Om Mälarens vatten
1968
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Mälarens vatten
VattDet i Rhen är nästan det smutsigaste
som finns. Man dricker trots detta Rhenvatten i hundratusentals tyska hem. Den
smörja, som flyter fram i floden, omvandlas genom tillsats av kemikalier till
fullt drickb~rt vatten.
Mälaren är än så länge renare än Rhen,
men föroreningen av sjön tilltar. Xn sedan, säger man kanske, gör som tyskarna
gör med Rhenvattnet!
Så enkelt är det inte. Om man betraktar vatten enbart som något, som skall
drickas, som skall användas i industrier
och hushåll, kan det möjligen ställa sig
mindre kostsamt att rena vid intagen i
stället för vid utsläppen. Men om ekvationen formuleras så, är det fara värt att
några väsentliga led lämnas utanför och
uträkningen blir fel.
Råder det inte i grund och botten en
stark korrelation mellan vattenkvalitet
och mänsklig tillfredsställelse? För att uttrycka det rättframt och litet naivt: Blir
inte människor lyckligare om de får tillgång till Vätter-vatten, där detta ännu är
sig likt, för rekreation än om det som
bjuds är vatten från Galten och Ekoln?
Betyder inte vattnets klarhet, friskhet
och doft något för mänskligt välbefinnande?
Förvisso. Kanske det är möjligt att
övertyga människorna om att det kostar
uppoffringar att i det industraliserade
samhället vidmakthålla och förbättra
vattentillgångarna. Kanske är det t.o.m.
möjligt att övertala dem till att göra
dessa uppoffringar.
Vilka uppoffringar är det fråga om?
Först och främst gäller det att offra den
rådande vanföreställningen, att avfallsbehandling egentligen inte skall kosta nå-
got. Och ersätta den vanföreställningen
med insikten om att kostnaden är det pris
man måste betala för det moderna materiella ”överflödssamhällets” välsignelser.
För det andra måste vi offra den kortsiktsinställning, som är utmärkande för
de flesta av oss. ”Efter oss syndafloden”.
Det är nödvändigt att ersätta den inställningen med ett långsiktsmedvetande, som
omspänner kommande generationers
möjligheter till tillfredsställelse.
Konkret innebär detta bl.a. något så
elementärt som att förse samhällen med
effektiva reningsverk. Det vi kallar
”höggradiga” reningsverk är inte effektiva – om någon trodde det. Efter s.k.
höggradig rening är synlig smuts borta
men stora mängder närsalter finns kvar.
Närsalterna gödslar vattnet till döds. För
effektiv rening krävs närsaltreduktion.
För närvarande är närsalttransporten
till Mälaren fem gånger större när det
gäller fosfor och tre gånger större för
kväve än under tidigare skeden i Mälarens historia. Detta innebär bl.a. att den
nuvarande årliga ackumulationen av fosfor är tre till fyra gånger större än den
tidigare årliga tillförseln. En närsaltreduktion i de kommunala och industriella
avloppsvattnen är således ofrånkomlig.
Enbart städer och industrier i Mälarens
omedelbara närhet – stockholmsregionen undantagen – svarar för omkring
60 °/o av den totala transporten av växtgödande fosfor och kväve till sjön.
r
Tekniskt är det inte svårt att åstadkomma effektivt närsaltreduktion. Det
går att ta bort 100 °/o. Kostnaderna för
l 00-procentig reduktion är dock oöverstigliga. Däremot är kostnaderna för en
nära 95-procentig reduktion både överkomliga och rimliga. Värdet av en så
långt gående rening kan ej överskattas.
Vad får vi offra i kronor och ören? –
vilket är det språk som alla förstår.
Svenska Teknologföreningens experter
har beräknat driftkostnaderna till 14-
15 kronor per person och år för denna reduktion. Ett hushåll med fyra personer
får alltså betala ca 60 kronor mera om
året för att bevara Mälaren som naturtillgång och hejda dess utveckling till
träsk. Är det oöverstigligt? Kostnaden
motsvarar per år l 0-12 cigarettpaket,
75 mils bensinkostnad för bilen eller
knappt två liter brännvin med de nya
pnserna.
Vi har ett vattenproblem. Vi löper risk
att förvärra det- inte därför att vi saknar kunskap om hur det skall undvikas,
utan på grund av ovilja till nödvändiga
uppoffringar och brist på politisk förmåga att i tid utnyttja den tekniska kunskap, som skulle hjälpa oss att begränsa
problemets räckvidd.
Någon har sagt, att inskriptionen på
gravstenen över vår epok kanske blir: De
hade inte råd att överleva. Det vore tillräckligt sorgligt om den kommer att lyda: De hade råd med brännvin men inte
med Mälarvatten!
Gustaf Delin
VattDet i Rhen är nästan det smutsigaste
som finns. Man dricker trots detta Rhenvatten i hundratusentals tyska hem. Den
smörja, som flyter fram i floden, omvandlas genom tillsats av kemikalier till
fullt drickb~rt vatten.
Mälaren är än så länge renare än Rhen,
men föroreningen av sjön tilltar. Xn sedan, säger man kanske, gör som tyskarna
gör med Rhenvattnet!
Så enkelt är det inte. Om man betraktar vatten enbart som något, som skall
drickas, som skall användas i industrier
och hushåll, kan det möjligen ställa sig
mindre kostsamt att rena vid intagen i
stället för vid utsläppen. Men om ekvationen formuleras så, är det fara värt att
några väsentliga led lämnas utanför och
uträkningen blir fel.
Råder det inte i grund och botten en
stark korrelation mellan vattenkvalitet
och mänsklig tillfredsställelse? För att uttrycka det rättframt och litet naivt: Blir
inte människor lyckligare om de får tillgång till Vätter-vatten, där detta ännu är
sig likt, för rekreation än om det som
bjuds är vatten från Galten och Ekoln?
Betyder inte vattnets klarhet, friskhet
och doft något för mänskligt välbefinnande?
Förvisso. Kanske det är möjligt att
övertyga människorna om att det kostar
uppoffringar att i det industraliserade
samhället vidmakthålla och förbättra
vattentillgångarna. Kanske är det t.o.m.
möjligt att övertala dem till att göra
dessa uppoffringar.
Vilka uppoffringar är det fråga om?
Först och främst gäller det att offra den
rådande vanföreställningen, att avfallsbehandling egentligen inte skall kosta nå-
got. Och ersätta den vanföreställningen
med insikten om att kostnaden är det pris
man måste betala för det moderna materiella ”överflödssamhällets” välsignelser.
För det andra måste vi offra den kortsiktsinställning, som är utmärkande för
de flesta av oss. ”Efter oss syndafloden”.
Det är nödvändigt att ersätta den inställningen med ett långsiktsmedvetande, som
omspänner kommande generationers
möjligheter till tillfredsställelse.
Konkret innebär detta bl.a. något så
elementärt som att förse samhällen med
effektiva reningsverk. Det vi kallar
”höggradiga” reningsverk är inte effektiva – om någon trodde det. Efter s.k.
höggradig rening är synlig smuts borta
men stora mängder närsalter finns kvar.
Närsalterna gödslar vattnet till döds. För
effektiv rening krävs närsaltreduktion.
För närvarande är närsalttransporten
till Mälaren fem gånger större när det
gäller fosfor och tre gånger större för
kväve än under tidigare skeden i Mälarens historia. Detta innebär bl.a. att den
nuvarande årliga ackumulationen av fosfor är tre till fyra gånger större än den
tidigare årliga tillförseln. En närsaltreduktion i de kommunala och industriella
avloppsvattnen är således ofrånkomlig.
Enbart städer och industrier i Mälarens
omedelbara närhet – stockholmsregionen undantagen – svarar för omkring
60 °/o av den totala transporten av växtgödande fosfor och kväve till sjön.
r
Tekniskt är det inte svårt att åstadkomma effektivt närsaltreduktion. Det
går att ta bort 100 °/o. Kostnaderna för
l 00-procentig reduktion är dock oöverstigliga. Däremot är kostnaderna för en
nära 95-procentig reduktion både överkomliga och rimliga. Värdet av en så
långt gående rening kan ej överskattas.
Vad får vi offra i kronor och ören? –
vilket är det språk som alla förstår.
Svenska Teknologföreningens experter
har beräknat driftkostnaderna till 14-
15 kronor per person och år för denna reduktion. Ett hushåll med fyra personer
får alltså betala ca 60 kronor mera om
året för att bevara Mälaren som naturtillgång och hejda dess utveckling till
träsk. Är det oöverstigligt? Kostnaden
motsvarar per år l 0-12 cigarettpaket,
75 mils bensinkostnad för bilen eller
knappt två liter brännvin med de nya
pnserna.
Vi har ett vattenproblem. Vi löper risk
att förvärra det- inte därför att vi saknar kunskap om hur det skall undvikas,
utan på grund av ovilja till nödvändiga
uppoffringar och brist på politisk förmåga att i tid utnyttja den tekniska kunskap, som skulle hjälpa oss att begränsa
problemets räckvidd.
Någon har sagt, att inskriptionen på
gravstenen över vår epok kanske blir: De
hade inte råd att överleva. Det vore tillräckligt sorgligt om den kommer att lyda: De hade råd med brännvin men inte
med Mälarvatten!
Gustaf Delin