Makt komrrumperar

Makt korrumperar
Partier har – liksom böcker – sina
öden. Till dem hör att ett långvarigt
maktinnehav korrumperar. Inte nödvändigtvis i en mera vulgär mening: äkta
välmening och personlig hederlighet kan
mycket väl prägla ledarskiktet i ett parti,
som utvecklingen har gått förbi. Det inre,
för partiets trogna ofta omärkliga sönderfallet kan yttra sig så att partiet övergår från att vara medel till att bli självändamål. Makten blir viktigare än programmet. Till partilivets väsen hör också
behovet av en legitimation- en bärande ideell motivering – för solidariteten
inom partiet och de personliga uppoffringarna för partiets framgång. När den
ursprungliga legitimationen fallit bort,
ofta därför att den inte längre är aktuell,
måste nya ideella motiveringar formuleras. Ty de är samtidigt legitimationen för
innehavet av den politiska makten.
Den svenska socialdemokratiens ideologiska och handlingspolitiska utveckling
under dess långa maktinnehav erbjuder
en talande illustration av dessa enkla sanningar.
Den har omvandlats från en levande
folkrörelse till en politisk-ekonomisk
maktapparat. Folkrörelsens ledare växte
fram ur dess djupa led, och de var talesmän för en stark och medveten opinion.
Deras uppgift var att hävda krav på social rättvisa, som anhängarna själva ställde. I dagens socialdemokrati rekryteras
emellertid ledargestalterna vanligtvis
uppifrån; deras uppgift är inte främst att
vara talesmän för spontana opinioner
utan att bevara och förvalta politisk
—-
makt. De försöker i stället skapa opinion
till sitt stöd genom att pröva olika programmatiska krav, allt i förhoppning att
finna något som slår an. Begreppet social
rättvisa kan därvid ges många tolkmngar.
Men det är inte lätt att göra det vid
skrivbordet. Vad önskar människorna
själva? Hur fungerar egentligen samhällsinstitutionerna – inte på papperet j
utan i verkligheten? Här ställs de makt- l
havande politiska byråkraterna inför l
problem, som de har svårt att bemästra.-~?-
Ty samhällsvetenskaparna har ingalunda .
kommit så långt att de kan förse politi- l
kerna med vad som på fackspråk kallas J
valida sociala indikatorer på vad männi-.
skorna själva önskar eller hur samhällsinstitutionerna fungerar i praktiken. Så
snart frågeställningarna blir mera nyan–
serade sviker även opinionsmätningarna.
Det enda som hjälper är erfarenhet- en
lång erfarenhet från det levande yrkesoch vardagsarbetet ute i samhället. Och
det är just vad den politiske byråkraten
inte har. Han är som en stabsofficer som
aldrig – eller allt för länge sedan – va- J
rit vid fronten. l
Så går det också som det gk Maktha- ,
varen frestas tro att hans egen föreställning om samhällslivet är den riktiga och
att människorna vill ha det så som han
tycker är bäst för dem. När allt kommer
omkring har han så många experter kring ’
sig och han menar så väl. På detta sätt ·
kan det ur en demokratisk folkrörelse fö-
das en förmyndarmentalitet, som gör det
en gång i folket förankrade partiet till ett
hot mot demokratien.
Detta hot blir inte mindre genom att
de makthavande i sitt letande efter nya
ideella motiveringar och därmed fortsatt
legitimation för sin maktställning helt
naturligt frestas att taga patent på framtiden. Det liggersånära till hands att säga
att endast ”vi, som haft förtroendet att
utöva den politiska makten, är i stånd att
lösa de stora framtidsproblemen. De andra – oppositionen – har ingen erfarenhet av hur svårt det är att regera vi kan
vi, för det har vi gjort så länge”. Med
dylik legitimation faller det sig lätt att
finna övergrepp på de demokratiska spelreglerna berättigade. Sådana tjänar ju i
alla fall i högre mening till hela folkets
bästa.
Det finns bara ett värn mot utvecklingsförlopp av det här skisserade slaget
– förlopp, som kan medföra att även
fast grundade demokratier steg för steg
undergrävs- och det är en någorlunda
regelbunden växling vid makten. De nytillträdande må vara ovana vid den svå-
ra konsten att regera. Men de har en
oskattbar fördel framför det långa maktinnehavets män – de representerar en
djupare kontakt med verkligheten ute i
samhället och de träder till icke som opinionens herrar utan som dess tjänare.
Den svenska socialdemokratiens ledare
har börjat orda om nödvändigheten av
ett permanent socialdemokratiskt styre
så länge det finns ett privat näringsliv
299
med möjlighet till starka ekonomiska
maktkoncentrationer. Detta sägs av fö-
reträdare för en kombination av politisk
och ekonomisk makt, som ifråga om
maktkoncentration saknar motsvarighet
sedan det gustavianska enväldets dagar.
Samma politiska ledare försäkrar det
svenska folket att de är de enda, som är
värda förtroendet att lösa framtidens
stora samhällsproblem. Oppositionen utmålas som oduglig för så svåra uppgifter.
Den påstås sakna både vilja och förmåga
att angripa dem.
Inför det högst reella hotet att oppositionen erövrar majoriteten i andra kammaren har socialdemokraterna löpt linan
ut och berett sig att regera på sin politiskt inaktuella förstakammarmajoritet.
Att detta innebär en reaktionär åtgärd,
ett återfall i en antiparlamentarisk princip, som i demokratiens namn övergavs
för mer än femtio år sedan, tycks inte bekymra dem. Inte heller generar det dem
att de skulle trampa under fötterna den
konstitutionella grundtanke, som motiverat författningsreformen, nämligen att
väljaropinionen på valdagen skall vara
suverän. Kndå har de själva biträtt denna grundtanke till helt nyligen.
Symptomen på en av alltför långvarigt
maktinnehav korrumperad regim är tydliga. Varje sådan regim förtjänar Cromwells bevingade ord till det långa parlamentet .”Gå, i Guds namn gå. Ni har
suttit för länge för det goda ni har uträttat!”