Herbert Marcuse och de ungas revolt
1968
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Fil. kand. JAN-OLOF SUNDELL:
Herbert Marcuse och
de ungas revolt
Fil. kand. Jan-Olof Sundell har
skärsk&-dat en av den nya vänsterns
främsta profeter, Herbert Marcuse. Man
blir inte imponerad, säger förf.
Marcuse präglas av brist p&- exakthet,
klarhet och logik i sin filosofi. Hans ideer
ger o/ta uttryck för en stor förvirring.
Men Marcuse är farlig, där/ör att
hans tankar för unga oerfarna människor
kan ge sken av att ge enkla lösningar
på svåra problem.
I alla tider har människorna sagt att de
lever i ett brytningsskede. Med stort skäl
kan detta sägas vara fallet även i dag. Vi
har överallt i den industrialiserade världen sett en ungdomsrevolt mot de etablerade samhällena och värderingarna. Det
är en revolt som inte gjort halt vid järnrid:1n. Den :1terfinns Mde i öst och väst. I
öst har den kommit att uppfattas som en
revolt i riktning mot större frihet, större
m:1tt av :1siktsfrihet och därvid ocks:1 riktat sig mot de kommunistiska partiernas
döda hand och stelbenta dogmatiska s.k.
marxism-leninism.
I väst har revolten i stället kommit att
rikta sig mot det bestående samhället,
mot hela ramen och formerna inom vilka
de politiska besluten fattas. Knnu är det
blott sm:1, militanta grupper som gripit
till kamp mot det ”kapitalistiska” byrå-
krat- och elitstyrda samhället. En opinionskantring i denna riktning riskerar
dock att vara på väg. I många avseenden
är det fråga om en flykt från en demokratiskt betonad rationalism till ett mer
känsloartat sätt att se p:1 politiken. Samtidigt hänger det samman med att många
av den yngre generationen, som fått en
mycket bättre skolutbildning än tidigare
generationer, blivit starkt medvetna om
hur allvarliga samhällsproblemen är,
t.ex. miljövårds- och u-landsfrågorna.
De är medvetna om behovet av långsiktiga och på olika sätt kostsamma lösningar av gigantiska problem som politikerna
alltför länge underskattat eller sökt lösa
kortsiktigt. Här finns fröet till en allvarlig förtroendekris mellan de styrande, de
384
aktivt verksamma inom de politiska partierna och organisationerna och de unga
politiskt medvetna människorna.
Föga genial
Förgrundsgestalter som Rudi Dutschke
och Daniel Cohn-Bendit har blivit kända genom studentrevolterna i respektive
Västtyskland och Frankrike. Mindre
känd torde emellertid den person vara
som utgör det kanske viktigaste idemässiga föredömet för studentrevoltörerna i
västvärlden. Det är den tyskfödde filosofiprofessorn Herbert Marcuse, sedan
1930-talet verksam i USA. Marcuses ideer och samhällskritik har alldeles uppenbart spelat en viktig roll som ideologiskt
föredöme. Det kan därför finnas anledning att närmare ta reda på vad hans
åskådning egentligen innebär och vilka
konsekvenser den leder till. Marcuse hör
i rätt nedstigande led till de tyska idealistiska filosoferna som Kant, Hegel,
Marx och Nietzche. Det vore synd att
påstå, att Marcuse, lika lite som ett par
av de nämnda herrarna, utmärker sig
för något större mått av exakthet, klarhet och logik i sin filosofi. En del av
hans ideer går det dock att, om än med
viss möda, leta sig fram till.
Marcuses produktion är inte särskilt
omfattande. Karakteristiskt är att han
skrev sin doktorsavhandling om den
gamle opportunisten Hegel, en man som
visat sig nästan lika användbar för reaktionärt som för kommunistiskt tänkande.
På svenska föreligger i dag dels Marcuses
besynnerliga uppsats om den repressiva
toleransen (Kritik av den rena toleransen, Aldus aktuellt, pris 11: 75) och en
volym med titeln ”Protest, Demonstration, Revolt”, som utgör en serie tankeutbyten mellan Marcuse och en rad västtyska studenter. (Aldus, pris 12: 50.)
Civilisationskritiker
Marcuse är inte bara samhällskritiker,
han är civilisationskritiker. Han tycker
inte om det moderna högindustrialiserade
samhället med dess högt uppdrivna teknik, dess väloljade byråkratiska maskineri, dess rationalistiska vetenskap och
dess enligt Marcuse väl dolda förtryck
av medborgarna. Till Marcuses problem
hör att detta förtryck är så väl maskerat
att arbetarna inte själva känner sig förtryckta utan med kraft måste upplysas
om tingens rätta ordning. Eller för att uttrycka det med Marcuses egna ord: Det
föreligger inte”… någon subjektiv nödvändighet av en radikal omvälvning vars
objektiva nödvändighet blir allt mer
brännande”. Varför Marcuse anser att
det senkapitalistiska samhället nödvändigtvis måste utsättas för en radikal omvälvning är inte utan vidare klart. Det
är inte därför att det inte kan fungera,
tvärtom det kan mycket väl reproducera
sig. Materiellt kan människorna därvid
stadigt få sina levnadsvillkor förbättrade, samtidigt som de förblir slavar. Men
Marcuse anser att det fungerande samhällssystemet inte är humant och att det
är därför ”… vi vågar förorda det oerhörda vågspelet att omstörta det”.
I sitt huvudarbete ”One-dimensional
man” beskriver Marcuse hur han anser
att det nuvarande inhumana och i djupare mening ofria samhället fungerar.
Grundtanken i denna är att det nuvarande samhället gör människan ofullgången,
snöpt, endimensionell. Marcuse vill frigöra denna endimensionella människa.
Men han vill – egendomligt nog – inte
göra det genom att öka demokratien.
Marcuse är tvärtom i grund och botten
anti-demokrat: det nuvarande ofullgångna demokratiska systemet tenderar bara
att förstärka ofriheten säger han, att agera inom den befintliga ramen, att acceptera spelreglerna är meningslöst, om man
vill människans frigörelse, ty ”… varje
förbättring som kan tänkas uppkomma
’inom en normal händelseutveckling’ och
utan någon omstörtande förändring blir
en förbättring i den riktning som bestäms
av de särskilda intressen som kontrollerar det hela”. Marcuse är här inne på tankegångar som är besläktade med uppfattningar om den borgerliga hegemonien
som de framträder i den nya vänsterns filosofi.
Människans ”slaveri”
Ett fritt val av herrar avskaffar varken
herrar eller slavar anser Marcuse. Till yttermera visso anser han att människan
skall frigöras vare sig hon vill eller inte.
Detta sammanhänger med att människan
på grund av sitt slaveri inte själv kan se
och analysera sin egen situation. Någon
måste således göra det åt dem. Men vem?
Ja, det enda logiska svaret, som Marcuse
385
av försiktighet eller möjligen av allmän
tankeoreda inte själv ger, är naturligtvis:
av Marcuse och hans upplysta meningsfränder. Det är med andra ord en variant
på det urgamla diktaturargumentet att
folket inte vet sitt eget bästa, att det måste ledas och styras av folk som begriper
bättre o.s.v. Det är Hitlers och Stalins
och varför inte Fidel Castros och Mao
Tse Tungs filosofi. Men är det en filosofi
som är värdig fria människor?
Marcuse anser det också vara möjligt
att kunna skilja mellan sanna och falska
mänskliga behov. Med utgångspunkt
härifrån anser han att man måste fördö-
ma ett (kapitalistiskt) samhälle där man
manipulerar fram ”konstlade”, falska
behov, exempelvis med reklamens hjälp.
Men han varken ger besked om vad skillnaden mellan sanna och falska behov består i, och än mer betänkligt vem som
skall kunna avgöra denna skillnad. Marcuse gör ett tappert försök att besvara
denna kärnfråga genom att förklara att
det är (de enskilda) människorna själva
som måste skilja mellan falska och sanna
behov; men – och här kommer det in
en komplicerande faktor – enligt Marcuses analys är de under nuvarande samhällsförhållanden inte kapabla att själva
göra detta. ”As longas they are kept incapable of being autonomous, as long as
they are indoctrinated and manipulated
(down to their very instincts), their answer to this question cannot be taken as
their own.” (One-dimensional man, sid
6.) I nästa mening betonar Marcuse att
ingen domstol (bildligt talat) kan tilldela
~~~~———–~— – – – –
386
sig rätten att avgöra vilka behov som
skall utvecklas och tillfredsställas. Marcuse säger t.o.m. att varje sådan domstol
skulle vara avskyvärd.
Meningslösa uppgifter
Så långt är allt gott och väl, även om det
vore synd att påstå att resonemanget logiskt och tankemässigt hänger ihop. Ty
om det inte finns någon som har rätt att
avgöra vilka behov som är sanna och vilka som är falska, och folket är för indoktrinerat och manipulerat att självständigt
kunna ta ställning, vad tjänar då denna
distinktion, detta besynnerliga tal om
sanna och falska behov för vettigt ändamål? Man kan t.o.m. säga att just Marcuses argumentering visar till vilka besynnerliga och rent absurda slutsatser
man förleds till genom att ge sig på en
omöjlig och meningslös uppgift som att
skilja mellan sanna och falska behov.
Marcuses filosofi och tankesystem lider
av samma slag av logisk förvirring som
exempelvis Rousseaus. Hans metoder
och hans samhällssyn är alltför grov, alltför litet finslipad och insiktsfull för att i
sig själv vara verkligt intressant. På samma sätt som många andra företrädare för
den nya vänstern kan han inte undgå att
då och då snudda vid väsentliga problem.
Det är bara det att han, inte minst genom
den Marxska skärvan i sitt öga, har så
svårt att korrekt bedöma verkligheten. I
stället kommer han med uttryck som kapitalism, utsugning, imperialism, begrepp
som förklarar på en gång för litet och för
mycket.
Folkförförare
Marcuse är en farlig person, inte därför
att hans ideer är särskilt märkliga eller
ens originella. De är de nämligen inte.
Men de är farliga därför att de för unga
människor kan ge sken av att ge enkla
lösningar på svåra problem, problem till
vilka det inte finns några enkla lösningar. Marcuse kan på ett rent ideologiskt
plan riskera att bli en ny folkförförare
av klassisk typ. Revolutionen av det nuvarande samhället måste målmedvetet
förberedas och arrangeras, enligt Marcuse och den nya vänstern, men vad händer
sedan? Vad vet vi om att det skulle bli
bättre för de enskilda människorna efter
en sådan socialistisk omvälvning? Vi vet
ju inte ens vilket slag av samhälle som
dessa socialister egentligen vill skapa.
Kanske menar Marcuse i likhet med vår
egen nya vänsterprofet, Göran Therborn,
att samhället skall präglas av nya mänskliga och sociala relationer? Men det är en
fras som är vag på gränsen till meningslöshet. Nya mänskliga och sociala relationer har alla samhällsomdanare i alla
tider velat skapa. Det ville nog Mussolini
och Hitler på sitt sätt. Vad finns det
egentligen för anledning att förlita sig på
Marcuse och de övriga socialistiska sirenernas locktoner?
Alternativ
Problemet är dock att den nya vänstern
och Marcuse i all sin förvirring söker erbjuda de unga människorna ett svar, ett
politiskt alternativ i dagens splittrade
och otrygga värld. För de människor som
verkar inom de demokratiska partierna
åligger det ett särskilt ansvar att erbjuda
ett alternativ som klart uppfattas som
överlägset. Vi måste sprida och grundmura demokratien i vårt land och göra
den motståndskraftig mot diktaturideologier av vad slag de vara månde. Men vi
KAMP MOT FöRDUMNINGEN
387
måste också se till, att vi löser samhällsproblemen på ett sådant sätt, att politikerna vinner människornas förtroende
och därmed skapar möjligheterna att forma ett bättre och människovärdigare
samhälle.
Men det är inte bara som medel mot affektpolitiken och dess vådliga verkningar, som både de stora synpunkterna och analysen äro att anbefalla. De
behövas också som led i kampen mot fördumningen duperingen, mot ordets
icke blott makt över tanken, utan dess utplånande av tanken – alltså de
behövas i den allmänna kampen mot kulturlösheten och kollektiviseringen
av tänkandet.
Fil. lic. Alice Quensel i Svensk Tidskrift 1938
Herbert Marcuse och
de ungas revolt
Fil. kand. Jan-Olof Sundell har
skärsk&-dat en av den nya vänsterns
främsta profeter, Herbert Marcuse. Man
blir inte imponerad, säger förf.
Marcuse präglas av brist p&- exakthet,
klarhet och logik i sin filosofi. Hans ideer
ger o/ta uttryck för en stor förvirring.
Men Marcuse är farlig, där/ör att
hans tankar för unga oerfarna människor
kan ge sken av att ge enkla lösningar
på svåra problem.
I alla tider har människorna sagt att de
lever i ett brytningsskede. Med stort skäl
kan detta sägas vara fallet även i dag. Vi
har överallt i den industrialiserade världen sett en ungdomsrevolt mot de etablerade samhällena och värderingarna. Det
är en revolt som inte gjort halt vid järnrid:1n. Den :1terfinns Mde i öst och väst. I
öst har den kommit att uppfattas som en
revolt i riktning mot större frihet, större
m:1tt av :1siktsfrihet och därvid ocks:1 riktat sig mot de kommunistiska partiernas
döda hand och stelbenta dogmatiska s.k.
marxism-leninism.
I väst har revolten i stället kommit att
rikta sig mot det bestående samhället,
mot hela ramen och formerna inom vilka
de politiska besluten fattas. Knnu är det
blott sm:1, militanta grupper som gripit
till kamp mot det ”kapitalistiska” byrå-
krat- och elitstyrda samhället. En opinionskantring i denna riktning riskerar
dock att vara på väg. I många avseenden
är det fråga om en flykt från en demokratiskt betonad rationalism till ett mer
känsloartat sätt att se p:1 politiken. Samtidigt hänger det samman med att många
av den yngre generationen, som fått en
mycket bättre skolutbildning än tidigare
generationer, blivit starkt medvetna om
hur allvarliga samhällsproblemen är,
t.ex. miljövårds- och u-landsfrågorna.
De är medvetna om behovet av långsiktiga och på olika sätt kostsamma lösningar av gigantiska problem som politikerna
alltför länge underskattat eller sökt lösa
kortsiktigt. Här finns fröet till en allvarlig förtroendekris mellan de styrande, de
384
aktivt verksamma inom de politiska partierna och organisationerna och de unga
politiskt medvetna människorna.
Föga genial
Förgrundsgestalter som Rudi Dutschke
och Daniel Cohn-Bendit har blivit kända genom studentrevolterna i respektive
Västtyskland och Frankrike. Mindre
känd torde emellertid den person vara
som utgör det kanske viktigaste idemässiga föredömet för studentrevoltörerna i
västvärlden. Det är den tyskfödde filosofiprofessorn Herbert Marcuse, sedan
1930-talet verksam i USA. Marcuses ideer och samhällskritik har alldeles uppenbart spelat en viktig roll som ideologiskt
föredöme. Det kan därför finnas anledning att närmare ta reda på vad hans
åskådning egentligen innebär och vilka
konsekvenser den leder till. Marcuse hör
i rätt nedstigande led till de tyska idealistiska filosoferna som Kant, Hegel,
Marx och Nietzche. Det vore synd att
påstå, att Marcuse, lika lite som ett par
av de nämnda herrarna, utmärker sig
för något större mått av exakthet, klarhet och logik i sin filosofi. En del av
hans ideer går det dock att, om än med
viss möda, leta sig fram till.
Marcuses produktion är inte särskilt
omfattande. Karakteristiskt är att han
skrev sin doktorsavhandling om den
gamle opportunisten Hegel, en man som
visat sig nästan lika användbar för reaktionärt som för kommunistiskt tänkande.
På svenska föreligger i dag dels Marcuses
besynnerliga uppsats om den repressiva
toleransen (Kritik av den rena toleransen, Aldus aktuellt, pris 11: 75) och en
volym med titeln ”Protest, Demonstration, Revolt”, som utgör en serie tankeutbyten mellan Marcuse och en rad västtyska studenter. (Aldus, pris 12: 50.)
Civilisationskritiker
Marcuse är inte bara samhällskritiker,
han är civilisationskritiker. Han tycker
inte om det moderna högindustrialiserade
samhället med dess högt uppdrivna teknik, dess väloljade byråkratiska maskineri, dess rationalistiska vetenskap och
dess enligt Marcuse väl dolda förtryck
av medborgarna. Till Marcuses problem
hör att detta förtryck är så väl maskerat
att arbetarna inte själva känner sig förtryckta utan med kraft måste upplysas
om tingens rätta ordning. Eller för att uttrycka det med Marcuses egna ord: Det
föreligger inte”… någon subjektiv nödvändighet av en radikal omvälvning vars
objektiva nödvändighet blir allt mer
brännande”. Varför Marcuse anser att
det senkapitalistiska samhället nödvändigtvis måste utsättas för en radikal omvälvning är inte utan vidare klart. Det
är inte därför att det inte kan fungera,
tvärtom det kan mycket väl reproducera
sig. Materiellt kan människorna därvid
stadigt få sina levnadsvillkor förbättrade, samtidigt som de förblir slavar. Men
Marcuse anser att det fungerande samhällssystemet inte är humant och att det
är därför ”… vi vågar förorda det oerhörda vågspelet att omstörta det”.
I sitt huvudarbete ”One-dimensional
man” beskriver Marcuse hur han anser
att det nuvarande inhumana och i djupare mening ofria samhället fungerar.
Grundtanken i denna är att det nuvarande samhället gör människan ofullgången,
snöpt, endimensionell. Marcuse vill frigöra denna endimensionella människa.
Men han vill – egendomligt nog – inte
göra det genom att öka demokratien.
Marcuse är tvärtom i grund och botten
anti-demokrat: det nuvarande ofullgångna demokratiska systemet tenderar bara
att förstärka ofriheten säger han, att agera inom den befintliga ramen, att acceptera spelreglerna är meningslöst, om man
vill människans frigörelse, ty ”… varje
förbättring som kan tänkas uppkomma
’inom en normal händelseutveckling’ och
utan någon omstörtande förändring blir
en förbättring i den riktning som bestäms
av de särskilda intressen som kontrollerar det hela”. Marcuse är här inne på tankegångar som är besläktade med uppfattningar om den borgerliga hegemonien
som de framträder i den nya vänsterns filosofi.
Människans ”slaveri”
Ett fritt val av herrar avskaffar varken
herrar eller slavar anser Marcuse. Till yttermera visso anser han att människan
skall frigöras vare sig hon vill eller inte.
Detta sammanhänger med att människan
på grund av sitt slaveri inte själv kan se
och analysera sin egen situation. Någon
måste således göra det åt dem. Men vem?
Ja, det enda logiska svaret, som Marcuse
385
av försiktighet eller möjligen av allmän
tankeoreda inte själv ger, är naturligtvis:
av Marcuse och hans upplysta meningsfränder. Det är med andra ord en variant
på det urgamla diktaturargumentet att
folket inte vet sitt eget bästa, att det måste ledas och styras av folk som begriper
bättre o.s.v. Det är Hitlers och Stalins
och varför inte Fidel Castros och Mao
Tse Tungs filosofi. Men är det en filosofi
som är värdig fria människor?
Marcuse anser det också vara möjligt
att kunna skilja mellan sanna och falska
mänskliga behov. Med utgångspunkt
härifrån anser han att man måste fördö-
ma ett (kapitalistiskt) samhälle där man
manipulerar fram ”konstlade”, falska
behov, exempelvis med reklamens hjälp.
Men han varken ger besked om vad skillnaden mellan sanna och falska behov består i, och än mer betänkligt vem som
skall kunna avgöra denna skillnad. Marcuse gör ett tappert försök att besvara
denna kärnfråga genom att förklara att
det är (de enskilda) människorna själva
som måste skilja mellan falska och sanna
behov; men – och här kommer det in
en komplicerande faktor – enligt Marcuses analys är de under nuvarande samhällsförhållanden inte kapabla att själva
göra detta. ”As longas they are kept incapable of being autonomous, as long as
they are indoctrinated and manipulated
(down to their very instincts), their answer to this question cannot be taken as
their own.” (One-dimensional man, sid
6.) I nästa mening betonar Marcuse att
ingen domstol (bildligt talat) kan tilldela
~~~~———–~— – – – –
386
sig rätten att avgöra vilka behov som
skall utvecklas och tillfredsställas. Marcuse säger t.o.m. att varje sådan domstol
skulle vara avskyvärd.
Meningslösa uppgifter
Så långt är allt gott och väl, även om det
vore synd att påstå att resonemanget logiskt och tankemässigt hänger ihop. Ty
om det inte finns någon som har rätt att
avgöra vilka behov som är sanna och vilka som är falska, och folket är för indoktrinerat och manipulerat att självständigt
kunna ta ställning, vad tjänar då denna
distinktion, detta besynnerliga tal om
sanna och falska behov för vettigt ändamål? Man kan t.o.m. säga att just Marcuses argumentering visar till vilka besynnerliga och rent absurda slutsatser
man förleds till genom att ge sig på en
omöjlig och meningslös uppgift som att
skilja mellan sanna och falska behov.
Marcuses filosofi och tankesystem lider
av samma slag av logisk förvirring som
exempelvis Rousseaus. Hans metoder
och hans samhällssyn är alltför grov, alltför litet finslipad och insiktsfull för att i
sig själv vara verkligt intressant. På samma sätt som många andra företrädare för
den nya vänstern kan han inte undgå att
då och då snudda vid väsentliga problem.
Det är bara det att han, inte minst genom
den Marxska skärvan i sitt öga, har så
svårt att korrekt bedöma verkligheten. I
stället kommer han med uttryck som kapitalism, utsugning, imperialism, begrepp
som förklarar på en gång för litet och för
mycket.
Folkförförare
Marcuse är en farlig person, inte därför
att hans ideer är särskilt märkliga eller
ens originella. De är de nämligen inte.
Men de är farliga därför att de för unga
människor kan ge sken av att ge enkla
lösningar på svåra problem, problem till
vilka det inte finns några enkla lösningar. Marcuse kan på ett rent ideologiskt
plan riskera att bli en ny folkförförare
av klassisk typ. Revolutionen av det nuvarande samhället måste målmedvetet
förberedas och arrangeras, enligt Marcuse och den nya vänstern, men vad händer
sedan? Vad vet vi om att det skulle bli
bättre för de enskilda människorna efter
en sådan socialistisk omvälvning? Vi vet
ju inte ens vilket slag av samhälle som
dessa socialister egentligen vill skapa.
Kanske menar Marcuse i likhet med vår
egen nya vänsterprofet, Göran Therborn,
att samhället skall präglas av nya mänskliga och sociala relationer? Men det är en
fras som är vag på gränsen till meningslöshet. Nya mänskliga och sociala relationer har alla samhällsomdanare i alla
tider velat skapa. Det ville nog Mussolini
och Hitler på sitt sätt. Vad finns det
egentligen för anledning att förlita sig på
Marcuse och de övriga socialistiska sirenernas locktoner?
Alternativ
Problemet är dock att den nya vänstern
och Marcuse i all sin förvirring söker erbjuda de unga människorna ett svar, ett
politiskt alternativ i dagens splittrade
och otrygga värld. För de människor som
verkar inom de demokratiska partierna
åligger det ett särskilt ansvar att erbjuda
ett alternativ som klart uppfattas som
överlägset. Vi måste sprida och grundmura demokratien i vårt land och göra
den motståndskraftig mot diktaturideologier av vad slag de vara månde. Men vi
KAMP MOT FöRDUMNINGEN
387
måste också se till, att vi löser samhällsproblemen på ett sådant sätt, att politikerna vinner människornas förtroende
och därmed skapar möjligheterna att forma ett bättre och människovärdigare
samhälle.
Men det är inte bara som medel mot affektpolitiken och dess vådliga verkningar, som både de stora synpunkterna och analysen äro att anbefalla. De
behövas också som led i kampen mot fördumningen duperingen, mot ordets
icke blott makt över tanken, utan dess utplånande av tanken – alltså de
behövas i den allmänna kampen mot kulturlösheten och kollektiviseringen
av tänkandet.
Fil. lic. Alice Quensel i Svensk Tidskrift 1938