Dagens frågor

Dagens frågor
Vietnamfr~gan
Utrikesdepartementet har redigerat och publicerat en vitbok, kallad ”Sverige och Vietnamfrågan”. Titeln är missvisande. Boken
borde ha benämnts ”Regeringen och Vietnamfrågan”. Det är om regeringens ställningstaganden, som boken handlar, och Sverige och regeringen är i detta falllångt ifrån
identiska.
Vissa synpunkter och bedömningar i Vietnamfrågan kan väl anses vara någorlunda
lika inom alla politiska läger. Helt allmänt
gäller, att kriget betraktas som en tragedi,
fylld av meningslös materiell förstörelse och
mänskliga lidanden. Om än bakgrunden till
kriget bedöms olika, är man ganska överens
om att det gått utanför de gränser, som står
i proportion till angivna krigsmål. En annan
sak som var och en inser är att Sveriges möjligheter att ingripa som fredsstiftare tyvärr
är små. Och slutligen borde alla vara överens om att de möjligheter, som eventuellt
dock kan finnas, måste utnyttjas: det är en
moralisk plikt.
På sistnämnda punkt skiljer sig åtminstone
en regeringsmedlem från den allmänna uppfattningen. Hr Falmes båda tal i Gävle och
på Sergels torg återges utförligt i vitboken.
En förnyad genomläsning visar, att inte ens
den välvilligaste tolkning kan leda till mer
än ett resultat. Hr Palme höll sina tal, inte
för att bidraga till någon hjälp till Vietnam
utan för att demonstrera sin välkända antiamerikanism och därmed stärka sin egen
ställning inom den unga vänstern. Gävletalet
skulle till nöds kunna ursäktas som ett misstag. Kanske han inte bedömde att någon
hjälp till Vietnam var aktuell, och kanske
hade han ej tänkt sig in i konsekvenserna av
vad han sade. I fråga om talet på Sergels torg
är varje undanflykt omöjlig. Det talet ryckte
undan alla utsikter för regeringen att, om
den så velat, agera för freden.
Under sådana omständigheter är det närmast patetiskt att studera utrikesministerns
försök att bevara skenet. Han betonar i flera
uttalanden hur nödvändigt det varit och är
att inhämta informationer och att hålla kontakt med de stridande parterna. Han kan inte
nog framhålla värdet av att vår ambassadör
i Peking flera gånger fått lov att besöka Hanoi. Samtidigt finns i boken inte någon som
helst förklaring på att akrediteringen i Saigon drogs in för vår ambassadör i Bangkok.
(På ett ställe nämns att vi ändå har kvar –
en honorärkonsul!) Den eftersökta förklaringen har påståtts vara den, att hr Nilsson
fick iden till indragningen under pågående
sammanträde med Stockholms arbetarkommun, där han kände sig pressad och ville visa
att också han delade den populära inställningen mot den ena sidan. Det hade varit
tillfredsställande om vitboken lämnat en annan version, som klargjort att hr Nilsson fö-
reträdde Sveriges intressen och ej bara sina
egna.
Att under sådana omständigheter hr Nilsson gör en stor affär i vitboken och även i
TV av den hemlighetsfullhet, som måste visas beträffande av Sverige förmedlade kontakter, är förklarligt. Sunt förnuft säger
nämligen, att den som på grund av demonstrerad partiskhet ej åtnjuter den ena sidans
förtroende, omöjligt på allvar kan bli utnyttjad vid förhandlingar mellan två kontrahenter. Hemlighetsfullheten gäller med
allra största sannolikhet något som inte
finns.
På en särskild punkt visar vitboken tydligt, hur olyckligt hr Nilssons beslut var att
dra in vår representation i Saigon. Genom
en ambassadör där skulle han kunnat få
fortlöpande uppgifter om hur det sydvietnamesiska folket ser på FNL. Att FNL rättmätigt företräder detta folk är nämligen
hans och naturligtvis hr Falmes tes. Om detta möjligen har varit sant är svårt att avgöra, men om man studerar siffrorna om de
mord på civila, särskilt administratörer, lä-
kare och lärare, som FNL systematiskt ut- ~~~~~ ~—~—-~–~–
304
fört genom åren, blir man inte övertygad
om att skräckväldet framkallat enbart tillit
och förtroende. Siffrorna håller sig till omkring 2 000 mördade, lika många sårade och
tre gånger så många bortförda – mot okända öden- årligen under de senaste åren. Nu
har emellertid redan alla tidigare siffror
överskridits. De fyra första månaderna 1968
uppges över 6 000 civila ha dödats, omkring
17 000 ha sårats och 4 000 bortförts. Tydligen sammanhänger detta med nyårsoffensiven vid årsskiftet. Då skedde t.ex. massavrättningarna av civila i Hue, där man i 19
massgravar funnit över l 000 döda. Alla av
dessa hade inte skjutits. En del offer hade
begravts levande.
Det finns fortfarande aspekter på Vietnamkriget, som regeringen ej tagit ställning
till.
TV och Tjeckoslovakien
Sveriges Radio/TV har förvisso inte något
särskilt gott rykte om sig för opartiskhet.
Vänstervridningen har länge varit ett problem och försöken att urskulda den politiska
snedbelastningen med hänvisning till de
”västinfluerade” underhållningsprogrammen har väl endast tagits på allvar av den
yttersta vänsterns policymakers. Det måste
ha blivit åtskilligt besvärligt efter händelserna i Tjeckoslovakien. Ingen skugga skall
i detta hänseende falla över nyhetsredaktionen. Där har man förvisso bemödat sig om
och på ett föredömligt sätt spridit information om vad som tilldragit sig. En smula
smolk i mjölken kom emellertid, då man lät
kommunistledaren Hermansson som förste
och ende svensk partiledare i ett långt TVprogram kommentera vad som inträffat.
Många frågar sig säkert varför hr Hermansson ensam skulle släppas fram i TV-rutan. Var det fråga om ett sista försök av
vännerna på Sveriges Radio att rädda vad
som räddas kunde? Onekligen gjorde hr
Hermansson det mesta möjliga av situationen. Aldrig har väl en kommunist framträtt
som mera demokratisk! Inte nog med att den
gamle stalinisten nu tog definitivt avstånd
från de kommunistiska broderländernas angrepp på Tjeckoslovakien. Han gick till och
med så långt att han efterlyste en ”nedfrysning” i Sveriges diplomatiska förbindelser
med östblocket. I detta sammanhang uppstod visserligen en del svårigheter, då man
på svenskt kommunisthåll försökt göra ett
stort nummer i valrörelsen av sina krav på
ett svenskt diplomatiskt erkännande av de
värsta kommunistiska terrorregimerna, så-
dana som Nordvietnam, Nordkorea och
Östtyskland. Märkbart generad förklarade
hr Hermansson, att dessa krav visserligen
kvarstod ”principiellt” men särskilt i fråga
om Östtyskland förlorat något av sin aktualitet. Så kan ju saken också uttryckas.
De djupt tragiska händelserna i Tjeckoslovakien har dock kanske haft det goda
med sig, att de medfört en tillnyktring i de
kretsar som så länge visat sig som goda kommunistiska medlöpare. I Sverige har till
följd av Sveriges Radio/TV:s ohöljt antiamerikanska propaganda och pressens anmärkningsvärt snabbt uppkomna likriktning
en skev information och opinion förmedlats,
som inte haft sin motsvarighet i andra delar
av Västeuropa. Organisationer som sett som
sin uppgift att varna för kommunismen, så-
dana som Baltiska kommitten, Demokratisk
Allians, Kommitten för ett fritt Asien m.fl.
har i det tidigare allmänt förhärskande prokommunistiska klimatet ofta haft svårt att
till och med få framföra sina uppfattningar.
De har i den tidigare proklamerade ”avspänningens” namn ofta betraktats med överseende, i den mån de inte till och med av pressorgan, av vilka man haft rätt att vänta nå-
got bättre, stämplats som ”extrema”. Nu har
det än en gång bevisats för världen, att kommunism är och förblir kommunism, att rysk
imperialism är och förblir imperialism vare
sig under tsaristisk eller bolsjevikisk fana.
Kanske kan man nu hoppas på en bättre
förståelse för de strävanden som inte är beredda att falla i farstun för första bästa
”fredsviskning” från öster utan som ständigt
försökt att i stället analysera situationen från
realistiska utgångspunkter.
Inte minst bör Sveriges Radio/TV besinna ,att sanningen inte alltid är den som propageras. Angreppet på Tjeckoslovakien måste rimligen leda till en omorientering av monopolföretagets hela politiska verksamhet.
Hr Hermanssons krokodiltårar över den
tjeckoslovakiska tragedien bör vara televisionens sista övertramp. Också på Sveriges
Radio bör man inse, att det finns en avgrundsdjup skillnad mellan de demokratiska
partierna och kommunism som enda parlamentarisk företrädare för en totalitär antidemokratisk åskådning.
Pragkuppen 1948, Ungerntragedien 1956,
och nu sist ockupationen av Tjeckoslovakien! Måste det alltid vara fråga om hårda
åskådningsexempel för att visa kommunismens sanna ansikte?
Hållningen till diktaturer
I Minervas kvartalsskrift (2/1968) har jon
Skard, en av Norges främsta yngre experter
på problemet öst-västliga relationer i en artikel analyserat inställningen till diktaturer
rent principiellt.
Inledningsvis konstaterar han, att personer med en radikal åskådning gör det ovanligt lätt för sig. De hyllar i allmänhet tesen,
att ändamålet helgar medlen. Därav följer
att de identifierar diktaturer, som arbetar
för samma mål som de själva som ”progressiva”, medan de som motarbetar dem helt
simpelt betecknas som ”reaktionära”.
Så enkelt är nu det hela inte. Skard knyter an till den klassiska statsvetenskapliga
distinktionen mellan totalitära och auktoritära stater. En totalitär stat är en stat, där
305
makthavarna (en person, en grupp eller ett
parti) har den avgörande makten och inflytandet på alla områden. Allt samhällsliv underordnas en bestämd ideologi, som måste
accepteras av alla. I den auktoritära staten
åter finns det en rad samhällsaktiviteter, som
är oavhängiga av den diktatoriska styrelseformen – olika företeelser som t.ex. barnträdgårdar, fackföreningar eller religiösa
sällskap. Så länge dessa organisationer inte
bryr sig om politiken, blandar sig inte heller
regeringen i deras förhållanden. Nazi-Tyskland och Sovjetunionen är med denna definition totalitära stater, medan t.ex. Spanien,
Portugal och flertalet u-länder utgör exempel på auktoritära stater.
En annan skillnad som kan anföras är
mellan expansiva diktaturer och sådana som
förfäktar status quo. Kommunismen är expansiv – man önskar påtvinga andra länder
sitt styrelsesystem, men flertalet andra diktaturregimer, ”fascistiska” m.fl. är endast inriktade på att bevara ett visst styrelsesystem
för det egna landet – t.ex. Grekland, Portugal eller Tanzania. Kommunismen liksom
tidigare nazismen är alltså aggressiv i motsats till andra sorters diktaturer.
Skard menar, att han förvisso inte anser
auktoritära diktaturer mera acceptabla än
de totalitära och expansiva. Som en konservativ central målsättning måste stå att demokratisera existerande diktaturer och
hindra upprättandet av nya.
Skard tar definitivt avstånd från dem som
också på konservativ sida menar, att vissa
former av diktatur, t.ex. i u-länder, bör accepteras. Vare sig ekonomiskt eller i något
annat hänseende är det argumentet hållbart,
menar Skard och hänvisar till att såväl nazisterna som kommunisterna föreburit samma argumentation för att legalisera sina diktaturer. Våld och förtryck kan aldrig rättfärdigas.
Men ont kan graderas. USA har t.ex. aktivt inskridit mot expansiva diktaturer, så-
306
dana som Japan och Tyskland i det andra
världskriget och i dag mot Nordvietnam och
dess medlöpare vietcong. Att USA inte för
samma politik mot diverse andra diktaturer,
t.ex. i Latinamerika, beror på att dessa inte
är expansiva till sin karaktär. Må vara, att
USA är i hög grad kritiskt mot dessa regimer, och t.ex. hjälpte Castro att övervinna
Batista på Cuba.
På vänstersidan utväljer man helt naturligt de minst farliga diktaturerna – de icke
epansiva diktaturerna – som måltavlor vid
de otaliga demonstrationerna. Spanien,
Syd-Afrika, Grekland är tacksamma objekt.
Att så sker, är givetvis groteskt från objektiv synpunkt men, menar Skard, den konservativa sidan har sig själv att skylla till
stor del.
Skard pekar på Grekland. Det var rätt
och rimligt att från olika demokratiska partiers sida sända representanter till Grekland
och senare påvisa de övergrepp, som ägde
rum. Men det var inte rätt från de personers
sida, som angrep förhållandena i Grekland,
att de inte samtidigt angrep situationen i
Osteuropa. Långt fler människor är i dag
fängslade i det kommunistiska Osteuropa än
i Grekland. Det är uppenbart, att vänsterpolitiker sällan bryr sig om att angripa förhållandena i de kommunistiska diktaturerna,
men av samma skäl är det en skyldighet för
politiker på höger- eller den borgerliga sidan
att uppmärksamt bevaka vad som sker i
kommunistvärlden. Sker inte detta, blir det
lätt fråga om en skevhet i uttryckandet av
opinioner, och ansvaret i dagens situation
för obalansen bär de borgerliga politikerna
och enkannerligen högermännen, som visat
brist på politiskt mod, säger Skard.
Hans synpunkter är förvisso inte bara
tillämpbara i Norge utan också i vårt land.
Det vilar ett ansvar på högerfolket i Sverige, att medvetet och aktivt engagera sig
mot alla de oförrätter som begås av den expansiva vänsterdiktaturens främsta målsmän, kommunismen. Detta innebär förvisso
inte att man skall underlåta att med samma
skärpa reagera mot andra diktaturer. Men
reagerar man inte på konservativt håll tillräckligt skarpt mot kommunistdiktaturens
och andra vänsterdiktaturers framfart är det
fara värt, att – som erfarenheten givit prov
på – den allmänna debatten får en från demokratisk synpunkt högst ohälsosam slagsida.
Franska sensationer
Vårens oroligheter i Frankrike har följts av
två var för sig sensationella händelser. Den
första var den stora valframgången för gaullisterna. Den andra var premiärminister
Pompidous avgång efter segern. Man söker
förklaringarna till vad som hänt.
I valkampanjen framhöll general De
Gaulle med styrka, att det gällde att i valet
säkra Frankrike mot kommunisterna. Detta
förvånade många, som fått intrycket att
kommunisterna i själva verket höll igen och
att de vägrade att solidarisera sig med studentockupationen av delar av Parisuniversitetet. De Gaulle, säger man, skar demagogiskt allt över en kam. Han valde att framställa kommunisterna som den stora faran
och att ignorera studenterna.
Hur många Moskvatrogna kommunister
som faktiskt deltog i studentoroligheterna i
Paris är obekant, men i varje fall bland ledarna kan inte antalet ha varit stort. Däremot kan bland dessa ha funnits studentagitatorer som utbildats på annat håll. Den rikliga tillgången till Maos lilla röda bok tyder
på detta. Nu i sommar, alltså efter de franska upploppens slut, har en stor kurs i revolutionsteknik hållits i Tirana i Albanien med
kineser som lärare. Ett hundratal italienska
studenter har deltagit; hur många från andra
håll är inte känt. I varje fall pekar detta på
möjligheten av nya studentoroligheter i höst,
men det innebär inte att Moskva får något
med dessa att göra, snarare tvärtom. Därför
är det inte heller troligt att Moskvakommunisterna medverkade i någon större utsträckning i maj.
När studenterna vid oroligheternas början
försökte få stöd hos arbetarna, fick de ett
bleklagt nej. Först efter 10 dagar, i samband
med demonstrationen den 13 maj, som är
årsdagen för general De Gaulles maktövertagande, började arbetarna röra sig. Kommunisterna – då otvivelaktigt i ledningen
– anbefallde ockupationen av Renaultfabrikerna. Själva tekniken var därvid anmärkningsvärd. Genom ockupationen fick
kommunisterna kontroll över alla arbetarna
i fabriken på en gång, ty ingen kom ut eller
in utan deras medgivande. Samtidigt fick
ingen utomstående räkning på hur många
som egentligen ville strejka. Att solidariteten
inte var total är närmast en självklarhet.
Valresultatet innebär därför åtminstone till
en del att arbetare reagerat mot metoden att
de skulle bli ledda till strejk utan att först
bli tillfrågade.
Den gaullistiska propagandan vill göra
gällande, att risk förelåg i senare delen av
maj att kommunisterna skulle kunnat taga
över hela Frankrike. Mot detta kan sägas,
att hela Frankrike inte satt inspärrat som de
icke-kommunistiska arbetarna i fabrikerna.
Vidare är det väl möjligt, att kommunisterna skulle kunnat få framgång på sina håll,
men det är inte visat, att de förberett ett inbördeskrig till maj 1968, inte heller att franska folket var moget för ett sådant. Om situationen gått regeringen alldeles ur händerna,
är det ganska troligt att kommunisterna
skulle ha utnyttjat sina möjligheter. Valresultatet visade dock, att majoriteten var
emot dem.
General De Gaulle bedömde emellertid att
en allvarlig revolutionär situation förelåg
och handlade därefter genom att söka stöd
från armen. Att han gjorde detta utan att
meddela sin premiärminister, tyder på att
307
denne var av annan mening än generalen.
Hur stora meningsskiljaktigheterna egentligen var dem emellan framgår av det faktum, att M. Pompidou efter valen inte självmant lämnade sin post. Alla halvofficiella
uppgifter om att han blivit trött, att folket
önskade en förändring och annat dylikt, är
felaktiga. Generalen önskade få bort honom.
Det förefaller obegripligt att en statschef,
som just sett sitt land gå igenom en farlig
kris, kräver att regeringens starkaste man
skall avgå. Men enligt generalen får endast
en man vara stark. Premiärminister Pompidou torde på krisens höjdpunkt ha ifrågasatt
om inte generalens tid var ute. Han var vidare den som yrkade på nationalförsamlingens upplösning, vilket i sin tur ledde till de
segerrika valen, medan generalen endast
tänkt sig en folkomröstning om sin egen
ställning. Hur den skulle ha utfallit vet man
inte. Generalen fick då ge vika. Han ville
inte göra detta en gång till. Premiärministern
tvingades träda åt sidan, tills ”nationen kallar honom”, som det stod i generalens avskedsbrev till honom. Nu har generalen ensam ansvaret.
”Studentrevolt” med förhinder
De i våras inträffade händelserna vid Stockholms universitet, obstruktionen mot en universitetslärare i statskunskap samt den s.k.
kårhusockupationen, har fått vissa efterverkningar. Utbildningsminister Palme har
skyndsamt beordrat universitetskanslersämbetet att vidtaga åtgärder i syfte att öka studenternas medbestämmanderätt och JO har
uppdragit åt rektorsämbetet vid universitetet att utreda vad som förekom vid institutionen för statskunskap.
Ingen torde ha något att invända mot att
studenterna ges ökade möjligheter till inflytande på de olika institutionerna. I sammanhanget uppställer sig emellertid lätt frågan
varför studenterna inte i större utsträckning
308
utnyttjat de många tillfällen att framföra
sina synpunkter, som redan stått till buds.
Man bibringas den uppfattningen, att det
snarare rört sig om protester för protesterandets egen skull än alltigenom sakligt underbyggda krav. Mot den bakgrunden ter sig
utbildningsministerns snabba agerande anmärkningsvärt. Har han möjligen haft politiska biavsikter? Mycket beror givetvis på
utformningen av studenternas medinflytande på institutionerna vid våra universitet. Ar
det blott fråga om att utöka studentrepresentationen – f.n. finns två studentrepresentanter i varje institutionskollegium –
finns det ingen anledning till opposition.
Men skulle det vara fråga om att drastiskt
ändra formerna för beslutsfattandet, att t.ex.
så gott som uteslutande lägga detta hos ett
kollegium, bestående av hälften lärare och
hälften studenter, kan en rad allvarliga invändningar göras. Många ärenden är inte av
sådan karaktär, att de lämpar sig för avgö-
rande i en dylik instans. Som exempel kan
nämnas förord vid tjänstetillsättningar. Det
vore orimligt, om studenter med blott en
högst blygsam erfarenhet i sitt ämne skulle
ges inflytande på tillsättningen av ~ära~e.
Grundlagens bud om ”förtjänst och skicklighet” skulle lätt riskera att komma i skymundan. Erfarenheten visar, att studentopinioner växlar mycket snabbt, och det kan befaras att politiska ställningstaganden ofta kan
vara utslagsgivande för studentrepresentanternas agerande. Av samma skäl bör rimligtvis inte heller studenterna ges något avgö-
rande inflytande på valet av litteraturkurser. De saknar i många fall kompetens att
bedöma sådana frågor, och man kan ju blott
tänka sig in i konsekvenserna av att tillfälliga studentmajoriteter skulle avgöra litter~?-
tururvalet i exempelvis internationell politik.
Eftersom universitetskanslerämbetet ännu
inte utarbetat några anvisningar för den s.k.
studentdemokratiens genomförande, kan
självfallet inte heller kritiken ännu inriktas
på några bestämda punkter. Men erfarenheterna av universitetsbyråkratiens göranden
och !:’handen är sådana, att det är befogat
med ett varningens ord i tid. Det är inte bara
studenternas intressen det är fråga om. Universitetslärarna arbetar redan under ofta besvärliga förhållanden och det är inte rimligt
att lägga sten på deras börda.
Vad gäller övergreppen från vissa vänsterextremistiska studenters sida mot en universitetslektor i statskunskap är det anmärkningsvärt, att dessa ännu inte fått några på-
följder. Veterligen utreds inte heller frågan
från den utgångspunkten utan tvärtom på
grundval av en JO-anmälan från just en av
ledarna för den extremistiska minoritetsgruppen om påstådd bristande objektivitet
i undervisningen. Detta är minst sagt groteskt. Vettlösa beskyllningar från en student,
som givit prov på ett odisciplinerat uppträ-
dande under undervisningen och som senare
därtill var en av ledarna för den s.k. kårhusockupationen, tas – som det förefaller- på
allvar. Det var dock fråga om så allvarliga
ting som missförruelse av tjänsteman, ofredande och förargelseväckande beteende. Det
är i hög grad angeläget att åtgärder snarast
vidtas mot de skyldiga studenterna och likaledes, att anvisningar utfärdas hur långt
lärarnas befogenheter sträcker sig vid försök
att avstyra obstruktion och undervisningssabotage. Bråkmakarnas ledare har ju öppet
varslat om fortsatt ”revolt” under höstterminen. Det förefaller dock inte uteslutet, att
händelserna i Tjeckoslovakien kan komma
att lägga hinder i vägen för den planerade
aktiviteten. Kanske kan de också leda till att
ansvariga myndigheter visar mindre undfallenhet mot bråkmakare i framtiden. I så fall
är det positivt. Men nog är det bedrövligt,
om det gått så långt, att de världspolitiska
händelserna skall avgöra, om undervisning
skall kunna bedrivas vid våra universitet i
disciplinerade former eller inte.
Vad hände i domkyrkan?
Det är omvittnat att den högmässa i Uppsala domkyrka, varmed Kyrkornas världsr~dsmöte inleddes, var ansUende och värdig, och det märkligt stora antalet nattvardsgäster gjorde den i rätt mening ekumenisk. Det är vidare omvittnat, att mötet avslutades med att en skara ungdomar ockuperade domkyrkan under den sista natten. De
Ug utbredda kring altaret eller var det föll
sig, de ~t och drack och sjöng och spelade gitarr, och det var endast med möda man kunde avh~lla dem frln att klistra upp plakat
med sina slogans p~ kyrkväggarna. Av värdighet fanns i demonstrationen inte ett sp~r.
Med dessa ungdomar blandade sig ocks~
en teologie professor fr~n universitetet i
Uppsala. Närvarande vittnen p~stod sig p~
natten ha sett honom förtjust st~ och hoppa
i kyrkbänkarna och klappa takt till s~nger?-
na med händerna. Eftersom teologie professorer, med allt vad som i övrigt kan sägas
om dem, endast sällan uppträder som vokalister till poporkestrar, undrade man n~got
över företeelsen. Hr Riesenfeld är inte född
sm~länning och kan inte ha ärvt n~got p~?-
br~ fr~n hopparesekten i Västbo. Han kan
inte heller gärna ha velat illustrera· Grundtvigs psalm, nr 54 i Svenska psalmboken
(”Spelen och sjungen och jublen och klappen
i händer”), eftersom man inte brukar sjunga
julpsalmer i juli m~nad.
Tillfr~gad hur han betraktade föreställningen avgav professorn ett kryptiskt utl~?-
tande, som gick ut p~ att nu kunde Gustav
Vasa taga sitt pick och pack och dra sina
färde. Den närmare innebörden av detta tal
framgick inte. Det är litet sv~rt att tro att
hr Riesenfeld menade, att sedan Gustav
Vasa med anledning av vad som försiggick
omkring honom kunde förmodas vända sig
i sin grav, borde man bryta upp sarkofagen
och kasta ut liket. Kanske han ville ha sagt
att reformationens tid är förbi och att allt
borde ~terg~ till n~got förhistoriskt stadium.
309
Men till vilket? Om det var brons~lderns
lurbärande dansare, som föresvävade hohonom, s~ tänkte han fel, ty dessa representerade en p~ sitt sätt hög kultur. Och kung
David dansande framför förbundets ark kan
det inte gärna ha varit fr~ga om, ty hr Riesenfeld är trots allt professor i nytestamentlig exegetik.
Bland de närvarande i domkyrkan fanns
emellertid en grupp med klara tankar, folk
som visste vad de ville. Kanske p~ grund av
det stora polisuppb~det, kanske p~ grund av
att mötet enligt order skulle angripas inifr~n, uppstod aldrig n~gra br~k i Uppsala.
I stället utsattes delegaterna för en skickligt
iscensatt antiamerikansk propaganda. Under
sken av att ”ungdomen” ser mer realistiskt
p~ u-världens problem gjordes enträgna och
framg~ngsrika försök att radikalisera mötets
uttalanden. Vilken ”ungdom” som dess förmenta företrädare talade för, gjorde ett stort
antal bUögda delegater förmodligen aldrig
klart för sig. Det var samma ungdom, kristen eller inte kristen, som efter förrättat värv
tillät sig att tillbringa natten i domkyrkan.
Vilka ledarna för företaget i själva verket
var kunde en iakttagare se redan p~ deras
försök att klottra p~ väggarna i kyrkan. Att
efterapa kulturrevolutionärerna i Kina hör
till de europeiska kineskommunisternas vanor. Samma ungdomar for fr~n Uppsala till
ett möte i Åbo. Där kunde de tala friare, och
där förkunnade de rent ut att deras ideal
var Castro och Mao. Där hindrade de även
en anmäld talare, en amerikansk professor,
att f~ ordet, ty de sade att de hört nog av honom i Uppsala.
Hr Riesenfeld blev ocks~ tillfrlgad om
vad kyrkorådet ansåg om ockupationen och
om dess ledamöter skulle ha lämnat tillstånd
till upptåget, om s~dant tillstånd alls begärts. Han svarade: ”De skulle inte ha vå-
gat neka.” Möjligen har han rätt. I så fall
är det beklagligt. Möjligen skulle man bara
ha velat undvika att ställa till skandal, vil- 310
ket är mera lätt att förstå. Men annars bör
tiden nu vara kommen att neka till ett och
annat. En grupp av ungdomar, vare sig de
är kristna eller bara ger sig ut för att vara
det, får inte utan vidare ockupera ens ett
danspalats. Därifrån blir de utkastade, och
detta anser alla vara både rätt och riktigt.
Men de får inte heller lägga beslag på en kyrka, om det stora flertalet i Sverige, som nu,
fortfarande anser att kyrkorummet är en
helgedom, avsedd för andakt och stillhet.
Ett sådant rum får inte vare sig bokstavligt
eller andligt grisas ner. Någon måste, också
där, ha mod och företagsamhet att säga ,nej.
I detta sammanhang är det åter angeläget
att understryka, att de som tar stora ord i
sin mun och påstår sig företräda ”ungdomen” ofta företräder något helt annat, som
inte har med åldern att göra. De är inte representativa för ungdomarna i Sverige, inte
heller för ungdomen i hela världen. En av
dem, som varit i Uppsala, uppträdde i en
diskussion i Åbo och förklarade att Karl
Marx praktiskt realiserade den kristna tron.
Den som har öron till att höra, han höre.
Och detta gäller inte minst de kristna ungdomsorganisationerna, som nu bör ha fått sig
en tankeställare.
.
~DJ(t• ~-·. .
<:::::>c:::b ;
~-0~
r.–J’··- .. …
311