Tribunalens eftermäle
1967
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
– – ——–’-
236
TRIBUNALENs EFTERMÄLE
Den russeliska tribunalen har
avslutat sina förhandlingar i Stockholm. statsministern hade i telegram till arrangörerna meddelat,
att den inte var välkommen hos oss.
Hans ord kom att gälla för ingenting. Det svenska namnet är nu förenat med också detta spektakel.
Vad var orsaken?
Den första var den ovanliga
fräckheten – något annat ord kan
knappast användas – hos de för
tribunalen ansvariga att trots statsministerns avböjande låta arrangera tillställningen här. En annan,
nära förbunden med den förstnämnda, var det förhållandet, att
vissa socialdemokrater med riksdagsman Stellan Arvidsson i spetsen brast i lojalitet mot sin partiledare och tydligen kunde göra detta
ostraffat. En ytterligare orsak var
vissa myndigheters flathet: utlänningskommissionens majoritet, som
kunnat stoppa viseringarna för ett
antal icke önskvärda »vittnen», gav
sådana, förmodligen för att undgå
kritik från Aftonbladet och från
Sveriges Radio. Men det yttersta
skälet var naturligtvis regeringens,
och särskilt regeringschefens svaghet.
Hr Erlander började alltså med
att i bestämda ordalag säga ifrån
att tribunalen inte var önskad här.
Sedan blev han osäker i sina uttalanden. Enligt ett påstående i en
ansedd utländsk tidning skulle
inom regeringen statsråden Palme,
Wickman och Alva Myrdal ha på-
verkat statsministern så att han
ändrat uppfattning. Uppgiften har
inte dementerats och förefaller trovärdig. Att dessa personer låter sin
hållning bestämmas av den yttersta
vänsterns intressen torde därmed
på nytt vara demonstrerat, om nu
någon sådan demonstration kan anses behövlig. slutligen, under inflytande av en allmän opinion, svängde statsministern på nytt och tvingades att som ordförande i utrikesnämnden offentligt och tillsarnmans med de borgerliga partierna
falla tillbaka på sin första ståndpunkt. Till råga på allt fick han
sedan uppleva att han, just Tage
Erlander, samtidigt med hr Geijer
blev utbuad på första maj, på den
stora socialdemokratiska samlingsdagen. En större smälek kunde
knappast ha drabbat honom. Till
den offentliga tragedien kom den
personliga. Var stod alla »socialdemokratiska kulturarbetare», som
han omhuldat på Harpsund, om
inte på protestlistor mot honom
själv? Vem ledde den skränande
talkören på stadion, om inte sonen
till ett av hans nuvarande och ett
av hans f. d. statsråd?
Ibland undrar man om regeringen alls existerar som ett beslutande
organ i viktiga politiska frågor eller om varje statsråd för sig tar
ställning i öster och väster; mest i
öster i så fall. Tribunalens uppträ-
dande i Sverige var en utrikespolitisk angelägenhet av betydelse. Utrikesminister Nilsson förefaller inte ha gjort något sitt inflytande
gällande i fråga om den, och kanske
var han aldrig tillfrågad om sin
mening. Man kände hans allmänna
inställning, sedan han för att hävda
sin position inför Stockholms arbetarkommun blandat ihop sina egna
och svenska intressen och lovat att
dra tillbaka Sveriges ambassadör i
Saigon. Inte ens tjänstemännen i
UD lär ha varit underrättade om
detta beslut. De kunde annars ha
varnat honom och sagt att därmed
upphörde varje möjlighet för Sverige att verka för fredens sak i Vietnamkriget. Sedan vi genom en meningslös demonstration valt sida,
kan vi ju inte samtidigt påstå att vi
talar som neutrala.
Men hr Nilsson kanske menar
att frågan om tribunalens uppträ-
dande i Sverige är inrikespolitisk
och inte har med utrikespolitik att
skaffa. I så fall misstar han sig
mycket. Reaktionen mot vad som
bedöms som regeringens flathet,
oförklarlig för utländska bedöma- 237
re, och därmed mot allt svenskt
har varit större och mer djupgående än vad den svenska allmänheten
tror. »Till skam och skada» skulle
man kunna sätta som rubrik över
vad som hänt. Washington Post hade en ledare som den kallade Sveriges skam, och den har blivit vidsträckt citerad. Om skadeverkningarna för svensk export och om köpmotståndet mot svenska varor kan
i dagarna många affärsmän berätta. I England, där man ändå är
ganska tränad när det gäller politiska demonstrationer, ställs den
svenska besökaren inför frågor om
allvaret i svensk neutralitetspolitik. I Geneve har man på kompetent håll med en viss ängslan undrat, om Sverige också i fortsättningen skall sända fru Myrdal att
förhandla i nedrustningsfrågor eller om man kan vänta sig att hon
byts mot en person som inte i förväg är komprometterad.
Officiellt svaras på alla utländska frågor, att Sverige med sin djupt
demokratiska tradition måste hävda rätten till mötesfrihet och till
det fria ordet. Detta är rena svepskälen. Mötesfriheten för svenska
medborgare är en rätt som ingen
ifrågasätter – utom möjligen de
nya radikala fridstörarna av offentliga möten. Men frihet bör ingalunda föreligga för vilken utländsk
organisation som helst att här i
skydd av det svenska namnet starta möten och kampanjer för allehanda ändamål som strider mot
vårt lands intressen. Förr bevilja- 238
des utlänningar uppehållstillstånd
i Sverige under den förutsättningen
att de här ej bedrev politisk verksamhet riktad mot annat land. Detta var kanske, sett ur svensk synpunkt, inte en alldeles tyrannisk regel. För utlandet ter sig i varje fall
varje annan regel än en sådan som
fullständigt orimlig. Den kan naturligtvis tillämpas mer eller mindre strikt, men det är oförsvarligt att
som nu skett med den russeliska
tribunalen låta en utländsk kamporganisation med hjälp av ett antal
omdömeslösa svenskar bruka Sverige som plattform för att härifrån
kritisera och förolämpa ett annat
land och dess statsöverhuvud.
Enskilt måste svaret på kritiska
frågor bli, att handläggningen av
tribunalens framträdande i Sverige
är typisk för en trött regeringschef
i spetsen för en regering i upplösning.
–
H~~~t~ föt~R j~~ tlt”A~~L\Nu~~~~
nw~Wt oc” ~t M~t ~lbiG~!
” /
~
,.
Russeltribunalen
236
TRIBUNALENs EFTERMÄLE
Den russeliska tribunalen har
avslutat sina förhandlingar i Stockholm. statsministern hade i telegram till arrangörerna meddelat,
att den inte var välkommen hos oss.
Hans ord kom att gälla för ingenting. Det svenska namnet är nu förenat med också detta spektakel.
Vad var orsaken?
Den första var den ovanliga
fräckheten – något annat ord kan
knappast användas – hos de för
tribunalen ansvariga att trots statsministerns avböjande låta arrangera tillställningen här. En annan,
nära förbunden med den förstnämnda, var det förhållandet, att
vissa socialdemokrater med riksdagsman Stellan Arvidsson i spetsen brast i lojalitet mot sin partiledare och tydligen kunde göra detta
ostraffat. En ytterligare orsak var
vissa myndigheters flathet: utlänningskommissionens majoritet, som
kunnat stoppa viseringarna för ett
antal icke önskvärda »vittnen», gav
sådana, förmodligen för att undgå
kritik från Aftonbladet och från
Sveriges Radio. Men det yttersta
skälet var naturligtvis regeringens,
och särskilt regeringschefens svaghet.
Hr Erlander började alltså med
att i bestämda ordalag säga ifrån
att tribunalen inte var önskad här.
Sedan blev han osäker i sina uttalanden. Enligt ett påstående i en
ansedd utländsk tidning skulle
inom regeringen statsråden Palme,
Wickman och Alva Myrdal ha på-
verkat statsministern så att han
ändrat uppfattning. Uppgiften har
inte dementerats och förefaller trovärdig. Att dessa personer låter sin
hållning bestämmas av den yttersta
vänsterns intressen torde därmed
på nytt vara demonstrerat, om nu
någon sådan demonstration kan anses behövlig. slutligen, under inflytande av en allmän opinion, svängde statsministern på nytt och tvingades att som ordförande i utrikesnämnden offentligt och tillsarnmans med de borgerliga partierna
falla tillbaka på sin första ståndpunkt. Till råga på allt fick han
sedan uppleva att han, just Tage
Erlander, samtidigt med hr Geijer
blev utbuad på första maj, på den
stora socialdemokratiska samlingsdagen. En större smälek kunde
knappast ha drabbat honom. Till
den offentliga tragedien kom den
personliga. Var stod alla »socialdemokratiska kulturarbetare», som
han omhuldat på Harpsund, om
inte på protestlistor mot honom
själv? Vem ledde den skränande
talkören på stadion, om inte sonen
till ett av hans nuvarande och ett
av hans f. d. statsråd?
Ibland undrar man om regeringen alls existerar som ett beslutande
organ i viktiga politiska frågor eller om varje statsråd för sig tar
ställning i öster och väster; mest i
öster i så fall. Tribunalens uppträ-
dande i Sverige var en utrikespolitisk angelägenhet av betydelse. Utrikesminister Nilsson förefaller inte ha gjort något sitt inflytande
gällande i fråga om den, och kanske
var han aldrig tillfrågad om sin
mening. Man kände hans allmänna
inställning, sedan han för att hävda
sin position inför Stockholms arbetarkommun blandat ihop sina egna
och svenska intressen och lovat att
dra tillbaka Sveriges ambassadör i
Saigon. Inte ens tjänstemännen i
UD lär ha varit underrättade om
detta beslut. De kunde annars ha
varnat honom och sagt att därmed
upphörde varje möjlighet för Sverige att verka för fredens sak i Vietnamkriget. Sedan vi genom en meningslös demonstration valt sida,
kan vi ju inte samtidigt påstå att vi
talar som neutrala.
Men hr Nilsson kanske menar
att frågan om tribunalens uppträ-
dande i Sverige är inrikespolitisk
och inte har med utrikespolitik att
skaffa. I så fall misstar han sig
mycket. Reaktionen mot vad som
bedöms som regeringens flathet,
oförklarlig för utländska bedöma- 237
re, och därmed mot allt svenskt
har varit större och mer djupgående än vad den svenska allmänheten
tror. »Till skam och skada» skulle
man kunna sätta som rubrik över
vad som hänt. Washington Post hade en ledare som den kallade Sveriges skam, och den har blivit vidsträckt citerad. Om skadeverkningarna för svensk export och om köpmotståndet mot svenska varor kan
i dagarna många affärsmän berätta. I England, där man ändå är
ganska tränad när det gäller politiska demonstrationer, ställs den
svenska besökaren inför frågor om
allvaret i svensk neutralitetspolitik. I Geneve har man på kompetent håll med en viss ängslan undrat, om Sverige också i fortsättningen skall sända fru Myrdal att
förhandla i nedrustningsfrågor eller om man kan vänta sig att hon
byts mot en person som inte i förväg är komprometterad.
Officiellt svaras på alla utländska frågor, att Sverige med sin djupt
demokratiska tradition måste hävda rätten till mötesfrihet och till
det fria ordet. Detta är rena svepskälen. Mötesfriheten för svenska
medborgare är en rätt som ingen
ifrågasätter – utom möjligen de
nya radikala fridstörarna av offentliga möten. Men frihet bör ingalunda föreligga för vilken utländsk
organisation som helst att här i
skydd av det svenska namnet starta möten och kampanjer för allehanda ändamål som strider mot
vårt lands intressen. Förr bevilja- 238
des utlänningar uppehållstillstånd
i Sverige under den förutsättningen
att de här ej bedrev politisk verksamhet riktad mot annat land. Detta var kanske, sett ur svensk synpunkt, inte en alldeles tyrannisk regel. För utlandet ter sig i varje fall
varje annan regel än en sådan som
fullständigt orimlig. Den kan naturligtvis tillämpas mer eller mindre strikt, men det är oförsvarligt att
som nu skett med den russeliska
tribunalen låta en utländsk kamporganisation med hjälp av ett antal
omdömeslösa svenskar bruka Sverige som plattform för att härifrån
kritisera och förolämpa ett annat
land och dess statsöverhuvud.
Enskilt måste svaret på kritiska
frågor bli, att handläggningen av
tribunalens framträdande i Sverige
är typisk för en trött regeringschef
i spetsen för en regering i upplösning.
–
H~~~t~ föt~R j~~ tlt”A~~L\Nu~~~~
nw~Wt oc” ~t M~t ~lbiG~!
” /
~
,.
Russeltribunalen