Litteratur George Kennans minnen


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
Fil.dr THEDE PALM:
George Kennans rrunnen
Bland dem som sysslat med efterkrigstidens
historia och särskilt med frågor om östblocket kontra västmakterna är namnet
George Kennan välkänt. En berömd anonym artikel i Foreign Affairs 1947, till vilken han snart avslöjades som författare,
blev t.ex. utgångspunkt för en ny diskussion om sovjetrysk politik. Ingen har veterligen ifrågasatt hans förutsättningar att
bedöma och att förutsäga den utveckling,
som världen gått igenom i det kalla krigets tecken. Men han har också haft en förmåga att ställa saker och ting på huvudet
och därmed att tvinga expertisen, sådan
den nu är, att på nytt taga ställning till
problem som troddes uppredda – eller till
att under tystnad avstå från en ny och omständlig prövning. Han har varit besvärlig. Varför, och vad resultatet blev, framgår av hans Memoirs 1925-1950 (Hutchinson 1968. Pris 65 sh.).
Han härstammar från en lång rad ursprungligen irländska bönder, som så små-
ningom slog sig ned i Wisconsin. De var
inbundna människor som helst inte ville
ha att göra med andra, utom i sin kyrkoförsamling, och som, då tiderna blev hårda och skörden slog fel, sände sin klagan
upp till Gud men aldrig till Washington.
Kennan övergav denna miljö men skulle
många år senare köpa sin weekendfarm. Nu
for han till Princeton och läste politisk
historia, var ensam och vantrivdes. Mest
av en slump kom han in i utrikestjänsten,
av en annan slump började han läsa ryska.
Om man tillägger att han talar om att han
gifte sig med en norska och har fyra barn, är
detta så långt som det rent personliga i
dessa minnen sträcker sig.
President Roosevelts tid
Däremot beskriver han livligt sina arbetsmiljöer, i Moskva, Berlin och Washington,
som bakgrund för sina om man så vill kalla dem intellektuella minnen. Knappast nå-
gonting kan vara så förödande som hans
karakteristik av politikern Joseph E. Davies, utsedd av president Roosevelt till ambassadör i Moskva 1936 utan att han förstod ryssarna och utan att han förstod utrikestjänsten eller sin ambassad. Davies var
jurist, men när han övervar en av stalintidens värsta häxprocesser 1937, som han
fick översatt åt sig under förhandlingarna,
fann han det lämpligt att tro på både anklagelser och bekännelser. Den avdelning
i State department, som handlade ryska
frågor och som chef hade en kunnig diplomat och vetenskapsman, ställde sig skeptisk till denna typ av rapportering. Avdelningen upplöstes över en dag, utan förvarning. Kennan gör gällande att beslutet fattades i Vita huset. I så fall är detta ett bevis så gott som något på att president Roosevelt redan tidigt, före kriget, hade sin
egen prostalinistiska inställning färdig.
Eller man kan taga fram Kennans snabba och bländande belysning av amerikansk
byråkrati i episoden med de i Tyskland internerade amerikanska diplomaterna efter
krigsutbrottet 1941. De hölls i läger i Bad
Nauheim långt in i nästa år, i väntan på utväxling. Schweiz hade hand om de amerikanska angelägenheterna i Tyskland. State
department sände intet meddelande till sitt
eget folk förrän i april 1942. Detta innehöll att beslut fattats, att ingen avlöning
skulle utgå för interneringstiden; motiveringen var att tjänstemännen då ej uträttat
något arbete.
Det finns åtskilligt sådant att hämta hos
Kennan, inte minst i fråga om president
Roosevelts dominerande personlighet. Om
denne råkade klottra några rader på baksidan av ett kuvert under en konferens, räddades kuvertet av en trofast adjutant, anteckningen gick vidare ända till högsta försvarsledningen och fortsatte, fortfarande
obegriplig för alla men lika vördnadsfullt
behandlad, i form av ett direktiv till nå-
290
gon hårt arbetande kommitte. Den som
tog sig för att ifrågasätta om direktiven
hade någon mening kunde inte gärna bli
populär. Det var i en liknande situation
som H. C. Andersen därför lät ett barn,
inte en vuxen, avslöja sanningen om kejsarens nya kläder.
”Upptäckten” av Kennan
Hur Kennan blev ”upptäckt” av sin egen
arbetsgivare, State department, berättar han
själv. År 1946 befann han sig i Moskva,
som närmaste man till ambassadör Harriman. Denne, som inte kom ur karriären,
hade inte allt för höga tankar om State department och dess folk. Att han inte uppskattade den dåvarande utrikesministern
Byrnes må vara honom förlåtet. Kennans
arbete i ambassaden accepterade han, men
åtskilliga av dennes rapportförslag i politiska frågor återlämnades till författaren
utan kommentarer. Förmodligen var de
som mycket annat som Kennan skrivit
starkt teoretiserande och nästan alltid för
långa. I februari 1946 var Harriman bortrest, då finansdepartementet i Washington
plötsligt upptäckte att ryssarna inte ville
deltaga i vare sig världsbanken eller i valutafonden. Tron på de samarbetsvilliga
ryssarna var vitt utbredd i detta departement och man frågade upphetsat vad som
hänt. Frågan gick vidare till Moskva och
Kennan. Han besvarade den i ett långt telegram, som tog form av en sällsynt skicklig och ovanligt läsbar analys av Stalinregimens politiska avsikter. Telegrammet
återges som bilaga i boken. Det kom fram
i en lycklig stund. Osäkerhet om ryssarna
hade börjat uppstå på flera håll. Här fick
man ett svar. Marinminister James Forrestal gjorde det till obligatorisk läsning
för högre officerare.
För Kennan innebar episoden, att han
ett år senare blev chef för en nyinrättad
planeringsavdelning, ställd direkt under den
nye utrikesministern, general MarshalL Han
hade då hunnit granska Trumandoktrinens
förutsättningar. Han vände sig mot dess
svepande och generella formuleringar, och
detta med full rätt, vilket bl.a. motiveringarna för Vietnamkriget visat. Han
trodde inte mycket på faran för Grekland,
liksom han senare var emot att Grekland
och Turkiet inkluderades i Nato. Däremot
kom han att spela en mycket stor roll för
Marshallplanen. Kennan och hans avdelning fick det första uppdraget att lägga
fram en plan för Europas ekonomiska
återuppbyggnad; det var närmast en katastrofplan. Till sist hade det blivit tydligt, att för ryssarna var det ekonomiska
kaos, som höll på att utveckla sig i väster, inte alls någon katastrof. Men Västtysklands läge var närmast desperat, och
Frankrike och Italien hade gått långt på
den kommunistiska vägen. Det förbittrade
ryska motståndet mot Marshallhjälpen visade bäst hur stor faran för Europa hunnit bli.
Japanutredning
Kennan gjorde också för general Marshalls
räkning en utredning om den amerikanska
ockupationen av Japan, och det är överflödigt att påpeka att han därvid inte hade
mycket stöd av general MacArthur. Dennes vicekonungskap hade utvecklats därhän, att man i Washington nästan inte visste vad som försiggick i MaeArtburs privata lydland. På vissa håll hade man därför åsikten att man snabbt borde sluta fred
med Japan, något som Kennan fann omöjligt, eftersom generalen inte ens låtit japanerna bygga upp en tillräcklig polisstyrka, långt mindre ett eget försvar. Sedan
kom Koreakriget, och det omöjliga i att
hålla Japan demobiliserat blev klarlagt.
Däremot företrädde Kennan åsikten att
Tyskland under vissa förutsättningar skulle
förbli avmilitariserat. I detta visade han
sig särskilt obekväm för militärledningen,
som inte utan skäl av masskoncentrationen
av sovjetryska stridskrafter i det ockuperade Östtyskland drog slutsatsen att ryssarna räknade med ett militärt angrepp
mot Västeuropa. Kennan trodde för sin del
endast på politisk infiltration. Hans åsikter kom att ligga under, både i Tysklandsfrågan i allmänhet och beträffande Nato.
Och därmed, och i sammanhang med att
nya män trädde till i State department,
nedgraderades hans planeringsavdelning. På
bokens sista sida lämnar han Washington
SOCIALDEMOKRATisKT BEROENDE
291
för att flytta över till Robert Oppenheimer och dennes Institute for advanced
study vid Princetons universitet.
Man får hoppas, att minnena från den
tiden och från Kennans senare korta ambassadörskap i Moskva med dess dramatiska avslutning och från hans tre år i Belgrad så småningom kommer. Det är inte
ofta man får läsa så betydande och så välskrivna memoarer av någon som man förmodligen har rätt att kalla en särling, men
som verkligen varit med om att skriva
världshistoria.
Socialdemokratien har en särskild svaghet som regeringsmakt i sin dubbelställning. Den är organiserad som ett principiellt politiskt parti, men har i praktiken en andra uppenbarelseform i arbetarnas fackliga organisation. Vare sig
man som här helt ogenerat blandar ihop dessa organisationer, eller som i England strängt skiljer på dem, blir alltid den politiska ledningen ytterst beroende
av fackföreningarna, valmännens kärntrupp och hela rörelsens intressecentrum.
Advokat Tom Forssner i Svensk Tidskrift 1928