Österrike – från kejsarstat till republik

266
ösTERRIKEFRÅN KEJSARSTAT TILL REPUBLIK
Dr Gerhard Briick, tidigare
verksam som österrikisk
pressattache i Sverige och numera bosatt här i landet, ger
i denna artikel en skildring av
Österrikes politiska och ekonomiska situation mot bakgrund av det historiska perspektivet.
För hundra år sedan, alltså 1867,
föll den dåvarande Donaumonarkien sönder i två, sedermera blott
nödtorftigt sammanhållna stater,
nämligen Österrike och Ungern.
Inom deras gränser tillkom efter
det första världskriget ett antal nya
statsbildningar, vilka medförde att
inte bara alla tyska språköar utan
även väsentliga delar av det slutna
tyska språkområdet avtyskades.
Flera miljoner människor, bland
dem nästan 3lf2 miljoner sudettyskar, blev därefter 1945 med våld
Av dr jur. GERHARD BROCK
drivna från sina hem, vilka tillhört ,
deras förfäder sedan generationer:
Endast sydtyrolarna kunde bevara .
sitt område övervägande tyskt, om··
även under stora svårigheter och
ständigt värjande sin egenart.
Vad som år 1918 blev kvar i den
österrikiska delen av donaumonarkin, vilken hade sträckt sig från Bodensjön över Karpaterna i Sicbenblirgen (Transylvanien), från Erzoch Riesengebirge till Adriatiska
havet och Balkanhalvöns portar, är
det lilla Österrike av i dag.
Under hela 10 år, från 1945 till
1955, var detta lilla Österrike inbegripet i oavlåtlig kamp för att frigöra sig från ockupationen av de
fyra segrarmakterna. Västmakterna hade redan mycket tidigare samtyckt därtill, om också Sovjetunio- 1
nen accepterat. Med anledning av
att de dåvarande toppfigurerna i
den österrikiska regeringen (FiglSchärf) avlade ett besök i Stockholm, innehöll Svenska Dagbladet
den 15 oktober 1950 en artikel ”Österrike och Sverige”. Denna artikel,
som åtminstone delvis hade officiös
karaktär, hade skrivits av österrikekännaren dr Otto Järte och började med att konstatera att ingen annan europeisk stat utanför Norden
–
i Sverige åtnjöt större sympatier än
Österrike.
I kejsarstaten var naturligtvis
alla de 8 nationer, som den österrikiska rikshalvan bestod av, representerade i parlamentet: tyskar,
tjecker, polacker, ukrainare, rumä-
ner, slovener, serbokroater och italienare. Tyskarna var visserligen i
minoritet, men de representerades
bland de sammanlagt 516 deputerade med 233 mandat. Bland dessa
var det starkaste partiet Deutscher
Nationalverband, som sammanfattade en rad liberal-nationella partier. Den andra stora partigruppen
var de kristligt-sociala, och sedan
1907 tillkom socialdemokraterna.
Den tredelningen där blev tradition
även i den första österrikiska republiken (1918-1938).
I första republiken gick de nationella grupperna starkt tillbaka beroende på förlusten av de tyska
språkgränsområdena. Detta kunde
emellertid inte ändra på det fak- ’ tum, att anslutning till Tyskland,
t som hade förbjudits av segrarmakL terna, hade sitt ursprung i de nationella partiernas ideologi. – Med
Österrikes återupprättande efter det
nationalsocialistiska rikets sammanbrott gick dessa grupper ännu
i långt högre grad tillbaka både i
antal och betydelse.
Koalitionen
De båda stora partierna, ö VP (österreichische Volkspartei) och SPö
(Sozialistische Partei österreichs),
var efter 1945 förenade i en koali- 267
tion, i dagliga livet kallad den svartröda, och nästan jämnstarka. öVP
är det parti som stod närmast det tidigare kristligt-sociala, SPö är i alla
avseenden efterträdare till det tidigare socialdemokratiska partiet.
Tidvis förfogade öVP över endast
ett mandat mer än SPö i den av
165 mandat bildade andra kammaren (nationalrådet).- Vid det näst
sista valet, som ägde rum år 1962,
stod dock öVP redan med 81 mandat emot SPö :s 76. Regeringschefen (förbundskanslern) hade alltid
tagits från ö VP, medan statsöverhuvudets (förbundspresidentens)
post regelbundet tillfallit SPö. Valet av president sker med skillnad
från alla andra politiska val i Österrike inte med proportionella val
utan med rent majoritetsval.
Vid det senaste valet, den 6 mars
1966, blev resultatet 85 mandat för
öVP, 74 för SPö och endast 6 för
FPö (Freiheitliche Partei österreichs).
Den svart-röda koalitionens första l O år präglades av gemensam
kamp för att befria Österrike från
den utländska ockupationen. Det
är alltså om denna tid som den
ovannämnda ledarartikeln i Svenska Dagbladet handlar. När emellertid den yttre friheten tryggats genom ett statsfördrag hösten 1955
och samtidigt en österrikisk lag antogs, vilken som det hette enligt
schweiziskt mönster proklamerade Österrikes ”ständiga neutralitet”, blev motsatserna mellan de
båda regeringspartierna allt starka- 268
re, så att tidvis ingen verklig regeringsverksamhet utan i bästa fall
endast en förvaltningsverksamhet
var möjlig. Med utomordentlig taktisk skicklighet lyckades det härvid SPö att trots sin ställning som
regeringsparti driva opposition in i
regeringslägret, ja till och med inom
ministerrådet.
Först valutgången den 6 mars
1966 medförde en betydelsefull förändring av de rådande förhållandena genom att öVP då med sina
85 mandat fick absolut majoritet.
Visserligen rådde de första veckorna efter valen fortfarande en tendens inom öVP att bilda en ny koalition med det slagna SPö, men
då detta fordrade en flerårig överenskommelse med öVP tillbakavisades dess krav bestämt av förbundskanslern Klaus och öVP :s generalsekreterare dr Withalm. Om
än dr Kreisky, Österrikes dåvarande utrikesminister, ansträngt sig till
det yttersta för att förmå flertalet
medlemmar i SPö-fraktionen att
anpassa sig till öVP:s ståndpunkt,
fick dr Pittermann, som representerade den motsatta ståndpunkten,
majoritet. Det skulle emellertid
vara fel att beteckna Pittermann
som en övertygad talesman för den
radikala riktningen. Han har alltid fört den politik som gjort att
han under de växlande strömningarna inom partiet kunnat bibehålla sin ställning som dess ledare.
Kreisky däremot är en övertygad
anhängare av demokrati, inte endast inom själva partiet utan också
~~—-~~~~–=””’”?~,
.};
i utrikespolitiken. Han valdes till
partiordförande vid den senaste
partidagen i februari innevarande
år, vilket blev ett svårt nederlag för
Pittermann, som dock fick behålla sin ställning i parlamentsgruppen. Kreisky å sin sida har arbetat med alla medel för att återupprätta den svart-röda koalitionen
och det kan antas att han skulle
hålla fast vid denna politik, om det
inte heller vid nästa val, år 1970,
skulle lyckas SPö att åter bli det
starkaste partiet. Hans hyperradikala tongångar under den allra sista tiden får nog anses som mer eller mindre av taktisk natur för att
hålla sig på partiets topp.
Kulturpolitisk utjämning
På det kulturpolitiska området har
motsättningarna mellan dessa båda
partier försvagats betydligt. SPö J
har i detta avseende tidigare haft ;
jungefär samma målsättning som de
nationella. På grund av det tongivande inflytandet från den politiska katolicismens sida var dock
ända in på 1800-talets andra hälft
motsättningen klerikal-antiklerikal huvudproblemet i det kejserliga Österrikes inrikespolitik. öVP
är idag ej längre något klerikalt
parti i motsättning till de kristligtsociala, som åtminstone i viss mån
förblev klerikala ännu sedan den
gamla staten upphört att existera.
I andra republiken förbjöds prästerna av den katolska kyrkan så-
väl som av öVP (som till en början hade hoppats få bli det borgerl_·:
1
1
liga enhetspartiet), att bli politiska ombud. öVP har dock förblivit ett utpräglat kristligt parti. I ett
land som Österrike, vars befolkning
till nästan 90 % tillhör den katolska kyrkan, blev följden att denna
kyrka har ett starkt inflytande i
politiken. Men även protestanter
hör till ö VP, vilket kommer därav att öVP praktiskt taget utgjorde den enda starka motvikten till
socialismen. I denna situation, då
motsatsen mellan de båda stora
partierna behärskar hela det politiska livet, är socialisterna emellertid angelägna att inte såra de religiösa känslorna, särskilt då hos
kvinnorna. Socialisterna vill nu inte
vara ateister, utan endast agnostiker.
Mångfacetteringen i öVP var
även anledningen till att det inte
blivit något enhetsparti som SPö,
åtminstone utifrån sett, är. öVP är
nämligen i stället sammansatt av
tre av varandra i stort sett oberoende
förbund, ett Wirtschaftsbund som
representerar industri, handel, hantverk och överhuvudtaget medelklassen och vilket på förbundskansler Raabs tid var tongivande i hela
partiet, ett Bauernbund och ett Arbeiter- und Angestelltenbund, som
idag numerärt är den största gruppen i partiet, men å andra sidan är
starkt utsatt för tryck från SPö.
Detta tryck blev just under sista
tiden så kraftigt, att det förorsakade svårigheter för Arbeiter- und
Angestelltenbunds ledning, eftersom dess medlemmar ville delta i
269
av SPö krävda löneförhöjningar.
Den redan nämnde Withalm, som
är ordförande i öVP :s parlamentsgrupp, har emellertid i denna egenskap visat sig vara väl rustad att
hålla ihop partiets tre förbund.
Den österrikiska socialdemokratin utvecklade redan före första
världskriget en starkt utpräglad
vänsterpolitik, som blev känd under benämningen austro-marxism.
Å andra sidan är det ett faktum att
kommunismen som ett slutet parti
aldrig vunnit någon betydelse i Österrike. Än idag är i alla fall den
österrikiska socialdemokratin mycket starkare förankrad i den gamla
marxismen än som varit fallet i
Tyska förbundsrepubliken sedan
länge.
Näringspolitiken
De omständigheter som blev avgö-
rande i den 10 år långa striden om
statsfördraget av år 1955, har medfört att hela industrin, vilken legat i rikstysk hand, även den del
som var i judisk ägo men under
tvång fick avträdas till det tyska
riket, måste socialiseras för att undgå att bli beslagtagen av den ryska besättningsmakten. Pittermann
blev snart beskyddare för denna
”österreichische Nationalindustrie”
och dess främjande gjordes formligen till ett slags religiös ideologi
utan hänsyn till räntabilitetsöverväganden. Den så uppkomna staten inom staten var för övrigt i
hög grad ägnad att bana väg för
en förbrödring mellan Österrike och
270
de folkdemokratiska grannstaterna
och samtidigt avlägsna Österrike
från dess gamla tyska grundval.
En av de första uppgifterna för
den i april förra året bildade öVPregeringen var alltså att åstadkomma en förändring i det vacklande
näringslivet, som var resultatet av
den föregående koalitionspolitiken,
och att inom det förstatligade nä-
ringslivet möjliggöra en hållning
präglad av ekonomiska i stället för
partipolitiska synpunkter. Om allt
skulle ha gått som de hyperradikala kretsarna i SPö hade föreställt
sig, skulle den nybildning som av
Klaus-regimen införts med den socialiserade industrin ha lett till organiserade oroligheter i fackföreningarna. Men därav märktes ingenting. Man tycktes också där ha
tröttnat på en politik som drivit
oppositionen under täckmanteln att
höra till regeringen.
Den tröttheten i SPö gjorde sig
också gällande, när Klaus-regeringen nyligen förvandlade radion och
televisionen, som tidigare tjänat
framför allt socialistiska intressen,
till ett partipolitiskt oavhängigt fö-
retag. De SPö tillhörande medlemmarna i exekutivrådet deltog inte
ens vid valet av generalintendenten, eftersom de visste att de inte
kunde förhindra valet av en allmänt erkänd fackman ur förlagsväsendet.
Utrikeshandeln
Ett mycket allvarligt och dystert
kapitel utgör den österrikiska utrikeshandeln. Den går med ca 50 %.
till EEC-länderna, däribland först
och främst till Tyska förbundsre· ··
publiken. Omkring 19 % går till
Efta-länderna och 17 % till öststaterna, som på grund av de där rå-
dande förhållandena inom industrin endast till en ringa grad förmår lämna motprestationer för de .
varor som de skulle vilja ha från.
väster. Med handelsbalansen sjun- ·
ker emellertid också betalningsba- .
lansen, ty Österrikes turisttrafik är
ej längre så lönande som tidigare.
EEC har nått så långt att de inom
loppet av några månader kommer
att slopa alla tullar bland medlems- ·
staterna. Därigenom förstärkes na- ,
turligtvis den diskriminalariska
verkan på varuutförseln från Österrike, som inte är ett EEC-anslutet land. I princip har EEC dock ’
bifallit Österrikes begäran att få
värna sin neutralitet och ta särskild hänsyn till handeln i öster.
Vi behöver här ej gå närmare
in på det faktum att Sovjetunionen,
vilken vill gälla som beskyddare av
Österrikes neutralitet, inte skulle
kunna ha någon anledning att hindra Österrike att ingå ett fördrag,
som är oavvisligt för ett moderat
välstånd och ändå inte utgör den
minsta fara för en anslutning till
Tyskland, även om detta ideligen
hävdas från Moskva. Vid det besök som en österrikisk regeringsdelegation i mars i år avlade i Moskva kom det visserligen inte till nå-
gon konkret uppluckring av den
ryska ståndpunkten, men det tyck- –
271
tes som om Moskva inte skulle vilja gå så långt som till att förbjuda
ett separatfördrag mellan Österrike
och EEC. Nu ser det emellertid så
ut, som om Wien-regeringen inte
ville inlåta sig på ett arrangemang
med EEC utan Moskvas samtycke.
Och ett sådant kan förmodligen
först komma, då Sovjetregeringen
har fastställt en lösning av de krisartade förhållandena mellan Västtyskland och folkdemokratierna i
Östeuropa. När detta sker kan i
dessa dagar inte förutses.
OM vänstern
Vad borgerlig är, det vet man, och därom är man ense, men vad är
numera ”vänster” i svensk politik? De gamla vänsterorganen, Göteborgs Handelstidning och stockholms-Tidningen, använda icke ordet längre och frånkänna det varje realpolitisk betydelse, och på
det yttersta av dessa dagar har t. o. m. Dagens Nyheter, uppfinnare
och främste förkunnare av slagordet ”tuschstrecket”, förklarat begreppet ”vänster” vara ”ett ordskal, en tämligen urblåst och innehållstom glosa”.
Svensk Tidskrift 1927