Sovjet – Kina – konfliktens bakgrund


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.


251
SOVJET- KINA
– KONFUKTENS BAKGRUND
Ambassadör SvenAllard skrev
i Sv.T. 9/1966 en uppmärksammad artikel, ”Den nya
folkfronten”.Han återkommer
nu med en initierad skildring
av bakgrunden till och upprinnelsen av konflikten mellan
Sovjet och Kina.
Under åren närmast efter det kinesiska kommunistpartiets maktövertagande synes förbindelserna mellan Sovjetunionen och Kina har utvecklats på ett i stort sett tillfredsställande sätt. Det kinesiska partiet erkände oförbehållsamt Sovjetunionens ledande ställning inom
den kommunistiska världsrörelsen.
De makthavande i Kreml sökte å
sin sida taga tillbörlig hänsyn till
den kinesiska nationens starka
prestigebehov. Särskilt sedan de genom Stalins frånfälle förlorat den
betydande tillgång, som dennes personliga auktoritet innebar, visade
de sig alltid angelägna att understryka att det ”socialistiska lägret”
stod under de båda kommunistiska
’ stormakternas gemensamma ledning. Självfallet hade denna fortfarande sin tyngdpunkt förlagd till
Moskva.
Av ambassadör SVEN ALLARD
Om man får tro ryska källor,
skulle det harmoniska sovjet-kinesiska samarbetet ha nått sin höjdpunkt mot slutet av 1954. Det var
då som Chrustjov under den på-
gående maktkampen lyckats i så
hög grad stärka sin ställning, att
han kunde göra sitt inflytande gällande i utrikespolitiska frågor av
större betydelse. Ett av hans mest
uppmärksammade officiella framträdande avsåg en förbättring av
förbindelserna med Kina. Ett besök, som han i oktober 1954 tillsammans med Bulganin avlade i
Peking, ledde bland annat till en
genomgripande revision av under
Stalins regim avslutade politiska
och ekonomiska avtal, i vilka, som
det senare hette, de båda ländernas
”likaberättigade ställning inte tillräckligt beaktats”.
Den förbättring av relationerna
mellan de båda länderna, som blev
följden, tillskrev Pekingregeringen
i första hand Chrustjovs inflytande. Så sent som under den stora
kommunistkonferensen i Moskva
1957 förklarade Mao-Tse-tung, att
denne hade den huvudsakliga förtjänsten av avvecklingen av de ”utväxter” som förut utgjort ”en be- 252
lastning av förbindelserna mellan djupare innebörd. Kina riktade
Sovjetunionen och Kina”.
Vad den kinesiska partichefen i
främsta rummet åsyftade var återställandet till Kina av den ryska
militära och marina basen i Port
Arthur, tillbakadragandet av ryska
trupper från Liao-tung halvön samt
upplösningen av de 1950 grundade
rysk-kinesiska blandade bolagen.
Dessa hade sannolikt tillfört Sovjetunionen betydande ekonomiska
fördelar på Kinas bekostnad. De
betraktades i varje fall i Peking
som ett otillbörligt ingrepp i landets suveränitet.
Det är ännu inte möjligt att med
säkerhet avgöra vid vilken tidpunkt
konflikten mellan de båda länderna tog sin början. Det kinesiska
partiet har daterat brytningen till
den XX ryska partikongressen 1956
och gjort gällande, att den huvudsakliga orsaken skulle ligga i meningsskiljaktigheter om de moderniserade doktriner, som då antogs.
I Moskva däremot har tidpunkten
förlagts några år senare. I varje
fall uppstod under åren 1957-60
motsättningar, som successivt
skärptes och så småningom utvecklades till en svårartad kris, som
skakat den kommunistiska världsrörelsen i dess grundvalar.
Förtäckta angrepp
Till att börja med bekämpade de
båda parterna varandra endast i
förtäckta former i den fåfänga förhoppningen att för utomstående
kunna dölja konfliktens allvar och
länge sina angrepp skenbart mot
Jugoslaviens doktrinära avvikelser,
ehuru Sovjetunionen i själva verket avsågs. På samma sätt gjordes
Albani,ens ideologiska försyndelser
till föremål för en allt hårdare kritik från sovjetrysk sida, ehuru
ingen kunde misstaga sig på att
Kina åsyftades. Mot slutet av 1962
och än mer i början av 1963 hade
motsättningarna så tillspetsats, att
båda parterna släppte alla hänsyn
till reaktionen i de kapitalistiska
länderna och övergick till öppna
angrepp på varandra.
Såväl Sovjetunionen som Kina
har hävdat att den huvudsakliga
grunden till konflikten skulle vara
att söka i ideologiska meningsskiljaktigheter dem emellan. Frågan är
om dessa utgör de verkliga orsakerna till konflikten eller endast döljer motsättningar av annan och
djupare innebörd.
Granskar man till en början vari
de föregivna ideologiska meningsskiljaktigheterna skulle bestå finner man snart att dessa ingalunda
är så betydelsefulla som man med
hänsyn till konfliktens svårartade
natur kunde ha anledning förmoda.
Det torde vara tillräckligt att till
en början erinra om att den slutliga målsättningen – kommunismens seger i världen – fortfarande är gemensam för båda parterna.
På det ideologiska planet kan meningsbrytningarna reduceras till
den snarare praktiskt-politiska än
teoretiska frågan, huruvida detta
mål – särskilt i betraktande av
maktbalansen mellan de båda stormaktsblocken – säkrast skall kunna uppnås med våldsamma eller
”fredliga” medel. Men även i detta
hänseende gå meningarna mindre
i sär än man kunnat vänta. Partiledningarna såväl i Moskva som i
Peking är överens om att i princip
intet medel kan helt förkastas eller uteslutas. Situationer kan inträffa då än de ena än de andra
kan visa sig ägnade att leda till resultat. I sista hand gå motsättningarna tillbaka till spörsmålet på vilka av dessa medel tyngdpunkten i
nuvarande världspolitiska läge skall
förläggas. Konflikten har sålunda
snarare sin grund i motsatta politiska bedömningar än i djupgående meningsskiljaktigheter av rent
ideologisk natur.
~-
Men därmed är inte sagt att sistnämnda aspekt skulle sakna varje
betydelse i detta sammanhang. De
stridiga politiska bedömningarna
bottna i sin tur i intressemotsättningar av särskild natur. Då emellertid enligt vad Lenin lärt dylika
motsättningar aldrig kan uppkomma kommunistiska stater emellan,
måste de i stället klädas i ideologisk dräkt och kampen föras på det
doktrinära planet. Allteftersom meningsskiljaktigheterna skärps och
de ideologiska ståndpunkter, i vilka de omskrivits, utvecklats och
fixeras, har parterna utan tvivel i
allt högre grad övertygats om att
deras egna utläggningar av de
marxistiska-leninistiska lärosatser- 253
na är de enda principiellt riktiga.
Därigenom har en lösning av konflikten i kompromissens tecken så
mycket mer försvårats.
Upprinnelsen
Innebörden av konflikten torde
framträda i än tydligare och klarare belysning om vi ett ögonblick
gå tillbaka till krisens ursprung och
därefter i stora drag söka följa dennas utveckling.
Den mest övertygande förklaringen till själva upprinnelsen torde
vara att söka i en redogörelse, som
borgmästaren i Öst-Berlin, Ebert,
kort efter avslutandet av 1957 års
konferens i Moskva avgav om dennas förlopp. Ebert meddelade att
Mao-Tse-tung bland annat framhållit att om varje aldrig så litet parti var i behov av en ledare, detsamma i lika eller kanske än högre grad gällde om den kommunistiska världsrörelsen.
Det kinesiska partiet var för sin
del, fortsatte talaren, ännu inte
”värdigt” denna svåra uppgift. Även
om det förfogade över en betydande revolutionär erfarenhet saknade
det såväl erforderliga kunskaper
om som erfarenhet av ”socialistisk”
uppbyggnad. Härtill kom, att fastän Kina otvivelaktigt var ett stort
land med talrik befolkning hade
dess industriella utveckling ännu
inte gjort däremot svarande framsteg. Under det att Sovjetunionen
redan förskaffat sig två ”sputnikar” hade Kina inte ens ”en fjärdedels” sådan till sitt förfogande.
254
Om Sovjetunionen inte funnits,
hade, som Mao uttrycker sig, ”alla
kommunistiska länder redan erövrats”. Dessa hade med andra ord
huvudsakligen Sovjetunionens militära och ekonomiska styrka att
tacka för sitt fortsatta bestånd.
Dessa omständigheter utgjorde själva grundvalen såväl för det sovjetryska partiets berättigade anspråk
på ledningen av de kommunistiska
partiernas gemenskap som för den
sovjetryska statens motsvarande
ställning inom det socialistiska lägret.
Den kinesiske partichefen ansåg
alltså att ett lands militära och ekonomiska styrka vid sidan av en betydande erfarenhet av ”socialistisk” uppbyggnad utgjorde den viktigaste förutsättningen för ledarskapet av den revolutionära världsrörelsen.
Mot denna bakgrund framstod
Sovjetunionen som det enda land
som då, 1957, hade en självklar, av
alla partier erkänd rätt till denna
ställning. Samtidigt kunde ingen
bestrida att Kina var det enda land,
som vid sidan av Sovjetunionen
hade förutsättningar att en gäng i
framtiden göra motsvarande anspråk gällande.
Man kan utgå frän att sedan det
inrikespolitiska läget i Kina stabiliserats och landet återhämtat sina
krafter efter Koreakrigets påfrestningar, önskade partiledningen i
Peking med alla till buds stäende
medel påskynda landets industrialisering. Denna skulle utgöra underlag för en stark militärmakt,
som så småningom skulle göra Kina
värdigt att omväxlande med Sovjetunionen övertaga ledningen av
det socialistiska lägret.
För sin industriella militära upprustning var emellertid Kina helt
hänvisat till ekonomiskt och tekniskt bistånd från Sovjetunionens
och de östeuropeiska staternas sida.
Beroendet av dessa länder blev så
mycket kännbarare, allt eftersom
verkningarna av den amerikanska
blockaden mot Kina började göra
sig starkare gällande.
Nu tedde sig emellertid det internationella biståndsproblemet på
ett helt annat sätt inom det socialistiska än inom det kapitalistiska
lägret. Medan Förenta Staterna
kunde avstå frän en del av sitt
överflöd, stod Sovjetunionen inför
den längt svärare uppgiften att fördela sitt armod.
Kinas krav
Även om det ekonomiska och tekniska bistånd som Kina under årens
lopp erhöll av Sovjetunionen och
övriga östeuropeiska stater i och
för sig var betydande, betraktade
partiledningen i Peking detta som
längt ifrån tillräckligt för den forcerade industrialisering och upprustning, som erfordrades för att
skapa förutsättningar för Kinas ledande ställning inom den kommunistiska världsrörelsen. Den första
och omedelbara anledningen till de
misshälligheter, som så småningom
utmynnade i konflikten, låg i den
uppenbara oförenligheten mellan
Kinas nära nog omätliga krav å
ena sidan och Sovjetunionens bristande förmåga eller vilja att tillfredsställa dessa å den andra.
Vad som från början föresvävat
den kinesiska partiledningen synes
ha varit, att Sovjetunionen skulle
avstå från sina försök att förbättra den egna befolkningens levnadsstandard. De resurser, som reserverats för detta ändamål, skulle i stället användas för att påskynda Kinas industrialisering och upprustning.
Men inte nog härmed. De kinesiska kraven synes dessutom ha inneburit att Sovjetunionen inte bara
skulle uppskjuta den höjning av
levnadsstandarden inom landet som
ställts i utsikt, utan även starkt beskära de anslag som avsatts för de
nyss självständiga stater i Asien
och Afrika, vilkas politiska och ekonomiska anslutning till Förenta
staterna till varje pris måste förhindras.
Då Sovjetunionens oförmåga eller obenägenhet att tillmötesgå dessa krav – och därigenom de facto
tillerkänna Kina prioritet vid fördelningen av sina ekonomiska resurser – allt tydligare framträdde, växte samtidigt förbittringen i
Peking. Utan tillgång till nära nog
obegränsade resurser skulle drömmen om Kinas hastiga industrialisering och upprustning förflyktigas och förhoppningarna om att
detta land snart skulle kunna uppnå en med Sovjetunionen jämför- 255
lig maktställning inom det socialistiska lägret tillsvidare grusas.
Att döma av tonen i den skriftväxling, som från kinesisk sida under de senare åren publicerats, synes bitterheten så småningom har
förbytts i en öppen misstro gentemot Sovjetunionens redliga avsikter.
De makthavande i Kreml hade
enligt kinesisk uppfattning begått
den svåra försyndelsen att åsidosätta solidariteten socialistiska stater emellan. Inför detta oerhörda
brott låg det nära till hands att antaga att den negativa ståndpunkt,
de intagit till Kinas ekonomiska
krav, inte så mycket föranletts av
omsorg om den egna befolkningens
levnadsstandard eller de underutvecklade ländernas politiska ställningstagande, utan snarare hade en
annan och djupare innebörd. Partiledningen i Peking synes snart ha
övertygats om att Sovjetunionen
drev en medveten politik, vars syfte var att hindra Kina att uppnå
den maktställning inom det kommunistiska blocket, som det ansåg
sig kunna göra anspråk på.
Vad som i än högre grad torde
ha bidragit till att befästa den kinesiska partiledningen i denna
övertygelse var det bristande intresse som Kreml samtidigt visade
gentemot kinesiska krav på tekniskt bistånd för att underlätta och
påskynda tillverkningen av kärnvapen.
Enligt vad som avslöjats i en av
de polemiska skrifter, som den ki- 256
nesiska partiledningen offentliggjort, hade överenskommelse mellan de båda länderna i sådant syfte
avslutats i oktober 1957, sälunda
samtidigt med den konferens de
stora kommunistiska partierna
emellan vid vilken Mao positivt
stödde Sovjetunionens anspråk på
ledningen av det socialistiska lägret. Detta avtal skulle redan i juni
1959 på ett flagrant sätt ha åsidosatts av Sovjetunionen. Kort dessförinnan hade Moskva enligt samma källa framfört ”orimliga krav”
som, om de godtagits, hade inneburit att Kina ställts under sovjetrysk ”militär kontroll”. Det ligger
nära till hands att antaga att de
krav, som dolde sig bakom detta
dunkla uttryck, avsåg en kontroll
i en eller annan form av användningen av kärnvapen.
strategi och taktik mot USA
Snart tillkom nya motsättningar
inom andra områden, som ytterligare skärpte konflikten. Den betydelsefullaste hade sin grund i starka meningsskiljaktigheter om den
strategi och taktik som skulle läggas till grund för kampen mot kapitalismen, eller med andra ord mot
Förenta Staterna som nu utgjorde
dennas huvudsakliga stöd.
Under åren närmast efter Stalins
död hade den sovjetryska politbyrån under Chrustjovs ledning börjat utforma ett nytt och smidigare utrikespolitiskt program. Detta,
som slutligen sanktionerades av den
XX partikongressen 1950, grundades på uppfattningen att det politiska och militära läget efter det
andra världskriget undergått en
djupgående förändring, som i sin
tur medfört en omkastning av
maktbalansen mellan de kapitalistiska och socialistiska lägren till det
sistnämndas förmån.
Genom kolonialismens sammanbrott och de nationella befrielserö-
relsernas överraskande framgångar
hade de imperialistiska staternas
politiska och ekonomiska maktställning undergrävts. Nya självständiga länder hade uppstått i
Asien och Afrika, som i den mån
de inte redan anslutit sig till det
socialistiska lägret genom en skicklig taktik skulle kunna förhindras
frän ett nära politiskt och ekonomiskt samarbete med Förenta Staterna. I Europa hade de tilltagande splittringstendenserna bland
västmakterna, neutralitetsicteernas
spridning samt den kommunistiskt
inspirerade fredsrörelsens framgångar ingivit Kreml nya förhoppningar om att det kapitalistiska
lägret på grund av sina inre motsättningar successivt skulle försvagas och gå sin upplösning till mötes.
Slutligen hade Sovjetunionen nu
uppnått en så betydande militär och
ekonomisk styrka, att de kapitalistiska länderna – i första hand Förenta staterna – knappast längre
skulle väga gå till angrepp mot stater som var anslutna till det socialistiska lägret. Detta innebar att Sovjetunionen på grund av sin ökade
militära makt skulle kunna inrikta sig på en med nödig försiktighet
och på längre sikt planerad inkorporering av nya länder i det socialistiska lägret utan större risk
för ett militärt ingripande från
amerikansk sida.
Samtidigt som utsikterna för
kommunismens utbredning tedde
sig betydligt gynnsammare än tidigare, övertygades emellertid
Kreml snart om den oerhörda fara
som utbrottet av ett atomkrig skulle medföra inte bara för kapitalismen, utan även för en kommunistisk samhällsordnings fortsatta bestånd.
Dessa överväganden ledde till
slutsatsen att det socialistiska !äg.
rets expansion måste äga rum i så-
dana former, att faran av ett atomkrig undanröjes. Expansionen skulle med andra ord genomföras med
”fredliga” medel; huvudsakligen
för att ytterligare minska risken av
en väpnad konflikt mellan de båda
blocken.
I detta hänseende skilde sig emellertid den taktik, som skulle tillämpas i Europa med dess stabila demokratiska samhällsordning, från
den som avsågs för de nya staterna
i Asien och Afrika.
Målsättningen skulle i Europa i
första hand inriktas på att förmå
västmakterna att erkänna de efter
det andra världskriget de facto uppdragna gränserna, på att framtvinga
de amerikanska truppernas tillbakadragande och på att försvaga
NATO. Som ett led i denna aktion
skulle till att börja med en upprust- 257
ning av den Tyska Förbundsrepubliken förhindras eller, om planerna härpå misslyckas, detta land politiskt isoleras och dess militära
rustningar i möjligaste mån begränsas.
De ”fredliga” medlen
De fredliga medel, som skulle anlitas, ha varit av varierande slag. De
viktigaste har bestått i försök att
genom ett skickligt utnyttjande av
befolkningens naturliga skräck för
ett atomkrig och de lockelser, som
neutraliteten innebar, uppluckra
sammanhållningen inom NATO och
förmå anslutna stater att övergå till
alliansfrihet i en eller annan form.
De upprepade förslagen om atomvapenfria zoner har tillkommit i
samma syfte. Som ett ännu verksammare medel har de makthavande i Kreml utan tvivel betraktat de
tid efter annan framlagda, sinsemellan föga varierande utkasten
till europeiska säkerhetsfördrag.
Dessa har knappast haft något med
”säkerhet” i vedertagen bemärkelse att skaffa. Det huvudsakliga syftet har varit att framtvinga de amerikanska truppernas tillbakadragande från Europa samt en upplösning av NATO.
I de nya stater i Asien och Afrika, som återvunnit sin självständighet, var läget såtillvida ett annat som Kreml ansåg sig kunna utgå från att dessa hade ett gemensamt intresse med Sovjetunionen,
då de uppställt bekämpandet av imperialismen som sitt främsta mål.
258
Det avgörande kriteriet för ett politiskt och ekonomiskt stöd till dessa länder skulle därför tills vidare
inte vara de lokala kommunistiska
partiernas insatser för sociala omvälvningar utan regeringarnas och
de ledande klassernas beslutsamhet
och förmåga att i förening med Sovjetunionen försvaga de kapitalistiska staternas ställning i världen.
Denna inställning innebar givetvis
inte, att man i Moskva ställde sig
likgiltig till frågan om de underutvecklade ländernas övergång till
kommunismen utan endast att man
betraktade kampen mot imperialismen, och i första hand mot Förenta
staterna, som sin för tillfället angelägnaste uppgift. De förutvarande koloniala staternas övergång till
socialismen måste till följd av deras efterblivenhet under alla omständigheter genomföras i olika
etapper under loppet av en längre
tidsrymd. Den kunde därför utan
olägenhet tillsvidare anstå, särskilt
om regeringarna visade sig beredda
att förbereda övergången till en
kommunistisk samhällsordning genom ett successivt förstatligande av
industrier och naturtillgångar i så
nära anslutning till sovjetryska
mönster som möjligt.
Då naturtillgångarna huvudsakligen ägdes av utländska kapitalister, innebar förstatligandena samtidigt ett betydelsefullt led i kampen
mot imperialismen. De kunde därför betraktas som ett för båda parterna gemensamt intresse.
Det var denna på fredliga medel
grundade taktik som ledde till nya
meningsbrytningar mellan de båda
kommunistiska stormakterna. Par- 1
tiledningen i Peking delade visserligen uppfattningen att utvecklingen efter det andra världskriget skapat väsentligt gynnsammare förutsättningar för kommunismens fortsatta utbredning. Den ansåg likaledes att dessa i främsta rummet vilade på Sovjetunionens rustningar
och ekonomiska styrka samt förmenta militära överlägsenhet över
Förenta Staterna. Kina underströk
därför med särskilt eftertryck den
stora vikten av den ryska militärmaktens oavbrutna tillväxt.
Praktisk-politisk tillämpning
I likhet med de makthavande i
Kreml ansåg partiledningen i Peking dessutom i princip, att ett nytt
världskrig inte bara kunde utan om
möjligt även borde undvikas. Frå-
gan om fredlig samlevnad mellan
stater med olika samhällsordning
tillmättes som en följd härav samma principiella betydelse i Peking
som i Moskva, även om den kinesiska partiledningens tolkning av
innebörden av detta begrepp i vissa
hänseenden skilde sig från den
ryska.
Därmed upphörde emellertid
samförståndet. Om motsättningarna på det ideologiska planet starkt
överdrivits, bröto sig meningarna
så mycket starkare, så snart det
gällde den praktiskt-politiska tilllämpningen av de principer som låg
till grund för den kommunistiska
rörelsens expansion. striden rörde
sig i främsta rummet kring frågan
hur den konstaterade förskjutningen i maktbalansen mellan de båda
lägren skulle utnyttjas för att sä-
kerställa kommunismens seger i
världen. Motsättningarna hade med
andra ord sitt ursprung i skilda
uppfattningar om den strategi och
taktik som skulle läggas till grund
för det socialistiska lägrets expansion.
Vad som synes ha spelat en avgörande roll för konfliktens tillspetsning och kanske utgjorde den
gnista som omedelbart utlöste denna var de överraskande sovjetryska
framgångarna på det vapentekniska området under hösten 1957.
Uppsändaodet av de båda första
interkontinentala ballistiska raketerna den 4 oktober och 3 november samma år hade tydligen bibragt
den kinesiska partiledningen den
uppfattningen att Sovjetunionen nu
lyckats förskaffa sig en absolut militär överlägsenhet. Inför dessa
framgångar skulle Förenta Stater.:
na nu mindre än någonsin kunna
överväga ett militärt ingripande
mot något från kommunistisk sida
lett eller inspirerat omstörtningsförsök. Sovjetunionen och Kina
skulle därför kunna inlåta sig på
betydligt mera riskfyllda företag än
man förut räknat med. Att döma
av uttalanden som för kort tid sedan gjorts av den från ”kulturrevolutionen” kände marskalken LinPiao, hade partiledningen i Peking
synbarligen planerat en serie av ge- 259
rillakrig eller liknande aktioner
som tidsmässigt skulle avpassas så
att strider samtidigt skulle pågå i
från varandra vitt skilda delar av
Asien och Afrika. Om Förenta staterna skulle besluta sig för att med
vapenmakt söka krossa dessa, skulle dess resurser på grund av oroshärdarnas mångfald ohjälpligt
splittras. Så småningom skulle
washingtonregeringen inse hopplösheten av sin uppgift och – under
trycket av den ”fredsälskande” opinionen i andra kapitalistiska länder- slutligen uppge kampen och
lämna fältet fritt för en kommunistisk expansion. Tyngdpunkten
av denna skulle enligt kinesisk uppfattning förläggas till Asien och Afrika.
Ryskt atomskydd
Den från kinesisk sida föreslagna
strategin och taktiken förutsatte
emellertid att de planerade revolutionära aktionerna skulle genomfö-
ras i skydd av det ryska atomparaplyet. Om uppfattningen om Förenta staternas militära underlägsenhet och försvagade motståndsvilja visade sig förhastad, skulle
Sovjetunionen stå beredd att genom ett öppet eller förtäckt krigshot söka fördröja ett ingripande
från amerikansk sida eller i varje
fall förhindra att detta antog en så-
dan omfattning att den revolutionära aktionen misslyckades. I denna taktik såg den kinesiska partiledningen den säkraste garantien
mot utbrottet av ett nytt världs- 260
krig. Det var mot bakgrunden av
dylika överväganden som den förklarat sig kunna principiellt dela
den sovjetryska uppfattningen inte
bara om önskvärdheten utan även
om möjligheten att undvika en väpnad konflikt mellan de båda blocken. Om det emellertid skulle visa
sig att ett världskrig endast kunde
undvikas till priset av uppgivandet
av en redan inledd revolutionär aktion måste Sovjetunionen ge prov
på sin beslutsamhet att kämpa för
denna och i beaktande av sin militära överlägsenhet inte ett ögonblick tveka att övergå från hot till
handling. Ett atomkrig ansåg Peking knappast som en allvarlig katastrof för den kommunistiska
världsrörelsen. Även om några
hundratals miljoner människor
skulle omkomma och en eller annan nation i sin helhet förintas
kunde detta inte tillmätas en avgörande betydelse. Några miljoner
skulle alltid överleva. På spillrorna av den krossade kapitalismen
skulle därefter en ny och härligare
socialistisk värld så småningom
byggas upp.
I motsats till den kinesiska partiledningen räknade Sovjetunionen
ingalunda med en absolut utan på
sin höjd med en relativ militär överlägsenhet över Förenta Staterna.
Denna var i varje fall långt ifrån
tillräcklig för att med ett enda slag
försätta motståndaren ur stridbart
skick. Även om Förenta Staterna
skulle utsättas för en svår skadegörelse skulle detta land fortfarande vara i stånd till ett motangrepp
med minst lika förödande verkningar för Sovjetunionen.
Mot denna bakgrund är det inte
svårt att förstå att Kreml visade ett
påfallande svagt intresse för att
stödja Kinas äventyrliga, orealistiska politik. Man önskade inte löpa
risken av att indragas i ett nytt
världskrig för att främja revolutionära mål som med tiden skulle
kunna säkrare uppnås med ”fredliga” medel. Man hade så mycket
mindre anledning härtill som de
planerade aktionerna tog sikte på
en utbredning av kommunismen till
länder, i vilka Kina på grund av
sin geografiska belägenhet var kallat att övertaga ledningen.
Sovjetunionen vägrade med andra ord att sätta sin existens som
stat på spel och samtidigt äventyra
den kommunistiska världsrörelsens
framtid för att skapa gynnsammare förutsättningar för en kinesisk
hegemoni i Asien.