Om att övervaka överhetens övervakare
1968
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
. ~—
’l ~~~ 11
–,1 11
Il ! i 1 1
–~u l_ il_
l—-
1 u
l
~-~l
l_
att övervaka overhetens övervakare
Varför skulle det vara så befängt med
en professur i ”Expressologi”?
Under ett meningsutbyte i höstens remissdebatt råkade herrar Erlander och
Weden i dispyt om pressens bevakning
av höstens valrörelse. statsministern fö-
redrog regeringens litania över den borgerliga pressens ovilja att skriva om socialdemokratins förslag och folkpartiledaren bad om bevis.
statsministern förklarade att man flera gånger tänkt undersöka nyhetsbevakningen men avstått med tanke på den
indignation detta skulle väcka inom tidningsvärlden. Men visst kunde han, herr
Erlander, inrätta en professur i ”Expressologi”.
Riksdagen skrattade åt det goda
skämtet. Men varför inte ta herr Erlander på allvar? Hans eget motargument väger inte särskilt tungt. Finns ·
det anledning att studera pressens handlingssätt i skilda avseenden, bör inte det
faktum att redaktörerna har resurser att
basunera ut sitt missnöje hindra en ut- .
redning.
Dessutom finns vid statsvetenskapliga
institutionen i Göteborg redan embryot
till ett pressforskningsinstitut. säkerligen vore det av mycket stort intresse
för både tidningsmänniskor och den
tidningsläsande allmänheten om skaran
av pressforskare vidgades och fick ökade resurser.
Men finns det något intressant att
säga om tidningarna, som inte en uppmärksam läsare själv kan upptäcka i
spalterna? Pressen fungerar som överhetens övervakare. Visst diskuterar konkurrenter varandras chefredaktörskriser scoops och fadäser, men när det gäller praxis i redigering och nyhetsbedömning, personalpolitik m.m. sägs
mycket litet. Den interna bevakningen
– övervakare emellan – är på många
punkter bristfällig.
I anslutning till schismen mellan Dagens Nyheters två chefredaktörer publicerades t. ex. de inlägg i debatten som
gjordes av journalistförbundets avdelning samt ett brev från författarföreningen. Men visst vore det intressant
för alla tidningsläsare att veta mer om
vilka som egentligen bestämmer DN:s
redigering av det politiska materialet:
ägarna, chefredaktörerna, medarbetarnas stora skara eller hänsyn till folkpartiet. En studie av svensk press’
praxis i olika avseenden vore så mycket intressantare som tidningarna för
närvarande är inbegripna i en intensiv
debatt om andra företags relationer
mellan de styrande och de styrda.
Och antag att Aftonbladet, som på
ledarsidan förkunnar jämlikhetens ideal
med stort patos, i själva verket sitter
med dubbel lönemoral; ett system för
herrarna och ett för damerna. I vilket
forum kan i så fall den frågan verkligen tas upp och diskuteras?
Det finns mycket annat man skulle
vilja veta. Hur många artiklar anmäls
årligen för pressens opinionsnämnd?
Hur många samtal med begäran om
rättelse av fakta i nyhetsartiklar får
redaktionerna motta? Ligger det något i
rykten som cirkulerar om att tidningarna årligen utbetalar avsevärda belopp
i skadestånd till förfördelade personer
utan att domstolarna behöver kopplas
in? Detta är en fråga som är så pass
allvarlig, att det förmodligen vore lyckligt om opinionsnämnden – i likhet
med JO – hade mandat och resurser
att på eget initiativ vidta undersöknmgar.
Som herr Erlander framhöll vore det
säkert oklokt om en statlig utredning
tillsattes för att närmare granska pressen i dess avseenden. Utredarnas objektivitet måste vara höjd över alla misstankar och en politisering av problemen skulle göra en undersökning helt
meningslös. Dessutom bör pressforskning ske kontinuerligt och inte blossa
upp sporadiskt efter speciellt hätska
valkampanjer. slutligen skulle en licentiat- eller doktorsavhandling i t.ex. storstadspressens nyhetsvärdering eller tidningsredaktionernas kontakter med allmänheten sannolikt locka fram betydligt fler bedömare ur fackmannaleden
än en statlig utredning.
Så varför inte en professur?
Rolf Norberg
’l ~~~ 11
–,1 11
Il ! i 1 1
–~u l_ il_
l—-
1 u
l
~-~l
l_
att övervaka overhetens övervakare
Varför skulle det vara så befängt med
en professur i ”Expressologi”?
Under ett meningsutbyte i höstens remissdebatt råkade herrar Erlander och
Weden i dispyt om pressens bevakning
av höstens valrörelse. statsministern fö-
redrog regeringens litania över den borgerliga pressens ovilja att skriva om socialdemokratins förslag och folkpartiledaren bad om bevis.
statsministern förklarade att man flera gånger tänkt undersöka nyhetsbevakningen men avstått med tanke på den
indignation detta skulle väcka inom tidningsvärlden. Men visst kunde han, herr
Erlander, inrätta en professur i ”Expressologi”.
Riksdagen skrattade åt det goda
skämtet. Men varför inte ta herr Erlander på allvar? Hans eget motargument väger inte särskilt tungt. Finns ·
det anledning att studera pressens handlingssätt i skilda avseenden, bör inte det
faktum att redaktörerna har resurser att
basunera ut sitt missnöje hindra en ut- .
redning.
Dessutom finns vid statsvetenskapliga
institutionen i Göteborg redan embryot
till ett pressforskningsinstitut. säkerligen vore det av mycket stort intresse
för både tidningsmänniskor och den
tidningsläsande allmänheten om skaran
av pressforskare vidgades och fick ökade resurser.
Men finns det något intressant att
säga om tidningarna, som inte en uppmärksam läsare själv kan upptäcka i
spalterna? Pressen fungerar som överhetens övervakare. Visst diskuterar konkurrenter varandras chefredaktörskriser scoops och fadäser, men när det gäller praxis i redigering och nyhetsbedömning, personalpolitik m.m. sägs
mycket litet. Den interna bevakningen
– övervakare emellan – är på många
punkter bristfällig.
I anslutning till schismen mellan Dagens Nyheters två chefredaktörer publicerades t. ex. de inlägg i debatten som
gjordes av journalistförbundets avdelning samt ett brev från författarföreningen. Men visst vore det intressant
för alla tidningsläsare att veta mer om
vilka som egentligen bestämmer DN:s
redigering av det politiska materialet:
ägarna, chefredaktörerna, medarbetarnas stora skara eller hänsyn till folkpartiet. En studie av svensk press’
praxis i olika avseenden vore så mycket intressantare som tidningarna för
närvarande är inbegripna i en intensiv
debatt om andra företags relationer
mellan de styrande och de styrda.
Och antag att Aftonbladet, som på
ledarsidan förkunnar jämlikhetens ideal
med stort patos, i själva verket sitter
med dubbel lönemoral; ett system för
herrarna och ett för damerna. I vilket
forum kan i så fall den frågan verkligen tas upp och diskuteras?
Det finns mycket annat man skulle
vilja veta. Hur många artiklar anmäls
årligen för pressens opinionsnämnd?
Hur många samtal med begäran om
rättelse av fakta i nyhetsartiklar får
redaktionerna motta? Ligger det något i
rykten som cirkulerar om att tidningarna årligen utbetalar avsevärda belopp
i skadestånd till förfördelade personer
utan att domstolarna behöver kopplas
in? Detta är en fråga som är så pass
allvarlig, att det förmodligen vore lyckligt om opinionsnämnden – i likhet
med JO – hade mandat och resurser
att på eget initiativ vidta undersöknmgar.
Som herr Erlander framhöll vore det
säkert oklokt om en statlig utredning
tillsattes för att närmare granska pressen i dess avseenden. Utredarnas objektivitet måste vara höjd över alla misstankar och en politisering av problemen skulle göra en undersökning helt
meningslös. Dessutom bör pressforskning ske kontinuerligt och inte blossa
upp sporadiskt efter speciellt hätska
valkampanjer. slutligen skulle en licentiat- eller doktorsavhandling i t.ex. storstadspressens nyhetsvärdering eller tidningsredaktionernas kontakter med allmänheten sannolikt locka fram betydligt fler bedömare ur fackmannaleden
än en statlig utredning.
Så varför inte en professur?
Rolf Norberg