Den unga högern
1967
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
4
DEN UNGA HÖGERN
Begreppet unghöger knöts först till
de strömningar, som gjorde sig gällande under decenniet närmast efter sekelskiftet och som så små-
ningom, 1915, ledde fram till bildandet av Sveriges Nationella Ungdomsförbund. Det var också förknippat med Rudolf Kjellens namn;
den s. k. Kjellenska unghögern spelade en betydande roll under tiden
fram till och med första världskriget. På 1920-talet hade den nationella ungdomsrörelsen sin glanstid
och var såväl beträffande inflytande som organisation den starkaste
ungdomsrörelsen i landet. Därefter
inträffade de beklagliga händelser,
som ledde till en brytning mellan
högern och SNU. Som högerns egen
ungdomsrörelse framträdde 1934 i
stället Ungsvenskarna, senare Hö-
gerns Ungdomsförbund, HUF, medan SNU omsider kom att föra en
tynande tillvaro.
På studentsidan har organisationsbilden växlat. Under andra
världskriget bildades Sveriges Konservativa Studentförbund, som från
början varit helt fristående från
högerpartiet men ändå förenat med
partiet genom starka personliga
band. Den konservativa studentrö-
relsen kunde från starten visa upp
en betydande slagstyrka. Under
1950-talet var det den i särklass
starkaste och mest inflytelserika
politiska studentorganisationen i
landet. I början av 1960-talet inträdde en försvagning, främst beroende på att studentförbundets
ledning kom att så nära lieras med
MbS, att det till och med talades
om organisationen – med rätt eller orätt – som en filial till den
sydsvenska samlingsrörelsen. Från
detta beroende har man väl ännu
inte helt återhämtat sig. Det gör
onekligen ett något bisarrt intryck,
då det i en i dagarna på studentförbundets förlag utgiven skrift talas om de ”liberala” partierna i
Sverige som en samlande benämning på högerpartiet, folkpartiet
och centerpartiet. För åtminstone
ett av de nämnda partierna tycker
man, att det konservativa studentförbundet borde vara angeläget att
behålla beteckningen konservativ,
detta alldeles oavsett hur mycket
de tre partierna i övrigt har gemensamt i praktisk politik.
De politiska ungdomsrörelserna
har efter andra världskriget konfronterats med ständigt sjunkande
medlemssiffror. Medlemsstrukturen har även förändrats i väsent- –
liga avseenden. Tidigare låg ledningen främst i händerna på personer inom åldersgruppen 25-35,
ja ända upp till 40 år, samtidigt
som en stor del av medlemmarna
befann sig i samma åldrar. Därefter har en förskjutning ägt rum,
så att i dagens läge den genomsnittliga medelåldern inom samtliga politiska ungdomsorganisationer torde ligga snarare under än över 20
år. skolungdomsrörelsen har kommit att spela en allt större roll, och
frågan är om den i dag inte till och
med dominerar i varje fall HUF.
Vad är orsakerna till att så få
bland den äldre ungdomen engagerar sig politiskt? I första hand
torde det vara berättigat att peka
på, att i Västerlandets urbaniserade industrisamhälle är kraven på
en ung människa i 20-årsåldern betydligt hårdare än förr. Värnplikt,
utbildning och karriär tar i så stor
utsträckning tiden i anspråk att den
inte räcker till för någon egentlig
fritidsaktivitet. Med politiken konkurrerar många andra intressen
och naturligtvis kommer till allt
detta en tidigare familjebildning än
förr. Det är betecknande, att Centerns Ungdomsförbund alltjämt är
den största politiska ungdomsorganisationen i landet. Förutom sina
politiska uppgifter spelar CUF
nämligen också en stor roll som
landsbygdens dominerande fritidsorganisation med en rent opolitisk
, aktivitet.
Om således de politiska ungdomsorganisationerna kraftigt har
5
förändrat sin struktur under de
båda senaste decennierna, har därmed inte deras roll som opinionsbildare blivit mindre, kanske snarare tvärtom. I det på ungdomen
så starkt inriktade samhälle, som
vi för närvarande lever i, är det
naturligt att också krav har rests
på större plats för ungdomen i politiska sammanhang. Detta var särskilt markant vid det senaste valet, då ju bl. a. till följd av rösträttsålderns sänkning förstagångsväljarna utgjorde en betydande
grupp.
Den nuvarande förbundsordfö-
randen i HUF, Anders Björck, utvecklar i en artikel i detta nummer av Sv.T., som till större delen reserverats för just yngre hö-
gerskribenter, en kritisk syn på hö-
gerpartiet och högerpressen för att
inte tillräckligt ha vårdat sig om
och släppt fram unghögerfolket.
Kritiken kan förvisso nyanseras,
men i mångt och mycket ger vi
Björck rätt. Någon motsvarighet
till den systematiska ”matchning”
av yngre politiker, som skett inom
särskilt folkpartiet finns inte på
högersidan, ej heller – synes det
– den sammanhållning bland de
yngre i högerleden som frapperat
bland de yngre folkpartisterna. Hö-
gerpartiet har färre yngre riksdagsmän, som utgått direkt ur ungdomspolitikernas led än de övriga partierna, möjligen med undantag av
socialdemokraterna. En jämförelse
med de konservativa partierna i
Norge och Danmark utfaller också
6
till det svenska högerpartiets nackdel. Särskilt gäller det Danmark,
där under de senaste valen de tidigare ordförandena för Konservativ
Ungdom fått plats i folketinget, senast i november den blott 25-årige
pol. stud. Per Bendix, som för två
år sedan var KU :s ordförande. Man
kan fråga, om högerpartiet verkligen har råd att inte ta tillvara
det intresse, kunnande och inte
minst den politiska erfarenhet, som
finns hos de många som är eller
har varit aktiva inom unghögerleden. Här finns ett stort kapital,
som inte rätt blivit utnyttjat.
Inte heller har man väl på hö-
gerhåll alltid låtit yngre skribenter komma till tals i tillbörlig utsträckning. Inte så att dessa har
blivit utestängda, men någon systematisk politik i syfte att få fram
nya och unga skribenter har det
endast i undantagsfall varit fråga
om.
Sedan är det en annan sak, att
det många gånger kan vara svårt
att framhäva konservativa synpunkter i den allmänna debatten i
en tid, då massmedia, radio, TV
och de stora radikala tidningarna
ofta tycks betrakta dumheter som
nyheter och ger dem alltför stort
utrymme. Det utmanande, det enbart för sin egen skull opponerande, uppfattas som mera säljbart
än den sansade kritiken. Till så-
dana metoder kan en unghöger aldrig förfalla. Mycket torde alltjämt
vara riktigt i den karakteristik av
unghögerrörelsen, som Stockholms
Dagblad skrev redan 1911: ”Med
bibehållande av högerns praktiska
syn på tingen – – – och dess
kritiska skärpa gent emot vänsterpartiernas ofta framträdande radikala känslopolitik förenar unghö-
gerrörelsen en verklig reformvilja,
som dock alltid skiljer sig från
vänsterns därigenom, att densamma icke är en reformiver quand
meme, utan endast ser till det verkliga behovet. Unghögerrörelsen representerar alltså den sunda och
naturliga framstegspolitik, som
växer upp ur en verklig känsla av
ansvar inför det förgångna och
kommande.”
•
G~ABBAR! KoM TÅR K\ se NA’T ..
TEsniGr – wAR EN SVENsK
SOM VILL röRHANDLA !!
7
DEN UNGA HÖGERN
Begreppet unghöger knöts först till
de strömningar, som gjorde sig gällande under decenniet närmast efter sekelskiftet och som så små-
ningom, 1915, ledde fram till bildandet av Sveriges Nationella Ungdomsförbund. Det var också förknippat med Rudolf Kjellens namn;
den s. k. Kjellenska unghögern spelade en betydande roll under tiden
fram till och med första världskriget. På 1920-talet hade den nationella ungdomsrörelsen sin glanstid
och var såväl beträffande inflytande som organisation den starkaste
ungdomsrörelsen i landet. Därefter
inträffade de beklagliga händelser,
som ledde till en brytning mellan
högern och SNU. Som högerns egen
ungdomsrörelse framträdde 1934 i
stället Ungsvenskarna, senare Hö-
gerns Ungdomsförbund, HUF, medan SNU omsider kom att föra en
tynande tillvaro.
På studentsidan har organisationsbilden växlat. Under andra
världskriget bildades Sveriges Konservativa Studentförbund, som från
början varit helt fristående från
högerpartiet men ändå förenat med
partiet genom starka personliga
band. Den konservativa studentrö-
relsen kunde från starten visa upp
en betydande slagstyrka. Under
1950-talet var det den i särklass
starkaste och mest inflytelserika
politiska studentorganisationen i
landet. I början av 1960-talet inträdde en försvagning, främst beroende på att studentförbundets
ledning kom att så nära lieras med
MbS, att det till och med talades
om organisationen – med rätt eller orätt – som en filial till den
sydsvenska samlingsrörelsen. Från
detta beroende har man väl ännu
inte helt återhämtat sig. Det gör
onekligen ett något bisarrt intryck,
då det i en i dagarna på studentförbundets förlag utgiven skrift talas om de ”liberala” partierna i
Sverige som en samlande benämning på högerpartiet, folkpartiet
och centerpartiet. För åtminstone
ett av de nämnda partierna tycker
man, att det konservativa studentförbundet borde vara angeläget att
behålla beteckningen konservativ,
detta alldeles oavsett hur mycket
de tre partierna i övrigt har gemensamt i praktisk politik.
De politiska ungdomsrörelserna
har efter andra världskriget konfronterats med ständigt sjunkande
medlemssiffror. Medlemsstrukturen har även förändrats i väsent- –
liga avseenden. Tidigare låg ledningen främst i händerna på personer inom åldersgruppen 25-35,
ja ända upp till 40 år, samtidigt
som en stor del av medlemmarna
befann sig i samma åldrar. Därefter har en förskjutning ägt rum,
så att i dagens läge den genomsnittliga medelåldern inom samtliga politiska ungdomsorganisationer torde ligga snarare under än över 20
år. skolungdomsrörelsen har kommit att spela en allt större roll, och
frågan är om den i dag inte till och
med dominerar i varje fall HUF.
Vad är orsakerna till att så få
bland den äldre ungdomen engagerar sig politiskt? I första hand
torde det vara berättigat att peka
på, att i Västerlandets urbaniserade industrisamhälle är kraven på
en ung människa i 20-årsåldern betydligt hårdare än förr. Värnplikt,
utbildning och karriär tar i så stor
utsträckning tiden i anspråk att den
inte räcker till för någon egentlig
fritidsaktivitet. Med politiken konkurrerar många andra intressen
och naturligtvis kommer till allt
detta en tidigare familjebildning än
förr. Det är betecknande, att Centerns Ungdomsförbund alltjämt är
den största politiska ungdomsorganisationen i landet. Förutom sina
politiska uppgifter spelar CUF
nämligen också en stor roll som
landsbygdens dominerande fritidsorganisation med en rent opolitisk
, aktivitet.
Om således de politiska ungdomsorganisationerna kraftigt har
5
förändrat sin struktur under de
båda senaste decennierna, har därmed inte deras roll som opinionsbildare blivit mindre, kanske snarare tvärtom. I det på ungdomen
så starkt inriktade samhälle, som
vi för närvarande lever i, är det
naturligt att också krav har rests
på större plats för ungdomen i politiska sammanhang. Detta var särskilt markant vid det senaste valet, då ju bl. a. till följd av rösträttsålderns sänkning förstagångsväljarna utgjorde en betydande
grupp.
Den nuvarande förbundsordfö-
randen i HUF, Anders Björck, utvecklar i en artikel i detta nummer av Sv.T., som till större delen reserverats för just yngre hö-
gerskribenter, en kritisk syn på hö-
gerpartiet och högerpressen för att
inte tillräckligt ha vårdat sig om
och släppt fram unghögerfolket.
Kritiken kan förvisso nyanseras,
men i mångt och mycket ger vi
Björck rätt. Någon motsvarighet
till den systematiska ”matchning”
av yngre politiker, som skett inom
särskilt folkpartiet finns inte på
högersidan, ej heller – synes det
– den sammanhållning bland de
yngre i högerleden som frapperat
bland de yngre folkpartisterna. Hö-
gerpartiet har färre yngre riksdagsmän, som utgått direkt ur ungdomspolitikernas led än de övriga partierna, möjligen med undantag av
socialdemokraterna. En jämförelse
med de konservativa partierna i
Norge och Danmark utfaller också
6
till det svenska högerpartiets nackdel. Särskilt gäller det Danmark,
där under de senaste valen de tidigare ordförandena för Konservativ
Ungdom fått plats i folketinget, senast i november den blott 25-årige
pol. stud. Per Bendix, som för två
år sedan var KU :s ordförande. Man
kan fråga, om högerpartiet verkligen har råd att inte ta tillvara
det intresse, kunnande och inte
minst den politiska erfarenhet, som
finns hos de många som är eller
har varit aktiva inom unghögerleden. Här finns ett stort kapital,
som inte rätt blivit utnyttjat.
Inte heller har man väl på hö-
gerhåll alltid låtit yngre skribenter komma till tals i tillbörlig utsträckning. Inte så att dessa har
blivit utestängda, men någon systematisk politik i syfte att få fram
nya och unga skribenter har det
endast i undantagsfall varit fråga
om.
Sedan är det en annan sak, att
det många gånger kan vara svårt
att framhäva konservativa synpunkter i den allmänna debatten i
en tid, då massmedia, radio, TV
och de stora radikala tidningarna
ofta tycks betrakta dumheter som
nyheter och ger dem alltför stort
utrymme. Det utmanande, det enbart för sin egen skull opponerande, uppfattas som mera säljbart
än den sansade kritiken. Till så-
dana metoder kan en unghöger aldrig förfalla. Mycket torde alltjämt
vara riktigt i den karakteristik av
unghögerrörelsen, som Stockholms
Dagblad skrev redan 1911: ”Med
bibehållande av högerns praktiska
syn på tingen – – – och dess
kritiska skärpa gent emot vänsterpartiernas ofta framträdande radikala känslopolitik förenar unghö-
gerrörelsen en verklig reformvilja,
som dock alltid skiljer sig från
vänsterns därigenom, att densamma icke är en reformiver quand
meme, utan endast ser till det verkliga behovet. Unghögerrörelsen representerar alltså den sunda och
naturliga framstegspolitik, som
växer upp ur en verklig känsla av
ansvar inför det förgångna och
kommande.”
•
G~ABBAR! KoM TÅR K\ se NA’T ..
TEsniGr – wAR EN SVENsK
SOM VILL röRHANDLA !!
7