Litteratur Vetenskap och politik
1967
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
401
LITTERATUR
VETENSKAP OCH POUTIK
Fil. kand. Jan-Olof Sundell, statsvetare och bl. a. verksam vid
Stockholms Universitet, diskuterar i denna recension fil. dr
Leif Lewins gradualavhandling
”Planhushållningsdebatten”.
Sundeli är kritisk mot Lewin,
vilken i många avseenden uppfattas som mindre objektiv i sin
avhandling och de facto torde
ha tagit parti för den ena sidan
i den debatt, han refererar, nämligen socialdemokraterna.
Det hör inte till vanligheterna att en
akademisk avhandling står i centrum
för den politiska debatten. Så har emellertid nyligen blivit fallet med Leif
Lewins gradualavhandling ”Planhushållningsdebatten”. Författaren gör i
sin framställning en översikt av den
ekonomisk-politiska diskussion som
förts i vårt land från 1920-talet fram
till 1967. Avhandlingen, som till sin
uppläggning är traditionell, har till fö-
rebild Herbert Tingstens med rätta berömda arbete om den svenska socialdemokratiens idimtveckling.
Lewins avhandling har många förtjänster; den är klart och elegant upplagd, intelligent och skickligt skriven.
Läsaren av den digra luntan – den
omspänner dryga femhundra sidor –
får en god repetitionskurs av de centrala delarna av den ekonomisk-politiska diskussionen under de senaste
decennierna. Intressant nog är också
Lewins opus ett inlägg i den diskusAv fil. kand. JAN-OLOF SUNDELL
sion som på senare år förts om de politiska ideologiernas påstådda död. På
den punkten skiljer sig dock Lewin
från sin föregångare Tingsten. Han
anser nämligen att de politiska ideologierna- åtminstone beträffande den
ekonomiska politiken – fortfarande
lever och frodas.
Lewins bok har hälsats med jubel
av den socialdemokratiska pressen.
Man har i ”Planhushållningsdebatten”
återfunnit slutsatser och resonemang
– ”vetenskapligt” styrkta – som visat sig ligga i linje med socialdemokratisk politik. Samtidigt har man kritiserat den borgerliga pressen för förment obenägenhet att ta upp Lewins
bok till diskussion.
Hur kan det då komma sig att Lewins bok fyllt de socialdemokratiska
opinionsbildarna med sådan tillfredsställelse? Det är inte svårt att finna
svaret på den frågan. Det framgår
nämligen vid en noggrann läsning av
avhandlingen att författaren fallit i en
inte helt ovanlig fälla. Han har blivit
så engagerad av sitt ämne att han själv
kommit att ta del i den diskussion han
refererar och söker analysera och därvid de facto kommit att ta parti för
den ena sidan i planhushållningsdebatten, nämligen socialdemokraterna.
Detta framgår på ett flertal ställen i
boken (se ex. sidorna 132-133, 278-
279 och 494).
Lewin nöjer sig emellertid inte
med detta. Han säger sig visserligen
vara medveten om att det inte kan
vara ”… någon vetenskaplig uppgift
402
att ta ställning till förmän för någon
av dessa stridande ideologier” (sid.
305). Men det vore synd att säga att
han lever som han lär. Författaren sö-
ker i flera fall påvisa att en grupps
verklighetsåskådning – i detta fall den
borgerliga sidan – ej är riktig: ”Huruvida de agerande hade korrekta
verklighetsföreställningar eller ej är
… inte en politisk utan en vetenskaplig fråga, som det är möjligt att entydigt besvara” (sid. 95). På ett annat
ställe hävdar han bestämt att det är
en central uppgift för all politisk analys ”… att avgöra om de agerande
hade korrekta verklighetsföreställningar eller ej” (sid. 272). Det är egendomligt att författaren på fullt allvar
kan hävda något sådant. Eljest brukar man i modern statsvetenskaplig
forskning undvika att ge sig in i så-
dana vanskliga bedömningar. Lewins
betl”aktelsesätt på denna centrala
punkt är helt orimligt, att betygsätta
debattörers verklighetsuppfattning kan
inte anses vara en meningsfull vetenskaplig uppgift. Om man, som Lewin,
ändå söker göra detta, kommer man
ofrånkomligen i kläm med kravet på
objektivitet. Det finns ingen människa som är så politiskt neutral att han
:kan skriva objektivt om hur korrekt
en politikers verklighetsföreställning
är. Som privatperson kan Lewin ha
en uppfattning på denna punkt men
inte som forskare.
Förklaringen till de socialdemokra- .
tiska pressmännens entusiasm är så-
ledes att Lewin i sin avhandling lockats att fälla omdömen som vid närmare päseenden ej kan anses vara vetenskapligt verifierbara.
LITTERATUR
VETENSKAP OCH POUTIK
Fil. kand. Jan-Olof Sundell, statsvetare och bl. a. verksam vid
Stockholms Universitet, diskuterar i denna recension fil. dr
Leif Lewins gradualavhandling
”Planhushållningsdebatten”.
Sundeli är kritisk mot Lewin,
vilken i många avseenden uppfattas som mindre objektiv i sin
avhandling och de facto torde
ha tagit parti för den ena sidan
i den debatt, han refererar, nämligen socialdemokraterna.
Det hör inte till vanligheterna att en
akademisk avhandling står i centrum
för den politiska debatten. Så har emellertid nyligen blivit fallet med Leif
Lewins gradualavhandling ”Planhushållningsdebatten”. Författaren gör i
sin framställning en översikt av den
ekonomisk-politiska diskussion som
förts i vårt land från 1920-talet fram
till 1967. Avhandlingen, som till sin
uppläggning är traditionell, har till fö-
rebild Herbert Tingstens med rätta berömda arbete om den svenska socialdemokratiens idimtveckling.
Lewins avhandling har många förtjänster; den är klart och elegant upplagd, intelligent och skickligt skriven.
Läsaren av den digra luntan – den
omspänner dryga femhundra sidor –
får en god repetitionskurs av de centrala delarna av den ekonomisk-politiska diskussionen under de senaste
decennierna. Intressant nog är också
Lewins opus ett inlägg i den diskusAv fil. kand. JAN-OLOF SUNDELL
sion som på senare år förts om de politiska ideologiernas påstådda död. På
den punkten skiljer sig dock Lewin
från sin föregångare Tingsten. Han
anser nämligen att de politiska ideologierna- åtminstone beträffande den
ekonomiska politiken – fortfarande
lever och frodas.
Lewins bok har hälsats med jubel
av den socialdemokratiska pressen.
Man har i ”Planhushållningsdebatten”
återfunnit slutsatser och resonemang
– ”vetenskapligt” styrkta – som visat sig ligga i linje med socialdemokratisk politik. Samtidigt har man kritiserat den borgerliga pressen för förment obenägenhet att ta upp Lewins
bok till diskussion.
Hur kan det då komma sig att Lewins bok fyllt de socialdemokratiska
opinionsbildarna med sådan tillfredsställelse? Det är inte svårt att finna
svaret på den frågan. Det framgår
nämligen vid en noggrann läsning av
avhandlingen att författaren fallit i en
inte helt ovanlig fälla. Han har blivit
så engagerad av sitt ämne att han själv
kommit att ta del i den diskussion han
refererar och söker analysera och därvid de facto kommit att ta parti för
den ena sidan i planhushållningsdebatten, nämligen socialdemokraterna.
Detta framgår på ett flertal ställen i
boken (se ex. sidorna 132-133, 278-
279 och 494).
Lewin nöjer sig emellertid inte
med detta. Han säger sig visserligen
vara medveten om att det inte kan
vara ”… någon vetenskaplig uppgift
402
att ta ställning till förmän för någon
av dessa stridande ideologier” (sid.
305). Men det vore synd att säga att
han lever som han lär. Författaren sö-
ker i flera fall påvisa att en grupps
verklighetsåskådning – i detta fall den
borgerliga sidan – ej är riktig: ”Huruvida de agerande hade korrekta
verklighetsföreställningar eller ej är
… inte en politisk utan en vetenskaplig fråga, som det är möjligt att entydigt besvara” (sid. 95). På ett annat
ställe hävdar han bestämt att det är
en central uppgift för all politisk analys ”… att avgöra om de agerande
hade korrekta verklighetsföreställningar eller ej” (sid. 272). Det är egendomligt att författaren på fullt allvar
kan hävda något sådant. Eljest brukar man i modern statsvetenskaplig
forskning undvika att ge sig in i så-
dana vanskliga bedömningar. Lewins
betl”aktelsesätt på denna centrala
punkt är helt orimligt, att betygsätta
debattörers verklighetsuppfattning kan
inte anses vara en meningsfull vetenskaplig uppgift. Om man, som Lewin,
ändå söker göra detta, kommer man
ofrånkomligen i kläm med kravet på
objektivitet. Det finns ingen människa som är så politiskt neutral att han
:kan skriva objektivt om hur korrekt
en politikers verklighetsföreställning
är. Som privatperson kan Lewin ha
en uppfattning på denna punkt men
inte som forskare.
Förklaringen till de socialdemokra- .
tiska pressmännens entusiasm är så-
ledes att Lewin i sin avhandling lockats att fälla omdömen som vid närmare päseenden ej kan anses vara vetenskapligt verifierbara.