Partier och partinamn


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

204
PARTIER OCH PARTINAMN
Av hovrättsfiskal HAKAN WINBERG
Hovrättsfiskalen jur. kand.
Håkan Winberg, 1957-59
ordförande i Konservativa
studentförbundet och f. n. vice
ordförande i Högerpartiet i
Västernorrlands län, analyserar i denna artikel partibeteckningarnas utveckling och gör
en intressant klassificering av
de namn, som nu används.
Förf. diskuterar även frågan
om högerpartiet bör byta beteckning. Winbergs slutsats
blir, att ingenting talar för
ett namnbyte.
Inom högerpartiet har man under
senare år då och då diskuterat om
partiet bör byta namn. Vid 1965
års riksstämma fick partistyrelsen
i uppdrag att låta företa en förutsättningslös utredning av partiets
namnfråga. Även inom andra partier är eller har namnfrågan ganska nyligen varit aktuell.
Varje politisk åsiktsriktning måste givetvis av rent praktiska skäl
skaffa sig en beteckning, ett namn.
I Sverige är det nödvändigt också
genom stadgandena i vallagarna.
Enligt dessa skall på valsedeln till
andrakammarval och kommunalval
ovanför namnen på de personer
som upptas på sedeln utsättas partibeteckningen, varmed avses ”partinamn eller annan beteckning i ord
för viss grupp av valmän (väljare)
eller för viss meningsriktning”. Detta är ju grunden för det system
med partival, som vi har i vårt
land.
Men det är naturligtvis så att
”beteckning i ord – – – för viss
meningsriktning” är nödvändig för
en politisk organisation i en mängd
andra avseenden än de som gäller
just själva valen. Våra mer varaktiga politiska åsiktsriktningar
har ställning av ideella föreningar
och sådana kan inte gärna verka
utan benämningar. Även om vi i
vårt land saknar lagbestämmelser
om ideella föreningar anses det att
en förening för att kunna få rättskapacitet måste ha stadgar, som
ger möjlighet att individualisera
föreningen. Ett politiskt parti behöver redan av detta skäl något
slags namn oavsett om partiets rent
formella föreningsbildning sker
centralt för hela landet, regionalt
för distrikt, lokalt för kommun eller – vilket väl är vanligast – på
alla dessa plan.
En politisk organisation behöver
dock måhända mer än de flesta organisationer ett namn som för folk
i allmänhet skall vara en samlande beteckning för den åsiktsriktning organisationen företräder och
för den samhällsuppfattning som
förenar dess medlemmar och anhängare.
Den klassiska uppdelningen av
politiska riktningar i höger och
vänster har som bekant skett under franska revolutionen, då anhängarna till den bestående ordningen tog plats till höger och revolutionens män till vänster i nationalförsamlingen. Kombinationen
konservativ och höger, å ena sidan,
samt radikal och vänster, å andra,
följde av detta. Det dröjde sedan
inte länge förrän begreppet center
kom att användas för politiska riktningar, som stod mellan högern och
vänstern.
Efter 1866 års representationsreform följde åtskilliga politiska
gruppbildningar i den svenska riksdagen. Det är dock först i och med
att valorganisationerna eller rikspartierna kommer till omkring år
1000 som även riksdagspartierna
blir mer fasta.
205
Klassisk höger-vänsterbenämning
Vad har då partierna i vårt land
använt för benämningar under
1900-talet? I hur hög grad har den
klassiska höger-vänsterbenämningen begagnats?
En skiss rörande de fem största
i riksdagen nu verkande partierna
visar i stora drag följande. Det bör
dock anmärkas att jag inte alltid
tagit fram den formellt korrekta
beteckningen, ”firmanamnet”, utan
i stället mer sett till den reella beteckning, som partierna använt.
Det 1866 i andra kammaren bildade lantmannapartiets medlemmar skulle väl enligt franskt mönster ha suttit till höger i riksdagen.
Likaså de som tillhörde nationella
framstegspartiet, vilket parti 1912
sammanslogs med lantmannapartiet till lantmanna- och borgarpartiet Samma år skedde en sammanslagning mellan de i första kammaren verkande förenade högerpartiet och moderata partiet till
första kammarens nationella parti.
Dessa i riksdagen verkande partier
hade då redan fått sin valorganisation, allmänna valmansförbundet
(1904). Först 1935 sammanslogs
första kammarens nationella parti
och andra kammarens tantmannaoch borgarparti till riksdagshögern.
År 1938 bytte allmänna valmansförbundet namn till högern (hö-
gerns riksorganisation) och från
1952 har som partibeteckning använts högerpartiet.
Den politiska vänstern kan i Sverige liksom utomlands uppdelas i
206
socialistiska grupper och borgerliga vänstergrupper. Den socialistiska riktningen fick sin val- och
kamporganisation när socialdemokratiska arbetarepartiet bildades
1889. De av partiet i riksdagen invalda representanterna är organiserade i socialdemokratiska riksdagsgruppen. År 1917 bröt sig en
grupp ur det socialdemokratiska
partiet och bildade socialdemokratiska vänsterpartiet. Detta parti
splittrades efter några år, varvid
kommunistiska partiet bildades.
Före sekelskiftet verkade för den
borgerliga vänstern ett riksdagsparti under namnet (radikala)
folkpartiet som kom att ingå i det
1900 bildade liberala samlingspartiet. Valorganisation blev frisinnade landsföreningen. Liberala samlingspartiet splittrades 1923 i liberala riksdagspartiet och frisinnade
folkpartiet. Frisinnade landsföreningen blev härefter riksorganisation för det sistnämnda riksdagspartiet medan liberala riksdagspartiets riksorganisation blev Sveriges
liberala parti. De liberala och frisinnade riks- och riksdagspartierna förenades 1934 i folkpartiet.
En politisk riktning, som inte
haft någon alltför fast förankring
utefter den klassiska höger-vänsterlinjen utgör de rörelser, som under
namnet bondeförbundet bildades
1914 och under namnet jordbrukarnas riksförbund 1915. De båda
sammanslogs 1921 under det förstnämnda namnet. Bondeförbundets
namn ändrades därefter 1943 till
landsbygdspartiet bondeförbundetr
1957 till centerpartiet bondeförbundet och 1958 till endast centerpartiet.
Många namn
Denna översikt visar att ganska .
många namn använts av partierna
under 1900-talet. Man kan skönja .
en stabilisering i namnutveckling- ’
en från mitten av 1930-talet. Socialdemokraterna har dock behållit sitt namn alltsedan partiets tillkomst och det kommunistiska
namnet har begagnats i stort sett
från utbrytningen ur socialdemokratin – låt vara att namnet stundom försetts med något tillägg för
att utmärka vissa sektioner eller
riktningar. Benämningen folkpartiet i sin nuvarande form har tillkommit vid sammanslagning av
två andra partier, vilkas namn i
sin tur uppkommit vid delning av
det tidigare verkande liberala sam-:
lingspartiet. Centerpartiet och hö-’
gerpartiet är de partier, som ha:
företagit egentliga namnbyten ut
att partisammanslagningar eller..
partidelningar ägt rum. Ända från’
1904 och till 1938 använde sig den
konservativa partiorganisationen J
av namnet allmänna valmansför-~
bundet och det är alltså först un- ’
der slutet av 1930-talet, som den
officiellt betecknar sig som en organisation, där benämningen höger
ingår. Sedan 1950-talet kan högerbenämningen sägas ha accentuerats genom det alltmer konsekvent
använda namnet högerpartiet.

Vad använder motsvarande partier utomlands för benämningar?
För att en jämförelse skall bli nå-
gorlunda möjlig får den begränsas
till de nordiska länderna.
Om vi åter börjar från höger
finner vi att man i Norge har motsvarande benämning som i Sverige
(”Höyre”) medan de övriga ländernas motsvarighet till det svenska högerpartiet har andra namn,
i Danmark konservativa folkpartiet, i Finland samlingspartiet och
i Island självständighetspartiet.
Det norska partiet venstre får
anses motsvara folkpartiet i Sverige medan den danska motsvarigheten möjligen kan anses vara radikala venstre. Finland har två partier med benämningen folkpartiet
nämligen det liberala och det
svenska.
Centerpartiets broderpartier i
Norge och Finland har i sin namnfråga haft en likartad utveckling
som det svenska centerpartiet. Både
det norska och det finska partiet
~heter nu centerpartiet men hade tidigare andra namn, bondepartiet
i Norge och agrarpartiet i Finland.
Motsvarigheten i Danmark är väl
närmast venstre men jämförelsen
får inte hårddras liksom inte hel·ler jämförelsen med framstegspartiet i Island.
För de socialdemokratiska partierna blir jämförelsen enkel då
·samma benämning används i hela
iNorden. Det bör kanske anmärkas
·:att socialdemokraterna i Norge sy- :nes använda benämningen arbetar- 207
partiet mer än vad deras meningsfränder i Sverige gör.
Vad gäller de kommunistiska
partierna slutligen har man inom
det finska partiet sedan 1940-talet
kallat sig folkdemokrater medan
den kommunistiska benämningen
funnits i de övriga länderna. I både
Danmark och Norge har ju dock
på senare år uppstått partier med
namnet socialistiska folkpartiet,
som väl reellt om än icke formellt
har övertagit de kommunistiska
partiernas roll.
Klassificering av partinamn
Den ursprungligen skedda politiska uppdelningen i höger-vänster och det något senare uppkomna mellanläget center tycks stå sig
ganska bra inte bara som allmänna benämningar på politiska åsikter och grupperingar utan även i
själva partinamnen. Vi har här hö-
gernamnet (Sv, No), centernamnet
(Sv, No, Fi) och vänsternamnet
(No, Da). Det är intressant att notera att samtliga tre centerpartier
i Norden har antagit sina namn under senare år och att de tidigare
haft namn där orden bonde eller
agrar ingått. I den här gruppen av
partier, vilka har namn som jag
skulle vilja kalla etikettsnamn, ingår också det framtida eventuella
parti, som skulle kunna heta mittenpartiet liksom några namn som
har ifrågasatts för kommunisterna
i Sverige om ett namnbyte skulle
ske nämligen den nya vänstern,
vänsterpartiet eller något liknande.
208
Uttrycket etikettsnamn kan motiveras av att alla dessa partier genom sitt namn sätter etikett på var
någonstans utefter den klassiska
höger-vänsterlinjen de befinner sig
eller i vart fall anser att de befinner sig.
En del andra partinamn skulle
kunna sammanfattas under begreppet klassnamn. Här finns namn
som arbetarpartiet, bondeförbundet och agrarpartiet liksom det sedan länge försvunna namnet lantmanna- och borgarpartiet. Det är
en typ av namn som tydligen inte
längre är särskilt gångbar, eftersom det väl bara är det förstnämnda namnet, som alltjämt används.
Men inte ens arbetarpartierna vänder sig längre endast till folkgrupper, som har brukat betecknats
som arbetare.
En tredje grupp av partinamn
kan betecknas som idenamn, dvs.
namn i vilka ingår något – i regel ett attribut – som anger partiets ideologi. Exempel på den gruppen är namn som liberala partiet,
frisinnade partiet och kommunistiska partiet samt också ett namn
som socialdemokraterna. Andra
tänkbara namn inom gruppen är
sådana där attributet radikal, kristlig, socialistisk, konservativ, ja
t. o. m. demokratisk skulle kunna
ingå. Vår senaste partibildning,
kristen-demokratisk samling, har
rent av en kombination av dessa
attribut.
Slutligen finns det några partinamn som jag skulle vilja kalla
de intetsägande namnen. Benämningen är inte på något sätt avsedd
att fattas som nedsättande. Hit hör
partinamn, av vilka partiets inriktning icke framgår. Exempel
härpå är namn som folkpartiet, allmänna valmansförbundet och samlingspartiet. Ett namn som framstegspartiet får väl också närmast
anses höra till denna grupp. Om
något parti i framtiden skulle vilja
kalla sig medborgarpartiet eller frihetspartiet torde sådana namn också böra räknas in i den här gruppen.
Namnutvecklingen inom de politiska partierna kommer säkert att
fortsätta. Som inledningsvis antytts har högerpartiet frågan om
ett namnbyte under utredning. Vi
vet också att man inom det kommunistiska partiet har aktualiserat namnfrågan. Om strävandena
till borgerlig samverkan kan resultera i att några av de borgerliga
partierna eller samtliga sammanslås blir en av de inte minst viktiga frågorna att hitta ett namn till
det nya partiet.
Utredning i högerpartiet
För högerpartiets del är önskemå-
let från åtskilliga medlemmars sida
att komma från ett namn som anger var på höger-vänsterlinjen partiet står, att slippa vad jag kallar
etikettsnamngruppen. I de motioner som föranledde 1965 års riksstämmas beslut om utredning i
namnfrågan anfördes bland annat
att högerpartiets politik nu är en
helt annan än 20- och 30-talets politik och att många människor sätter likhetstecken mellan dåliga tider och högerpolitik liksom mellan
ordet högerman och reaktionär. Det
anfördes också att begreppet hö-
ger i vissa sammansättningar för
tanken till olika ytterlighetselement. Några motionärer gjorde gällande att ett namnbyte borde ske
för att markera att partiet inte är
ett klassparti för de rika, att det
inte längre är 30-talets ”bolagshö-
ger” utan att i stället de människor som arbetar inom partiet har
en ärlig vilja att förbättra samhället för alla medborgare. Motionä-
rerna nämnde ett flertal namn som
tänkbara nya namn bland andra
medborgarpartiet, framstegspartiet
och samlingspartiet. Av de som yttrade sig i namnfrågan vid 1965 års
riksstämma föreföll flertalet vara
positivt inställda till ett namnbyte.
Det starkaste argumentet för ett
namnbyte får väl anses vara de
felaktiga föreställningar om partiets politik, som kan följa av hö-
gernamnet och som de politiska
motståndarna ofta gör sitt bästa
att bygga under. Men om nu namnet höger är av negativt värde för
partiet – vilket kan vara tveksamt
-och partiet därför byter namn,
kan man då räkna med att begreppet höger inte längre kommer
att användas i samband med partiets politik? Knappast, därför att
partiet med det nya namnet kommer i alla fall – i vart fall så
länge det inte ingår i ett enda bor- 209
gerligt parti – att vara ett högerparti på den klassiska höger-vänsterlinjen. I den politiska debatten,
som ofta har behov av förenklingar, kommer säkerligen uttryck som
högern eller de konservativa att
användas även efter ett namnbyte
för att av olika skäl undvika att
vid varje tillfälle upprepa partinamnet. Skulle det bli så att begreppet höger ändå används, förlorar argumentationen om fördelen av ett ”icke-höger” namn åtskilligt av sin tyngd. Man bör väl
dessutom hålla i minnet att den
negativa innebörd, som högernamnet enligt åtskilligas mening fått,
har uppstått till följd av en politik, som partiet i stort sett fört
under en tid då ordet höger inte
alls ingått i partiets namn men
partiet likväl i den politiska debatten framstått under begreppet
högern.
Onödigt med namnbyte
Man kan naturligtvis säga att om
högerpartiet nu byter namn kommer högerbegreppet så småningom
att om inte försvinna så dock bli
mindre använt. Till stöd för ett
sådant påstående kan hävdas att
ingen människa idag kallar centerpartiet för bondeförbundet trots
att det inte ens har gått 10 år sedan det namnbytet skedde. Men
jag tror det finns risk att man kan
låta lura sig av detta. Som ovan
nämnts kommer det nog alltid att
i debatten finnas behov av att nå-
got så när kunna sortera in par- 210
tierna på höger-vänsterlinjen. Den
sorteringen kommer nog att ske
oftare när några av partierna har
namn utefter höger-vänsterlinjen
än om inga har det. Tendensen synes för flera av partierna vara en
ökad användning av den namntypen. Centerpartiet har relativt nyligen gått över till ett sådant namn.
Centerpartiet och folkpartiet samverkar under benämningen mittenpartierna, vilken benämning också
måste anses tillhöra höger-vänsterlinjen. Det synes också troligt att
ordet vänster kommer att ingå i
det kommunistiska partiets nya
namn.
Det finns sålunda anledning anta
att högerbeteckningen kommer att
användas mycket ofta i den politiska debatten även om högerpartiet får ett annat namn. Med den
pågående s. k. vänstervridningen på
olika områden i samhället kan det
för övrigt finnas behov av en samhällsåskådning som redan i sitt
namn klart antyder avståndstagande från sådana företeelser som döljer sig bakom olika vänsterbeteckningar.
Skulle det finnas väljare, som
gillar högerpartiets politik men ·
som stöts bort av namnet, kommer
dessa säkerligen ändå inte att kun- ·
na förlika sig med ett parti som ,
i den allmänna debatten likväl ofta
betecknas som högern utan att ordet höger finns i namnet. Det är
dock sannolikt inte många väljare
som endast ser till ett partis namn.
Innehållet i ett partis politik är sä-
kerligen betydligt viktigare än partiets namn när väljaren tar ställning.
OM gymnasielärarnas kompetens
Släppes kontakten mellan skolan och vetenskapen, då blir det i längden omöjligt att hålla nivån uppe vid våra gymnasier. Att höja kraven på gymnasieundervisningen och i samma ögonblick sänka kraven på gymnasielärarnas kompetens är ju fullständigt upp- och nedvända världen.
Svensk Tidskrift 1927