Litteratur Det tyska dilemmat

Litteratur
Fil. lic. BIRGER HAGÅRD:
Det tyska dilemmat
Trots att snart 23 ~r förflutit sedan andra
världskrigets slut har likväl det tyska problemet ännu inte fht sin lösning. Kan i dag
n~gra tecken skönjas som tyder p~ en herförening av Väst- och Osttyskland inom en
rimlig framtid? Fr~gan analyseras i en utmärkt liten skrift av Svenska Dagbladets
Bonnkorrespondent, Hans von Friesen,
”Tysklandsfr&gan – olöst och olöslig?” (Raben & Sjögren, Temaserien, 9: 45). Boken ing~r i Utrikespolitiska institutets skriftserie.
Större delen av skriften utgör en historisk
resume över Tysklands öde sedan andra
världskriget. Kanske kan det tyckas vara en
svaghet, att dessa partier dominerar och att
s~ jämförelsevis litet utrymme ägnas ~t den
aktuella situationen. Författaren kan emellertid utan större sv~righet bemöta kritik av
s~dant slag. För att rätt först~ splittringen
av dagens Tyskland är det nödvändigt att
söka sig tillbaka och analysera skeendet fr~n
och med krigsslutet. Det kan till och med i
vissa fall vara befogat att g~ ännu längre tillbaka för att f~ de nödvändiga perspektiven.
Det kan ocks~ hävdas, att för en yngre generation är Hitler endast en historisk företeelse. Självupplevelsen finns inte och kunskapen om uppkomsten av vad som i dag är
Europas väsentligaste politiska problem är i
m~nga fall obefintlig. Genom sin översk~d?-
lighet, det rappa framställningssättet och den
väldokumenterade analysen fyller von Friesens skrift ett klart behov. Den bör läsas inte
bara av studenter i ämnet statskunskap utan
av var och en som önskar insikt i de storpolitiska problemen.
Var ligger skulden för splittringen? Västtyskarna anklagar ryssarna och de östtyska
kommunisterna för att m~lmedvetet ha
framdrivit en delning av det gamla tyska riket, medan östtyskarna hävdar, att splittringen helt och Mllet har ~stadkommits av
västmakterna. B~da uppfattningarna är historiskt oriktiga, menar von Friesen. Sovjet
har ett betydande ansvar, men ryssarna, som
önskade en sovjetisering av hela Tyskland,
önskade till en början ett enhetligt Tyskland.
Frankrike däremot bedrev en m~lmedveten
avsöndringspolitik, som bl.a. syftade till
fransk kontroll över Saar, Ruhromr~det och
Rhenlandet. För att genomföra sina planer
tvingade ryssarna inom sin zon fram en sammanslagning av de kommunistiska och socialdemokratiska partierna till ett enhetsparti, SED. Ett streck i räkningen var det
sv~ra nederlag, som kommunisterna led i det
enda fria valet 1946 till Storberlins stadsfullmäktige. Utanför sovjetzonen, särskilt i Berlin, blev det p~ ett tidigt stadium angeläget
för socialdemokraterna att skaffa sig skydd
mot de kommunistiska infiltrationstendenserna.
Tv& olika folk?
Det skulle föra för l~ngt att i detta sammanhang rekapitulera de händelser under tiden
1947-49, som ledde fram till uppkomsten
av tv~ tyska stater. Det m~ räcka med att
med författaren konstatera, att delningen är
ett resultat av det kalla kriget. Shäl västmakterna som ryssarna fann det lämpligt att
förvandla sina ockupationszoner till stater.
Ursprungligen var delningen rent politisk
men fick snabbt konsekvenser ocks~ p~ andra
omr~den. I dag, understryker von Friesen, är
Ost- och Västtyskland inte bara tv~ skilda
stater utan respresenterar ocks~ helt olika
samhällssystem. Författaren finner det inte
heller alldeles osannolikt, att de h~ller p~ att
utveckla olika nationella egenskaper, ”s~ att
det en dag blir möjligt att tala om ett västtyskt och ett östtyskt folk, som endast skulle
ha det gemensamt, att de talar samma spr~k
och fram till ~r 1945 haft en gemensam historia”.
För Adenauer var det angeläget att trygga
Västtysklands delaktighet i den västerländska gemenskapen. Priset var allt sämre möjligheter att ~stadkomma en ~terförening av
Väst- och Östtyskland. Västtyskland har
Mrdnackat vägrat att erkänna Östtyskland
som en stat och betraktar sig ocks~ självt som
en fortsättning av det gamla tyska riket.
Därmed har följt att Västtyskland ocks~ p~?-
tagit sig ett direkt ansvar för vad som skedde
under nazisttiden, vilket inte minst kommit
till uttryck i de betydande skadest~nd som
utbetalats till offer för nazismen. Östtyskland herigen har förklarat sig vara den
första tyska ”fredsstaten” utan n~got ansvar
för det förg~ngna. Dessa olika st1ndpunkter
har ocks~ fht sin betydelse för förhlllandet
till omvärlden. Den s.k. Hallsteindoktrinen
innebar, att Västtyskland skulle avbryta de
diplomatiska förbindelserna med varje land
som erkände Östtyskland. s~ skedde ocks~
beträffande Jugoslavien. Sovjetunionen utgjorde ett undantag och var länge det enda
kommunistland, med vilket Bonn hade diplomatiska förbindelser. Doktrinen mildrades
emellertid i och med att Rumänien och Västtyskland 1967 beslöt upptaga diplomatiska
kontakter, vilket i sin tur föranledde Östtyskland att tillförsäkra sig garantier fr~n
andra östeuropeiska stater att de inte skulle
följa Rumäniens exempel.
Förh~llandet till de östeuropeiska staterna har för Västtysklands del komplicerats
av landets krav p~ att 1937 ~rs gränser skall
~terupprättas. Detta är, menar von Friesen,
i sak alldeles oh~llbart. Det innebär västtyska krav p~ omr~den av det nuvarande
Sovjetunionen och Polen. I praktiken är man
helt införst~dd med att 1945 ~rs gränser inte
l~ter sig ändras, men det har inte ansetts politiskt opportunt att öppet medge detta,
varigenom ocks~ förutsättningarna saknas
för en normalisering av förbindelserna mellan Västtyskland och Polen. Östtyskland
~ter har sedan 1950 formellt erkänt OderNeissegränsen. För Polen har det till följd
av sakernas tillst~nd blivit ett intresse att
Tysklands delningbestkOm inte Västtyskland är berett att erkänna 1945 ~rs gränser,
51
skulle d~ ett ~terförenat Tyskland vara det,
är en fdga som polackerna inte oberättigat
kan ställa.
Stabilt Östtyskland
Fr~n västtysk sida har ~terföreningskravet
varit liktydigt med att Östtyskland skulle
uppg~ i Västtyskland. Ett s~dant krav är
enligt von Friesen l~ngt ifr~n verkligheten.
Östtyskland har vuxit sig alltför starkt för
att detta skall kunna ske och intar nu 10:e
platsen bland världens industrinationer- en
i och för sig aktningsvärd prestation. Men
samtidigt är Väst- och Östtyskland l~ngt?-
ifr~n jämställda. Västtyskland har en befolkning p~ 54 miljoner – att jämföra med
Östtysklands 17 – och är en av världens ledande industri- och handelsnationer. Östtyskland är starkt nog att klara sig p~ egen
hand men skulle helt förlora sin identitet vid
ett uppg~ende i Västtyskland. P~ samma
g~ng blir emellertid Östtysklands krav p~ en
~terförening via en konfederation, där de
b~da staterna skulle vara jämställda, lika
orealistiskt. Den östtyska minoriteten skulle
därigenom f~ en orimligt stark maktställning. Det förefaller ocks~ omöjligt att i en
konfederation sammanföra en västeuropeisk
demokrati med en kommunistisk diktatur
eller att smälta samman västtysk privatkapitalism med östtysk statskommunism.
Om tyskarna själva finge bestämma, tvivlar inte von Friesen p~ att problemet relativt
lätt skulle lösas. Om fria, hemliga och allmänna val till en konstituerande nationalförsamling genomfördes i hela Tyskland,
skulle kommunisterna lida ett stort nederlag.
Endast en liten minoritet i Östtyskland är
kommunister, men befolkningens majoritet
har resignerat. Med Berlinupprorets öde
1953 och nedsl~endet av den ungerska revolten 195(, i minnet, inser östtyskarna att de
inte kan p~räkna hjälp fdn väster. De föredrar att göra det bästa möjliga av en sv~r
situation. Vid fria val skulle allts~ utg~ngen
52
bli just den som Västtyskland önskar och som
följaktligen den östtyska regimen motsätter
sig.
Kan inte försöken från USA och Sovjet
att mildra den internationella spänningen
öppna nya möjligheter för en återförening
av Tyskland? Nej knappast, menar von Friesen. Den östtyska regimen har stabiliserats
– låt vara genom gängse diktaturmetoder
– och för Sovjetunionen är huvudönskemå-
let i Tyskland status quo. Sovjet anser sig ha
allt att vinna på en fortsatt tysk delning. Enligt Moskvas mening är ett splittrat Tyskland
den enda garantien mot ett nytt tyskt militärt hot. Ingeting tyder i dag på att ryssarna
skulle vara beredda att ändra uppfattning.
Den östtyska regimen kalkylerar också
kallt med att ju längre Östtyskland består,
desto lättare kommer det att bli att vinna internationellt erkännande. Författaren är av
den uppfattningen, att östtyskarna har skäl
för sin åsikt. Aven om den östtyska och västtyska ungdomen har många praktiska intressen gemensamma är dock känslan för nationell samhörighet svagare än i högre åldersgrupper. Samhörighetskänslan har ävenledes
försvagats inom den äldre generationen. Delningen har accepterats som en vanesak. Men
därtill kommer, att västtyskarna med sitt
materiella välstånd blir allt mindre benägna
att gå med på de offer, som en återförening
skulle kräva. Det finns enligt von Friesen
inte längre någon aktiv folkopinion i Västtyskland till förmån för en återförening. Debatten hålls vid liv av vissa företrädare för
flyktingorganisationerna. Något exceptionellt måste inträffa för att situationen skall
förändras. Om freden består och det ekonomiska framåtskridandet fortsätter talar allt
för att status quo permanentas, blir von Friesens slutsats.
Författaren är även av den uppfattningen
att förbundskansler Kiesingers initiativ på
våren och sommaren 1967 mera innebar ”en
taktisk omsvängning än en förändrad inställning i sakfrågan”. Varken Väst- eller Östtyskland har visat några tecken på att ge efter på sina för motparten helt oacceptabla
maximalfordringar, dvs. för Östtyskland internationellt erkännande och för Västtyskland återförening under klart demokratiska
former.
Von Friesen utesluter inte tanken på att
Östtyskland med Sovjets goda vilja skulle
kunna utvecklas till något som liknar ett nytt
Österrike genom en liberalisering av regimen
och ett underlättande av det östtyska folkets
kontakter med västern. Han tror emellertid
inte mycket på en sådan utveckling. Den
förutsätter, att den östtyska regimen kan
känna sig någotsånär säker och inte behöver
frukta att en liberalisering leder till en upprepning av den 17 juni 1953. slutsatserna
beträffande en lösning av Tysklandsfrågan
blir därför djupt pessimistiska: ”I ett avspänningsklimat saknas trycket att lösa frå-
gan om den tyska nationens framtid. I ett
krisläge försvåras om inte rentav omöjliggö-
res en uppgörelse av maktpolitiska hänsyn.
Det gör, att ingen utväg är i sikte ur den återvändsgränd, där ett av Europas allvarligaste
politiska problem hamnat.”