Vindelälven – ett eftermäle


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Vindelälven – ett eftermäle
Få naturvårdsärenden har tilldragit sig
ett så livligt intresse som frågan om exploateringen av Vindelälven. På goda
grunder- det har gällt att rädda en av
de sista återstående orörda Norrlandsälvarna. En utbyggnad enligt Statens Vattenfallsverks planer skulle inte endast ha
ödelagt betydande turist- och rekreationsvärden – för att icke tala om konsekvenserna för den av en eventuell reglering närmast drabbade ortsbefolkningen. Den skulle framförallt ha spolierat
ett för naturvetenskaplig forskning praktiskt taget oersättligt undersökningsmaterial, ett i sin helhet orört vattensystem.
Det är främst denna sista synpunkt som
gjort polemiken mot utbyggnadsplanerna så hård: i detta fall gällde det bokstavligen att man ej kunde nöja sig med nå-
got mindre än alltsammans.
Som bekant lyckades räddningsaktionen. Riksdagen har sagt ifrån att någon
utbyggnad inte bör ske; det får anses uteslutet att regeringen som har avgörandet
i sin hand skulle gå emot denna klart uttalade mening.
Riksdagsbeslutet har framkallat en intressant kommentar av Vattenfallsverkets chef, generaldirektör Erik Grafström, i publikationen ”Vi i Vattenfall”
(nr 9 1967).
Med tillfredsställelse må till att börja
med konstateras hr Grafströms formulering av den ekonomiska sidan av problemet. Utbyggnaden av Vindelälven är
”bra men icke nödvändig ur kraftförsörjningssynpunkt. Den kan ersättas med utbyggnad av oljebaserad kraft och kärnkraft och kostnaderna är ungefär likvärdiga”. Så var den saken klar; de som i
detta ärende fört naturvårdens talan har
icke äventyrat kraftförsörjningen eller
bidragit till att pressa kostnaderna i höjden.
Märklig är den argumentering som hr
Grafström post festum alltjämt driver
för en utbyggnad. Skälet för en exploatering – som alltså ur kraftekonomisk
synpunkt erkänts vara icke nödvändig
– är framförallt hänsyn till sysselsättningen i orten. Detta är huvudlinjen.
Bortemot femhundra man skulle ha fått
arbete i tio-femton år; därefter skulle
sysselsättning permanent ha beretts för
ett hundratal. Att kommunalmän, plå-
gade av omedelbara finansierings- och
avfolkningsbekymmer kan tänka på det
sättet är lätt att förstå och knappast nå-
got att klandra. Men att en verkschef,
som rimligen bör se problemen i ett vidare perspektiv, tillgriper den sortens argumentering är förbluffande. Vattenfallsverkets uppgift är dock icke primärt
att tillhandahålla en raffinerad form av
beredskapsarbeten – framförallt icke
till priset av oersättliga naturvärden.
Paradoxalt nog ikläder sig hr Grafström även naturvårdarens skepnad. Ar
det inte bättre att tillgodose kraftbehovet genom ”icke nedsmutsande” utbyggnad av Vindelälven än genom förorenande anläggningar av typen oljekraftverk,
frågar han. Frågan är lyckligtvis fel
ställd. Naturvården har ingen anledning
att kapitulera inför ett lika brutalt
som orealistiskt alternativ. En offensiv
mot luftföroreningarna, bl.a. från oljekraftverken, blir under alla förhållanden
nödvändig. Uppoffrandet av de väsentliga naturvårdsintressen som står på spel
i Vindelälven för att lösa den marginella
del av detta väldiga problem som hr
Grafström fäster uppmärksamheten på,
kan inte komma ifråga.
Den viktigaste frågan i sammanhanget
är dock en annan: varför skall Vattenfallsverket över huvud taget agera med
sådan energi som skett i detta ärende?
”Resultatet är för vår del icke uppmuntrande”, klagar hr Grafström. Uppmuntrande? Har Vattenfallsverket någon annan funktion i sammanhanget än att lösa
vissa tekniska problem enligt de riktlinjer svenska folket genom sina ansvariga
5
representanter drar upp? ”Vi klarar vår
roll i kraftförsörjningen Vindelälven förutan”- annat skulle också bara fattas!
Hr Grafström och hans verk har ingen
roll att spela vid Vindelälven, konstigare
är det inte. Nedslagna eller uppmuntrade
får de skickliga herrarna i Vattenfall
inskränka sig till de sysslor som anförtros
dem. Det vore gott om riksdagens beslut
fick som biprodukt, att Vattenfallsverket slutade upp att agera som pressure
group mot naturvårdsintressena. Hr
Grafström känner sig rentav utsatt för en
”hetsjakt på vattenkraftutbyggnader”.
Ett bra sätt att få lugn och ro är att avstå från framstötar av den art som i det
aktuella fallet avvisats.