Partiernas finansiering – en fråga om demokrati


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Presidiesekreterare ALLAN ERIKSSON:
Partiernas finansiering –
en fråga om demokrati
Skall de borgerliga partierna avstå
från ekonomiskt stöd från enskilda
bidragsgivare och företag, medan LO
fortsätter att tvångsvis uttaxera och
pumpa in pengar i SAP? Nej, det vore
alltför grovt, menar Allan Eriksson,
presidiesekreterare i högerpartiet. Förf.
anser dock, att frågan om partifinansieringen kommit i ett nytt läge efter
årets val. Han diskuterar ingåendet
problemet med det statliga partistödet
och en offentlig redovisning. Konstruktionen av det statliga partistödet är så
viktig, att frågan är, om inte en sådan,
vettigt utformad, borde grundlagsfästas.
Skall en offentlig redovisning ske,
bör detta naturligtvis också gälla
socialdemokraterna, som inte ger någon
total redovisning av fackföreningsrörelsens ekonomiska och personella
satsning på SAP.
Av tradition har de politiska partierna
liksom andra ideella organisationer i
vårt land finansierats genom avgifter
och bidrag från medlemmar och sympatisörer. Den naturliga finansieringsformen har således varit att de människor
som av olika skäl önskat stödja organisationens ideer och syften också bidragit
med arbetsinsatser och med ekonomisk
hjälp. Redan införandet av det statliga
partistödet förändrade emellertid detta
traditionella mönster. Med stor sannolikhet kommer erfarenheterna av valet
1968 att leda fram till en förnyad diskussion om sättet att finansiera den politiska verksamheten i vårt land – och
detta av främst två skäl. Under själva
valrörelsen kom finansieringen av de
borgerliga partierna att spela en framträdande roll i den socialdemokratiska
agitationen. Valutgången som sådan har
också satt strålkastarljuset på den ojämna resursfördelningen mellan socialdemokraterna och den borgerliga oppositionen och därmed på formerna för partiernas finansiering.
Sambandet LO-SAP
Det har gjorts många analyser av valresultatet 1968 och många förklaringar
till utgången har givits. Det kan sägas
att de politiska ställningstagandena och
den politiska uppläggningen på olika sidor spelade sin roll, liksom att de borgerliga partiernas bristande samförstånd
och de yttre, utrikespolitiska omständigheterna kom att vara av betydelse. Men
lika klart är att valet måste ses som P.n
442
arbetsseger för det socialdemokratiska
partiet. De politiska framgångarna –
framskrapandet av de yttersta reserverna, vilket drev upp valdeltagandet till
89 procent – hade inte kunnat ske om
inte LO och SAP åstadkommit en ekonomisk och personell kraftsamling av
hittills aldrig skådat slag.
Det är värt att notera att samtidigt
som socialdemokraterna systematiskt
försökt misstänkliggöra finansieringen
av de borgerliga partierna – av hö-
gern och folkpartiet i synnerhet – har
man inte med ett ord berört sättet och
formerna för socialdemokraternas egen
partifinansiering. Samtidigt som man
anklagat de borgerliga partierna för att
inte öppet redovisa de pengar som de
fått ifrån olika företag föreligger i dag
ingen som helst öppen redovisning av
de ekonomiska och personella resurser
som det socialdemokratiska partiet haft
till sitt förfogande.
Vi kan göra antagandet att SAP till
sitt förfogande hade 5 a 6 gånger så
många heltidsanställda ombudsmän som
högerpartiet. Det socialdemokratiska
partiet hade dessutom tillgång till funktionärer från LO, fackförbund och från
en rad andra närstående organisationer.
Någon som helst redovisning av dessa
personella resurser har inte lämnats. Det
socialdemokratiska partiet hade vidare
enligt uppgift till sitt förfogande en
valarbetarkår av registrerade valarbetare på över 100.000 människor, med
möjligheter till arvodering.
Det torde inte vara någon överdrift
att räkna med att det socialdemokratiska partiet förfogat över resurser under
valåret 1968 som uppgått till det dubbla
mot vad alla de övriga partierna tillsammans kunnat mobilisera.
Det säger sig självt att denna skillnad i resurser mellan å ena sidan partier som varit hänvisade till frivilliga
arbetsinsatser och frivilligt insamlade
medel och å andra sidan ett regeringsparti som kunnat uppmönstra en enorm
maktapparat, som i betydande utsträckning varit uppbyggd på kollektivanslutning och därmed tvångsvis rekryterade
medlemmar och insamlade medel, inte
kan förbises i en debatt om demokratins arbetsvillkor.
Förljugen (s)propaganda
Till detta kommer den andra erfarenheten som 1968 års val givit oss, nämligen den sällsynt förljugna propagandakampanj som bedrevs från socialdemokratiskt håll i syfte att ge sken av nå-
got sorts skumt beroendeförhållande
mellan höger- och folkparti och »storfinansen». Trots att det alltid med skärpa understrukits att ekonomiska medel
som givits till de borgerliga partierna
aldrig varit förknippade med politiska
villkor – och i sådant fall aldrig skulle ha accepterats – har man försökt att
antyda ett beroendeförhållande mellan
de borgerliga partierna och företagen. I
buskarna kunde man antyda ett samband mellan Bofors’ ekonomiska anslag och högerpartiets ställningstaganden i försvarsfrågan. En näringsvänlig
politik, d. v. s. den fulla sysselsättningens grundläggande förutsättning, framställdes som en betalning för näringslivsanslagen osv.
Denna kampanj spelades upp samtidigt som man på ansvarigt socialdemokratiskt partihåll med spelad oskuld
försökte göra gällande att man endast
var intresserad av att få en öppen redovisning till stånd. Man ville naturligtvis inte påstå att något skumt förhållande skulle föreligga mellan storföretagens bidrag och de borgerliga partierna.
Belysande för hela kampanjens uppläggning kan vara affären med »de hemliga listorna». Det var fallet med den i
valrörelsens slutskede polisanmälde bidragsinsamlaren, som tidigare under en
kortare tid varit anställd i högerpartiet.
De listor som mannen hade haft som arbetsmaterial upptog en rad små och medelstora företag inom den del av landet
som bidragsinsamlaren hade fått på sin
lott. Listorna upptog endast namn och
adressuppgifter. Några siffror fanns
överhuvudtaget inte nämnda. Listorna
var med andra ord skäligen ointressanta
och utgjorde ett ungefär lika spännande
dokument som telefonkatalogen.
Detta hindrade emellertid inte den
socialdemokratiska partisekreteraren att
i en TV-intervju påstå att här föreHl.g
verkligt intressanta uppgifter. Man visste visserligen förut, enligt hans utsago,
att det fanns ett samband mellan storfinansen och de borgerliga partierna,
men att detta var så intressant som listorna gav vid handen, det var en ny- 443
het. Det hade också, påstod han, framgått av dessa hemliga listor att det
handlade om betydligt större summor
(!!!) än vad som tidigare uppgivits från
högerpartiets sida.
Aftonbladet spädde på genom att insinuera att företagen skattefuskade.
Självfallet ville inte tidningen framföra
någon konkret anklagelse mot något
speciellt företag. Man ville naturligtvis
inte heller låta någon skugga falla över
högerpartiet.
Man kan emellertid förmoda att Aftonbladet inte tyngdes ned av samvetskval över att mindre noggranna läsare
gjorde sammankopplingen högerpartiet
– storfinansen – hemliga listor –
skattefusk.
Det är självklart att dessa erfarenheter från valrörelsen 1968 också aktualiserar en debatt om partifinansieringsfrå-
gan. Kommer man att kunna fortsätta
med de former av partifinansiering som
vi hittills haft? Eller riskerar man en
fortsatt kampanj av det sällsynta fula
slag som socialdemokraterna denna gång
bedrev?
Förändrad borgerlig syn
Det är troligt att dessa erfarenheter leder till att de borgerliga partierna i
fortsättningen blir mera benägna att ta
emot statligt partistöd och med större
oro ser på den frivilliga finansieringen.
Det finns risk för att de principiella betänkligheter som tidigare framförts mot
statsstöd får vika. Folkpartiet har redan lämnat sina tidigare principiella be- 444
tänkligheter och sannolikt kommer även
högerpartiet att tvingas överväga sin
syn på statligt partistöd.
En sak bör man emellertid ha fullt
klart för sig. En generell höjning av det
statliga partistödet löser inte de problem som nu aktualiserats. Dels är det
nuvarande stödet orättvist och dels
kommer man inte ifrån de frivilliga anslag som oavsett hur systemet än utvecklas i framtiden måste komma att
finnas.
Skall de borgerliga partierna avstå
från ekonomiskt stöd från enskilda bidragsgivare och företag – små och stora – medan LO fortsätter att tvångsvis uttaxera och pumpa in pengar i
SAP? Ånej, det vore ändå lite för grovt.
Men det förefaller som om folkpartiledaren Sven Weden gått i den fällan.
De starka betänkligheter som anförts
ifrån högerpartiets sida, framför allt,
men även från liberalt håll, emot en
statlig partifinansiering väger alltjämt
tungt. Ett statligt partistöd är i dag ur
principiell demokratisk synpunkt precis lika komplicerat och svårhanterligt
som det var när det infördes. Därför
framstår det också för mig som helt
självklart att om utvecklingen skulle gå
emot en ökad partifinansiering genom
statsanslag – man må beklaga det eller tycka om det – måste hela frågekomplexet tas upp till utredning.
Bakgrunden är ju den att denna ur
principiell demokratisk synpunkt viktiga fråga aldrig någonsin utretts. Det
tillsattes en presstödsutredning som fö-
reslog att 25 miljoner kronor skulle anslås till pressen. Betänkandet gick ut på
remiss till 12 instanser. 10 avstyrkte.
En (LO) som då hade stora förluster
på Stockholms-Tidningen sade ja och en
(TCO) sade kanske.
Några månader sedan presstödsbetänkandet skjutits sönder gjordes detta stöd
om till ett partistöd. Detta skedde utan
utredning, utan remissbehandling och
utan en principiell diskussion överhuvudtaget om ett statligt partistöds förenlighet med vår demokrati. Socialdemokraterna hade helt enkelt gjort en
kohandel av gammalt klassiskt märke
med centerpartiet och därmed åstadkommit det parlamentariska underlag
som en så pass drastisk åtgärd ansågs
kräva. De principiella argumenten viftades i riksdagsdebatten undan med på-
ståendet att en principdebatt inte tjänade någonting till eftersom det fanns majoritet i kamrarna för förslagets genomförande.
Som bekant innebar konstruktionen
– och den gäller alltjämt – att partierna skulle erhålla 60.000 kronor per
riksdagsmandat. Det medförde att socialdemokraterna lade beslag på hälften
av stödet och de övriga fyra partierna
fick dela på resten.
Konstruktionen i grundlagen
Hur ett statligt partistöd skall vara konstruerat kan diskuteras i det oändliga.
Det finns helt enkelt inget rättvist system, det finns inga objektiva rättvisekriterier. Vore det rättvist om kommunisterna fick lika många miljoner som
socialdemokraterna? Varför skall endast
de i riksdagen representerade partierna
få stöd? Varför skall det största partiet
ha det största stödet? Skall ett parti som
går framåt få en belöning i form av
höjda statsanslag och det förlorande
partiet vidkännas ytterligare en förlust
genom ett minskat statsanslag? Är det
rättvisa?
Vi kan se hur höstens val verkade.
Det ledde till att socialdemokraterna
fick 720.000 kronor i belöning av skattebetalarna. Kommunisterna som inte
bara förlorade halva väljarunderlaget
och fem av sina åtta mandat berövades
därtill 300.000 kronor. För ett litet parti kan en sådan summa vara en så kännbar förlust att partiet inte har reella
möjligheter att återkomma.
Tyvärr har i denna diskussion saknats aspekten att ett statligt partistöd
kan vara precis lika viktigt ur demokratins synpunkt som själva valsystemet. Stödets konstruktion kan ha minst
lika stora för- resp. nackdelar för ett
parti som olika sorters valsystem. Därför borde det också vara självklart att
en förändring av partistödet i en eller
annan riktning måste föregås av en noggrann utredning. Uppenbart är också
att man måste försöka finna en konstruktion som i någon rimlig mening ter
sig rättvisare än dagens system. Frågan
är också om man inte borde överväga
mot bakgrunden av den vikt som måste
tillmätas ett statligt partistöd att inskriva dess konstruktion i grundlagen.
445
Det kan också vara rimligt att i detta sammanhang ta upp en diskussion
om hur stort det statliga stödet skall
tillåtas vara av ett partis totala omslutning. Eller kan det finnas någon
mening i en partidemokrati där partierna är så beroende av ett skattefinansierat stöd att deras existens helt och hållet står och faller med detta stöd? Hur
fungerar den demokrati där partierna så
totalt har förlorat sin folkliga förankring?
Det finns en rad andra frågor som
man också måste ta upp i en debatt om
partiernas finansiering. Dit hör bl. a.
den strävan som borde föreligga att stimulera människorna till ett ökat engagemang i det politiska livet. Dit hör
även medlemmarnas och sympatisörernas vilja att ekonomiskt stödja det politiska arbetet. Tidigare har tanken framförts att gåvor och stöd till organisationer för ideellt och kulturellt ändamål borde kunna vara avdragsgilla vid
beskattningen. Någon sådan ordning
skulle även kunna gälla ett stöd upp till
ett visst belopp till partierna. Enskilda
medlemmar och sympatisörer kunde på
det sättet stimuleras till att stödja sitt
parti.
Offentlig redovisning
Vi har sedan frågan om partifinansieringens offentliga redovisning. Det har
från såväl högerpartiets som folkpartiets sida sagts att man inte har något
emot en öppen redovisning av summor
och bidragsgivare – för såvitt en sådan
446
redovisning inte träder valhemligheten
för nära. Men skall en sådan detaljerad
redovisning komma till stånd är det också ett självklart krav att det socialdemokratiska partiet på samma sätt ger
en total redovisning för samtliga de insatser av personell och ekonomisk art
som från fackföreningsrörelsen och andra organisationer lämnas till det socialdemokratiska partiet.
Det finns ytterligare en fråga i detta
sammanhang – nämligen möjligheterna
att få en redovisning av kampanjkostnaderna. Vi har kunnat notera ständigt
stigande kampanjinsatser från partiernas sida. Valrörelserna har blivit dyrare och dyrare. Frågan är om man skall
fortsätta att ständigt pressa upp kostnaderna eller om man kan tänka sig
någon form av begränsning. Exempel på
sådana begränsningar kan hämtas från
andra länder. Även hos oss har kampanjerna blivit mera »amerikaniserade»
och mera personvalsinriktade. Det kan
komma att leda till att kandidaterna i
större utsträckning börjar att personligen finansiera sina valkampanjer. Även
detta är ett problem som det kan finnas
anledning att ta upp till diskussion .
Det finns dock anledning att erinra
om vad den socialdemokratiska tidningen »Aftontidningen» skrev när frågan
om partipengar diskuterades så häftigt
1950. Man diskuterade i en ledare de
betänkligheter som fanns mot en lagstiftningsvägen tvångsmässigt genomförd redovisning av partiernas finansiering. Och tillade slutligen att en sådan
skulle »kräva en mycket närgången
granskning, som ofta skulle uppfattas
som trakasseri och inte vara av annat
värde för vårt politiska liv än att ett
händelseförlopp som var känt i stort,
blev bekant i sina detaljer. Men apparaten skulle medföra en poliskontroll över
partierna som skulle bli olidlig och kanske i längden inte heller hälsosam för
den politiska friheten».
Det uttalandet är tänkvärt även i dag.