av
motståndarens styrkor i gräns- och
bergsområdena för att öka vietcongs
möjligheter på kustslätterna.
Den dåvarande amerikanske överbefälhavaren i Sydvietnam, general Westmoreland, höll i november 1967 ett anförande inför den samlade kongressen.
Han bedömde då att kriget var militärt
vunnet och kom till slutsatsen, att amerikanska styrkor i begränsad omfatt- ~ing skulle kunna dras tillbaka från
Vietnam med början hösten 1968. I sin
årliga redovisning i januari 1968 om lä-
get i USA framhöll president Johnson,
att pacificeringen i Sydvietnam gjorde
stora framsteg. saigonregeringens kontroll ökade i landet och två tredjedelar
av befolkningen bodde i områden, som
var ”relativt” säkra för angrepp av
FNL eller nordvietnamesiska trupper.
En vecka senare drog Tet-offensiven
ett brett streck över dessa förhoppningar
och i mars beslöt Johnson att dra sig
tillbaka ur presidentvalsstriden.
Vad hade då hänt? Hade något särskilt inträffat omkring årsskiftet 1967
-68, eller låg orsakerna djupare, och
berodde de på de båda motståndarnas
sätt att föra krig?
Amerikansk strategi
Amerikanerna har tillämpat den klassiska strategiska tanken att seger vinns
genom att man effektivt behärskar sitt·
område och utnöter motståndarens krafter – utmattningsstrategi. Därför har
huvuddelen av deras stridskrafter grupperats dels längs gränserna för att hindra tillförsel av trupp och materiel, dels
i det centrala höglandet, dit huvuddelen av Nordvietnams reguljära stridskrafter samlats. Strävan var att slå
dessa stridskrafter, varefter guerillaförbanden, berövade detta stöd, enligt teorien borde tyna bort av sig själva. Vidare skulle slutsegern säkras genom att
Nordvietnams förluster i strid och på
grund av flyganfall mot hemorten skulle bli så stora att de blev ”oantagliga”
för Hanoi, medan amerikanska förluster skulle hållas låga. Men denna strategi hade två grundläggande svagheter.
Guerillakrigets väsen
Den avgörande skillnaden mellan guerillakrig och konventionellt krig ligger i
att kampen inte står om herravälde över
terräng utan över själar. Detta beror
delvis på psykologiska faktorer, främst
frågan om säkerhet för liv och lem.
Inget politiskt program kan genomfö-
ras, om befolkningen inte kan känna
sig skyddad mot terror och repressalier. Guerillaförband försöker sällan
hålla någon särskild ort. Deras taktik
är i stället att genom mord, terror och
hotelser skrämma folket från att samarbeta med eller lyda statliga myndigheter.
Befolkningsfördelningen i Sydvietnam gör denna fråga mycket betydelsefull. Omkring nio tiondelar bor på kustslätterna och i Mekongdeltat. Gränsoch bergsområdena är glest befolkade.
Detta har lett till att mer än tre fjärdedelar av de amerikanska stridskrafterna koncentrerats till områden med
mindre än 5 Ofo av befolkningen. Det
militära slagfältet har därför varit geo- 147
grafiskt vitt skilt från det psykologiska
stridsfält, där avgörandet om kontrollen över befolkningen fallit. Hanoi har
också i sin propaganda fullt riktigt
framhållit, att USA inte samtidigt kan
försvara stora ytor och vinna kontroll
över folket. Följden härav har blivit
det som i stort utmärkt kriget i Vietnam, nämligen att amerikanska militä-
ra framgångar inte lett till varaktiga
politiska vinster.
FNL:s inflytande
Den amerikanska uppfattningen om
skydd mot terror har därför haft föga
gemensamt med vietnamesernas bittra
erfarenheter. Risken med att illustrera
ett förhållande genom att måla olika
färger på kartor kan här illustreras. I
rapporter och tidskrifter har graden av
den kontroll som saigonregeringen eller
amerikanska förband anses ha haft betecknats med olika färger. De tre kategorierna är 1) under regeringskontroll,
2) omstridda och 3) under FNL-kontroll. I verkligheten innebär detta beträffande den första kategorien, att regeringen var representerad på något
sätt och beträffande den andra, att planer fanns att inom kort installera några
regeringsmyndigheter. Någon mera felaktig eller missvisande form av militär
statistik torde vara svår att finna, därför att det verkliga läget var helt annorlunda. saigonregeringen kontrollerade under dager stora delar av landet i
den meningen, att truppförband kunde
röra sig fritt, men FNL kontrollerade
148
samma område nattetid. En bybo måste
– om han ville leva vidare – avgöra
vilket som betydde mest: regeringsrepresentanternas närvaro under dager eller deras frånvaro nattetid. Därför är
den delade kontrollen typisk för Vietnam, och den arme risodlaren måste
foga sig efter den myndighet som beroende på klockslaget höll i tyglarna.
Denna delade kontroll påverkade
emellertid parterna helt olika. Regeringen måste kunna ge invånarna nästan fullkomligt skydd. FNL hade det
lättare. För den har det räckt att visa
att den kunnat straffa dem som slutit
upp kring Saigon. Enstaka mord och
räder är nog för att under lång tid få
vietnamesiska bybor att bli betänksamma.
Om amerikanerna skulle kunna dra
sig ur kriget efter de militära framgångar, som de faktiskt har haft, fordras det ur deras egen synpunkt att de
lämnar landet i sådant skick att en av
dem godkänd saigonregering kan ta
över. Gör den inte det, har kriget förlorats. Med andra ord: amerikanerna
eller saigonregeringen måste kunna
både kontrollera befolkningen och garantera dess säkerhet. För Nordvietnam och för FNL är det däremot tillräckligt att ha så stora styrkor kvar,
att dessa fortsättningsvis kan bedriva
terror. Och här kommer ett av guerillakrigets typiska drag till synes. Guerillan kan räkna med att avgå med segern,
bara den kan överleva. I guerillakrigföringen finns ingenting som kallas
oavgjort. Hanoi, som uppenbarligen
förstått detta, har använt sina reguljä-
ra stridskrafter för att locka amerikanerna bort från det slagfält, där kampen måste vinnas. Den måste nämligen
vinnas hos människorna själva, inom
befolkningens huvuddel, dit guerillaförbanden n1en inte någon konventionell
’ oarme nar.
Militära operationer
Utmattningsstrategien har inte lyckats
att slå ut FNL:s styrkor. Stora svårigheter har också mött, när det gällt att
besegra Nordvietnams reguljära stridskrafter. Amerikanerna har visserligen
vid de tillfällen det kommit till större
strider vunnit seger och tillfogat motståndaren kännbara förluster. Men det
har varit allt för sällan som de lyckats
att tvinga de nordvietnamesiska förbanden till strid. Det har tvärtom varit så
att dessa tagit initiativet till strider i ett
stort antal fall. Därigenom har de kunnat bestämma sin insats och på så sätt
hålla sina förluster inom godtagbara
gränser. De amerikanska stridsrapporterna om förhållandet mellan egna och
motsidans förluster bedöms vara ganska
otillförlitliga, och även där de varit
korrekta har siffrorna varit tämligen
meningslösa. Här kommer vi fram till
den andra av svagheterna i den amerikanska strategien. Tröskeln för oantagbara förluster är mycket lägre för de
amerikanska styrkor, som med en för
många svag ”motivation” strider 1 000
mil från sitt land, än för FNL:s och
Hanois trupper, som slåss i sitt eget
land.
Bristande samordning
De här nämnda faktorerna har medfört, att de militära operationerna endast i ringa utsträckning har stått i
samklang med USA:s politiska mål. Den
militära strävan att visa resultat i utmattningsstrategien har medfört, att
skyddet av befolkningen eftersatts.
Härigenom har inte det viktigaste politiska målet, att hjälpa saigonregeringen
att vinna och bibehålla kontrollen över
folket, kunnat nås.
President Johnson har upprepade
gånger förklarat att han var beredd att
förhandla ”utan villkor, när och var
som helst” och därigenom lämnat åt
Hanoi att bestämma när förhandlingar·
na skulle börja. Inför dessa stärker inte
heller de militära dispositionerna
USA:s förhandlingsläge. Detta skulle
varit mycket bättre, om USA haft fullständig kontroll över halva Sydvietnam
i stället för en begränsad kontroll i hela
landet.
Flygoperationerna
Amerikanerna har haft fullständigt luft·
herravälde över hela Vietnam. Hur har
detta utnyttjats? Man har sökt lösa två
huvuduppgifter. För det första har man
sökt hindra tillförsel av trupp och materiel från Nord- till Sydvietnam.
149
Detta har icke överraskande misslyckats. För det andra har flyget använts
att stödja marktruppernas operationer
i Sydvietnam genom spaning, direkt understöd vid strider och slutligen genom
snabba förflyttningar av reserver. Här
har insatsen varit i stort framgångsrik,
marktruppernas förluster har minskats
och FNL:s rörelsefrihet begränsats,
samtidigt som dess styrkor tillfogats ansenliga förluster. En väsentlig nackdel
medföljer dock operationerna över Syd·
vietnam. Anfallen träffar ofta den lo·
jala befolkningen, vilket för med sig
goda propagandamöjligheter för FNL.
Den tredje närliggande uppgiften –
att slå ut Nordvietnam ur kriget- har
man av politiska skäl inte allvarligt
sökt lösa. Det råder väl knappast något
tvivel om att flyganfall i stor skala mot
Hanoi och dess hamnstad Haiphong i
förening med sjöblockad av hamnen
skulle ha kunnat omöjliggöra Nordvietnams fortsatta krigsinsats. Men
fruktan för en utvidgning av kriget har
tvingat den politiska ledningen att avstå. De anfall som utförts mot kommunikationer och militära mål, särskilt
flygfält och luftvärnsställningar, har
tillfogat Nordvietnam avsevärda skador. Men dessa materiella skador har
motvägts av folkets ökade sammanhållning och uppslutning kring regimen i
Hanoi. Det finns tecken som tyder på
att bombstoppet har medfört en ökad
krigströtthet i Nordvietnam. Fientliga
flygplan åskådliggör inte längre behovet av fortsatta krigsansträngningar.
150
Tetoffensivens betydelse
Tet var en amerikansk militär seger.
FNL:s förluster var ytterst allvarliga.
På många ställen exponerade sig FNL:s
ledning och administrativa organ jämte
stora förband och blev gripbara och
nedmejade av amerikanska styrkor.
Men Tetoffensiven blev ett politiskt
nederlag för Saigon och USA. Folket på
landsbygden hade förespeglats två saker. Saigon och USA hade lovat att
skydda det mot FNL. FNL hade sagt,
att den representerade den verkliga
makten och att de som samarbetade
med regeringen och amerikanerna skulle dödas. FNL kunde genomföra vad de
hotat med. Den ockuperade ett tjugotal provinshuvudstäder och fastän den
bara kunde hålla dem några dagar,
hann den med att mörda många hundra
vietnameser, som stod på FNL:s listor.
Begreppet ”säkra områden” har aldrig
inneburit samma mening för civila vietnameser som för amerikanerna. Just
provinshuvudstäderna ansågs vara under
fullständig kontroll, men det var i dem
de flesta offren krävdes. Den slutsats
som folket drog var enkel: det finns inte
några platser där man är trygg till liv
och lem. Den redan befintliga benägenheten att avvakta händelseutvecklingen
och att inte binda sig till regeringen
ökade.
Därför blev Tetoffensiven en vändpunkt. Det stod klart att vilka militära
framgångar man än nådde, kunde Washington inte med hittills tillämpade strategiska principer med sådan styrkeinsats eller inom sådan tid som kunde
godtas av det amerikanska folket nå
sitt mål. Därför tvingades president
Johnson att tillkännage, att de amerikanska styrkorna i Vietnam inte skulle
ökas.
Härav följde att den amerikanska
militära ledningen i Vietnam efter hand
måste överge periferistrategien och koncentrera förbanden till skydd av tätt
befolkade områden. Härigenom blev
det nödvändigt att söka en politisk lösning. Resultatet blev president Johnsons
tal den 31 mars 1968, som inledde de nu
pågående förhandlingarna i Paris.