Ett nordiskt ting


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Redaktör BERTIL FALK:
Ett nordiskt ting
Möjligheterna att få till stånd en
integrerad nordisk enhet diskuteras
i denna artikel av redaktör Bertil Falk,
Kvällsposten.
Förf. efterlyser större
överstatlighet på vissa områden,
allt i syfte att på sikt skapa ett
Nordens Förenta Stater.
Detta bör dock ingalunda hindra,
att de nordiska länderna parallellt
söker inträde i EEC, som i sin tur
i framtiden bör kunna ingå en fusion
med de östeuropeiska staterna.
Därmed anknyter förf. i hög grad till
riktlinjer som bl.a. uttalades vid
Högerns Ungdomsförbunds stämma
i Göteborg 1965.
Någon – jag vill minnas att det var en
amerikan -lär vid något tillfälle ha suckat: ”Hurska man någonsin kunna skapa
enighet i världen, när man inte ens i
Skandinavien kan skapa en nation av de
olika staterna.” Sucken var väl på ett
sätt berättigad, men å andra sidan får
man inte glömma bort att enormt mycket har gjorts inom ramen för det nordiska rådet, som väl får uppfattas som
ett gemensamt utskott för de nordiska
staternas parlament.
Dessutom finns det inom Föreningarna Nordens förbund en målsättning
– vagt uttalad – som man långsamt
försöker att förverkliga. således heter
det i FöreningarnaNordens förbunds program att det gäller ”att betrakta Norden som en enhet och följdriktigt handla därefter”. Mera konkret krävs nya
former för att få fram snabbare resultat för det nordiska samarbetet. Det heter: ”Detta kan bäst ske om Nordiska
rådet- till en början på en rad bestämt
avgränsade områden – får rätt att träffa bindande avtal.”
Socialdemokratisk ”nationalism”
Tyvärr finns det många som uppfattar
överstatliga funktioner som ett farligt
”spöke”. Den form av missriktad nationalism som kommer till uttryck i denna
uppfattning tycks främst ha sina förespråkare på socialdemokratiskt håll, i
varje fall i kanslihuskretsar. 2\ndå är det
ingen tvekan om att det på olika håll
finns samarbetssvårigheter som måste
bemästras. Klagomål duggar in från
Öresundsregionen, Nordkalotten, gränsen mellan Dalsland och Östfold fylke
och senast i somras gränsen mellan
Värmland och de tre norska fylkena
Hedmark, Akershus och Östfold. Göteborgs-Tidningen har i sammanhanget
konstaterat att det ”behövs ett utvidgat
nordiskt organ av riksdagstyp” för att
man ska kunna ”skapa former för konkreta bindande beslut”.
Detta är kanske inte nödvändigt. Kndå är frågan om överstatlighet så pass
brännande att man måste ägna den uppmärksamhet. Man skulle önska att Föreningarna Nordens förbund satte mera
konkret kött på det beniga kravet ”att
betrakta Norden som en enhet och följdriktigt handla därefter”. Man skulle önska att politikerna drev på i frågan. Man
skulle önska att det fanns en tidtabell
för att förverkliga målsättningen.
Självfallet vill man se att det redan
nu pågående arbetet med att skapa gemensam lagstiftning, gemensam valuta,
gemensamma frimärken etc. fortsätter.
Men dessutom finns det en rad delmålsättningar som man skulle vilja se förverkligade:
1. Nordiska rådet ges överstatliga befogenheter på vissa områden. Här har
man i all blygsamhet börjat med kulturen för något år sedan. En nordisk kommitte förses med pengar som den förfogar över som den behagar vid stipendiegivning. Inte mycket, men principiellt
betydelsefullt. Vad man nu skulle önska är att Nordiska rådet fick befogenheter vad beträffar integrationen i gräns- 163
områdena, där det krävs en anpassning
av lokaliseringspolitiken, administrationen, regionplaneringen etc.
2. Nordiska Rådet bör ersättas med
ett Nordiskt Ting med en fast mötesplats, förslagsvis Oslo, som ligger centralt flygvägen om man med Norden
räknar inte bara Sverige, Norge, Danmark, Finland, utan självfallet också Island, Färöarna och Grönland.
3. En särskild grundlov – eventuellt
avfattad på ett fällesnordiskt språk –
skapas. Eftersom det inom Norden talas
språk av smärre och större minoriteter,
språk som inte är besläktade med de
germanska språken inom området, vore
det kanske riktigast att redan från början gå in för engelskan. Detta är kanske oväsentligt. Det väsentliga är emellertid att man beslutar sig för ett språk
för denna grundlov.
4. Allteftersom tingets befogenheter
utökas får de riksregionala riksdagarna
karaktär av delstatliga legislaturer med
beslutanderätt i frågor som avser respektive stat. Nästa steg är att de riksregionala folktingens makt decimeras på så
sätt att det Nordiska Tinget utses vid
direkta val och tinget fastställer de gamla riksdagarnas såväl som landstingens
och primärkommunernas kompetensområden. De lokala parlamenten fattar successivt de beslut som innebär att man
frånhänder sig den yttersta beslutanderätten till Nordiska Tinget. Tinget utser självt genom omröstning det nordiska råd, som blir den gemensamma nordiska regeringen. De olika delstaterna
164
kan liksom tidigare behålla sina statsöverhuvuden, vilka alla kan fungera
som Nordens representanter utåt och bibehålla sina representationsplikter inåt.
Ingenting hindrar att man i Finland
riksregionalt behåller sin presidentmakt
med både politiska och representativa
funktioner liksom ingenting hindrar att
Sverige, Norge och Danmark bibehåller
sina monarkistiska institutioner. De nordiska staternas statsöverhuvuden kan
bilda ett gemensamt kollektiv som statschef och i sammanträden fördela representationsuppgifterna. Detta är – som
varje administratör vet – en rent organisatorisk fråga, som det endast gäller att finna lämpliga former för att utmejsla.
Utrikespolitiska problem
Självfallet är det många problem förknippade med detta. Inte minst de utrikespolitiska aspekterna ger anledning
till nedslående slutsatser. Å andra sidan
kan självfallet sådana problem inte vara
någon rimlig anledning för att inte ställa upp en målsättning, göra upp en tidtabell och söka förverkliga den punkt
för punkt när läget därför förefaller
gynnsamt. Självfallet bör detta arbete
inte heller vara något hinder för att man
parallellt söker vinna inträde i den ännu
större ekonomiska enhet som EEC utgör och som på längre sikt bör kunna gå
i fusion med östeuropeiska stater i SEV,
om den embryonala trenden i öst mot
liberalisering och friare ekonomi fortsätter och med smärre bakslag dessutom
accelererar. Jugoslavien är på väg in i
EEC. Rumänien står redan och lurar i
vassen.
Parlamentarikerna i de nordiska länderna har säte och stämma i det gemensamma internordiska parlamentsutskott
som Nordiska Rådet utgör. De har där
gjort insatser som är mycket imponerande på många sätt. Faran är dock att
politikerna slår sig till ro med sakernas
tillstånd, trots att man nu skulle önska
att utvecklingen gick i en snabbare takt.
Det finns här anledning att ta upp den
efterlysning som förste sekreteraren i
den svenska Föreningen Norden, Åke
Landqvist, gjort i Dagens Nyheter, där
han pekat på behovet av internordiska
politiker som ”på ett mer organiserat
sätt än hittills vinnlägger sig om att gemensamt utarbeta nordiska program. I
och för sig vore det inte orimligt att nordiska politiker, t.ex. inom ramen för
rikspolitiska valprogram, finge ta ställning till aktuella nordiska samarbetsfrå-
gor”. Det finns onekligen mycket att
göra för att skapa nordisk integration.