Religionsfrihetslagen efter 15 år

~~~~~~-~-~~~-…….-
196
RELIGIONSFRIHETSLAGEN EFTER 15 ÅR
I sitt arbete ”En fri kyrka”
har rektor Gunnar Hillerdal
och lektor Erik Petren tillsammans framlagt ett förslag om
kyrkans ”skiljande” från staten. Professor Gustaf Wingren
tar i denna artikel till analys upp uttrycken ”skilja” respeklive ”skilsmässa”, och
drar i detta sammanhang in
en granskning av frikyrkorna
i Sverige under perioden 1952
~1967, dvs. de 15 år, då nuvarande religionsfrihetslag har
varit i kraft. Professor Wingrens artikel är grundvalen
för hans föredrag i radio nyligen, ett föredrag som har
väckt både intresse och debatt.
Av professor GUSTAF WINGREN
Den l januari 1952 trädde religionsfrihetslagen i kraft och den
har alltså nu fungerat i 15 år. Det
är på sin plats med en tillbakablick på denna lags verkningar, i
synnerhet som vi närmar oss ett
viktigt slutskede i det nu pågående utredningsarbetet kring problemet ”kyrka~stat”. Under alla omständigheter kommer det att ganska snart bli vissa ändringar i förbindelsen mellan staten och svenska kyrkan och då är det av värde
att veta, hur ändringar i detta förhållande hittills har verkat i vårt
samhälle.
Det är ett vanligt talesätt att kyrka och stat i framtiden kan behö-
va ”skiljas”, som det heter, och när
man brukar det uttrycket, tycks
man förutsätta, att dessa två hittills har varit förenade och att
skilsmässan blir en nyhet för bägge. Men på visst sätt har kyrkan
och staten i viktiga avseenden länge
varit skilda och lagen om religionsfrihet, som trädde i kraft på nyårsdagen 1952, var en milstolpe i
”skilsmässoprocessen”. Avståndet
mellan de båda kan öka ännu mer,
givetvis, så att svenska kyrkan organisatoriskt kommer i samma läge
som de äldre svenska frikyrkosam- –
funden, t. ex. Baptistsamfundet,
Missionsförbundet och Metodistkyrkan. Men då får man komma
ihåg, att dessa äldre svenska frikyrkor- också de – fick sin ställning ändrad 1952 och för dem gick
ändringen i motsatt riktning: de
korn närmare staten, när religionsfrihetslagen trädde i kraft. Frikyrkorna upptog från 1952 ett samarbete med det världsliga svenska
samhället på sådana punkter där
dessa samfund dittills icke hade
sarnarbetat med statliga institutioner.
Denna verkan av religionsfrihetslagen för de gamla frikyrkornas del
överraskar kanske någon. Men lagens verkan är fullt naturlig och
hänger logiskt väl samman med lagens innehåll.
Den gamla lag som upphävdes i
och med att året 1951 gick till ända,
den s. k. dissenterlagen från 1873,
talade om frikyrkornas medlemmar
såsom ”främmande trosbekännare”. Varför var dessa kristna människor ur statens synpunkt ”främmande”? Svaret är enkelt: de var
främmande eftersom det i landet
fanns en annan kyrka, som inte var
”främmande”, nämligen den med
staten förenade svenska kyrkan.
Till henne skulle alla lärare i ”kristendomskunskap” i alla offentliga
skolor höra, till henne alla statsråd
jämte konungen: den svenska kyrkans lära var samhällets kristna
lära. Det är egendomligt att denna
regel gällde så länge. Eftersom den
stod i grundlagen, i regeringsfor- 197
men, kunde den inte ens upphävas
i och med årsskiftet 1951-52, när
religionsfrihetslagen kom. För att
ändra grundlag kräves två riksdagars samfällda beslut med andrakammarval emellan. Sådana val
ägde rum först 1952 på hösten och
det blev 1953 års riksdag som definitivt kunde ändra den svenska
grundlagen på denna punkt. Alla
ämbeten och tjänster i riket som
inte direkt är ämbeten i den svenska kyrkan är sedan dess fria från
krav på kyrkotillhörighet. Därigenom upphörde de gamla frikyrkornas medlemmar att vara ”främmande” trosbekännare – de blev ungefär lika ”hemma” i vårt samhälle
som lutheranerna dittills hade varit. Och konsekvenserna drogs tämligen snabbt på skolans område.
Från den l juli 1958 är skolan i
Sverige helt löst från kyrkan. Då
inrättades länsskolnämnderna, då
försvann skolärendena från domkapitlen, då upphörde biskopen att
vara eforus vid läroverken och att
yttra sig vid tillsättning av kristendomslärartjänster. Sedan dess
har frikyrkliga teologie studerande
hastigt ökat i antal vid universiteten, där professorerna och docenterna vid de teologiska falmlteterna också är obundna av samfundstillhörighet (från och med samma
tid ungefär). Siwlan i Sverige är
ett fält där det ganska tydligt visar sig, att frikyrkornas medlemmar kommer det svenska samhället närmare genom den nya reli- 198
gionsfrihetslagen och dess inverkan
på annan lagstiftning.
Frikyrklig teologiutbildning
Sedan någon tid diskuteras en elementär utbildning i teologi vid de
frikyrkliga pastorsseminarierna i
Sverige, en utbildning som eventuellt skall ge de första grundläggande delarna av den svenska akademiska teologie kandidatexamen
(och medföra viss lärarkompetens
vid statliga skolor). En sådan kurs
kan givetvis inte införas vid dessa
fria anstalter utan att man ordnat
statlig tillsyn i någon form, jämte
statsbidrag, och det är denna statliga tillsyn som nu diskuteras
(statsbidraget har formen av studiemedel till eleverna). De gamla
frikyrkaledarna från pionjärtiden,
som brukade tala om staten som
en makt, med vilken en kristen
församling under inga förhållanden
fick beblanda sig, skulle inte tro
sina öron, om de från vilan i sina
gravar stege in i nuet och finge
höra talas om statlig tillsyn av sina
gamla predikantseminarier – men
det går utmärkt att tänka sig nå-
got dylikt på basis av den religionsfrihetslag som vi fick för 15 år sedan.
Men skolan är bara ett fält. Det
finns flera. Den andliga vården vid
våra fängelser var tidigare statligt
ordnad så, att blott svenska kyrkans präster togs i bruk såsom
fängelsepastorer. Nu finns en ny organisation, enligt vilken samhället
också kan tillgodogöra sig frikyrkliga arbetsinsatser. (Fria sammanslutningar, bl. a Frälsningsatmen,
har ju sedan länge varit till stor
hjälp på detta område, fastän då
mera på sidan om det ordinarie
programmet för verksamheten.)
Vigselrätten är ett annat intressant
gebit. Enligt luthersk lära är vigselakten en civil handling, som
prästen utför i det världsliga samhällets tjänst. Vigseln medför- till
skillnad från predikan, bikt, dop
och nattvard – direkta juridiska ..1.·..
verkningar: arvsrätt för barnen ~
som föds, försörjningsplikt för ma- .:~
karna och andra sådana konsekvenser, som domstolar sen kan yttra
sig om. Det är självklart att Nya
testamentet inte har något att förtälja om apostlarnas roll vid sådana samhälleliga akter, såsom vigselförrättare – den urkristna församlingen var en utstött minoritet
både bland judar och bland hedningar och dess ledare saknade erkända roller i samhället. Att präster förrättade denna civilt fungerande vigselakt i ett skede då staten och kyrkan i Sverige var en enhet kunde visserligen te sig naturligt. Men i dag har åtskilliga fri..
kyrkliga pastorer vigselrätt. Det var
en av religionsfrihetslagens allra
första följder: bestämmelser om
vigselrätten stod redan i den ursprungliga lagtext som omedelbart
trädde i kraft på nyårsdagen 1952.
statsbidrag
Det finns andra områden där ändringarna i jämförelse med frikyr- —
kornas tidigare attityd är lika radikala och där trenden i utvecklingen är lika tydlig – nytt positivt samarbete mellan frikyrkorna
och statliga organ – men där det
direkta sammanhanget med just
ayårsdagen 1952 är en smula lö-
sare. Jag skall nämna ett par av
dessa områden. Först statsbidragen
till studiecirklar. Vi har numera en
central organisation av folkbildningsarbetet i landet, som bl. a. ger
mycket generösa bidrag till regelbundet ordnad studiecirkelverksamhet av de mest skilda slag. Frikyrkorna tar, utan tveksamhet fö-
refaller det, dessa statsbidrag i
bruk för sådan verksamhet i församlingarna, t. ex. bibelstudium,
som måste anses vara en normal
form av kristet församlingsarbete.
studiet är obundet, staten reglerar
inte innehållet i det som säges under studiecirkelns gång – lika litet som staten förmyndaraktigt försöker styra konstintresserade människors konststudier. Den friheten
är nog för frikyrkorna. Är denna
frihet garanterad kan de mycket väl
ta emot penningbidrag till sina studiecirklar, dvs. till sin vanliga verksamhet såsom en av bibelordet levande grupp av troende. Detta är,
om man ser fenomenet med de gamla, för länge sedan döda frikyrkapionjärernas ögon, mycket märkligt. De skulle inte ha kunnat drömma om en sådan kooperation mellan frikyrka och stat.
Och fenomenet inträder ungefär
under samma år då biskoparna i
199
Uppsala och Lund lämnar ifrån sig
uppgiften såsom prokansler vid
universiteten i sina hemstäder, det
sker under det alldeles nyss förflutna tidsskede nu vid vårt sekels
mitt, då svenska kyrkans i lag stadfästa ansvar för skolärenden upphör och då de teologiska fakulteternas lärostolar öppnas för andra
än medlemmar av svenska kyrkan.
Allt detta hänger samman. När
svenska kyrkans linje löper bort
från staten, söker sig frikyrkornas
linje in mot staten. Två linjer som
konvergerar möts förr eller senare.
Det är detta stundande möte mellan de två linjerna som är det intressanta problemet för ”hemmaekumeniken”, alltså för det kristna enhetsarbetet mellan kyrkosamfunden i Sverige.
Därnäst punkt nr 2, som på ett
sätt är det egendomligaste av allt,
det s. k. fältprästerskapet vid den
svenska försvarsmakten. Den andliga vården vid de militära förbanden fick sin nuvarande organisation 1949, alltså två år före religionsfrihetslagens tillkomst. (På en
något lösare organisatorisk grund
ägde ett samarbete rum mellan
svenska kyrkans präster och frikornas pastorer redan under beredskapsåren på 40-talet.) Först
bör jag kanske understryka att denna nu pågående andliga tjänstgö-
ring i fält ur viss synpunkt är frivillig. Den värnpliktige pastorn eller prästen får en förfrågan, huruvida han vill fullgöra sin tjänst som
soldat eller som pastor – han in- 200
kallas till tjänstgöring i fältprästerskapet endast om han själv förklarar sig villig till den sortens arbete.
Men har han väl svarat ja, då finner han sig plötsligt placerad i Sveriges mest exklusiva statskyrka, underställd överbefälhavaren, med finansiering genom statsmedel
och samtidigt klart evangelieförkunnande, klart sakramentsförvaltande, alltså i den mening stående
under Kristi uppdrag. Denna ordning är verkligen omdiskuterad och
somliga ogillar den, men den finns
och den fungerar. Där går folkkyrkans och frikyrkornas prästvigda
tjänare omkring i samma organisation med samma uniform och
med samma handbok – alltså med
samma gudstjänstritual – och betjänar samma församling, de värn- ·
pliktigas växlande församling. För
de folkkyrkliga lutheranerna, som i
gångna sekler har följt den svenska hären lite varstans i Europa, är
det ingen nyhet när de blir tagna
i bruk av staten. Nyheten från 1900-
talets mitt är för dem något helt
annat: att göra denna tjänst med
frikyrkopastorer som kolleger. Och
för dessa senare är nyheten direkt
omvälvande: de betalas av staten
för att de förkunnar evangelium
och de förkunnar ordet inför en församling som ur frikyrklig synpunkt inte alls är ”församling” i
kristen mening. Gruppen av värnpliktiga är ju inte uppbyggd på fri
anslutning efter personlig omvändelse.
Frikyrkorna alltmer folkkyrkliga
Och därmed rör vi vid kärnan, vid
den innersta nerven i den pågående processen. Efter religionsfrihetslagens tillkomst blir de gamla frikyrkornas pastorala verksamhet
alltmer tagen i bruk inom det
världsliga samhällets människovård. Därigenom blir dessa fria
samfund mer och mer folkkyrkliga,
de får i allt större utsträckning ansvar för människor utanför de medlemskadrer som står förtecknade i
deras egna matriklar på församlingsmedlemmar, de får ansvar för
folket i dess helhet. Därvid skall
man komma ihåg att de får och att
de villigt lägger på sig detta ansvar
utan att någonsin ha haft den folkkyrkliga målsättningen som ideal i
sina hjärtan. Frikyrkornas ursprungliga ideal är en sluten, avgränsad församling där religiösa
villkor för tillhörighet ställs vid inträdet. På en så beskaffad andlig
formation med ett så beskaffat
ideal för församlingsbildning kunde, trots allt, lagen om religionsfrihet, från den l januari 1952 till nu,
alltså på 15 korta år, få denna tydliga effekt i folkkyrklig riktning,
så att den ena dörren efter den andra har öppnats mellan frikyrkorna
och staten. Om vi försöker föreställa oss en fri folkkyrka i stället,
en kyrka som alltså i likhet med
den svenska kyrkan har haft betjä-
nandet av hela folket såsom ideal
och ledstjärna för allt sitt handlande sedan århundraden i detta land,
då blir vi kanske något försiktigare med bruket av sådana termer
som ”skilja” (stat och kyrka),
”skilsmässa” (mellan stat och kyrka), när det gäller att spå om framtiden på 1970-talet (eller 80-talet).
Det är mycket möjligt att en framtida fri folkkyrka kommer att uppträda mycket mera aktivt och positivt just i samhället än vad den
svenska kyrkan idag gör.
I USA och i Väst-Tyskland är
även de stora kyrkosamfunden frikyrkor men de är mycket medvetna om sitt samhällsansvar, liksom
våra svenska frikyrkor är, ett förhållande som inte minst den svenska riksdagens sammansättning i
detta nu bär vittne om. Fjärmas
den svenska folkkyrkan genom ny,
framtida lagstiftning ytterligare
från staten, så kan hennes medlemsantal i folket sjunka och samtidigt hennes aktiva, medvetet bekännande medlemmar i riksdagen
numerärt öka. Så paradoxalt går
det ofta till på detta område, det
ger både utländsk och inhemsk erfarenhet från senare tid vid handen. Det frikyrkliga inslaget i vår
riksdag är procentuellt mycket
starkare än vad antalet frikyrkliga
människor i folket är. Detsamma
gäller om flera utländska frikyrkors allmänna slagkraft inom de
stater där de ingår såsom fria kroppar. I en demokrati skänker frivillighet ofta ett överraskande mått av
handlingskraft.
Den svenska folkkyrkan är redan
nu, på basis av de lagar som idag
201
gäller, stadd i rörelse mot en sådan
frikyrklig typ av verksamhet. De
två linjerna konvergerar inte bara
så, att svenska kyrkan går bort från
staten och frikyrkorna in mot samma stat – linjerna löper samman
på ett mycket djupare sätt, i själva den andliga verksamhetstypen,
i målsättning och i idealbildning
för samfundens människovård. När
frikyrkorna, såsom vi har sett,
börjar gå in under ett folkkyrkligt
ansvar, då bygger folkkyrkan upp
verksamhetsformer som hittills har
tett sig rent frikyrkliga. Med hjälp
av kollekter och frivilliga anslag
har svenska kyrkan startat kurser
för kyrkorådsledamöter och för
kyrkofullmäktige, viss efterutbildning av sina präster helt utanför
universitetens ram, i själavård, i
konfirmandundervisning, i predikokonst – för att nu inte tala om
alla de fria aktiviteter som pågår
ute i de lokala församlingarna. Den
nya lagen om församlingsstyrelse
är så färsk att den ännu knappast
har hunnit verka ombildande på det
kyrkliga livet i landet – den trädde i kraft 1963, i somliga stycken
först 1964 – men den lagen förutsätter fria initiativ av fria människor i de lokala församlingarna. De
relativt nybildade stiftstingen och
”Svenska kyrkans centralråd” i
Stockholm (tidigare: Diakonistyrelsen) kan, rätt skötta, bli mycket effektiva organ för samordning
och ledning av ett dylikt fritt församlingsarbete.
202
Prästutbildningen
Man kan fråga sig, om icke den nuvarande bindningen av hela den
svenska prästutbildningen inom
folkkyrkan till enbart de statliga
universiteten är en rest av det äldre skede, som vi här har talat om,
skedet då de teologiska fakulteterna var kyrkans fakulteter. De nuvarande bestämmelserna om prästexamen inför domkapitlet står i en
stadga med en textstomme från
1884 (som villkor anges där teologiska universitetsexamina). Det är
väl tänkbart att kyrkan själv nu
borde sträva efter att öppna nya
vägar till sitt prästämbete, vid sidan om den gamla klassiska universitetsvägen, som givetvis förblir
värdefull även i framtiden, när andra vägar därjämte kan ha öppnats.
Lönetabellerna i akademikernas avtalsförhandlingar, som ibland kan
rymma mer av ”lagens tyranni” än
riktiga, stiftade lagar rymmer, har
än så länge verkat en smula förlamande, tycks det. Men det starka
behovet av prästerlig arbetskraft
måste så småningom komma att
häva förlamningen. Folkkyrkorna i
Europa utanför Sverige har i flera
fall för länge sedan sökt bygga ut
nya former av prästutbildning –
vid sidan om universitetsstudierna
och såsom en komplettering av
dem. Jag har intrycket att mångfald på denna punkt snarare berikar än försvagar.
En annan berikande mångfald,
som är en direkt följd av religionsfrihetslagen 1952, har möjliggjorts
genom den romersk-katolska och
grekisk-ortodoxa kyrkosamfundens
vidgade frihet och växande verksamhet i vårt land. Dessa kyrkor
är här i Sverige frikyrkor men de
är inte av principiella skäl frikyrkor – såsom de gamla svenska fria
samfunden är. På andra håll i Europa, där deras medlemmar utgör
majoriteten av medborgarna, är de
grekisk-ortodoxa och romersk-katolska samfunden folkkyrkor, ofta
i mycket nära samarbete med respektive statsledningar. Många av
oss har mött dessa kyrkor utomlands men nu får vi möta dem på
svensk mark och talande svenskt
språk. Deras närvaro här är en tillgång just ur religionsfrihetens synpunkt.
Därvid tänker jag särskiltpåbarndopet. Visserligen för~kommer dop
av barn även i våra äldre svenska
frikyrkosamfund från 1800-talet
men i regel har barndopet i dessa på
principiella skäl grundade frikyrkor
ingen egentlig betydelse för med- ’
lemskapet, för församlingstillhörigheten. Idealet är där, att en vuxen
människa efter eget beslut och efter personlig omvändelse begär sitt
inträde i församlingen. Den svenska folkkyrkan, som menar att barnet på grund av Kristi stiftelse och
befallning har hemortsrätt i kyrkan, har hamnat i en stundom steril motsats till dessa äldre frikyrkor – och emellanåt verkar det
som om det hade gått prestige i
konflikten, som om folkkyrkan
med sin barndopspraxis hade det
ytliga syftet att få så många medlemmar som möjligt. Hela läget är
annorlunda sedan vi nu i vår mitt
har fått dessa romersk-katolska och
grekisk-ortodoxa svenska frikyrkor, som är barndöpande och som
betraktar barnen såsom medlemmar i kyrkan, ja som t. o. m. ger
dem nattvarden vid späd ålder. Religionsfriheten kräver naturligtvis,
att dessa kyrkosamfund, så länge
de inte stör ”samhällets lugn”, som
det står i lagens första paragraf,
själva skall få bestämma om sitt
gudstjänstliv och om sina regler för
medlemskap. Denna frihet, som
kyrkosamfunden med rätta kan
göra anspråk på, kommer sannolikt
att sanera debatten också mellan
den svenska folkkyrkan och de äldre svenska frikyrkorna rörande
medlemskapets problem. Man kan
inte pressa vuxenanslutningens
ideal på en barndöpande kyrka
utan att i någon form göra andligt
våld på henne och beröva henne
inre frihet. Med prestige och med
hunger efter höga medlemssiffror
borde samtalen i denna fråga icke
ha något att skaffa.
Framtida lagstiftning
På det hela taget vore det en god
riktpunkt för den framtida lagstiftningen rörande religionsfriheten i
Sverige, om problemen kunde klyvas i två helt skilda grupper. Femton år är ingen hög ålder när det
gäller lagar, men att den svenska
203
religionslagstiftningen kommer att
undergå ytterligare förskjutningar
inom en nära framtid får anses givet. Det skulle verka klargörande
och för saken gagneligt, dvs. det
skulle verka frihetsbefrämjande,
om man därvid kunde låta inre frå-
gor i ett samfund vara en sak för
sig själv och överlämna regleringen
av dylika ting till varje samfunds
egna medlemmar. Dit hör allt som
har med gudstjänstliv, kyrkoordning och samfundets officiella böcker att göra. En helt annan typ av
problem rör ett visst bestämt kyrkosamfunds ställning till samhällsapparaten i riket, t. ex. frågor rö-
rande beskattningen och det allmänna skatteväsendet, rörande organisationen av begravningsplatser
och av folkbokföring. Detta är allmänna samhällsproblem och hör
riksdag och regering till, där bör
helt enkelt folkflertalets mening
gälla. Den förra gruppen av frltgor
däremot, ett samfunds inre angelägenheter, hör knappast hemma
ens i riksdag och regering – de
bör kunna avgöras av självständiga
kyrkliga organ. På basis av dessa
fria kyrkliga avgöranden vet sedan
folket beträffande varje kyrl<a i
landet: sådan är hon – så och icke
annorlunda. Därefter tillkommer
det alla röstberättigade personer i
riket att fritt besluta, vilken ställning i samhället en viss bestämd
kyrka skall ha. På det’ sättet blir
ingen rimlig frihet kränkt eller åsidosatt.