Inför USAs presidentval
1968
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Universitetslektor BIRGER HAGÅRD:
Inför USA:s presidentval
Vilka chanser har Robert Kennedy att bli
president? Sv.T:s red.sekr. Birger
Hagård analyserar situationen efter
president Johnsons sensationella
tillkännagivande att inte kandidera för
omval. Humphrey torde ha väl så
goda chanser som Kennedy att få sitt
partis nominering, menar förf.
Samtidigt erinrar han om att Richard
Nixon håller på att skriva historia. Bara
en gång tidigare har det hänt i det
republikanska partiet, att en besegrad
kandidat fått förnyat förtroende.
Den gången gällde det Thomas Dewey
1948. Nu verkar det som om Nixon
vore i färd med att upprepa konststycket.
Och samtidigt har man att ta med i
beräkningen George Wallace och hans
oberoende parti. Men, framgång i
Vietnam, och näste president kan mycket
väl heta Johnson!
—
President Lyndon B. Johnsons sensationella beslut att inte ställa upp till omval har i ett slag totalt förändrat den politiska situationen i USA. Här skall inte
motiven för beslutet analyseras närmare.
Det finns emellertid anledning att tro på
presidentens ord, då han säger sig finna
världsläget så oroande, att ”presidentskapets tunga plikter” inte tillåter honom att kasta sig in i en valkampanj.
Genom att inte kandidera har presidenten också understrukit hur allvarligt menat det partiella bombstoppet över Nordvietnam och erbjudandet om fredsförhandlingar är. Det kunde annars ha invänts, att bombstoppet och invitationen
endast skulle ha varit inslag i presidentens egen valkampanj. Naturligtvis kan
det inte, trots presidentens alla försäkringar om motsatsen, helt uteslutas, att
han när saken ställs på sin spets vid det
demokratiska partikonventet ändå är beredd att låta sig kallas av partiet till presidentkandidaturen.
Under alla omständigheter är det
knappast senatorerna Robert Kennedys
och Eugene McCarthys utmaningar, som
utgjort den främsta orsaken. Trots kampanjerna från dessa och deras påtagliga
framgångar i det demokratiska lägret,
borde Johnson kunna ha varit tämligen
säker på att nomineras på nytt som sitt
partis presidentkandidat, om han så önskat. Det har endast inträffat en gång i
amerikansk historia, att en sittande president, som sökt bli nominerad för omval, har misslyckats. Detta skedde 1856
och drabbade demokraten Franklin Pier- 166
ce, en av USA:s genom tiderna svagaste
presidenter. Lyndon B. Johnson med den
största valseger bakom sig, som någonsin
en amerikansk president har vunnit,
skulle knappast ha blivit den som för
första gången upprepade Pierce’s fadäs.
Det har i praktiken visat sig helt omöjligt för ett parti att vägra den valde presidenten nominering för en andra period.
Harry Truman utsattes för starka på-
tryckningar från olika grupper inom det
demokratiska partiet att inte ställa upp
som kandidat vid 1948 års val. I samma
ögonblick som han tillkännagav avsikten
att kandidera fick han emellertid sitt
partis stöd, låt vara att många gav det
med tungt hjärta. Truman var allmänt
nederlagstippad och det blev något av en
sensation, då han trots utbrytargrupper
från det demokratiska partiet lyckades
hemföra segern över sin republikanske
medtävlare, Thomas Dewey.
Det finns också anledning att erinra om
att alla presidenter under 1900-talet har
omvalts för en andra period utom republikanerna William Taft 1912 och Herbert
Hoover 1932. I båda fallen har speciella
omständigheter förelegat. 1912 splittrades det republikanska partiet genom att
Theodore Roosevelt undandrog Taft sitt
stöd och bildade ett utbrytareparti, the
Progressive Party. Tillsammans erhöll
Roosevelt och Taft betydligt fler röster
än demokraten Woodrow Wilson, som
likväl blev valets segerherre. 1932 förelåg i hög grad speciella omständigheter,
när Franklin Roosevelt med sin ”new
deal-policy” besegrade Hoover.
Förvirring bland demokraterna
Det paradoxala har alltså inträffat,
att utgången av presidentnomineringen,
som ”normalt” borde ha varit klar inom
det demokratiska partiet, nu är omöjlig
att bestämt förutsäga, samtidigt som den
väntade striden i det republikanska partiet tycks ha kommit av sig, innan den
ens börjat.
Förutom Robert Kennedy och Eugene
McCarthy har nu också vicepresident
Hubert Humphrey ryckt fram som aspirant på arvet efter Johnson, om det nu
alls blir något arvskifte. Genom presidentens agerande torde ställningen ha
försvagats för såväl Kennedy som McCarthy, vilka ju använt kritiken mot
Vietnampolitiken som ett av sina främsta slagträn. På sina håll torde man inte
heller ha något emot, att president Johnson uppfattas som en statsman, vilken
sätter nationens väl framför egna politiska aspirationer, medan Kennedy och McCarthy framstår som illojala kritiker,
vilka försökt utnyttja en för landet svår
situation för egen vinning.
Därmed skulle också den lojale Hubert Humprey ha goda utsikter att få sitt
partis förtroende. Logiskt ligger han också närmast till att fullfölja Johnson-politiken. Det kan förutskickas, att han får
Johnsons öppna stöd. Presidenten kan
knappast vilja se i vart fall Robert Kennedy som demokratisk presidentkandidat. Man må också komma ihåg, att lika
populär som Kennedy är i demokratiska
vänsterkretsar, lika impopulär är han i
andra fraktioner av sitt parti.
Nixon skriver historia
Inom det republikanska partiet är Richard Nixon på väg att skriva historia.
Sedan det stått strid om hans förnyade
vicepresidentkandidatur 1956, var hans
nominering 1960 klar långt på förhand.
Nederlaget mot John Kennedy var ytterligt knappt. Kennedy fick 49,7 ~/o av rösterna mot Nixons 49,6 °/o, och Nixon tog
27 stater mot Kennedys 22. (Missisippis
elektorer lade sina röster för senator Harry Byrd hellre än att stödja den av dem
avskydde Kennedy.) Nixon hoppades
övervintra politiskt som guvernör för
Californien, den folkrikaste staten, men
föll igenom 1962 mot sin demokratiske
medtävlare Pat Brown, densamme som
1966 lika klart besegrades av republikanernas nyaste politiska stjärnskott, guvernör Ronald Reagan som med sitt
”prosperous society” utgör ett i Sverige
föga uppmärksammat alternativ till
”the great society”. Efter nederlaget mot
Brown ansågs Nixon på flertalet håll som
politiskt död för all framtid. Med undantag av Thomas Dewey har hittills ingen
besegrad presidentkandidat inom det republikanska partiet på nytt fått sitt partis förtroende. Av allt att döma blir
Nixon den andre som lyckats med konststycket. Parentetiskt kan det nämnas, att
på den demokratiska sidan hittills tre besegrade presidentkandidater lyckats uppnå en ny nominering, nämligen Grover
, Cleveland 1892, som också lyckades återi ta presidentposten från Benjamin Harrii son, hans besegrare fyra år tidigare, samt
167
William Jennings Bryan 1900 och 1908
och Adlai Stevenson 1956.
Situationen i dag är av allt att döma
den, att Richard Nixon nu kan vara lika
säker på en nominering som 1960 eller
som Barry Goldwater 1964. Hans främsta medtävlare, guvernörerna George
Romney och Nelson Rockefeller har givit upp kampen redan innan den egentligen startat. Möjligen hoppas Rockefeller trots allt på ett så starkt stöd, såväl i
vissa inflytelserika kretsar som inte minst
i de republikanska primärvalen i Oregon
och Florida, där en kandidat kan ”skrivas in” utan eget medgivande, att hans
namn ändå skall figurera i slutstriden.
Hans chanser torde dock i realiteten vara
mycket små. På grund av sitt öppna motstånd mot Goldwater under dennes valkampanj 1964 har han skaffat sig ett
starkt motstånd i de kretsar, som kontrollerar den republikanska partiapparaten.
Goldwater, vilken som partiets ”titulärledare” alltjämt har ett starkt inflytande,
är knappast beredd att under några omständigheter acceptera Rockefeller som
republikansk presidentkandidat. En nominering av denne skulle sannolikt leda
till att de konservativa grupperna bröt
sig ut ur partiet eller i varje fall vägrade
Rockefeller stöd på samma sätt som den
liberala falangen 1964 vägrade att stödja Goldwater. Just Nixons lojalitet i valkampanjen 1964 torde i storutsträckning
ha bidragit till hans starka ställning i dag.
Ingen förefaller kunna hota hans nominering och splittringen i det demokratis- 168
ka lägret understryker självfallet kravet
på enighet bland republikanerna. Ronald
Reagan, som förfogar över ett starkt stöd
i konservativa kretsar, torde knappast
som utvecklingen gestaltat sig på allvar
kunna eller vilja hota Nixons position.
De båda står också i mångt och mycket
varandra relativt nära, även om Nixon
försöker att balansera mellan partiets
konservativa och liberala falanger. Reagan torde avvakta sin chans 1972, om
Nixon än en gång skulle bli besegrad.
Balans konservativa-liberaler
Det är emellertid uppenbart, att Nixon,
om republikanerna alls skall ha någon
chans i presidentvalet, inte får upprepa
Goldwaters misstag 1964, då denne till
sin vicepresidentkandidat utsåg William
Miller från det egna lägret. För att upprätthålla enigheten på den republikanska
sidan synes det nödvändigt för Nixon att
utse en moderat liberal till sin vicepresidentkandidat. Någon given sådan kandidat finns knappast ännu. Det kan förväntas, att Rockefeller inte utan vidare
skulle vilja komma ifråga- kombinationen skulle annars utan tvivel bli stark.
New Yorks borgmästare John Lindsay
betraktas på många håll som extremt liberal, t.o.m. till vänster om vänsterflygeln i det demokratiska partiet, och är
för den skull sannolikt ur bilden. Ett annat namn skulle möjligen vara senator
Charles Percy från Illinois. Mycket vatten hinner dock flyta, innan det sista ordet blir sagt.
Det finns emellertid också en tredje
kraft, som mycket väl kan tänkas bli utslagsgivande i presidentvalet, George
Wallace och hans oberoende parti. Den
förre Alabamaguvernören har givetvis
ingen chans att själv segra men hans syfte
är att uppnå en så stor styrka, att vare
sig den demokratiske eller den republikanske kandidaten får det flertal av elektorsrösterna, som automatiskt gör honom
till president. I det läget blir Wallace
tungan på vågen, möjligheter till kompromisser yppar sig, vilka från Wallaces
synpunkt måste innebära dels en förstärkt ställning för honom själv och hans
meningsfränder, dels att alla ”liberala”
reformprojekt skjuts på framtiden.
Skulle en kandidat inte få absolut majoritet i elektorskollegiet blir det representanthuset, som får förrätta presidentvalet bland de tre som uppnått det högsta
röstetalet. Därvid har varje stat en röst
och för val fordras majoritet bland samtliga stater. Det förefaller inte uteslutet,
att Wallace kan vinna de fem stater i sö-
dern, som 1964 för första gången röstade
republikanskt, nämligen Alabama, Georgia, Louisiana, Missisippi och South Carolina. Och genom att ställa upp också på
andra håll kan Wallace och hans parti i
varje fall åstadkomma en så stor förvirring bland republikaner och demokrater,
att utgången blir synnerligen oviss. Det
torde vara ganska svårt att i förväg avgöra, vilket av de båda stora partierna
som förlorar mest på det tredje partiets
uppträdande på scenen. ”The white backlash” återfinnes i hela USA. De väntade
rasoroligheterna till sommaren kan komma att få en direkt politisk betydelse.
Representanthuset har endast två
gånger tidigare valt president. Första
gången var 1800, då Thomas Jefferson
valdes framför den minst sagt tvivelaktige Aaron Burr. Och 1824 fick Andrew
Jackson se sig besegrad av John Quincy
Adams, sedan denne ingått en allians med
Henry Clay, varigenom det s.k. nationalrepublikanska partiet uppstod.
Nixons chans
Det är osäkert, om vare sig Humphrey
eller Kennedy har någon möjlighet att
axla Johnsons mantel med framgång. Efter president Johnsons fredsutspel förefaller det sannolikt, att Vietnamkriget
inte kommer att spela den väntade rollen
i valstriden. I stället kan det antas, att
inrikespolitiska problem, sådana som inflationen och rasoroligheterna, ökar i betydelse. Det är också möjligt, att 1964
års val var exceptionellt. Splittringen
bland republikanerna och närheten i tiden till presidentmordet gav John F.
Kennedys efterträdare en extra favör.
Om den politiska bilden återtar de mera
traditionella formerna, måste demokraterna räkna med hårt motstånd i mellanvästern och södern. Att Johnson var vicepresidentkandidat 1960 torde ha varit
utslagsgivande för Kennedys hårfina seger över Nixon. Johnson-Humphrey innebar också en ”balanced ticket” och
· återspeglade den tradition med president- och vicepresidentkandidater norrsöder, som alltsedan 1800-talets slut va- 169
rit avgörande för demokraternas möjligheter att hävda sig. Den geografiska och
samtidigt oftast politiska balansen (liberal-konservativ) på valsedeln torde i
normala fall vara lika viktig för demokraterna som balansen mellan konservativa och liberaler för republikanerna.
Kennedy är knappast gångbar i de för
demokraterna svåra staterna och
Humphrey har nackdelen av att sakna
samma profil som Kennedy eller Nixon.
Kan Kennedy eller Humphrey finna en
tillräckligt representativ medkandidat?
Det förefaller inte särskilt sannolikt, och
att de båda skulle alliera sig förefaller
föga troligt. Humphrey har trots sin radikala politiska åskådning ingen anledning att älska Kennedy, sedan ”klanens”
miljoner en gång för åtta år sedan i förödmjukande former stäckte hans förhoppningar om en presidentnominering i
West-Virginia.
Det kan bli svårt för den demokrat,
som blir nominerad – vare sig det blir
Humphrey eller Kennedy; McCarthy
kan knappast hävda sig i slutstriden –
att få bukt med den djupa splittringen
bland demokraterna. Detta ger republikanerna ännu större möjligheter att ta
hem spelet. Kanske får vi än en gång
uppleva en hård kamp mellan en Kennedy och Nixon. Står det republikanska
partiet enigt, bör Richard Nixon ha goda utsikter att segra. Det är dock långt
ifrån säkert, att Lyndon B. Johnson är
ute ur spelet. Framgång i Vietnam – och
näste president kan mycket väl heta
Johnson.
Inför USA:s presidentval
Vilka chanser har Robert Kennedy att bli
president? Sv.T:s red.sekr. Birger
Hagård analyserar situationen efter
president Johnsons sensationella
tillkännagivande att inte kandidera för
omval. Humphrey torde ha väl så
goda chanser som Kennedy att få sitt
partis nominering, menar förf.
Samtidigt erinrar han om att Richard
Nixon håller på att skriva historia. Bara
en gång tidigare har det hänt i det
republikanska partiet, att en besegrad
kandidat fått förnyat förtroende.
Den gången gällde det Thomas Dewey
1948. Nu verkar det som om Nixon
vore i färd med att upprepa konststycket.
Och samtidigt har man att ta med i
beräkningen George Wallace och hans
oberoende parti. Men, framgång i
Vietnam, och näste president kan mycket
väl heta Johnson!
—
President Lyndon B. Johnsons sensationella beslut att inte ställa upp till omval har i ett slag totalt förändrat den politiska situationen i USA. Här skall inte
motiven för beslutet analyseras närmare.
Det finns emellertid anledning att tro på
presidentens ord, då han säger sig finna
världsläget så oroande, att ”presidentskapets tunga plikter” inte tillåter honom att kasta sig in i en valkampanj.
Genom att inte kandidera har presidenten också understrukit hur allvarligt menat det partiella bombstoppet över Nordvietnam och erbjudandet om fredsförhandlingar är. Det kunde annars ha invänts, att bombstoppet och invitationen
endast skulle ha varit inslag i presidentens egen valkampanj. Naturligtvis kan
det inte, trots presidentens alla försäkringar om motsatsen, helt uteslutas, att
han när saken ställs på sin spets vid det
demokratiska partikonventet ändå är beredd att låta sig kallas av partiet till presidentkandidaturen.
Under alla omständigheter är det
knappast senatorerna Robert Kennedys
och Eugene McCarthys utmaningar, som
utgjort den främsta orsaken. Trots kampanjerna från dessa och deras påtagliga
framgångar i det demokratiska lägret,
borde Johnson kunna ha varit tämligen
säker på att nomineras på nytt som sitt
partis presidentkandidat, om han så önskat. Det har endast inträffat en gång i
amerikansk historia, att en sittande president, som sökt bli nominerad för omval, har misslyckats. Detta skedde 1856
och drabbade demokraten Franklin Pier- 166
ce, en av USA:s genom tiderna svagaste
presidenter. Lyndon B. Johnson med den
största valseger bakom sig, som någonsin
en amerikansk president har vunnit,
skulle knappast ha blivit den som för
första gången upprepade Pierce’s fadäs.
Det har i praktiken visat sig helt omöjligt för ett parti att vägra den valde presidenten nominering för en andra period.
Harry Truman utsattes för starka på-
tryckningar från olika grupper inom det
demokratiska partiet att inte ställa upp
som kandidat vid 1948 års val. I samma
ögonblick som han tillkännagav avsikten
att kandidera fick han emellertid sitt
partis stöd, låt vara att många gav det
med tungt hjärta. Truman var allmänt
nederlagstippad och det blev något av en
sensation, då han trots utbrytargrupper
från det demokratiska partiet lyckades
hemföra segern över sin republikanske
medtävlare, Thomas Dewey.
Det finns också anledning att erinra om
att alla presidenter under 1900-talet har
omvalts för en andra period utom republikanerna William Taft 1912 och Herbert
Hoover 1932. I båda fallen har speciella
omständigheter förelegat. 1912 splittrades det republikanska partiet genom att
Theodore Roosevelt undandrog Taft sitt
stöd och bildade ett utbrytareparti, the
Progressive Party. Tillsammans erhöll
Roosevelt och Taft betydligt fler röster
än demokraten Woodrow Wilson, som
likväl blev valets segerherre. 1932 förelåg i hög grad speciella omständigheter,
när Franklin Roosevelt med sin ”new
deal-policy” besegrade Hoover.
Förvirring bland demokraterna
Det paradoxala har alltså inträffat,
att utgången av presidentnomineringen,
som ”normalt” borde ha varit klar inom
det demokratiska partiet, nu är omöjlig
att bestämt förutsäga, samtidigt som den
väntade striden i det republikanska partiet tycks ha kommit av sig, innan den
ens börjat.
Förutom Robert Kennedy och Eugene
McCarthy har nu också vicepresident
Hubert Humphrey ryckt fram som aspirant på arvet efter Johnson, om det nu
alls blir något arvskifte. Genom presidentens agerande torde ställningen ha
försvagats för såväl Kennedy som McCarthy, vilka ju använt kritiken mot
Vietnampolitiken som ett av sina främsta slagträn. På sina håll torde man inte
heller ha något emot, att president Johnson uppfattas som en statsman, vilken
sätter nationens väl framför egna politiska aspirationer, medan Kennedy och McCarthy framstår som illojala kritiker,
vilka försökt utnyttja en för landet svår
situation för egen vinning.
Därmed skulle också den lojale Hubert Humprey ha goda utsikter att få sitt
partis förtroende. Logiskt ligger han också närmast till att fullfölja Johnson-politiken. Det kan förutskickas, att han får
Johnsons öppna stöd. Presidenten kan
knappast vilja se i vart fall Robert Kennedy som demokratisk presidentkandidat. Man må också komma ihåg, att lika
populär som Kennedy är i demokratiska
vänsterkretsar, lika impopulär är han i
andra fraktioner av sitt parti.
Nixon skriver historia
Inom det republikanska partiet är Richard Nixon på väg att skriva historia.
Sedan det stått strid om hans förnyade
vicepresidentkandidatur 1956, var hans
nominering 1960 klar långt på förhand.
Nederlaget mot John Kennedy var ytterligt knappt. Kennedy fick 49,7 ~/o av rösterna mot Nixons 49,6 °/o, och Nixon tog
27 stater mot Kennedys 22. (Missisippis
elektorer lade sina röster för senator Harry Byrd hellre än att stödja den av dem
avskydde Kennedy.) Nixon hoppades
övervintra politiskt som guvernör för
Californien, den folkrikaste staten, men
föll igenom 1962 mot sin demokratiske
medtävlare Pat Brown, densamme som
1966 lika klart besegrades av republikanernas nyaste politiska stjärnskott, guvernör Ronald Reagan som med sitt
”prosperous society” utgör ett i Sverige
föga uppmärksammat alternativ till
”the great society”. Efter nederlaget mot
Brown ansågs Nixon på flertalet håll som
politiskt död för all framtid. Med undantag av Thomas Dewey har hittills ingen
besegrad presidentkandidat inom det republikanska partiet på nytt fått sitt partis förtroende. Av allt att döma blir
Nixon den andre som lyckats med konststycket. Parentetiskt kan det nämnas, att
på den demokratiska sidan hittills tre besegrade presidentkandidater lyckats uppnå en ny nominering, nämligen Grover
, Cleveland 1892, som också lyckades återi ta presidentposten från Benjamin Harrii son, hans besegrare fyra år tidigare, samt
167
William Jennings Bryan 1900 och 1908
och Adlai Stevenson 1956.
Situationen i dag är av allt att döma
den, att Richard Nixon nu kan vara lika
säker på en nominering som 1960 eller
som Barry Goldwater 1964. Hans främsta medtävlare, guvernörerna George
Romney och Nelson Rockefeller har givit upp kampen redan innan den egentligen startat. Möjligen hoppas Rockefeller trots allt på ett så starkt stöd, såväl i
vissa inflytelserika kretsar som inte minst
i de republikanska primärvalen i Oregon
och Florida, där en kandidat kan ”skrivas in” utan eget medgivande, att hans
namn ändå skall figurera i slutstriden.
Hans chanser torde dock i realiteten vara
mycket små. På grund av sitt öppna motstånd mot Goldwater under dennes valkampanj 1964 har han skaffat sig ett
starkt motstånd i de kretsar, som kontrollerar den republikanska partiapparaten.
Goldwater, vilken som partiets ”titulärledare” alltjämt har ett starkt inflytande,
är knappast beredd att under några omständigheter acceptera Rockefeller som
republikansk presidentkandidat. En nominering av denne skulle sannolikt leda
till att de konservativa grupperna bröt
sig ut ur partiet eller i varje fall vägrade
Rockefeller stöd på samma sätt som den
liberala falangen 1964 vägrade att stödja Goldwater. Just Nixons lojalitet i valkampanjen 1964 torde i storutsträckning
ha bidragit till hans starka ställning i dag.
Ingen förefaller kunna hota hans nominering och splittringen i det demokratis- 168
ka lägret understryker självfallet kravet
på enighet bland republikanerna. Ronald
Reagan, som förfogar över ett starkt stöd
i konservativa kretsar, torde knappast
som utvecklingen gestaltat sig på allvar
kunna eller vilja hota Nixons position.
De båda står också i mångt och mycket
varandra relativt nära, även om Nixon
försöker att balansera mellan partiets
konservativa och liberala falanger. Reagan torde avvakta sin chans 1972, om
Nixon än en gång skulle bli besegrad.
Balans konservativa-liberaler
Det är emellertid uppenbart, att Nixon,
om republikanerna alls skall ha någon
chans i presidentvalet, inte får upprepa
Goldwaters misstag 1964, då denne till
sin vicepresidentkandidat utsåg William
Miller från det egna lägret. För att upprätthålla enigheten på den republikanska
sidan synes det nödvändigt för Nixon att
utse en moderat liberal till sin vicepresidentkandidat. Någon given sådan kandidat finns knappast ännu. Det kan förväntas, att Rockefeller inte utan vidare
skulle vilja komma ifråga- kombinationen skulle annars utan tvivel bli stark.
New Yorks borgmästare John Lindsay
betraktas på många håll som extremt liberal, t.o.m. till vänster om vänsterflygeln i det demokratiska partiet, och är
för den skull sannolikt ur bilden. Ett annat namn skulle möjligen vara senator
Charles Percy från Illinois. Mycket vatten hinner dock flyta, innan det sista ordet blir sagt.
Det finns emellertid också en tredje
kraft, som mycket väl kan tänkas bli utslagsgivande i presidentvalet, George
Wallace och hans oberoende parti. Den
förre Alabamaguvernören har givetvis
ingen chans att själv segra men hans syfte
är att uppnå en så stor styrka, att vare
sig den demokratiske eller den republikanske kandidaten får det flertal av elektorsrösterna, som automatiskt gör honom
till president. I det läget blir Wallace
tungan på vågen, möjligheter till kompromisser yppar sig, vilka från Wallaces
synpunkt måste innebära dels en förstärkt ställning för honom själv och hans
meningsfränder, dels att alla ”liberala”
reformprojekt skjuts på framtiden.
Skulle en kandidat inte få absolut majoritet i elektorskollegiet blir det representanthuset, som får förrätta presidentvalet bland de tre som uppnått det högsta
röstetalet. Därvid har varje stat en röst
och för val fordras majoritet bland samtliga stater. Det förefaller inte uteslutet,
att Wallace kan vinna de fem stater i sö-
dern, som 1964 för första gången röstade
republikanskt, nämligen Alabama, Georgia, Louisiana, Missisippi och South Carolina. Och genom att ställa upp också på
andra håll kan Wallace och hans parti i
varje fall åstadkomma en så stor förvirring bland republikaner och demokrater,
att utgången blir synnerligen oviss. Det
torde vara ganska svårt att i förväg avgöra, vilket av de båda stora partierna
som förlorar mest på det tredje partiets
uppträdande på scenen. ”The white backlash” återfinnes i hela USA. De väntade
rasoroligheterna till sommaren kan komma att få en direkt politisk betydelse.
Representanthuset har endast två
gånger tidigare valt president. Första
gången var 1800, då Thomas Jefferson
valdes framför den minst sagt tvivelaktige Aaron Burr. Och 1824 fick Andrew
Jackson se sig besegrad av John Quincy
Adams, sedan denne ingått en allians med
Henry Clay, varigenom det s.k. nationalrepublikanska partiet uppstod.
Nixons chans
Det är osäkert, om vare sig Humphrey
eller Kennedy har någon möjlighet att
axla Johnsons mantel med framgång. Efter president Johnsons fredsutspel förefaller det sannolikt, att Vietnamkriget
inte kommer att spela den väntade rollen
i valstriden. I stället kan det antas, att
inrikespolitiska problem, sådana som inflationen och rasoroligheterna, ökar i betydelse. Det är också möjligt, att 1964
års val var exceptionellt. Splittringen
bland republikanerna och närheten i tiden till presidentmordet gav John F.
Kennedys efterträdare en extra favör.
Om den politiska bilden återtar de mera
traditionella formerna, måste demokraterna räkna med hårt motstånd i mellanvästern och södern. Att Johnson var vicepresidentkandidat 1960 torde ha varit
utslagsgivande för Kennedys hårfina seger över Nixon. Johnson-Humphrey innebar också en ”balanced ticket” och
· återspeglade den tradition med president- och vicepresidentkandidater norrsöder, som alltsedan 1800-talets slut va- 169
rit avgörande för demokraternas möjligheter att hävda sig. Den geografiska och
samtidigt oftast politiska balansen (liberal-konservativ) på valsedeln torde i
normala fall vara lika viktig för demokraterna som balansen mellan konservativa och liberaler för republikanerna.
Kennedy är knappast gångbar i de för
demokraterna svåra staterna och
Humphrey har nackdelen av att sakna
samma profil som Kennedy eller Nixon.
Kan Kennedy eller Humphrey finna en
tillräckligt representativ medkandidat?
Det förefaller inte särskilt sannolikt, och
att de båda skulle alliera sig förefaller
föga troligt. Humphrey har trots sin radikala politiska åskådning ingen anledning att älska Kennedy, sedan ”klanens”
miljoner en gång för åtta år sedan i förödmjukande former stäckte hans förhoppningar om en presidentnominering i
West-Virginia.
Det kan bli svårt för den demokrat,
som blir nominerad – vare sig det blir
Humphrey eller Kennedy; McCarthy
kan knappast hävda sig i slutstriden –
att få bukt med den djupa splittringen
bland demokraterna. Detta ger republikanerna ännu större möjligheter att ta
hem spelet. Kanske får vi än en gång
uppleva en hård kamp mellan en Kennedy och Nixon. Står det republikanska
partiet enigt, bör Richard Nixon ha goda utsikter att segra. Det är dock långt
ifrån säkert, att Lyndon B. Johnson är
ute ur spelet. Framgång i Vietnam – och
näste president kan mycket väl heta
Johnson.