Litteratur Svensk prosa 1966


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

286
LITTERATUR
SVENSK PROSA 1966
Av lektor ELOF EHNMARK
Fil. dr Elof Ehnmark ger i likhet med tidigare en översikt över den svenska
prosadiktningen under fjolåret. Följande böcker recenseras:
Slaffan Beckman: Damen i rött på Epas bar (Raben & Sjögren, 34: 50)
Ingmar Bergman: Persona (Norstedts, 19: -)
Tora Dahl: När du kommer ut i livet (Tiden, 31: 50)
Ann-Margret Dahlquist-Ljungberg: Ja eller nej- en kärlekssaga
(Norstedts, 38: -)
Claes Engström: Insändaren (Bonniers, 24: -)
Per Olov Enquist: Hess (Norstedts, 32: 50)
Sven Fagerberg: Det vitmålade hjärtat (Wahlström & Widstrand, 32: 50)
Per Anders Fogelström: I en förvandlad stad (Bonniers, 35: 50)
Lars Gustafsson: Den egentliga berättelsen om herr Arenander
(Norstedts, 32: 50)
Lars Gyllensten: Lotus i Hades (Bonniers, 21: 50)
Olle Hedberg: Och den mörknande framtid är vår (Norstedts, 24: 50)
Ulla Isaksson: Klockan (Bonniers, 32: 50)
Per E. Rundquist: Visst kan delfiner tala (Norstedts, .’l2: 50)
Birgitta Trotzig: Sveket (Bonniers, .’l4: 50)
Av de mer eller mindre självbiografiskt orienterade serieromanerna återstod inte så många året 1966. Tora
Dahls Gunborg blev student i När du
kommer ut i livet och tog samtidigt
avsked av läsekretsen. Gunborg har tappert kämpat vidare mot en oförstående omgivning, främst oförstående lä-
rarinnor, och kippat efter luft i en
otrivsam hemmiljö, där skenet till varje pris skulle upprätthållas, men hon
har också fått hjälp av människor,
som förmått henne att lätta på sin
skyddsmekanism. I Gunborgs gestalt
har Tora Dahl levt sig in i det förgångna, utan sentimentalitet men med
förmågan att se både förtjänster och
fel hos sitt alter ego, hon har förmått
ge ord åt hur det kändes att vara
en obalanserad, egensinnig tonåring
med intuitiv rättskänsla och oförmåga
att kompromissa och med driften att
kämpa sig fram till ett egenvärde. Hon
har också förmått ge liv åt miljön, det
Stockholm som började bli storstad under Gunborgs uppväxtår.
I en förvandlad stad heter Per Anders Fogelströms nya volym, den näst
sista i den breda stockholmskrönika
och släktskildring, som började 1860
och denna gång omfattar åren 1925-
1945, alltså en period som många lä-
sare kan känna igen sig i. Den tappra
Emilie lever fortfarande och är alltjämt en medelpunkt i den alltmer
månghövdade släktkretsen. Åtskilliga
blir förklarligt nog inte mer än tidstyper, men dock tagna på kornet, och
man följer deras öden med både spänning och deltagande. Fogelström koncentrerar sig på den fattiga delen av
släkten, som har att kämpa sig igenom depression och arbetslöshet och
stå emot frestelserna från den kriminella världen. Hårda öden och hemtrevlig idyll växlar och själva staden
byter utseende. Katarinahissen raseras, Slusskarusellen kommer till, likaså Tranebergs- och Västerbroarna, Sö-
der byggs ut och förorterna växer
fram. staden förändras och invånarna med den – sådant kan Fogelström
skildra med sakkunskap och berättarglädje.
Hur Stockholm tar sig ut 1966 har
Slaffan Beckman berättat om i Damen
i rött på Epas bar, men boken handlar
egentligen om vår oförmåga att lära
känna vår nästa. En ung artist, som
inte är belåten med sin konst, får syn
på en medelålders dam i en Epabar
på Kungsholmen. Han beslutar att ta
reda på allt i hennes liv utan att personligen lära känna henne. Han följer henne som en privatdetektiv och
spårar ut hennes dagliga liv. Han antecknar var hon arbetar, vad hon äter,
vad hon köper, vad hon läser, vad
hon ser i TV, vilket umgänge hon har
osv. Han ger sig också ut för att vara
opinionsundersökare för att pumpa
hennes arbetsgivare och kamrater. Åtskilligt får han veta, men vem hon
egentligen är, blir naturligtvis förborgat. Sitt intresse har boken som ett
slags collage, där 1966 års Stockhohn
återspeglas av dc otaliga notiserna om
vad som äts, vad som köps och säljs,
vad som visas på bio och ges i TV,
vad som står att läsa på reklamskyltarna och i veckotidningarna, kort
sagt, boken är ett säkert inregistrerat
reportage, så pass underhållande att
man inte bryr sig om att undra vem
damen i röd hatt egentligen är.
287
Nuets sociala problem har fått sin
kanske mest uppmärksammade behandling i Claes Engströms Insändaren. Den är en indignationsroman,
som riktar sig mot storföretags och
officiella institutioners likgiltighet för
människor, som är förbrukade. Stora
Cement har lagt ner ett stenbrott i
Viken men behåller området av fruktan för konkurrenter. Husen får förfalla och dc avdankade arbetarna, som
hugnats med gratifikation vid avskedet, får bo kvar, fast hyran då och
då höjs, samtidigt som förfallet ökar.
Här ingriper nu Kalle Vänster, så kallad därför att han fått höger hand avsliten i jobbet. Han är en spekulativ
natur, en funderare över tillvarons
mysterier och en outtröttlig uttänkare
av ogenomförbara uppfinningar. Han
beslutar att ingripa med en insändare
i ortspressen, som också publicerar
den för att inte huvudstadens kvällspress skall få nys om förhållandena.
Insändaren besvaras av en sober kommentar från bolagets representant. Kalle Vänster vinner ingenting i sak och
till på köpet förlorar han sitt eget goda
namn och rykte. Han får erfara detsamma som Lo-Johansson har berättat om i sina memoarböcker, nämligen
att fattigt folk inte vill ha sin fattigdom utbasunerad för världen. Bokens
samhällskritik är grundad på fakta.
Det är medkänslan som satt pennan
i Engströms hand. Men samtidigt har
han åstadkommit en riktig roman. Miljön, hela den torftiga vardagen ,det enformiga dagliga livet med TV och mö-
tena i handelsboden som ljuspunkter,
allt är återgivet med säker hand och
med stämningsskapande artisteri. Men
framför allt har han i Kalle Vänster
skapat en levande figur, sedd med underfundig humor, en människa med
fantasi och god vilja, fast den goda
viljan ingenting förmår och fantasien
ständigt leder vilse. Han är mycket
sympatisk och kommer att finnas till,
288
även när Stora Cement ordnat de sanitära förhållandena i Viken.
Alldeles i slutet av romanen läser
Kalle Vänster en artikel av Sven Fagerberg, där denne framhållit, att profiten är det enda ett företag bör strä-
va efter. Snarare är det den motsatta
åsikten man finner argument för i
Sven Fagerbergs Det vitmålade hjärtat, där förf. i fråga om intrig och händelseförlopp roat sig med att göra en
pastisch på kriminalromanen med två
mord, utförda med en pistol, inbyggd
i en skrivbordslampa och med en besynnerlig utlösningseffekt. Så länge
man läser, följer man händelserna med
en viss spänning men efteråt tycker
man, att det hela är både alltför fantastiskt och alltför lättvindigt hoptråcklat. På farten, berättarglädjen och
kvickheten kan man däremot inte klaga. Boken är både rolig och tänkvärd.
Händelserna utspelas i Yamanien,
landet där man tar jamare, vars huvudstad har idel stockholmska galuoch platsnamn. Temat i boken, bakom mordintrigen, gäller den storfinansiella konkurrensen, just vinstbegäret, och här har Fagerberg något att
avslöja, något att gissla med sin verkningsfulla satir. Den skapande förmå-
gan, initiativkraften, fantasien, menar
han, håller på att förkvävas av storkapitalismens egoistiska maktbegär.
Toppfigurerna i företagen har en enda
tanke: att hålla undan alla farliga begåvningar, att spela ut alla talanger
mot varandra, när man själv saknar talanger: ”Organisatörer, administratö-
rer och femton sorters konsulenter är
skarprättare som hugger av de skapandes livstrådar”. Han är på jakt
också efter det själlösa, det andetomma liksom efter det tjockhudade och
streberaktiga. Vad står det t. ex. i bolagets resehandbok för de anställda:
”Ni skulle kunna stå uppe på Akropolis, en utanför Athen belägen kulle
som inte längre användes, och glädja
er åt den livliga torghandeln nedanför”. Eller låt oss nämna den underfundigt geniala idim med spontanitetsprogrammeringen, dvs. det kartotek
där sekreteraren påminner om de dagar och tider, då direktörens försummade fru skall uppmärksammas med
någon liten överraskning. Det finns
emellertid också mjukare toner i boken, en önskedröm som har med drömmen om kvinnan att göra, hon som
mitt i en hårdhudad verklighet har bevarat förmågan att vara ”miljökonst- ,
när”. Det vitmålade hjärtat kanske be- l
tyder, att man till sist ändå bara be- l
höver skrapa bort ytskiktet för att nå j
fram till det hjärta som pulserar med j
varmt, rött blod. l
I Ulla Isakssons Klockan behandlas
1
1.
sociala problem av annan art. Kyrkoherden i en västkuststad hittar en
kyrkklocka, som murats in i samband
med Gustav Vasas bekanta klock-skatt
– man kan undra varför, eftersom
Västkusten inte hörde till Sverige på
den tiden. Kyrkoherden vill hänga
klockan i kyrktornet, därför att den
symboliserar det fromma, kyrkliga livet, men stadsstyrelsens pamp sätter
krokben för honom och klockan hängs
upp i rådhustornet, och det sker under stora kommunala festligheter med
alla de jippon som hör sådana till. De
kristna symbolerna blir oskadliggjorda i en avkristnad tid och får göra
tjänst i världsliga sammanhang, vari
folks behov av fest och lyftning skall
tillfredsställas. Allt sker också med
klang och jubel, men efteråt känner
stadsborna det underligt tomt. Kyrkklockan ringer tomning i rådhustornet. Kring detta tema om surrogat för
religion, har Ulla Isaksson broderat
ut sin skildring av småstaden med en
liten putslustig komik, där den svenska småstadsskildringens klassiska ingredienser finns med. Hon hinner också berätta om en rad människoöden,
och här har hon skapat ett par min- ’l
1
li’
….
nesvärda gestalter. Dessutom låter hon
två unga män konfronteras med varann: en ateistisk skollärare och en underlig dostojevskifigur av romantiskreligiös läggning, våldsman och idealist, grubblare och sadist på samma
gång. Det budskap han förkunnar går
ut på att nåden ändå existerar som ett
svar på människoandens längtan. Deras långa resonemang är föga engagerande och tämligen oklara och ger
boken ett splittrat intryck. Romanen
lever på småstadsskildringen och
främst på den belysning den ger av
det religiösa tidsläget.
Ett djupare allvar finner man i Birgitta Trotzigs Sveket. Romanen handlar om utestängdhet, ensamhet och
skuld, om oförmåga till kontakt och
framför allt om den egoistiska kärlekens makt att föröda. Det är en berättelse i grått. Miljön från Åhustrakten är ödslig, huvudpersonen Tobit är
en man i grått, och allt han rör vid
· tycks bli förvandlat till gråhet, dimma, förgängelse. Från början är han
ensam, och den kvinna han sedan vinner, hämtar han från ”slödderhuset”.
Han kommer henne aldrig nära, fast
han får en dotter med henne, och överger henne, när hon förs till sanatoriet. Dottern vill han däremot vinna,
men främst för att äga henne, ha nå-
gon alldeles för sig själv, och därför
misslyckas han. När hon halvvuxen
får en pojkvän, slår han henne halvt
fördärvad. Det är höjdpunkten av hans
svek. Då hon lämnar honom, söker
han vinna den make hon slutligen skaffat sig, men också det misslyckas. Så
uppslukas han av den dimmiga ensamheten. ”Invärtes satt han i ett mörker”. Det sista han säger, tillika slutorden i boken, är ropet: ”Gud – de
nederstas Gud”. Sveket är en bok, som
bar mycket av förtvivlan i sig. Den
ger en skakande skildring av den tafatte, känsloförkrympte, utanförstående, men också av allas vår brist på
289
förståelse, vår oförmåga att se in i
andra människor, av själva vår kärleks kärlekslöshet. Sveket är en mörk
berättelse, hemsk i sin obevekliga klarsyn, men den är utförd med intensiv
kraft, innerst med en lika intensiv
medkänsla.
Om vår oförmåga att nå kontakt
handlar också Per E. Rundquists Visst
kan delfiner tala. Alex är en man, som
efter en nevros blivit stum och får lära
sig tala på nytt. Han köper en makrill,
som ännu är vid liv och släpper ut
den i vattnet, men då dör makrillen.
Vad skall han göra med den? Det blir
hans problem, och om hans fåfänga
försök att bli av med den handlar en
stor del av boken. Fisken är som ett
dåligt samvete, en skräckfull och grotesk symbol för det besynnerliga som
kan hända, när man inte handlar på
vanligt sätt utan låter känslorna leda
sig. Han förvarar den slutligen i en
lånad hink och kastar äntligen både
fisk och hink i havet. Men då kommer hinkens ägare och vill ha igen
just den hinken, och så fortsätter mardrömmen på nytt. Handlingen slingrar
sig i en mängd krumbukter, där temat är människans oförmåga att göra
sig förstådd. Alex träffar Lotta, men
vad han säger, förstår hon inte, därför att han efter sin stumhet måste
skaffa sig ett nytt språk, och vad hon
säger, förstår inte han, därför att hon
har sin egen mening med orden. Det
slutar med deras förening, men den
sker i stumhet. Rundquist besitter en
språklig virtuositet och en kvickhet i
ordets betydelse av snabbhet, fyndigt
turnerande. Hans bok är rolig att läsa
men så stor behållning ger den inte.
Visst kan delfiner tala på sitt stumma sätt, tycks han mena, men den gemenskap vi människor kan uppnå,
sker också den utanför de mångtydiga, tvetydiga, svekfulla orden – förkunnat alltså av en stilist som just förmår trolla med ord.
290
Innan en annan trollkarl, Ingmar
Bergman, offentliggjorde filmen Persona, gav han ut dess ”melodistämma”
i bokform, stämman som i filmen skulle komponeras till symfoni. Boken är
skriven på ett språk som vibrerar av
liv och den har scener av dramatisk
kraft, men budskapet är dunkelt. Persona betyder roll och temat måste vara
människornas roller. Skådespelerskan
fru Vogler har tröttnat på sina roller
och gjort sig frivilligt stum. Hon drar
sig undan man och barn, hon avstår.
Vill hon offra sig själv, vill hon vinna
sig själv? Sjuksköterskan Alma blir
sänd för att hjälpa henne. Fortsättningen visar, hur Alma i stället förlorar sin egen roll, sin identitet och
blir allt mer lik fru Vogler, ser på hennes sätt, känner som hon, reagerar
som hon. Är närvaron ett spel, är sanningen frånvaro, tystnad? Den beskäftiga kvinnliga läkaren menar, att fru
Vogler snart tillfrisknar, och syster
Alma tänker återgå till sin vardag,
vårda andra sjuka, gifta sig, bilda familj. Men i slutscenen ser man fru
Voglers förvridna ansikte förvandlas
till Almas ansikte. Därefter skall filmen läggas i sin ask. Ingmar Bergman
har visat sin vision av människorna
som roller. Han ställer den gamla frå-
gan: vilka är vi, vad är meningen med
oss?
Generationsmotsättningens kontaktsvårigheter finnes med som ett tema
i Olle Hedbergs Och den mörknande
framtid är vår, en kortroman där man
återfinner de Hedbergska ingredienserna: kvickt formulerade reflexioner, en
spirituell konversation, en livfull dialog och ett litet inslag av den ofrånkomliga satiren över societetsskvaller
och hävdelsebegär. Om det hinsides
talas det däremot bara i förbigående,
t. ex. då det heter om en renhjärtad
ateist, som avlidit: ”Vi får hoppas han
nu blir glatt överraskad”. Det som behandlas är ungdomens oro och ålderdomens ro. Det välbeställda gamla lektorsparet lever som betraktare av världens väsende i uppnådd harmoni. De
båda förverkligar det Heidenstamska
”vis i åldern” och deras enda bekymmer är, att döden skall skilja dem åt.
Hedberg har skildrat sitt Philemon
och Baucis-par och skrivit sin levnadsvishets De Senectute. Till parets lantliga ställe aviserar deras sonson sin
ankomst med en kamrat. De gamla bemödar sig att inte bli chockerade, när
det visar sig, att kamraten är en flicka. Deras beskäftighet och de ungas
ansträngda belevenhet skildras mycket roligt och mycket träffsäkert. Men
de gamlas obevekliga politess bringar
så småningom den unga flickan ur
fattningen. Hon blir ouppfostrat uppnosig och rentav oförskämd mot ”urödlorna”, ty ”att vilja retas och inte
lyckas är plågsamt”. Innerst är den
tuffa flickan skrämd, osäker, fylld av
skräck för åldrande och död. Till sist
får hon ändå visa, vad hon djupast
bär inom sig: lojaliteten mot sin pojke. ”Det är endast en minoritet som
upplever Kärleken” vet de gamla. Kanske de båda unga hör dit. Det finns
många osympatiska gubbar och många
skräcktanter i Hedbergs galleri, likaså många renhåriga ungdomar. Här
ser det ut att vara tvärtom. Men inte
alldeles. De båda gamla med sin leende resignation och sin beredskap att
bryta upp till solskenssemestern på
andra sidan gestaltar ett ideal, alltför
skyddat dock för höstens blåsväder.
Och de unga, vad har de att vänta?
Den travesterade boktiteln uttrycker
Hedbergs mening. Han travesterar också ett annat diktarord: ”Du land där
våra barn stå bostadskö”. Ungdomens
oro och upprorslust är berättigade,
Liksom det gamla paret ser Hedberg
på de unga med en litet vemodig förståelse. De har bekymmer, men de har
ändå livet framför sig.
Människans situation är överhuvud
det centrala temat i årets prosaproduktion. Lars Gyllenstens Lotus i Hades är en samling meditationer, som
tolkats på det mest motsatta sätt. Han
talar om Europa som Asiens glasveranda med utsikt mot solnedgången,
”öppen blott för rumsrent folk som
vet hur man beter sig i ett glashus”.
Det låter som en anklagelse, en satir
över vår bekymmerslöshet i välfärden.
Han säger vidare: ”Att överleva är inte
skändligt. Om ingen levde över, fanns
heller ingen kvar som kunde ömkas
med de döda, upprätta dem som fallit ner och göra de fördömdas sak till
sin egen”. Det låter som ett försvar
för Västerns skyddade tillvaro. Kanske man får tolka boken som ett försök att uthärda en tillvaro, fylld av
lidande och ofrånkomligt slutande i
döden. Lotofagerna i Odyssen föll i
en ljuv, bekymmersfri glömska, när
de åt av den bedövande växten. De
döda i Hades har inga bekymmer, svä-
var kring i en tillvaro av passivitet.
Swedenborg, naturforskare som Gyllensten, fann sin frihet i syner och
drömmar, fjärran från jordisk ävlan.
Var finns lyckan här på jorden? Gyllensten pekar på barndomens bekymmerslösa, äventyrsfyllda sommarlovsdagar. Till sist är det ändå medlidandet som binder oss samman, den erfarenheten är central för Gyllensten.
Det finns en sida i boken som syftar
på lliadens sjätte sång, där den hjälmbuskbeprydde Hektor tar avsked av
Andromache och sonen Astyanax. Inte
längt därefter skall han stupa för
Achilles, sedan skall llion gå under,
Andromache bortföras och Astyanax
kastas mot muren. ”Kärlek, ömhet,
mänsklighet – det snabba blänket i
en hjälm, den korta fläkten i en tagelbuske, så raskt som när svalan vänder svepte kärleken genom våra liv.
Hur rikt det var, hur glansfullt, mäktigt, blänket i våra hjärtan”. Astyanax,
barndomen, det enkla och omedelbara,
291
det naivt troskyldiga som hos Swedenborg, kanske är det detta som gör oss
levande, som det är av vikt att vi kan
lyssna oss fram till. Gyllensten slutar
med att berätta om hur han som barn
lyssnade till cikadornas höga säng:
”Det kom för mig att jag åter kunde
lyssna som ett barn – grät av glädje
därför att jag en gång var ett barn
som sov om natten ute hos cikadorna
och djuren”.
Till mytens värld har Ann Maryret
Dahlquist-Ljungberg förlagt sin Ja eller nej – en kärlekssaga. Huvudperson är Pasiphae, gemål till kung Minos
på Kreta, men inte moder till vidundret Minotaurus utan härskarinna i ett
fridfullt matriarkat. Romanen handlar
om hur matriarkatet byts till patriarkat och hur därmed den tidsålder av
krig och våld inleds som vi alltjämt
lever i. Det förhistoriska Kreta skildras med ett imponerande uppbåd av
arkeologisk och mytologisk lärdom,
men allt behandlas med suverän frihet, t. ex. då hon låter Pasiphae vara
vän med den historiska drottning Hatshepsut av Egypten och Minos bli en
sjöfarare, som lär känna främmande
länder, där männen regerar. Den myckna lärdomen tröttar ibland, men samtidigt har förf. valt en anakronistisk
stil, som ger en ibland komisk men
ofta verkningsfull anknytning till vår
tid. De mänskliga samfundsproblemen
är i grunden lika då och nu och människan själv är sig ständigt lik. Når
Radamanthys, inte underjordens domare utan en effektiv politiker, framför sin proklamation om utveckling,
handelsförbindelser, kolonisation och
effektiva erövringar, får man en både
lwmisk och kuslig skildring av hur
våldspolitiken har motiverats tiderna
igenom. Skildringen av hur Perseus
räddar Andromeda undan vidundret
har blivit en genomskådande fars, som
handlar om hur popidolen, seriefiguren av stålmanstyp söker hävda sig i
292
ett glansnummer av applådknipande
effekt. Romanen är på en gång bitter
och genomskådande, utförd med historisk fantasi och psykologisk klarsyn,
i sin arkeologiska förklädnad en berättelse om oss människor, om vår
eviga fridsdröm och om vår ofrånkomliga tillvaro i en värld av våld.
I Lars Gustafssons Den egentliga berättelsen om herr Arenander träffar
vi på en man som tidigare skymtat i
hans verk men nu blir huvudperson.
Herr Arenander är en äldre herre i
färd med att sovra sina anteckningar.
De visar sig variera uppslag och ideer
från Gustafssons tidigare produktion.
Här möter man sålunda en ballongfarare, Segantini, som når dittills onådda höjder. Tiden blir då ett oklart begrepp. I centrum för en cyklon, som
vräker kull trän, är allt kring honom
vindstilla och tyst. Segantini upplever
sin existens som något ovidkommande och störande. Han upprepar: Det
har hela tiden funnits, alldeles intill
– mitt verkliga liv. En motsvarighet
till detta finner man i en hänsyftning
på Jules Vernes Till Jordens medelpunkt, där resenärerna ständigt hör
ljudet av en vattenstråle till höger om
sig; den går aldrig i dagen, är ständigt bredvid. Det berättas också om en
jordbävning, som föregicks av en underlig stillhet. I denna stillhet ”återställs det ursprungliga”, man känner
inte igen det, men ”det är den egentliga berättelsen som håller på att formas”. Det är nämligen troligt, att det
viktigaste för oss är någon obetydlig
detalj, som gått obemärkt förbi, att
det är den som ”hela tiden har styrt
allt det andra och gett det dess riktning”. Om detta centrala ”vet jag
ingenting. Jag avstår från det”. Temat om tillvarons obegriplighet och
det fåfängliga i att nå till centrum varieras i en rad episoder, monologer,
dialoger och naturstämningar, allt
mycket konkret i sin smidiga utformning och ändå dunkelt och famlande.
Att flyga i ballong upp i etern, att
tränga till jordens medelpunkt – allt
är fåfängt. Men driften att söka, begäret att spörja kan inte heller släckas. Herr Arenander torde inte kunna avstå. Han kommer säkert igen.
Vilsenheten är temat också i Per
Olov Enquists Hess. Den historiske
Hess togs som bekant till fånga i England, dömdes och lever alltjämt som
fånge i Spandau. Ingen har riktigt ·
kommit underfund med hans psyke.
Enquist har kanske just därför valt
honom till huvudperson – människan
som man inte begriper sig på. Men gör
man det med någon? Är inte Hess vi
alla, var och en av oss? Så låter han
Hess bli centrum i en meta-roman, en
collage-roman, en karusell- och labyrint-roman, där allt inträffar och alla
tycks vara en och densamme. Han lå-
ter romanen berätta sig själv, dvs. han
skildrar hur en forskare får hand om
Hess papper för att utge dem. Denne
forskare är i sitt pedantiska nit den
enda riktigt individuellt formade personen i boken, därtill gestaltad med
stor komisk festivitas. I övrigt blandas historiska händelser huller om buller. Scenerna växlar från arktiska till
tropiska trakter och till orter som inte
finns på kartan, och bland de uppträ-
dande finner man Robinson Crusoe,
Whistler, Langbehn och kapten Nemo.
Enquist vill inte ge facit utan ”processen när han löser ekvationen”. Ekvationen handlar om bundenhet och befrielse, om ofrånkomlig instängdhet
och fåfänga utbrytningsförsök. Hess är
en kunskapsrik roman och en vital roman. I all sin avsiktliga splittring är
den också underhållande, full av underfundiga infall, den är svårtolkad
och mysteriös men fylld av liv och
präglad av ett stort allvar, av bitter
undran över människan i tillvarons
ogenomträngliga snårskog.