USA och kommunismen


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Bitr. utrikesminister EUGENE V. ROSTOW:
USA och kommunismen
Sv.T. har med ensamrätt för Sverige
beretts tillfälle att publicera denna
artikel av den amerikanske bitr.
utrikesministern Eugene V. Rostow. Är
kommunismen ett enhetligt begrepp?
ifr ideologien eller traditionell
nationalism drivkraften i de
kommunistkontrollerade staternas
politik? Med utg&ngspunkt från dessa
frågeställningar analyserar förf. den
amerikanska utrikespolitiken. Fred
och avspänning är USA:s främsta syften.
”Vi strävar”, säger mr. Rostow,
”efter en värld, i vilken varje land kan
realisera sina egna målsättningar.
Den stabilitet vi eftersträvar innebär
inte ett stelt bevarande av status quo
utan frihet för varje folk att gripa sig an
med det slags social förändring som
det anser passa dem bäst.”
Kommunismen är inte en kraft med konstant intensitet i värdspolitiken. Men
icke förty är det en kraft. Samspelet mellan ideologi och nationalism har varit
en av de grundläggande faktorerna under de senaste femtio åren, kanske särskilt i den utvecklingsprocess som krävt
ett större och fortsatt intresse i världspolitiken från Förenta staternas sida.
Vad är den kommunism , som USA
måste räkna med i sin utrikespolitik? Är
det en specifik doktrin eller en grupp
närbesläktade doktriner? Eller är kommunism ett alltigenom vilseledande ord,
vars användning för att identifiera ett
antal olika tendenser ger intryck av en
falsk enighet mellan vissa protestfenomen, som egentligen inte har något gemensamt? Vilket samband finns det
mellan den moderna kommunismen och
de klassiska definitionerna?
När vi talar om kommunister, menar
vi då bara disciplinerade medlemmar i
de många kommunistpartierna? Eller
borde begreppet också appliceras på t.ex.
anarkister av den gamla skolan, som
först och främst är intresserade av våld
och destruktion för dess egen skull?
Hur hör den kommunistiska iden appliceras på den brokiga mångfald sekter
och ismer, som kommunisterna producerat – titoism, castroism, maoism, revisionism, dogmatism och andra liknande irrläror? Somliga drar av denna
mångfald slutsatsen, att ideologin är nå-
got irrelevant. De fortsätter att betrakta
staterna i den kommunistiska världen
väsentligen som efterföljare till de
394
kunga- och kejsardömen, som på 1800-
talet behärskade samma områden.
Å andra sidan vet vi, att den kommunistiska ideologien varit ett användbart
verktyg för de väl samstämda och
världsomfattande propagandakampanjer, som vi alla känner så väl till. Och
ofta är denna ideologi ursprunget till de
organiserade ansträngningarna att vidmakthålla olika grader av våld och oro,
avsedda att underminera vad som håller
samman de samhällen som utsättes för
angrepp. Därför tenderar vissa människor att betrakta kommunismen uteslutande som en ideologisk rörelse, som fullständigt eller nästan fullständigt utplå-
nat de nationella intressena i de kommunistkontrollerade länderna.
Det är uppenbart, att realiteterna och
de slutsatser vi måste dra av dem ligger
någonstans emellan dessa två extremer.
Politiken i de kommunistkontrollerade
staterna innehåller element av både ideologi och traditionella nationella intressen i olika kombinationer. Vi kan helt enkelt säga, att samtidigt som ett kommunistiskt land i många avseende liknar vilken annan nationalstat som helst är det
också ett land under kontroll av ett kommunistiskt parti – ett parti som i högre
eller lägre grad förblir sammanlänkat
med andra kommunistpartier i världen
och som en konsekvens därav tvingas att
anpassa sig till ett visst mönster.
Nationalism och internationalism
Nationalism och internationalism är bå-
da relevanta teman i de kommunistiska
staternas politik, men i varierande kombinationer. När allt kommer omkring
sänder både Sovjetunionen och Kommunistkina, trots all rivalitet, hjälp till
Nord-Vietnam. Och detta gör även
många av kommunistländerna i Östeuropa. Hjälp till Nord-Vietnam från Sovjetunionen och länderna i Östeuropa är
ett utslag av ideologi. Den kan inte gärna förklaras med tal om nationella intressen för Sovjetunionen eller Östeuropa. Av skäl, som är liknande men inte
helt och hållet parallella, försvagar Sovjetunionen utsikterna till fred i Mellersta
östern genom sina vapensändningar.
Hur bör vi då förhålla oss till stater, i
vilka både traditionell nationalism och
ideologi har ett kombinerat inflytande,
vardera på gott och ont? Å ena sidan
måste vi inse, att 1800-talets normer för
utrikespolitik och internationell rätt,
som uteslöt ideologin, inte gärna ensamma kan styra kommuniststaternas uppträdande. Dessa normer passar inte i en
situation med ständiga angrepp av olika
slag och på många skilda nivåer- en situation som karaktäriseras av skymfer,
subversion, fruktan och osäkerhet.
Å andra sidan förkastade vi inledningsvis tanken att USA:s utrikespolitik
skulle vara liktydig med ett ideologiskt
korståg mot kommunismen i sig. Vad
president Truman grundlade och hans tre
efterföljare har fortsatt var en politik,
som inte baserades på ideologiskt motstånd mot kommunismen utan tog sikte
på att bevara våra egna nationella intressen och maktbalansen. Det är ett nytt
fredssystem, som byggts upp på ruinerna
av det gamla, ett system genom vilket vi
och våra allierade kunde uppnå jämvikt
och avspänning mellan kommunistiska
och icke-kommunistiska stater.
Fredens mål
Under tjugo års tid har varken våra ord
eller vår politik givit det ringaste belägg för illusionen, att Amerika är allsmäktigt. Ingen har drömt om att omintetgöra den ryska revolutionen eller om
att erövra Kina. Vad USA har strävat
efter – och endast använt begränsad
makt för att uppnå – är ett accepterande av ett rättssystem, ett organiserat och
accepterat mönster för fred.
Endast ett sådant stabiliserat fredssystem kan tillåta oss och andra fria nationer att fullfölja en politik som leder
till socialt och ekonomiskt framåtskridande. Som ett första resultat av denna
grundläggande förutsättning erkände vi,
att försök att få till stånd en allmän jämvikt med hjälp av våld, dvs. genom aggressionshandlingar, inte kan tolereras.
Men de som ser utvecklingen efter
andra världskriget endast som en det
kalla krigets historia, missar poängen.
Förenta staternas inledande svar på de
krav som världspolitikens efterkrigsmönster uppställde återspeglade speciella aspekter från vår egen historiska erfarenhet. Vi önskade t.ex. knyta våra förhoppningar för framtiden till FN och
stödja den nya världsorganisationen. Vi
önskade också fortsätta våra förbindelser från krigstiden med det ryska folket
395
och Sovjetunionen. Det fanns ett praktiskt medvetande i USA om Sovjetunionens betydelse och respekt för dess makt.
Vi hade börjat förstå, att världsfredens
framtid skulle bero på relationerna mellan de båda efterkrigsgiganterna, och att
ett unikt slags förhållande, en unik ömsesidig ansvarighet, band samman de båda
nationerna. Den allmänna opinionen i
USA har alltid varit positivt inställd till
ett gott förhållande till Sovjetunionen.
Vi var – och är – motståndare till
aggressiv kommunism och medvetna om
dess utbredning. Men under andra
världskriget och omedelbart efteråt
fanns det vissa sentimentala illusioner
beträffande denna fråga. Det var därför
inte förvånande, att många amerikaner
1945 hade en vision av en fredlig framtid, som byggde på det nya FN och Sovjetunionens samarbete inom världsorganisationen. Dessa förhoppningar gäckades snart av en kommunistisk expansionspolitik, som hotade freden och stabiliteten i världen.
Att våra första förhoppningar om
samarbete med Sovjetunionen hade omintetgjorts, var inte skäl nog för USA att
överge sin önskan att tillsammans med
sina allierade försöka finna en grundval
för samarbete med Sovjetunionen. Naturligtvis motsatte vi oss de kommunistiska ansträngningarna att utvidga vad
Winston Churchill först kallade järnridån. Men vi försökte inte intervenera på
andra sidan denna linje. Och fast vi idag
är beslutna att slå tillbaka aggressionen i
Syd-Vietnam, har vi inga avsikter mot
396
det politiska system, som finns i NordlVietnam.
President Johnson ser våra relationer
till Sovjetunionen och i synnerhet till
Kommunistkina som de dominerande
problemen för vår utrikespolitik. Han
har påpekat följande: ”Sedan 1945 har
vi motsatt oss kommunistiska försök att
få till stånd en kommunistdominerad
värld. Vi gjorde det på grund av att vår
övertygelse och våra intressen krävde
det; och vi skall fortsätta att göra det.
Men vi har aldrig sökt strid eller önskat
tillintetgöra Sovjetunionen; vi har i själva verket i stället försökt att öka vår
kunskap om och vår förståelse av det
ryska folket, med vilket vi delar en gemensam känsla för livet, kärlek till musik och diktning och en känsla för landets enorma möjligheter. Vår nödvändiga uppgift är denna: att försöka ta tillvara varje möjlighet till överenskommelse, som kan tänkas vidga – det spelar
ingen roll hur obetydligt den är eller hur
sakta det hela kan gå – utsikterna för
samarbete mellan Förenta staterna och
Sovjetunionen. Hela världen och, tror
jag, bägge nationerna skulle få glädje av
ett sådant samarbete.”
Försvar och försoning
Samma jämviktsprinciper och sökande
efter endräkt gäller för våra relationer
till de asiatiska kommunisterna. Liksom
i Europa är USA:s politik i Asien inte bara inriktad på försvar utan lika mycket
på försoning. President Johnson föreslog
för tre år sedan, att USA skulle vara berett att tillhandahålla en miljard dollars
för ett nytt utvecklingsprogram för ett
fredligt Sydöstasien, inklusive NordVietnam. Detta fortsätter att vara vår
politik.
Vi är övertygade, att kommunismen
inte behöver vara framtidsvägen i Asien.
Vi är beredda och vi är övertygade om
att de fria staterna i Asien är beredda att
låta denna utmaning prövas i praktiken
genom fredlig tävlan.
Hittills har ledarna i Kommunistkina,
den dominerande asiatiska kommuniststaten idag, fruktat och förkastat tanken
på en tävlan mellan ideerna. På sin vakt
mot kontakter och utbyten har de försökt att isolera det kinesiska fastlandet
från varje inflytande utifrån, allt medan
de basunerat ut den uppenbarade sanningen om sitt eget system över hela
världen.
Vi skulle vilja se ett slut på denna isolationistiska och exklusiva attityd i Asien, på samma sätt som den steg för steg
har ändrats i Europa. Vi har på senare
tid föreslagit ett antal olika vägar, på
vilka vi och folket i Kommunistkina
skulle kunna mjuka upp de spänningar,
som finns mellan våra båda länder.
Dessa initiativ från vår sida har alla
starkt förkastats. Det är emellertid vår
förhoppning, att de murar som kineserna
vaktat med så stark beslutsamhet en dag
skall börja vittra sönder på deras sida,
precis som vi själva har skjutit åt sidan
murar som en gång fanns i vår politik.
Detta kan börja inträffa inte bara i Kommunistkina utan också på andra håll i
det kommunistiska Asien, om vi får till
stånd en säker och rättvis fred i Vietnam.
Detta är alltså de kommunistiska världarna och en kortfattad beskrivning över
USA:s politik mot dem. Vad Förenta
staterna strävar efter- i Europa, i Mellersta östern och i Asien – är ett gemensamt accepterande av freden och tanken
på avspänning. Vi strävar efter en värld,
i vilken varje land kan realisera sina egAKADEMISK FRIHET
397
na målsättningar. Den stabilitet vi eftersträvar innebär inte ett stelt bevarande
av status quo utan frihet för varje folk
att gripa sig an med det slags social för- .ändring som det ansser passa dem bäst.
Vår approach är nationell, pluralistisk
och pragmatisk – inte ideologisk eller
universalistisk. De hjälpmedel vi använder vilar på en realistisk uppskattning av
gränserna för vår makt. Det är en fredspolitik och endast en fredspolitik.
Det gängse felbedömandet av studentens villkor skall förvisso högljutt reagera
mot varje tanke pJ, nJgon slags effektiv akademisk custodia morum. Den akademiska friheten är sakrosankt, själva ordet har en betagande klang. Men ej
sällan har den fJtt kasta ett försonande skimmer över tuktlösheten och överdUet.
Biskop Yngve Brilioth i Svensk Tidskrift 1938