Översåtarna


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ÖVERSÅTARNA
Att långvarig makt korrumperar är
ett gammalt talesätt. Vanan att alltid bli åtlydd, omöjligheten av att
bli ställd till ansvar, den säkra vissheten om att en majoritet av jasägare alltid finns till hands för
att applådera, allt sammantaget gör
att självkritiken försvinner. Den
största otjänst som det socialdemokratiska partiet i riksdagen gjort
sina egna är att det i praktiken
eliminerat konstitutionsutskottets
granskning och aldrig tålt någon
verklig kritik mot regeringen. När
den makthavande har det så ställt,
är det alldeles följdriktigt att han
inte lyssnar på utomstående kritik
och inte tar några hänsyn. Han
klampar vidare och märker inte, eller bryr sig inte om att märka, vad
han trampar på.
I vårt land kan vi sedan ett antal år samla exempel efter exempel på detta maktens förfall. Att
hr Palme stiger ur en bil och ”tar
ansvaret inför befälet” för sina order till posterna kring en militär
kolonn med den enda motiveringen att han är kommunikationsminister är kanske en omdömeslöshet, som man kunnat vänta av honom. Men just motiveringen visade att han anser sig själv, även i
357
privatlivet, förmer än andra. Att
fru Odhnoff i ett uppmärksammat
utlänningsärende gör tidningsuttalanden som praktiskt taget utlovar
att en ansökan skall bifallas, mot
gällande lag och mot ett tidigare
regeringsbeslut, beror väl på hennes grova okunnighet om administration. Att ett statsråd inte i förväg skall desavouera en underordnad myndighet eller uttala sig i ett
ärende, som väntas komma inför
regeringen, är så självklart, att bara
taktlöshet och dålig disciplin i förening skulle kunna tillåta sig ett
sådant övertramp. Men kanske har
hon lärt sig, om ingenting annat,
att hon sitter vid makten. Inrikesminister Rune Johansson, vars tidigare beslut blev upphävt, för att
fru Odhnoff inte skulle framstå i
alltför egendomlig dager, sitter också vid makten, och tycks sitta kvar.
översåten framför andra är som
bekant hr Sträng. Av de många
skattelagar, varmed han begåvat
oss, finns en som säger, att en 25-
procentig avgift skall läggas på så-
dana byggnadsföretag, som hr
Sträng funnit onödiga. Bland dessa är, naturligtvis, kyrkor. När oppositionen reagerade i riksdagen,
meddelades att lagen skulle komi
l
358
ma att tillämpas generöst, men då
känner man inte hr Sträng. När en
myndighet under illa beslöjat hot
tvingat Stockholms katoliker, som
ju inte är så många, att lämna en
kyrka till rivning och de lyckats
samla pengar till en ny, omöjliggjordes bygget av hr Strängs vägran att lämna dispens. Kanske hade
han några skäl, men när den katolske biskopen i Stockholm begärde företräde för att få tala i ärendet, vägrade hr Sträng att ta emot
honom. Han har makten, och biskopen företräder ju dessutom bara
en liten grupp, som till på köpet
är religiös.
Exemplen på denna mentalitet kan mångfaldigas. Ett strålande sådant var när hr Mehr inte
lyckades fatta, att han i demokratisk ordning blivit förflyttad från
befattningen som finansborgarråd
i Stockholm. Att demokrati gäller
för alla är tydligen det sista som
översåten kan bringas att förstå.
Men det märkligaste uttalandet
har kommit från den som minst
haft anledning och rättighet att fälla det. Hr Erlander har ibland haft
tydliga svårigheter att avgöra om
han är Sveriges statsminister eller
bara socialdemokratiska partiets.
Han bestämde sig, när han för en
tid sedan förklarade att oppositionen inte duger att regera. Han talade inte om majoritetsförhållandena, utan om människorna, som
under snart en generation hållits
utanför makten. Han kan umgås
med hrr Hedlund, Holmberg och
Wedlm i riksdagen, men bara uppifrån. Hr Hedlund har han dock
haft i sin regering, men nu sätter
hr Erlander också honom i en klass
under – fru Odhnoff.
Ett långvarigt maktinnehav trubbar av omdömesförmågan. Hr Erlanders svaghet som regeringschef
är numera notorisk, hans regeringsmedlemmar drar åt alla håll. Till
och med kan han inte föreställa sig
att folk verkligen önskar en annan
regering och att en sådan är möjlig. Han har förlorat kontakten med
människorna, med verkligheten.
Han lever i en värld av vi och de
andra, av översåtar. Det är tänkvärt och lärorikt att konstatera,_att
hr Erlander inte bara förlorat sinnet för parlamentarismens spelregler, som hr Mehr gjorde, utan också i djupare mening för demokratins innehåll. Enligt detta skulle vi
ju i grunden vara lika, inte bara
den dagen vi röstar, utan alla dagar.
Det är nu ungefär ett år kvar till
avgörandet i september 1968. Generationer av svenskar kommer att
påverkas av hur valet då utfaller.
Det är ett egendomligt förhållande,
att vi då får tillfälle också att rädda svensk demokrati – inte från
socialdemokraterna i Sverige utan
från deras ledare.
J/tfs ~hR KoMMlT ~\T tö~ ID
~ö~ 1~n~T \~tT töKrtUfN~ ~
Hr Erlander i Savolax
359