Den stora oredans tid

Den stora oredans tid
Remissdebatten kastade ett blixtljus över
den anda, som fortfarande präglar förhållandena inom den demokratiska oppositionen. Det fanns varken ledning eller sammanhang i oppositionens agerande; vad man såg var tre partier, som
manövrerade var för sig för att få gynnsammaste positioner.
Till alla, som beklagat detta, bör sä-
gas att något annat knappt varit att
vänta efter ett så svårt valnederlag: allvarligast därför att det kom så oväntat.
På längre sikt sett är inte heller den aktuella förlamningen av oppositionen
sedd som helhet det mest bekymmersamma. Den kan övervinnas, om par·
tierna själva vill. Verkligt oroande är
att den inre självprövningen och de därav följande spänningarna inom alla tre
partierna kan leda till ett sammanbrott
för själva grundtanken bakom de senaste årens i stort sett gemensamma borgerliga oppositionspolitik – nämligen
att skapa ett samlat politiskt alternativ
till den socialdemokratiska regimen.
Skulle de krafter inom folkpartiet
resp centerpartiet, som öppet eller förstulet arbetar för en ”öppning vänster”,
dvs för en beredskap till koalition med
socialdemokraterna, få överhand i nå-
gondera partiet försvinner förmodligen
för överskådlig tid framåt möjligheterna till ett regimskifte som innebär en
verklig växling vid makten. Ty då är
det slut med väljarnas tilltro till oppositionen som enhetligt alternativ.
Samma effekt skulle uppstå om kretsar av reaktionära die-hards inom samlingspartiet lyckades vända på partiets
lovande utveckling till ett iderikt och
initiativkraftigt samarbetsparti; en spökgestalt i form av ett ”riktigt högerparti” är det sista oppositionen behöver.
Vilka skulle vilja samarbeta med ett så-
dant parti, snart nog bestående av människor, som ingenting lärt och ingenting
glömt, ett parti utan nämnvärd anknytning till de intellektuella och utan förankring i ungdomen, ett parti, som både
till sin ideologi och sin personuppsättning hade sin framtid bakom sig.
Skulle dylika utvecklingsmöjligheter
materialiseras är sannolikt de nuvarande borgerliga partierna snabbt förbrukade som instrument för seriöst politiskt
arbete. De skulle visserligen till någon
tid ännu larma på riksdagsscenen och
låtsas agera som politiskt relevanta faktorer; i längden skulle ingen låta sig luras. Oppositionens tyngdpunkt skulle
förskjutas från partipolitiken till intressepolitiken. Vi skulle förmodligen få se
hur de starka intresseorganisationerna i
det moderna samhället tog över de uppgifter, som partipolitikerna på borgerlig
sida på grund av sin bristande sammanhållning inte kan lösa.
Fråga är, för den delen, om en utveckling i den riktningen inte redan är
i gång, just därför att man efter valet
på många håll förlorat förtroendet för
partipolitikerna. Näringslivets män, som
framför allt är realister, kan tänkas förbereda sig på ett socialdemokratiskt
maktinnehav för överskådlig tid framåt. Deras nuvarande reaktion inför de
borgerliga partiernas orkeslöshet är förståelig; de bygger ut sina informationsorgan i avsikt att skapa en mer effektiv
upplysningsverksamhet om näringslivets
förhållanden och sakliga argument. Steget från en sådan verksamhet och till en
politisk opinionsbildning i större skala
skulle kunna tagas snabbt nog.
Ett annat tidens tecken är att mäktiga fackliga intresseorganisationer så-
som SACO, TCO och RLF alltmer målmedvetet framträder som opinionsbildare i de stora samhällsfrågorna, där partierna av ålder ansetts ha skyldighet att
gå i spetsen. På löpande band håller
dessa organisationer betydelsefulla konferenser och anordnar andra debatt- och
utbildningsevenemang, där forskningsoch utbildningspolitiken, miljöfrågorna,
lokaliseringspolitiken osv behandlas med
en sakkunskap och ett engagemang, som
ofta lämnar motsvarande insatser från
de borgerliga partiernas sida långt efter.
Det är sant att dessa partier är fattiga,
just nu mer än någonsin, medan intresseorganisationerna är rika. Men en viktig
orsak till att de borgerliga partierna alltmer förlorar i betydelse i den allmänna
opinionsbildningen i de stora samhällsfrågorna är ju den inbördes splittringen.
Lika litet som de var för sig orkar med
att bygga upp valapparater, som kan
konkurrera med socialdemokraternas
hänsynslöst effektiva penetration av vå-
ra 1 000-tals sjukhus och andra sociala
välfärdsinrättningar, lika litet kan de
var för sig hävda sig i den allt intensivare och alltmer komplicerade samhälls- 59
debatten. Deras resurser härför är på
grund av splittringen hopplöst otillräckliga – både beträffande utbildat folk
och ekonomiska tillgångar. Det är inte
att undra på om de då skjuts åt sidan
av intresseorganisationerna.
Grundfelet är naturligtvis att alltför
många inom de tre partiernas ledande
skikt lever kvar i en gången politisk
värld, där riksdagsgrupperna utgjorde
partiernas kärna och riksdagsutskotten
ett politiskt relevant arbetsfält. Man har
inte förmått eller velat inse, att det
långa socialdemokratiska maktinnehavet
och samhällets inrutning i fast etablerade och ekonomiskt slagkraftiga intresseorganisationer i grund förändrat förutsättningarna för den partipolitiska oppositionens arbete. Politisk makt får den
ju endast genom att komma i regeringsställning; dess politiska medinflytande i
oppositionsställning beror helt på dess
förmåga att hålla samman till gemensam styrka. Endast därigenom kan den
väcka respekt och vinna hänsynstagande
hos de faktiska makthavarna – regeringsparti och intresseorganisationer.
Det är hög tid att man inom alla de
tre borgerliga partierna, och inte minst
inom riksdagsgrupperna, ser sanningen i
ögonen, nämligen att de egna partierna
snabbt minskar i reell politisk betydelse.
Naturen tål inga tomrum. Framhärdar
de att genom fortsatt splittring ställa sig
själva utan inflytande riskerar de att
intresseorganisationerna och andra kollektiv träda fram i deras ställe som faktiska motvikter till socialdemokratin.