Namn att minnas – Per Stjernquist
1969
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Namn att minnas
Per Stjernquist
Rector magnificus vid Lunds universitet
var år 1936-39 professor Martin P:son
Nilsson. Han var som bekant en av världens mest frejdade kännare av klassisk arkeologi och antikens historia och därtill
en språk-, religions- och folkminnesforskare, som Sverige ägt få motsvarigheter till.
Men Martin P:son Nilsson var något mer
än en framstående vetenskapsman. Han var
en omutlig försvarare av forskningens frihet och vetenskapens integritet under den
mörka tid han var universitetets rektor.
Rector magnificus vid Lunds universitet
sedan juli 1968 heter Per Nilsson Stjernquist. Han är son till Martin P:son Nilsson
– fast han liksom sin yngre bror Nils
föredragit att smycka sig med moderns må-
hända mera skönklingande namn. Per har
alltså bokstavligen gått i fars fotspår, nota
bene om man bara ser till karriären. Han
har nämligen sedan han väl nått sin nuvarande position, överraskande för de flesta
visat sig vara en helt annan andas barn.
Avslöjandet började i samband med
det beryktade internationella symposiet
vid Lunds universitets 300-årsjubileum
i juni 1968. Vissa av de utländska deltagarna i symposiet beslöt tillsammans med ett
antal svenska medlöpare att avsända ett
telegram till en av de gäster, som universitetet inbjudit till jubileet, den amerikanske
ambassadören, och uppmana honom att
utebli. Då detta blev bekant avlägsnade sig
universitetets dåvarande rector magnificus,
professor Philip Sandblom, studentkårens
ordförande och organisationskommittens
ordförande som protest mot att demokratiska sammanträdesformer icke iakttagits.
Därmed betraktades från universitetets sida
det famösa symposiet som avslutat. Kvar
stannade emellertid Per Stjernquist när telegrammet avsändes – enligt uppgift som
”observatör”. Han var då ännu blott prorektor, men redan vald till hr Sandbloms
efterträdare.
Avslöjandet fortsatte när den nytillträ-
dande rektorn inledde sin era med att uppmana lärarna vid Lunds universitet att
stödja studenternas insamling till förmån
för studenterna i Hanoi genom att avstå
från en viss del av sin dagsinkomst. Man
kanske kan bortse från att det näppeligen
är en universitetsrektors uppgift – åtminstone inte i ett demokratiskt land –
att uppmana sina lärarkolleger att indirekt
stödja en kommunistisk diktaturregim. Men
vad man har svårt att bortse från är att
det gäller en uppmaning till direkt stöd åt
en undervisningsform, som innebär motsatsen till forskningens frihet. Nordvietnam
är som bekant en kommunistisk diktatur
av i princip samma art som Sovjetunionen.
Där finns lika litet som i Sovjetunionen
någon tankefrihet, någon yttrandefrihet,
någon tryckfrihet eller någon församlingsfrihet. Universitet i Hanoi är precis som de
ryska universiteten inte någon anstalt för
fri forskning utan för marxistisk indoktrinering. Det är denna verksamhet professor
Stjernquist vill stödja.
Avslöjandet bekräftades slutgiltigt när i
november 1968 en grupp utländska diplomater på inbjudan av Svenska Institutet
gjorde en rundresa i Skåne och då bland
annat besökte Lund. Med anledning av att
en sydafrikansk diplomat ingick i gruppen
utsattes den för upprepade demonstrationer från vänsterextremistiska studenter.
Demonstrationerna kulminerade i att demonstranterna ockuperade en lokal i universitetet där gästerna av ett universitetsråd skulle informeras om forskningens situation i Lund. Konferensen måste avlysas
och den sydafrikanske diplomaten fick
smugglas ut genom en bakdörr. En stor
grupp poliser bevakade hela tiden demonstranterna, men ingrep ej – efter vädjan
från universitetets rektor, Per Stjernquist.
Man måste onekligen säga sig att om
med rektors goda minne utländska gäster
54
förolämpas och den fria informationen om
universitetets egen forskningsverksamhet
undertrycks, så finns det gott hopp för
kulturrevolutionen även i Sverige. Professor Stjernquist har heller inte räknat fel på
effekten av sina ståndpunktstaganden. Under det senaste halvåret har han blivit föremål för livliga hyllningar av de vänsterextremistiska elementen inom Lunds studentkår, medan de akademiska lärare som
offentligen ogillat hans beteende utsatts
för trakasserier från samma håll. Med vilken häpnad och missräkning måste därför
inte professor Stjernquist ha inhämtat resultatet av det senaste kårvalet i Lund, där
en stor majoritet av studenterna kraftigt
tog avstånd från de metoder rector magnificus gjort allt för att uppmuntra. Otack
är i sanning världens lön.
Det har ovan talats om ett avslöjande
och det råder heller inget tvivel om att för
flertalet av Per Stjernquists vänner och bekanta hans kulturrevolutionära aktivitet
efter rektorsutnämningen kommit som en
fullständig överraskning. Till skillnad från
sin yngre bror statsvetaren Nils, som tidigt markerat sin röda kulör, har Per
Stjernquist betraktats som tämligen färglös. Ingendera av bröderna är något snille
som fadern, deras begåvning anses ligga
just över medelmåttan, men bägge har,
sporrade av fadern, varit flitiga och ambitiösa, var på sitt område. Per valde juridiken, blev jur kand 1934, jur lic 1945 och
jur dr och docent i processrätt i Lund 1946.
Under tiden hade han suttit ting, varit fiskal i Göta hovrätt och tingssekreterare.
Han blev professor i civilrätt i Lund 1950.
Året därpå blev brodern Nils – efter en
mycket olustig unämningsstrid, där regeringen föredrog honom framför en långt
mer meriterad konkurrent men med misshaglig politisk åskådning – professor i
statskunskap, likaledes i Lund. Den gamle
Martin P:son Nilsson fick hur som helst
glädjen att närvara då bägge sönerna installerades samtidigt, varvid Per föreläste om
”Samhällsutvecklingen och rättsvetenskapens arbetsfält” och Nils om ”Samhällsutvecklingen och statskunskapens arbetsfält.”
När Per Stjernquist år 1964 valdes till
prorektor var det inte bara därför att han
var en trägen arbetare i den akademiska
vingården och en administrativ kapacitet,
utan framför allt därför att han allmänt
ansågs vara den gyllene medelvägens man,
en hygglig, gemytlig, toujours person, som
kunde utjämna motsättningar, som kunde
medla och jämka. Häpnaden inför hans
agerande efter rektorsutnämningen kunde
alltså inte gärna varit större. Hur skall det
förklaras? Det finns två teorier. Den ena,
för Per Stjernquist mera oförmånliga, är
att han dröjde till rektorsvalet var klart
med att kasta masken och visa sina politis- 55
ka sympatier. Den andra, för Per Stjernquist mindre oförmånliga, är att han först
efter rektorsvalet ställdes inför sådana situationer att han fick anledning att visa
dessa sympatier. Det kan inte gärna förnekas att den senare förklaringen verkar nå-
got tunn i betraktande av att han varit
prorektor sedan 1964, men bekände färg
först sedan hans rektorsutnämning var säkrad.
Därmed vare hur som helst. Per Stjernquist har förklarat att han ämnar göra
Lunds universitet ”samhällstillvänt och respekterat”. Han bör nog göra klart för
sig att i den mån det samhällstillvända består i lydig anpassning efter en socialistisk
enpartiregims intentioner beträffande den
högre undervisningen, blir det klent beställt med respekten för universitetet eller
i varje fall – för dess rector magnificus.
GU
56
Good Year – en av världens största gummiproducenter svarar
för originalreceptet.
Geveko Industri AB är svensk tillverkare av denna
sensationella fasadskyddsfärg.
MURFAST har sedan många år provats
under vitt skilda förhållanden: intensivt
solflöde på Amerikas västsida, sotiga
industriområden på den europeiska kontinenten, froststränga nordländer, saltmättade och högfuktiga kustlandskap (t ex
Norges och Sveriges västkust). Overallt
har MURFAST visat helt övertygande
kvalitetsegenskaperi
Varför är MURFAST så särskilt bra?
Bindemedlet i MURFAST består av syntetiskt gummi löst i ett organiskt lösningsmedel vilket gör att färgen kan tränga in i
underlaget och ge god vidhäftning även
till kritande underlag. MURFAST ger en
bestående tålig och e-1-a-s-t-i-s-k färgfilm, som totalskyddar fasaden mot fukt
utifrån.
MURFAST har en speciell sammansättning som gör att all fukt inifrån obehindrat passerar ut. Skadlig kondens i väggen eller ytskiktet elimineras. Isoleringsförmågan ökas avsevärt och frostskador
eller ytsprängningar förhindras effektivt.
MURFAST fäster djupt i underlaget och
har god ljusbeständighet MURFAST bättras lätt vid t ex mekaniska skador, färgen
skäckar ej. MURFAST fäster på betong,
puts, tegel, eternit. En vackert nyanserad
färgskala ger rika möjligheter till önskade
färgsättningar, kulörerna kan även blandas inbördes.
Ytterligare en fördel: MURFAST kan
appliceras vid låga temperaturer –
ända ned till +4°C.
OBS! MURFAST har god resistens mot kemikalier och är därför utmärkt även #
invändiga ytor, som utsättas för stora p/ifrestningar – industrilokaler, tvätterier,
bryggerier, tvätthallar etc.
GEVEKO INDUSTRI AB
• III MAGASINSGATAN 3
GöTEBORG C
GEVEKD POST: BOX 2345 GöTEBORG 2
• l’
FABRIK: MARIEHOLMSGAT. 38
GöTEBORG N
TELEFON: 031/17 29 45
Per Stjernquist
Rector magnificus vid Lunds universitet
var år 1936-39 professor Martin P:son
Nilsson. Han var som bekant en av världens mest frejdade kännare av klassisk arkeologi och antikens historia och därtill
en språk-, religions- och folkminnesforskare, som Sverige ägt få motsvarigheter till.
Men Martin P:son Nilsson var något mer
än en framstående vetenskapsman. Han var
en omutlig försvarare av forskningens frihet och vetenskapens integritet under den
mörka tid han var universitetets rektor.
Rector magnificus vid Lunds universitet
sedan juli 1968 heter Per Nilsson Stjernquist. Han är son till Martin P:son Nilsson
– fast han liksom sin yngre bror Nils
föredragit att smycka sig med moderns må-
hända mera skönklingande namn. Per har
alltså bokstavligen gått i fars fotspår, nota
bene om man bara ser till karriären. Han
har nämligen sedan han väl nått sin nuvarande position, överraskande för de flesta
visat sig vara en helt annan andas barn.
Avslöjandet började i samband med
det beryktade internationella symposiet
vid Lunds universitets 300-årsjubileum
i juni 1968. Vissa av de utländska deltagarna i symposiet beslöt tillsammans med ett
antal svenska medlöpare att avsända ett
telegram till en av de gäster, som universitetet inbjudit till jubileet, den amerikanske
ambassadören, och uppmana honom att
utebli. Då detta blev bekant avlägsnade sig
universitetets dåvarande rector magnificus,
professor Philip Sandblom, studentkårens
ordförande och organisationskommittens
ordförande som protest mot att demokratiska sammanträdesformer icke iakttagits.
Därmed betraktades från universitetets sida
det famösa symposiet som avslutat. Kvar
stannade emellertid Per Stjernquist när telegrammet avsändes – enligt uppgift som
”observatör”. Han var då ännu blott prorektor, men redan vald till hr Sandbloms
efterträdare.
Avslöjandet fortsatte när den nytillträ-
dande rektorn inledde sin era med att uppmana lärarna vid Lunds universitet att
stödja studenternas insamling till förmån
för studenterna i Hanoi genom att avstå
från en viss del av sin dagsinkomst. Man
kanske kan bortse från att det näppeligen
är en universitetsrektors uppgift – åtminstone inte i ett demokratiskt land –
att uppmana sina lärarkolleger att indirekt
stödja en kommunistisk diktaturregim. Men
vad man har svårt att bortse från är att
det gäller en uppmaning till direkt stöd åt
en undervisningsform, som innebär motsatsen till forskningens frihet. Nordvietnam
är som bekant en kommunistisk diktatur
av i princip samma art som Sovjetunionen.
Där finns lika litet som i Sovjetunionen
någon tankefrihet, någon yttrandefrihet,
någon tryckfrihet eller någon församlingsfrihet. Universitet i Hanoi är precis som de
ryska universiteten inte någon anstalt för
fri forskning utan för marxistisk indoktrinering. Det är denna verksamhet professor
Stjernquist vill stödja.
Avslöjandet bekräftades slutgiltigt när i
november 1968 en grupp utländska diplomater på inbjudan av Svenska Institutet
gjorde en rundresa i Skåne och då bland
annat besökte Lund. Med anledning av att
en sydafrikansk diplomat ingick i gruppen
utsattes den för upprepade demonstrationer från vänsterextremistiska studenter.
Demonstrationerna kulminerade i att demonstranterna ockuperade en lokal i universitetet där gästerna av ett universitetsråd skulle informeras om forskningens situation i Lund. Konferensen måste avlysas
och den sydafrikanske diplomaten fick
smugglas ut genom en bakdörr. En stor
grupp poliser bevakade hela tiden demonstranterna, men ingrep ej – efter vädjan
från universitetets rektor, Per Stjernquist.
Man måste onekligen säga sig att om
med rektors goda minne utländska gäster
54
förolämpas och den fria informationen om
universitetets egen forskningsverksamhet
undertrycks, så finns det gott hopp för
kulturrevolutionen även i Sverige. Professor Stjernquist har heller inte räknat fel på
effekten av sina ståndpunktstaganden. Under det senaste halvåret har han blivit föremål för livliga hyllningar av de vänsterextremistiska elementen inom Lunds studentkår, medan de akademiska lärare som
offentligen ogillat hans beteende utsatts
för trakasserier från samma håll. Med vilken häpnad och missräkning måste därför
inte professor Stjernquist ha inhämtat resultatet av det senaste kårvalet i Lund, där
en stor majoritet av studenterna kraftigt
tog avstånd från de metoder rector magnificus gjort allt för att uppmuntra. Otack
är i sanning världens lön.
Det har ovan talats om ett avslöjande
och det råder heller inget tvivel om att för
flertalet av Per Stjernquists vänner och bekanta hans kulturrevolutionära aktivitet
efter rektorsutnämningen kommit som en
fullständig överraskning. Till skillnad från
sin yngre bror statsvetaren Nils, som tidigt markerat sin röda kulör, har Per
Stjernquist betraktats som tämligen färglös. Ingendera av bröderna är något snille
som fadern, deras begåvning anses ligga
just över medelmåttan, men bägge har,
sporrade av fadern, varit flitiga och ambitiösa, var på sitt område. Per valde juridiken, blev jur kand 1934, jur lic 1945 och
jur dr och docent i processrätt i Lund 1946.
Under tiden hade han suttit ting, varit fiskal i Göta hovrätt och tingssekreterare.
Han blev professor i civilrätt i Lund 1950.
Året därpå blev brodern Nils – efter en
mycket olustig unämningsstrid, där regeringen föredrog honom framför en långt
mer meriterad konkurrent men med misshaglig politisk åskådning – professor i
statskunskap, likaledes i Lund. Den gamle
Martin P:son Nilsson fick hur som helst
glädjen att närvara då bägge sönerna installerades samtidigt, varvid Per föreläste om
”Samhällsutvecklingen och rättsvetenskapens arbetsfält” och Nils om ”Samhällsutvecklingen och statskunskapens arbetsfält.”
När Per Stjernquist år 1964 valdes till
prorektor var det inte bara därför att han
var en trägen arbetare i den akademiska
vingården och en administrativ kapacitet,
utan framför allt därför att han allmänt
ansågs vara den gyllene medelvägens man,
en hygglig, gemytlig, toujours person, som
kunde utjämna motsättningar, som kunde
medla och jämka. Häpnaden inför hans
agerande efter rektorsutnämningen kunde
alltså inte gärna varit större. Hur skall det
förklaras? Det finns två teorier. Den ena,
för Per Stjernquist mera oförmånliga, är
att han dröjde till rektorsvalet var klart
med att kasta masken och visa sina politis- 55
ka sympatier. Den andra, för Per Stjernquist mindre oförmånliga, är att han först
efter rektorsvalet ställdes inför sådana situationer att han fick anledning att visa
dessa sympatier. Det kan inte gärna förnekas att den senare förklaringen verkar nå-
got tunn i betraktande av att han varit
prorektor sedan 1964, men bekände färg
först sedan hans rektorsutnämning var säkrad.
Därmed vare hur som helst. Per Stjernquist har förklarat att han ämnar göra
Lunds universitet ”samhällstillvänt och respekterat”. Han bör nog göra klart för
sig att i den mån det samhällstillvända består i lydig anpassning efter en socialistisk
enpartiregims intentioner beträffande den
högre undervisningen, blir det klent beställt med respekten för universitetet eller
i varje fall – för dess rector magnificus.
GU
56
Good Year – en av världens största gummiproducenter svarar
för originalreceptet.
Geveko Industri AB är svensk tillverkare av denna
sensationella fasadskyddsfärg.
MURFAST har sedan många år provats
under vitt skilda förhållanden: intensivt
solflöde på Amerikas västsida, sotiga
industriområden på den europeiska kontinenten, froststränga nordländer, saltmättade och högfuktiga kustlandskap (t ex
Norges och Sveriges västkust). Overallt
har MURFAST visat helt övertygande
kvalitetsegenskaperi
Varför är MURFAST så särskilt bra?
Bindemedlet i MURFAST består av syntetiskt gummi löst i ett organiskt lösningsmedel vilket gör att färgen kan tränga in i
underlaget och ge god vidhäftning även
till kritande underlag. MURFAST ger en
bestående tålig och e-1-a-s-t-i-s-k färgfilm, som totalskyddar fasaden mot fukt
utifrån.
MURFAST har en speciell sammansättning som gör att all fukt inifrån obehindrat passerar ut. Skadlig kondens i väggen eller ytskiktet elimineras. Isoleringsförmågan ökas avsevärt och frostskador
eller ytsprängningar förhindras effektivt.
MURFAST fäster djupt i underlaget och
har god ljusbeständighet MURFAST bättras lätt vid t ex mekaniska skador, färgen
skäckar ej. MURFAST fäster på betong,
puts, tegel, eternit. En vackert nyanserad
färgskala ger rika möjligheter till önskade
färgsättningar, kulörerna kan även blandas inbördes.
Ytterligare en fördel: MURFAST kan
appliceras vid låga temperaturer –
ända ned till +4°C.
OBS! MURFAST har god resistens mot kemikalier och är därför utmärkt även #
invändiga ytor, som utsättas för stora p/ifrestningar – industrilokaler, tvätterier,
bryggerier, tvätthallar etc.
GEVEKO INDUSTRI AB
• III MAGASINSGATAN 3
GöTEBORG C
GEVEKD POST: BOX 2345 GöTEBORG 2
• l’
FABRIK: MARIEHOLMSGAT. 38
GöTEBORG N
TELEFON: 031/17 29 45