Försvarets framtida utformning

131
FÖRSVARETs FRAMTIDA UTFORMNING
Svensk Tidskrifts redaktion har ställt följ ande fråga till tre
officerare ur olika vapengrenar: »Nedskärningar i krigsmaktens kostnadsram förestår. Vad skall göras för att få ut det
bästa möjliga av situationen?» Med avsikt har frågan inte gått
till några av dem, som inom de centrala staberna arbetar med
överbefälhavarens utredningsuppdrag. Tidskriften har fått
svar från översten Anders Grafström, tidigare bl. a. chef på
Karlberg och nu armeinspektör i Södra militärområdet, kommendörkaptenen 1 gr. Lennart Ahren och majoren vid flygvapnet Åke Nyberg, de båda sistnämnda lärare i strategi vid
Militärhögskolan. Deras inlägg, som givetvis delvis överlappar
varandra, följer här.
Lennart Ahn!n:
En inskränkning i levnadsvanorna,
en sänkning av standarden eller en
reducering av verksamheten medför alltid en svår och smärtsam
omställning vare sig det gäller en
enskild person, en familj, ett bolag eller en försvarsmakt. Den
krympning av den reella anslagsramen, som försvaret av allt att
döma står inför, kommer utan tvekan att medföra en reduktion som
blir både svår och smärtsam att genomföra. Den blir svår eftersom en
mängd ofta sinsemellan motstridiga intressen och faktorer kräver att
få påverka det krympta försvarets
utformning. Den blir smärtsam eftersom anpassningen till den lägre
kostnadsramen, som den vanligen
använda eufemistiska frasen lyder,
sannolikt kommer att få både personella, sysselsättningsmässisa och
ekonomiska konsekvenser långt
utanför det militära försvaret.
När nu en anpassning till en
reellt lägre kostnadsram skall ske
är det väsentligt att de säkerhetspolitiska, strategiska och operativa
synpunkterna får fälla avgörandet.
Det vore en stor olycka om prestige,
ensidiga gruppintressen, partipolitiska ställningstaganden eller andra i detta sammanhang ovidkommande faktorer finge öva inflytande på denna viktiga fråga. Det
framtida försvarets utformning
inom en given kostnadsram måste
grundas på allsidiga operationsana- 132
lytiska och stridsekonomiska studier och värderingar utförda av
fackmän. Det går inte att fatta beslut om hur försvaret skall se ut
på grundval av allmänt subjektivt
tyckande. Hugskott uppkomna genom bristande möjligheter att överblicka hela det strategiskt-operativa problemkomplexet får inte tilllåtas styra utvecklingen.
Avhållande försvar
Försvarets främsta uppgift är att
vara krigsavhållande. Denna huvuduppgift torde komma att kvarstå även om försvarets målsättning
i övrigt ändras.
Sverige för inte någon expansiv
eller aggressiv utrikespolitik och
utgör inte något hot mot något
land. Det är därför svårt att finna
något annat rimligt motiv för ett
anfall mot vårt land än att en angripare vill utnyttja svenskt territorium eller svenskt luftrum för
sina syften eller tillgodogöra sig
våra ekonomiska resurser.
Detta mål kan inte nås enbart
genom terrorkrigföring med kärnladdningar. Genom en sådan krigföring skulle angriparen förstöra
just de kommunikationer, hamnar,
flygfält och ekonomiska resurser
som han vill ha tillgång till. Kvarliggande radioaktivitet kan vidare
komma att försvåra utnyttjandet av
det svenska territoriet. Skall syftena med anfallet nås, måste angriparen genomföra en invasion
över havet, genom luften eller över
gränsen för att därigenom ockupera hela eller delar av landet. Vårt
försvar måste därför i första hand
vara ett invasionsförsvar för att
dess krigsavhållande effekt skall bli
så stor som möjligt. Detta invasionsförsvar måste utformas så att
största möjliga totala försvarseffekt uppnås. Ett modernt invasionsförsvar består av olika komponenter och vapensystem som samverkar
och kompletterar varandra. Det går
inte att ta bort eller avsevärt försvaga någon komponent. Då kan en
angripare utnyttja den uppkomna
svagheten i försvarssystemet. Invasionsförsvaret måste vara balanserat.
Ju större reduktionen av våra
stridskrafter blir, desto viktigare är
det att vi så långt möjligt utn;yttjar
de naturliga förutsättningar för försvar som vårt geografiska läge erbjuder. Först därigenom får vi ut
maximal effekt av de pengar som
vi satsar på försvaret. Sverige har
i detta hänseende ett gynnsamt läge.
Terrängförhållandena i våra gränstrakter är för det mesta lämpade
för försvarsstrid. Det ur försvarets
synpunkt viktigaste militärgeografiska förhållandet är emellertid att
vårt land på tre sidor är omgivet
av hav. Det är lätt att inse den betydelse som detta har för vårt försvar, om man tänker sig in i hur
förhållandena skulle vara om vi i
stället för sjögränsen hade en landgräns. Vi skulle då direkt gränsa
till ett av stormaktsblocken utefter
en sträcka som motsvarar avståndet från Liibeck och till norra Italien, dvs. samma sträcka som gränsen mellan Warszawapaktens stater och Nato-länderna upptar i Mellaneuropa. Räknar man även med
Bottniska viken kommer man ända
ner till sporren på den italienska
stöveln.
Djupförsvar
Vårt havsomflutna läge gör det
sannolikt att en invasion mot oss
kommer att insättas över något av
oss omgivande hav. Har vi stridskrafter, som effektivt kan ingripa
mot en sådan kustinvasion, blir fö-
retaget mycket svårt och vanskligt
att genomföra för angriparen. Hans
kostnader blir mycket höga. Försvaret får stor avhållande effekt.
Har vi däremot inte några stridskrafter, som kan ingripa mot den
känsliga överskeppningen, eller om
dessa är så fåtaliga eller ensidigt
sammansatta att de snabbt kan slås
ut eller elimineras, då kommer havet att utgöra en stor tillgång för
angriparen. Han kan då obehindrat
utnyttja den stora transportkapacitet som sjötransporterna besitter
och han kan fritt välja sin anfallsriktning så att han kan göra en materiell överlägsenhet gällande och
så att våra övriga stridskrafter får
begränsade möjligheter att ingripa
i det första kritiska skedet.
Ett försvar, som utnyttjar möjligheterna till motverkan mot en
angripare på havet, arbetar på djupet och blir därigenom betydligt
svårare att rå på än ett som sätts
in först vid vår kust. Skulle trots
133
allt vårt försvar ej kunna lösa sin
uppgift att vara krigsavhållande
och landet dras in i krig, är det viktigt att vi så långt möjligt söker
hålla krigshandlingarna utanför
landets gränser. Ett ingripande på
det fria havet ger sådana möjligheter. Från socialdemokratiskt håll
har framskymtat tanken på en omstrukturering av försvaret innebä-
rande en satsning på ett ”segt ytförsvar”. Av allt att döma menar
man härmed ett försvar som förs
på den svenska landytan. Detta är
tankar som i sanning är alarmerande. De innebär att vi skulle få
ett försvar vars möjligheter att hålla kriget utanför landet har medvetet begränsats och att man avsiktligt skulle förlägga huvuddelen
av striden till svensk mark med all
den oerhörda materiella förstörelse
och alla de outsägliga lidanden för
den svenska civilbefolkningen som
detta skulle medföra. Det är märkligt att man har vågat framföra så-
dana tankar i försvarsdebatten.
Rörlighetens betydelse
I förhållande till folkmängden har
Sverige en stor yta. Denna stora
yta, som vi har att försvara, och
de begränsade försvarsresurser,
som vi disponerar, medför att rörligheten hos våra stridskrafter får
stor betydelse. Våra resurser räcker aldrig till ett försvar, som kan
spridas ut över hela landet och
ändå ha en tillräcklig styrka på
varje punkt. Vi måste därför ha
134
stridskrafter, som har en sådan
strategisk och operativ rörlighet, att
de kan sättas in där de behövs. Det
är inte vi utan angriparen som bestämmer var striden skall stå. Det
är där vi måste kunna sätta in vår
försvarskraft. Fasta stridskrafter
eller förband, som inte kan förflyttas till stridsområdet inom rimlig
tid, har vi endast råd med för vissa
särskilt viktiga gränsavsnitt och för
våra hamnar och basområden.
En minskning av den reella ekonomiska kostnadsramen för försvaret kommer med oförändrad fredsorganisation att få stora återverkningar på materielanskaffningen.
När anpassning till den mindre ramen skall ske, är det därför viktigt att möjligheter till rationalisering av fredsorganisationen tillvaratas. Man måste undersöka om det
är möjligt att slå ihop fredsförband
till större utbildningsenheter och
Anders Grafström:
Svaret på redaktionens fråga måste
bli lika generellt avfattat som denna. J ag kan heller icke besvara den
utan att komma in på känsliga frå-
gor rörande avvägningen mellan
krigsmaktens olika funktioner. Vi
får inte gå likt katten kring den
heta gröten. Vi måste börja med att
undersöka det väsentliga: Hur skall
försvaret vara sammansatt? Vilken
kombination av invasions- och luftförsvar ger den största effekten pr
försvarsmiljon?
om detta ger besparingar som kan
komma materielen tillgodo. Man
måste emellertid därvid ständigt ha
för ögonen att produkten, dvs. de
utbildade krigsförbanden, inte får
kvalitativt försämras.
Här ovan har några exempel givits på strategiska och operativa
synpunkter, som bör få öva inflytande på utformningen av vårt
framtida försvar – nödvändigheten av att så långt möjligt utnyttja
vårt lands naturliga försvarsbetingelser, kravet på ett allsidigt sammansatt djupförsvar och vikten av
att vi har stridskrafter med strategisk rörlighet. Det är synpunkter
av denna art som måste få det avgörande inflytandet på försvarets
strukturering för att detta skall
kunna ges största möjliga totala effekt och för att den anslagsram som
tilldelas försvaret skall kunna utnyttjas optimalt.
Följande grundläggande punkter
måste fastslås:
Målsättningen skall vara realistisk, dvs. anpassad efter de verkliga resurserna (tillgången på för- –
band och enheter). Försvaret måste utformas så att vi drar största
möjliga fördel av alla de förhållanden, som gynnar svenskt försvar
(långa kuster, geografiskt djup,
terräng, klimat). Av ekonomiska
skäl nödvändiga reduceringar måste beröra sådant, som på olika sätt
kan byggas upp tämligen snabbt;
det som kräver avsevärd uppbyggnadstid måste lämnas intakt. Allt
som icke befinns vara undgängiigen erforderligt ställs åt sidan.
”Dubblering” av insatserna måste
undvikas.
På grund av begränsat utrymme
tar jag i det följande upp frågor,
som berör invasionsförsvaret och
avstår från att diskutera luftförsvaret av territoriet, behov av jakt
mot ev. terroranfall liksom frågan
om hur krigsmakten skall vara
sammansatt för att verka fredsbevarande. I tidigare debatter har
dock ibland, enligt min uppfattning, underbetonats den krigsavhållande effekt, som tillgången på
tillräckliga armestridskrafter utgör.
Om de ekonomiska resurserna
begränsas, är det ändå nödvändigare än hittills att koncentrera sig
på stridsmedel för invasionsförsvaret. De luftförsvarsmedel – jakt,
robotar, eldrörsluftvärn – som
skall ingå i krigsmakten måste avvägas med hänsyn till betydelsen
för detta.
Försvar mot kustinvasion
Försvaret mot kustinvasion kan sä-
135
gas omfatta fyra skeden, där stridskrafter ur skilda försvarsgrenar engageras på olika sätt.
Under angriparens förberedelser
för invasion, t. ex. bekämpning av
vårt luftförsvar, genomförs försvaret med en serie defensiva och offensiva åtgärder. Till de defensiva
hör t. ex. mineringar till lands och
sjöss, till de offensiva anfall med
flyg- och sjöstridskrafter. Bedömer
angriparen att vår insatsberedskap
är ringa, kan han anfalla utan förbekämpning som vid de tyska anfallen mot Norge och Danmark
1940.
Om förbekämpningen givit resultat, sker överskeppning. Ju kortare
överskeppningsvägarna är desto
snabbare går företaget. Vissa vattenområden kan också avskärmas,
t. ex. Öresund. Redan första överskeppningsomgången måste vara
tillräckligt stark för att kunna få
fotfäste i land. Markstridskrafternas styrka bestämmer överskeppningarnas omfattning.
Under landstigningen bekämpas
angriparen av till omedelbart försvar av kusten grupperade armestridskrafter. övriga stridskrafter
medverkar så långt resurserna
medger.
Efter landstigningen – vi kan
tyvärr inte skapa ett försvar som
i varje läge förmår hindra en angripare att komma i land- insätts
tillgängliga armeförband för att slå
angriparen. I våra öppna kustområden är härvid starka pansarförband en oundgänglig förutsättning
136
för att vinna framgång mot en motståndare med nutida tillgång på
stridsvagnar och andra pansarfordon. Armeförbandens anfall insätts
i samverkan med stridskrafter ur
marinen och flygvapnet.
Hur skall nedskärningar av resurserna ske för att det ändå skall
bli möjligt att genomföra ett försvar med avvärjning som mål och
resultat? En granskning av de olika
skedena utvisar följande. överskeppningen igångsätter angriparen först sedan förbekämpningen
gett önskat resultat. En begränsning av våra sjö- och flygstridskrafter medför att motståndaren
kan beräkna kortare tid för sin förbekämpning men berövar oss därför icke möjligheterna till avvärjning i slutskedet. En beskärning av
lokalförsvaret och fältförbanden eller en påtaglig reducering av pansarförbanden gör däremot en avvärjning omöjlig, även om en angripare skulle tvingas till förbekämpning av ungefär samma omfattning som nu är aktuell.
Dessa slutsatser utesluter på intet sätt ett offensivt försvar av landet och innebär inte att vi från början skall släppa fienden in på
svensk mark.
Försvar mot gränsinvasion
Vårt land omges visserligen på
många håll av skyddande vatten.
Men i några riktningar – tyvärr
de mest känsliga – har vi landgräns eller så trånga vatten att försvaret får karaktären av gränsförsvar. Detta förs principiellt på ett
annat sätt än försvaret mot kustinvasion. Gränsinvasion behöver
icke förberedas med ett bekämpningsskede. Anfall över gränsen
med markstridskrafter kan igångsättas omedelbart vid krigsutbrott.
Våra insatser syftar till avvärjning. striden har karaktären av
djupförsvar och skall om så erfordras efter hand upptas i bakom varandra belägna zoner.
Vid försvar mot kustinvasion är
det möjligt att uppnå avvärjande
resultat i anslutning till kusten
även om viss beskärning av stridskrafterna skulle äga rum. Motsvarande möjlighet föreligger icke vid
försvar mot gränsinvasion, enär
förbekämpningsskedet icke är nödvändigt för angriparen..
Försvar mot gränsinvasion krä-
ver rörliga operativa enheter- brigader. En begränsning av dessas
antal kan komma att tvinga oss till
fördröjning, därför att uthålligheten kan brista och vi icke längre
mäktar föra striden avvärjande
inom de avsedda områdena.
Mindre anfallsföretag kan riktas
mot flera områden i landet samtidigt, varför ett lokalt försvar måste finnas av den typ och omfattning, som vi hittills haft. Som ett
komplement härtill finns hemvärnet. Skall en angripare hindras att
med tämligen enkla medel och små
styrkor sätta sig fast i någon del
av landet kan detta lokalförsvar
icke reduceras. Uppbyggnaden av
lokalförsvaret är tidsmässigt myc- –
ket krävande. Oavsett vilken försvarsordning, som kan komma att
tillämpas ingår här väsentligen äldre värnpliktiga. Redan utbildningsförhållandena visar att en snabb
återuppbyggnad av lokalförsvaret
efter en reducering icke är praktiskt genomförbar. Därtill kommer
att lokalförsvarsförbanden kostar
mycket litet. Besparingar inom detta område av nämnvärd storlek innebär att organisationen till största
delen raseras.
Sintsatsen blir att lokalförsvaret
måste lämnas orört och successivt
utvecklas med hänsyn till kravet
att hindra mindre anfallsföretag
var dessa än kan sättas in.
Bevakning och försvar mot mindre anfallsföretag kan ordnas i hela
landet. Försvar mot stort upplagda
invasionsföretag kan genomföras
vid kust och inom områden vid
gräns med utsikt att avvärja dessa.
Uthålligheten nedgår emellertid om
antalet förband och enheter ur alla
försvarsgrenar begränsas. Förberedelse måste därför vidtas för att
övergå till fördröjning.
Krigsmaktens uppbyggnad
För att kunna uppfylla denna målsättning måste emellertid krigsmakten inom en snävare kostnadsram ges en annan avbalansering
mellan försvarskomponenterna. En
begränsning av anslagen framtvingar kraven på en bestämd prioritering av de mest effektiva stridsmedlen liksom av de geografiska
137
områden, där en angripare bedöms
snabbast nå väsentliga resultat.
Kraven på kvantitet – tillräckligt antal förband – betingat bl. a.
av vårt lands geografiska utsträckning, leder till att vi alltjämt måste fasthålla vid att utta folkets hela
värnkraft. Principiella avsteg från
den nu antagna värnpliktsordningen är icke möjliga. Dock är det nödvändigt att gallra hårdare bland de
värnpliktiga redan vid inskrivningarna.
”Dubbleringen” av stridskrafterna på en del områden måste upphöra. Härvid bevaras de mest allsidigt användbara stridsmedlen. Attackflygplan kan insättas snabbt
vid försvar mot såväl kust- som
gränsinvasion, varför de har sin
givna plats även i den framtida organisationen. De gynnsamma erfarenheterna av Lansens livslängd
kan föranleda att nyanskaffning av
A 37 Viggen utläggs på förlängd
tid. Accepterar man tesen om att
en dubblering av insatserna bör
undvikas, torde en anskaffning av
vapen sådana som kustförsvarsrobotar kunna begränsas.
Det största problemet är valet av
luftförsvarsmedel inom invasionsförsvarets ram. Redan nu vet vi, att
den tänkte efterträdaren till det
ännu mycket moderna J 35 Draken
– nämligen J 37 Viggen – kommer att bli utomordentligt dyrbar.
Det måste nu klarläggas vilket vapensystem (eller avvägningen mellan olika) som inom en given kostnadsram ger den största effekten- 138
robotförband eller jaktförband. Det
bör· även observeras att låghöjdsförsvaret f. n. är otillräckligt tillgodosett trots god tillgång på jaktflygplan. Anslagen har icke medgivit en förstärkning av armens
luftvärn.
I framtiden liksom nu måste
krigsmakten bygga på snabb mobilisering. Som skydd för denna
krävs kuppförsvarsstyrkor. Detta
bör principiellt tillgodoses inom ramen för normal utbildningsverksamhet samt med stöd av hemvärnet.
Fredsorganisationen måste vara
avpassad efter de reella utbildningskraven. Där nedskärningar
blir aktuella eller verksamheten redan nu är av liten omfattning kan
möjligen fredsförband indras.
Under en följd av år har rationaliseringsåtgärder genomförts vid
centrala och regionala staber samt
förvaltningar. Dessa rationaliseringar har dock märkligt nog medfört personalökningar och merkostnader. Samtidigt har personalen i
trupptjänst minskat. En grundlig
översyn av dessa frågor är nödvändig i avsikt att dels begränsa administrationens storlek dels tillföra
truppförbanden mer befäl och därigenom göra trupptjänsten mer tilldragande.
I direktiven för de lägsta alternativen har Nord- och Sydsverige
prioriterats. Som jag tidigare framhållit måste inom en starkt begränsad ekonomisk ram icke blott
stridsmedel prioriteras utan även
vissa geografiska områden. Detta är
också möjligt under den bestämda
förutsättningen, att de stridskrafter som primärt avses för Nord- eller Sydsverige organiseras och utrustas så, att de alternativt kan insättas i andra riktningar t. ex. för
att möta invasion mot östkusten.
Vid vägskälet
Under flera år har på olika håll diskuterats om icke en viss snedinriktning av vårt försvar gjort sig
gällande. Kvantiteten har minskat
på flera områden till förmån för
tekniskt högtstående men också
utomordentlig dyrbar utrustning,
som icke genomgående kan betecknas som absolut oumbärlig för att
lösa krigsmaktens uppgifter. Även
om nu aktuell beskärning av försvarskostnaderna icke inträffat hade
sannolikt en grundlig översyn av
försvarets struktur blivit nödvändig inom en snar framtid med hänsyn till de våldsamma kostnadsökningarna för särskilt avancerade
vapensystem. För att i ett kärvt
ekonomiskt läge kunna utforma
vårt framtida försvar är och förblir den allt överskuggande problematiken: avvägningen mellan
invasionsförsvarets komponenter.
Blundar man för detta faktum, blir
resultatet ett lappverk.
–
Åke 1Vyberg:
År 1966 summerades olika statsfinansiella åtaganden och summan
befanns överstiga statens väntade
inkomster. Hösten samma år diskonterades en möjlig, men naturligtvis osäker, avspänning i Europa. Detta har medfört, att öB nu
står inför uppgiften att dra upp
konturerna för den krigsmakt, som
är möjlig att hålla vid en kostnadsinriktning lägre än den som förutsågs vid 1963 års försvarsbeslut.
öB :s underlag väntas vara klart i
höst. Innan dess går det endast att
spekulera över vilka principer och
faktorer, som kommer att påverka
den slutliga avvägningen.
Nu är det dock så att många anser att flygvapnet öronmärkts för
reducering, redan innan utredningsarbetet är klart. Denna viktiga frå-
ga behandlas först. Därefter redovisas några av de principer, som
visat sig bärande vid reduceringar,
och som kanske har tyngd även nu.
Dock med reservation för att dylika ”avvägningsformler” aldrig kan
användas okritiskt.
139
Flygvapnet i skottgluggen
Försvaret är en ömtålig politisk
fråga. Reduceringar kan påverka
befolkningens säkerhet. Det är då
naturligt, att man på ansvarigt håll
gärna vill visa fram en oförändrad
försvarseffekt, trots att anslagen
minskats. Nära till hands är då, att
man söker alla problems lösning
genom en ”strukturrationalisering”.
Men en ändring av krigsmaktens
sammansättning är en kinkig frå-
ga. En ny bärande ide måste till,
en doktrin skapas, för att motivera
en annan försvarsutformning än
den som öB anvisade så sent som
1965.
En ny doktrin har också lanserats, om ännu inte i samlad form.
Den kan sägas bestå av följ ande
delar:
”Doktrinerna ute i stora världen
har ändrats. Vedergällningsstrategin har omvärderats, risken för
kärnvapenkrig har minskat.
Därigenom får konventionella
styrkor för det direkta försvaret av
territoriet ökad betydelse. Ytförsvaret av vårt land bör prioriteras. Armen blir den viktiga försvarsgrenen. Det hot, som flygstridskrafterna har att möta, har förändrats sen
1957. Reduceringar, främst av vårt
jaktflyg, syns möjliga”.
Om nu läsaren tycker, att den
skisserade försvarsdoktrinen är
suddig, så förstår jag honom. Doktrinen är oskarp, men vad värre är
– den är en dålig vägledare.
140
Visst är det sant, att stormakterna nu räknar konventionellt krig
som sannolikare än kärnvapenkrig.
Men detta kan ej tas till intäkt för
att vårt jaktflyg får minskad betydelse. I ett kärnvapenkrig är de
ballistiska robotarna de viktigaste
vapenbärarna. Mot dessa har jaktflyget ingen verkan. I det konventionella kriget är flygplan angriparens viktigaste vapenbärare. Mot
dessa får vårt moderna och allsidigt
användbara jaktflyg god verkan.
Mot denna bakgrund kan slås fast,
att en doktringlidning från kärnvapenkrig till konventionellt krig i
sig talar för att vi behåller ett starkt
jaktflyg.
Tydligen finns det ingen grund
för att säga att doktrinerna ute i
världen motiverar en omstrukturering av vår krigsmakt.
Hur är det då med ytförsvaret
och det direkta försvaret av territoriet med konventionella stridskrafter? För att ta det sista först
så har vi väl aldrig tänkt försvara
något annat territorium än vårt
eget, och inte heller förfogar vi över
annat än konventionella stridskrafter. Här är det alltså närmast frå-
gan om en truism.
Ytförsvarets prioritering då. Det
förargliga är, att egentligen ingen
förstår vad som menas med termen
”ytförsvar”.
En del tror att det är detsamma
som att försvara landet med armestridskrafter, som spritts ut över
”ytan”. Försvaret skulle upptas relativt långt inne på svenskt områ-
de. Denna strategi skulle innebära
stort lidande för bl. a. civilbefolkningen. Det skulle medföra att vi
ger upp det vi vill skydda, och att
vi inte utnyttjar våra naturliga försvarsbetingelser. Denna strategi, så
tydd, har ”chockat” marinchefen
och troligen även flygvapenchefen.
Chefen för armen förklarar, att han
står fast vid tanken på periferiförsvar. strategi av skissad tappning
tycks inte vara smaklig för någon.
Men kan ytförsvaret tänkas vara
något annat? Ibland används termen som samlande beteckning för
en gruppering av lokalförsvarsförband till vissa strategiskt viktiga
platser. Med dessa förband binds
t. ex. luftlandsatt trupp till dess
våra fältförband kan ingripa. Fältförbanden uppträder ”glest” grupperade för att minska sårbarheten
främst mot kärnvapenanfalL Med
denna tydning täcker termen rätt
väl nuvarande princip för hur striden skall föras. Men någon hjälp
prioriteringssammanhang kan
inte utvinnas av detta.
Vad slutligen gäller det ändrade
hotet från luften, så lär väl öB redovisa rätta förhållanden i höst. Redan nu kan sägas att hotet ingalunda minskat.
Av den ”nya försvarsdoktrinen”
syns platt intet återstå. I vart fall
väger den dunlätt mot den sakliga
tyngd som representeras av 1965
års öB-utredningar, vilka stöddes
av en kompakt majoritet inom staberna och av en enig militärledning.
Principer vid försvarsreduceringar
Neddragningar av försvaret är ju
ingen ny företeelse. En viss teknik
i avvägningsarbetet har utbildats
och man kan särskilja vissa åtgärder, som förefallit lämpligare än
andra. I det rationaliseringsarbete,
som ständigt pågår inom flygvapnets ram, har bl. a. följande visat
sig bärande i flera sammanhang:
Teknik och maskiner är ofta att fö-
redra framför massinsats av personal! En ökad rörlighet kan ofta
kompensera minskad kvantitet!
Mångsidiga vapenmedel ger ofta
bättre stridsekonomi än sådana,
som är bundna till endast en uppgift!
De nu skisserade sammanhangen
är ju väl kända och har som princip många tillämpningar i civila
sammanhang. Men det finns också
en del andra, mer specifikt militära
principer. Här några av dessa:
Rörlighet och flexibilitet är särskilt värdefulla egenskaper på försvarssidan, då angriparen som regel kan välja tid, plats och form
för anfallet.
Det är särskilt viktigt att kunna
tillfoga angriparen förluster i ett
tidigt skede, vilket trasar sönder
hans planer och förhindrar upprepade anfall. Vår beredskap måste
vara hög, så att angriparen inte
når avgörande initialframgångar.
Det är viktigt att disponera vapen, som kommer åt motståndarens
”bristmateriel”. Däri ingår hans
tekniskt högkvalificerade vapen och
141
hans transportresurser. För att nå
oss måste angriparen transportera
sina stridskrafter över hav, över
land eller genom luften. Dessa
transporter ger en kanalisering, en
anmassning, som är ytterst sårbar.
Anfall mot transporterna bör förbli en av vår krigsmakts huvuduppgifter.
Slutligen vinner man på att fullt
utnyttja de fördelar, som vårt geografiska läge gratis ger oss. För invasionsförsvaret bör de möjligheter
till djupförsvar utnyttjas, som
havsytorna runt vårt land erbjuder.
Ja, detta var en uppräkning av
en hel del principer. Slutligt avgö-
rande vid avvägningen blir ändock
stridsekonomin. Det gäller alltså att
välja objekt, som ger mest effekt
för minsta kostnad.
Allsidigheten att föredra
Jag tror att man på goda grunder
kan säga, att vår nuvarande krigsmakt är lämpligt sammansatt. Den
har skapat respekt inte minst
utomlands.
Det är då också rimligt att anta,
att den krigsmakt som vi bör sikta
på vid aktuell, ca 10 % lägre, ram
bör bestå av samma proportion arme-, marin- och flygvapenförband
som i nuläget. Detta beror helt enkelt på, att flertalet av de faktorer
som bestämmer försvarsutformningen inte förändras, om försvaret plötsligt får mindre pengar. Jag
tänker då på vårt militärgeografiska läge, en angripares resurser,
142
transporttekniken, samhällets sårbarhet mot flyganfall, osv.
Om det är lämpligt att bibehålla
samma proportioner mellan krigsmaktens förband, så betyder detta
inte nödvändigtvis, att medelsfördelningen till försvarsgrenarna blir
procentuellt densamma som nu.
Men detta är ju oväsentligt sett i
ett större sammanhang. Det som är
fredsbevarande, det som en ev. angripare beaktar, är ju antalet förband, dessas kvalitet och beredskap. Däremot är det egalt i vilka
fredsorganisatoriska fållor försvarspengarna hamnar.
Konsekvenserna vid de särskilt
låga försvarsramarna blir säkert
betydande, även om krigsmakten
utformas på bästa sätt. En viss pessimism har kunnat märkas på sina
håll, kanske då främst inom flygvapnet, där man med rätt eller
orätt befarar redur.eringar på osak~
lig grund.
Nu är dock att märka, att den
framtida försvarsramen inte är låst.
Det är troligt att säkerhetskraven
får ökat gehör vid försvarsutredningens fortsatta arbete.
För direktiven gäller, att de inte
binder krigsmakten vid en viss utformning, de initierar egentligen
bara framtagandet av nytt underlag. Och de bedömanden och ”doktriner” som redan nu antyds, kan
mycket väl ses som debattinlägg.
Med denna syn på direktiven blir
det en direkt anknytning till den
av Frithiofson konsekvent förda
linjen, att successivt lämna ut materiel från försvarsutredningen till ~
allmän debatt. Mot detta kan ingen 1
invändning resas. J
l
J