Demokrati – rättigheter och skyldigheter

INGVAR HORGBY:
Demokrati – rättigheter
och skyldigheter
Rubriken tilllektor Ingvar Hargbys
artikel, som bör ses som ett inlägg i
debatten i Svensk Tidskrift om demokratiens innehåll, har han själv betecknat som ett tema hos Simone W eill.
H on kritiserar demokratien därför att
den bygger på tanken om de mänskliga
rättigheterna. Snarare borde det vara
så att den byggde på de mänskliga skyldigheterna. Den som alltid kräver
lever på sitt missnöje och begär att bli
omhändertagen. Det är att förnedra en
människa att tänka sig henne som alltid
krävande att få något; den moraliska
värdigheten kan människan behålla
endast om hon accepterar sina skyldigheter. Det är här som marxismen brister.
Den är missnöjesideologien framför
alla andra och där den tar över i ett
samhälle trampas människans värdighet
som självansvarig under fötterna.
Det lär förhålla sig så att Göran Palm
och Sara Lidman inspirerats av bl a Simone Weill till sina vänstervridna skriverier. De måste ha förbisett mycket.
T ex Simone Weills starka sympati för
den engelska rotfastheten och hennes
förtvivlade avståndstagande från de republikanska truppernas grymheter i det
spanska inbördeskriget. (Det är tänkvärt
att hon möttes i denna situation, i ett
etiskt ingenmansland, av den franske
författaren Bernanos; han kom från monarkisternas led och fällde samma förkastelsedom över dem han trott vara
meningsfränder: samvetsömma personer
vinner ingen förståelse från partigängare). Den som ser Simone Weill som en
den nya vänsterns profetissa, han ser
förvisso fel. Nedanstående funderingar
kan fattas också som ett försök att
hindra att hennes författarskap faller i
rövarehänder.
En tanke, som hon framför i en av
sina böcker och som alls inte hör till den
nya vänsterns programpunkter, borde
anammas av konservativa människor.
Hon kritiserar demokratien för att den
bygger på tanken om de mänskliga rättigheterna. En omdefinition av demokratien, så att dess definierande egenskap blir inte begreppet rättighet utan
begreppet skyldighet, bör vara i hennes
anda.
Man kan kanske, i analogi med protestantisk teologi, skilja mellan demokratiens formal- och materialprincip.
Demokratiens formalprincip skulle vara
den allmänna, lika och hemliga politiska rösträtten, som möjliggör att majoritetens önskemål tillgodoses; dit hör också den fria opinionsbildningen m m. Demokratiens materialprincip skulle då vara den enskilda människans fri- och rättigheter, det humana innehåll, som den
politiskt-sociala ramen skulle omsluta.
Alltsedan den amerikanska och franska
revolutionen har ju demokratien varit
förenad med tanken på de oförytterliga
mänskliga rättigheterna.
Indoktrinering till egocentricitet
Denna materialprincip är, synes det mig,
moraliskt dubiös. Den enskilda människans värdighet är i fara, när begreppet
rättighet blir demokratiens innehållsliga
bestämning. Vi begår våld på den enskilda människan, när vi indoktrinerar
henne i egocentricitet (vilket sker i rättighetstänkandet). Det är att förnedra
henne och att förinta hennes moraliska
substans, medan det att se människan
som ansvarig, bunden av skyldigheter,
är att upphöja henne till något i naturen
sui generis. Denna upphöjelse vederfares
henne, när hon inordnas i den överindividuella rättsordningen, när hon ges
skyldigheter, som tar henne bort ur
”hennes egen åsyn”. (Det låg en fin
symbolik i medeltidstänkarnas geocentriska och antropocentriska världsbild:
attmänniskan höll till i universumscentrum var ett uttryck för hennes fallna
natur: hon var längst borta från Gud
och närmast djävulen.) Den enskilda
människans intressen och önskningar
förs bort från centrum. Detta är kanske
489
ett utslag av sådan ädel moral, som Bertrand Russeli förlöjligat hos välfärdsmoralens kritiker. Härmed är i så falllöjet
utmanat.
Den samhällsform, som bygger på
tanken om de mänskliga rättigheterna,
passar endast till en föraktlig människotyp: människan som ställer krav, som
hävdar sig själv, som styrs av missnöje.
Denna människotyp vill betjänas av
andra: av samhället- servicedemokratien är konsekvensen av rättighetstänkandet – inte tjäna andra i sin sociala
roll. Felen söks utanför människan själv;
tjyvsamhället, som det förr hette, eller
systemet, som det nu heter, blir syndabocken.
Utan tvekan har detta missnöje varit
en pådrivande kraft för att åstadkomma drägligare och ”rättvisare” förhållanden, även den torftigaste formen av
missnöje, avundsjukan; den är kanske
det starkaste motivet till dessa dagars
jämlikhetssträvanden. Missnöje har
medverkat till att skapa ett gott samhälle. Men för individen är det förnedrande.
Humanisera det givna samhället!
Man bör i likhet med en engelsk moralfilosof skilja mellan ”the goodness of a
society” och ”the goodness in a society”.
Möjligen har det hittills varit så, att skapandet av ett gott samhälle krävt onda
egenskaper hos medborgarna. Det goda
samhället har haft människornas ondska
att tacka för sin uppkomst (jmf Adam
Smiths ”osynliga hand” och Hegels
490
”världsandens list”). Men nu, i det moderna masskonsumtions- och överflödssamhället, är problemen annorlunda. Nu
är ”the goodness of the society” avhängigt av ”the goodness in the society”. Det primära sociala problemet är
inte att skapa nya tekniska möjligheter
och ny och ”rättvisare” social organisation. Det är i stället att humanisera det
givna samhället, göra de sociala relationerna meningsfulla, motverka känslan
av tomhet och främlingskap och lll.ta
den enskilde uppleva sin mänskliga värdighet. Nu kan det vara pli. tiden att
tänka på ”the goodness in the society”.
Nu kan missnöjesideologierna inte försvara sig med att de skapar ett gott samhälle, eftersom de medverkar till att
människan inte ens finner det (goda)
samhället meningsfullt, som hennes
missnöje bidragit till att skapa.
Faran var inte så stor fordomdags, ty
dl!. kunde medborgarna genom sitt missnöje identifiera sig med en stor uppgift,
en social roll i kampen för vad de uppfattade som rättvisa. Men nu hindrar
missnöjet dem frll.n sådan identifiering.
Missnöjet kunde förr förena människorna. Nu isolerar det dem.
Men det nutida engagemanget för
u-länderna? Ja, detta engagemang har
blivit ett argument för ett socialt ursinne också på hemmaplan, vatten på den
egocentriska kvarnen. Om u-landsengagemanget vore äkta skulle det ju rimligen driva till reformpaus i den svenska
inrikespolitiken för att ge pengar till
u-hjälpen och tid att bedriva den, så
som andra världskriget framtvingade en
reformpaus. I stället har det berättigade
missnöjet med det internationella systemet av rika i-länder, som blir allt rikare, och fattiga u-länder, som inte kommer ur sin fattigdom, drivit fram en
villrådig aversion mot det (nationella)
system, som gjort oss rika. Mycket riktigt har det ju också sagts från den nya
vänsterns håll, att stödet till FNL inte
ges för vietnamesernas skull utan för vår
skull: för att skapa en revolutionär situation i Sverige. U-landshjälpen skall
kamouflera strävandena att stärka, inte
minska motsättningarna på hemmaplan,
det är radikalismens sätt att förverkliga
påståendet ”charity begins at home”.
Vår skyldighet mot u-länderna vrids till
att bli krav på ytterligare obestämda
rättigheter för oss själva. Förr bestod
hyckleriet i en diskrepans mellan den
offentligt godtagna moralen och den enskildes omoraliska beteende. Nu är
hyckleriet disharmonien mellan mål och
medel: att hjälpa u-länderna genom att
strunta i deras problem och i stället göra
revolution i Sverige. Projicierar man de
svenska problemen i u-ländernas verklighet eller u-ländernas problem i den
svenska idylliska verkligheten blir det
självklara resultatet farliga feltolkningar och felhandlingar.
En nutida myt
Det är naturligt att ungdomen speciellt
är utsatt för denna feltolkning. Det är
en av nutidens myter att ungdomen har
större förmåga än äldre att leva ”i takt
med tiden” och se hur framtiden kommer att gestalta sig. Det borde vara uppenbart att unga människor har en alltför liten erfarenhetsbas för att kunna
göra extrapoleringar in i framtiden. Det
typiskt ungdomliga är i stället att tämligen i blindo gripa tillbaka på något
suggestivt förgånget och att hallucinatoriskt se detta i framtiden: Marx’ bild
från mitten av 1800-talet av den outvecklade industrialismen synes passa så
utomordentligt väl till det sofistikerade,
postindustriella samhälle vi går till mö-
tes.
Det finns etnologer som skiljer mellan
skam- och skuldcivilisationer. Det kristna västerlandet har varit en typisk
skuldkultur. Enligt Werner Aspenström
är det nutida västerlandet något annat
och nytt: skräckens civilisation.
Det är känslan av skuld, som åter
måste möjliggöras. Det är symptomatiskt att vi tagit bort begreppet straff
i vår lagstiftning. Enligt Kierkegaard är
det den djupaste förnedring, som vi kan
försätta en människa i, att inte tillåta
henne bära sitt ansvar och erkänna sin
skuld. Simone Weill har varit inne på
liknande tankegångar. Även dödsstraffet, som hon således inte synes vara
principiell motståndare till, kan enligt
hennes mening utformas så att människans värdighet inte kränkes. Det föreligger en förbindelse mellan dessa tankar
och hennes tankar om det förnedrande i
rättighetstänkandet. Den som betraktar
sig själv som ägande rättigheter ser sig
inte som subjekt utan som objekt (för
491
social omvårdnad). Endast om jag ser
mig själv som ansvarigt subjekt är min
mänskliga värdighet intakt. Att se en
människa annorlunda är att förnedra
henne. Det är förnedrande för brottslingen att betraktas som en varelse, vilken genom lämplig manipulation, vård
och/eller påföljd, bringas till anpassning. Det är däremot att tänka högt om
människan att se henne som ansvarig för
sina gärningar, en ansvarighet som fastställes genom straffet. Människans självständighet förutsättes. Hon uppfattas
inte bara som en passiv mottagare av stimuli och ett automatiskt reaktionscentrum.
Nu är måhända begreppen skyldighet
och rättighet komplementära begrepp.
Det ena begreppet kan inte tänkas utan
det andra. Men det är av vikt att klargöra, vilket av dem som skall vara det
primära. Är det så att jag äger rättigheter för att kunna fullgöra mina skyldigheter, eller är mina skyldigheter det
pris som jag, tyvärr, måste betala, ett
pris som bör vara så lågt som möjligt?
Riktig moralisk intuition
Det var säkerligen en riktig moralisk intuition som gjorde många konservativa
till demokratiens motståndare när demokratien genomfördes. Simone Weill
ger dem rätt. Givetvis inte dem, som
ville värna om egna privilegier i sin
kamp mot demokratien, och dessa konservativa var kanske i majoritet. Det är
säkert också en riktig moralisk intuition,
som har gjort konservativa partier i nu- 492
tiden till rigorösa demokrater. Men demokratibegreppet förlänas moralisk
pondus endast om medborgarens skyldigheter blir materialprincipen. Demokratien kan inte på annat sätt värna om
människans moraliska värdighet.
Det är som bekant tjuven som först
ropar ”Tag fast tjuven!” Marxisterna
aktar inte för rov att anklaga det kapitalistiska samhället för miljöförstöring
genom ingreppen i naturen, marxismen
som outrerat ståndpunkten att människan genom tekniken skall kämpa mot
och besegra naturen, inte inordna sig i
den och samverka med den. Så är det i
dag marxismen, som talar om människans alienation; en av de starkaste
alienerande krafterna i nutiden är ju den
marxistiska ideologien med sin lära om
att människan exploateras genom att
hon är bunden till sitt arbete. Det är ju
inte arbetets meningslöshet, som är ett
hot mot nutidsmänniskan utan den
ökande fritiden.
Det är möjligt att de futorologer har
rätt som menar att arbetet är en institution på avskrivning, något som kommer att vara meningsfullt endast för en
överklasselit. Men det är alldeles inte
något att glädja sig åt, det är ett hot
mot en människovärdig tillvaro. Det
postindustriella samhälle, som Sverige
enligt prognoserna kommer att präglas
av före seklets slut, möter många svenska opinionsbildare genom att vända
ryggen till och skåda in i det kapitalistiska 1800-talet. När fritiden ökar och
hotar att bli meningslös, talar de progressiva om arbetets förbannelse. Det är
i stället en välsignelse för den enskilda
människan, det ger henne en social uppgift. Arbetet kan vara meningsfullt därför att det är en skyldighet, och det kan
också förläna fritiden mening. Rättigheten att få arbeta blir en primär rättighet, människan har rätt att ha sociala
skyldigheter.
Historien är ironisk
Marxismen är missnöjesideologien framför andra, utgör rättighetstänkandets
kulmen och avlastar människans ansvar
på samhället. Men historien är ironisk.
Marxismens lockbete av rättighetskrav
döljer en krok, som fångar människorna
i de kommunistiska staterna i ofrihet på
alla livsområden: ekonomi, politik, kultur. Den marxistiska kritiken av det
borgerliga samhället för dess skenrättigheter och brist på ”verklig” frihet motsvaras förvisso inte av rättigheter och
friheter i de kommunistiska staterna.
Det är inte bara en historiens tillfällighet att marxismen, när den predikas i
de kapitalistiska länderna som en omstörtande lära, kräver ett maximum av
frihet för medborgarna, medan den, när
den förverkligas och blir statsideologi,
förkväver friheten och gör våld på fundamentala mänskliga rättigheter. Detta
historiska faktum pekar på det dialektiska förhållandet skyldighet-rättighet:
de mänskliga rättigheterna blir okrönta
i ett samhälle, i vilket människans skyldigheter definierar människovärdet, och
de trampas under fötterna i ett samhälle,
som berövar den enskilda människan
hennes värdighet genom att inte betrakta henne som ansvarigt subjekt. Ofrihetens förnedring blir den naturliga konsekvensen av det ensidiga kravet på rättigheter.
Det är saligare att giva än att taga.
Lämplig julklapp
493
Ordet skyldighet betecknar, mer än ordet rättighet, något ädelt. ”Att ha rättigheter betyder att man gör ett gott eller dåligt bruk av dem. Rättigheter är
alltså något som är främmande för det
goda. Att fullgöra en förpliktelse är
däremot alltid och överallt något gott”
(Simone Weill).
Presentkort kan rekvireras genom att
prenumerationsavgiften, kr 30:-, insättes å
Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 27 44.
Angiv på girokupongen namn och adress både på er själv
och mottagaren.