Förnuftets dilemma


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

33
FÖRNUFTETs DILEMMA
Au förbundsordförande ANDERS BJöRCK
Det borde vara dags att aktivisera alla goda skribenter på
högersidan. Är det så, att det
inte finns några inom den
äldre generationen? Hur skall
man annars förklara den radikala dominansen? Borde det
inte äntligen vara dags att
man på den konservativa sidan bjöd motstånd mot radikalismen och slutade upp
med prinsessan-på-ärten-attityden? Det finns alla förutsättningar att slå tillbaka mot
den urartade radikalismen,
anser HUF-ordföranden Anders Björck.
Få ord har kommit till användning
i den politiska debatten i så hög
grad som ”vänstervridning”. Inte
minst från högerhåll har talet om
”den hotande vänstervridningen i
svensk politik” använts flitigt.
Det är heller ingen som helst
svårighet att påvisa att vi för närvarande verkligen är utsatta Jör en
kraftig vänsterkantring i samhällsdebatten. En blick på massmedia
visar att det är så. Det är ingen
konst att ge belysande exempel.·
Men vem är det som egentligen
har initiativet i dagens debatt på
politikens och kulturens områden?
Att det inte är de moderata krafterna på den borgerliga sidan är
lätt att konstatera. Den klart defensiva inriktningen av debatten
från detta håll är en realitet, och
tyvärr en gammal och välkänd så-
dan. Ingen kan påstå att exempelvis högerpartiet har något initiativ
att tala om i den offentliga ide- eller än mindre kulturdebatten. Det
skall dock för klarhetens skull tillläggas att partiet naturligtvis på
den praktiska politikens område befinner sig i ett långt gynnsammare
läge – åtminstone på senare tid.
Men det är en annan historia.
Efter att ha gjort ovanstående
konstateranden drar många människor slutsatsen att debattinitiativet måste väl i så fall finnas hos
organisationerna på vänstersidan.
Socialdemokratiska partiet och
kommunisterna borde alltså vara
34
exempel på organisationer som leder debatten i pressen och massmedia som radio och TV.
Men detta är fel. Organisationerna har spelat ut sin roll som opinionsbildare i sin egenskap av organisationer. Detta blir man lätt
övertygad om när man någorlunda
följer vad som händer i vår s. k.
samhällsdebatt. Det är nämligen
inte organisationerna som leder debatten i den mån de alls deltager
i den. Uttalanden, uppvaktningar
och programarbete och vilka metoder ett politiskt ungdomsförbund
eller parti nu kan begagna sig av
i sitt arbete, är ytterligt sällan av
den karaktären att de väcker nå-
gon intensivare eller längre debatt.
Detta är självklart. När en organisation agerar måste den ta hänsyn till sina medlemmar. En organisation måste fatta beslut i demokratisk ordning vilket leder till
att den nästan alltid kommer in i
en intressant debatts slutskede.
Följden blir ofta snusförnuft och
upprepningar av andras argument.
Etablerade tyckare
Samhällsdebatten förs i dag av
etablerade tyckare. Det rör sig om
personer som i och för sig ofta fått
sin skolning inom organsationernas ram, studentförbund, ungdomsförbund och så vidare. De behöver
nu inte ta hänsyn till medlemmar
eller beslutande instanser. De kan
tycka högt och fritt. De kan tycka
galet och argt. De kan använda rallarsvingar i sin debatt och med förtjusning utnyttja personangreppets
alla reklamfördelar.
Generationer föds inte – de skapas. Den unga och högljudda liberala generationen har inte vuxit
fram slumpartat. Tvärtom, man
har medvetet tagit hand om de begåvningar som funnits, matchat
dem, öppnat spalterna och sett till
att vad de .tänkt och tyckt inte
stannat i isolerad krets. Radio och
TV har intresserats och hängt med
i galoppen. Den lilla snöbollen har
satts i rullning och blivit en stor
klump som i kraft av sin nyvunna styrka ibland inte tvekat att
platta till också de gamla lärofä-
derna.
Det kanske här är på sin plats
att slå fast att det radikala tyckandet inte bara är tyckande som ingen
bryr sig om. Vi skall tvärtom ha
klart för oss att dessa grupper visst
påverkar samhället. Inte direkt och
omedelbart, men indirekt och på
sikt. Ibland har det till och med
gått snabbt. Ta ett enda exempel,
nämligen pornografin.
Det är farligt att invagga sig i
säkerhet och avfärda hela problematiken med att säga att ingen vettig människa kan ändå ta dessa
unga lymlar på allvar. Tyvärr är
det just det man alltför ofta gör.
Varför ligger då de moderata
grupperna i samhället så dåligt till?
Ja, dels ligger det i sakens egen
natur. Vi företräder rent allmänt
”common sense”. Vi försvarar moderation, förnuft, sans, måtta etc.
etc. Med andra ord: Vi försvarar
självklarheter. Den som försvarar
vad som för den stora massan fö-
refaller att vara något helt naturligt, blir ingen intressant figur.
Självklarheterna intresserar heller
inte.
Tokeriernas dragningskraft
Istället vänds intresset mot tokerierna. Man vänder sig mot tyckarna som sitter på Operabaren och
tycker stort och galet. Gruppäktenskap, fri narkotika, riv fängelserna,
etc. etc., alla dessa ”djärva” förslag som oftast innebär att man
kapitulerar inför svårigheterna och
bristen på resurser i vårt nuvarande samhälle, och i sin hybris tror
sig ha löst alla olika samhällsproblem.
Tyckaren blir en ”kändis” och
kommer i TV och i veckotidningarnas och kvällspressens skvallerspalter. Det behövs inte mycket
mer än att en ung och söt flicka
med oskuldsfullt utseende kräver
gruppäktenskap eller någonting
lika ”originellt” för att hon skall
bli uppmärksammad på ett storslaget sätt, som på intet sätt står i
proportion till vad vederbörande
har kommit fram till.
Det mest renodlade exemplet på
ovanstående är några av våra studentkårsorgan. Vid genomläsningen av ett sådant alster blir man helt
övertygad att dagens student är
narkoman, vill leva i gruppäktenskap, är halvt kriminell etc. Sinnet för proportioner är hos dessa
tidningsutgivare så totalt borta, att
35
man inte annat kan göra än att
tycka synd om människor med så
snedvridet tankeliv.
Men ovanstående är inte hela
sanningen om den ojämna debattsituationen av idag. Försvaret av
de värden som vi omfattar har oftast skötts dåligt och talanglöst. I
den mån något försvar alls förekommit. Rädslan att deltaga i samhällsdebatten är tyvärr någonting
utmärkande för stora delar av dagens konservativa. Man har nöjt
sig med att rynka på näsan och avvakta. Väntat på att partiet skall
läsa lusen av de obehagliga vänsterradikalerna.
Rädslan för att råka illa ut har
också legat och grott – inte utan
grund. Den som idag opponerar sig
riskerar utomordentligt lätt att bli
skälld för reaktionär eller fascist.
De senaste exemplen på mötesfrihetens störande vittnar om hurudan dagens debattsituation egentligen är.
Därför har de konservativa tryckt
i busken. Men det finns också andra förklaringar. En är helt enkelt
att vi saknar tillräckligt med goda
skribenter inom den äldre generationen. Ett sådant påstående är naturligtvis förmätet när det kommer
från en ungdomspolitiker. Men
tystnaden från stora delar av våra
konservativa företrädare måste delvis tolkas på detta sätt. Man är helt
enkelt ovan vid att skriva – och
framför allt att skriva fränt och
polemiskt. Vi har däremot en uppsjö på människor som kan skriva
36
långa och initierade deskriptiva artiklar. Men det är inte tillräckligt.
Varför har det blivit så?
Några av orsakerna har ovan
nämnts. Ytterligare några skall omnämnas. Det har alltid förvånat
mig hur litet som har gjorts för att
skapa en ung högergeneration som
syns och hörs. Man har satt sig ned
och väntat på att plötsligt skall
artiklarna ramla ned på redaktionsborden hos högertidningarna.
Varje journalist vet att de bästa
artiklarna får man nästan alltid genom att själv ta initiativet och uppmuntra till. Idag finns förutsättningar både ifråga om fora och skribenter. Varför utnyttjar man dem
inte?
Nya kategorier
Vad har gjorts för att knyta nya
kategorier till oss? Den unga generationen av teknokrater som nu
befolkar näringslivet, vad vet den
om politik och samhällsfrågor? Inte
alltför mycket tyvärr. Alltför få
deltar från näringslivets sida i den
politiska debatten. Varför? Ofta sä-
kert därför att man är okunnig om
vad som egentligen sker. Här finns
en stor reserv av unga intellektuella som borde utnyttjas bättre, dvs.
göras politiskt medvetna.
Vi som är aktiva inom politiken
har naturligtvis själva gjort fel. Inriktningen på att försvara bestående detaljer har gjort att vi glömt
de stora linjerna och nyskapande!.
Därigenom har vi inte haft debattinitiativet i tillräckligt stor utsträckning.
De som idag bekänner sig till den
politiska konservatismen måste förstå att det krävs egna insatser. Att
man inte alltid får sätta sig ned
och vänta på att partiet skall klara
av situationen. Att man måste lära
sig att skriva. Att vara mer orädd.
Större ihärdighet. Inte ge tappt om
man någon gång trampar i klaveret. Nya och gärna chockerande
och utmanande metoder i debatten.
Högt i tak. Större bredd.
Är inte mycket av detta självklarheter? Knappast. Åtminstone
inte för den kategori det här gäller.
Skall vi då använda de metoder
som används på vänsterkanten?
Flaggbränningar och stenkastning?
Nej, naturligtvis inte. Den goda
smaken måste finnas kvar. Det utesluter dock inte en omorientering
enligt ovan.
Vi bör göra någonting snabbt. Vi
måste erbjuda de våra politiska
plattformar när det gäller att föra
ut våra ideer. Att inte bara tänka
rätt utan också nytt och långsiktigt. Det beror på oss själva.