Debatt och reflexer
1967
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
106
DEBATT OCH REFLEXER
DEN KONSERVATlYA STÅNDPUNKTEN
Är motsättningarna mellan en
äldre och en yngre falang nå-
got unikt för socialdemokratien? Eller finner man likartade ideologiska spänningar
bland företrädare fijr andra
uppfattningar? Denna fråga
besvarar fil.mag.AndersFahlbeck jakande. ”Man kan beträffande de yngre med viss
rätt tala om en ’radikal konservatism’. Därmed har man
velat visa sina ambitioner att
leva med i nuet och känna
dess puls. De yngre kan sägas
stå utanför den traditionella
gammalkonservativa ramen.”
Socialdemokraternas svåra förlust
i höstens val har av naturliga
skäl analyserats och penetrerats
inte minst av politiska bedömare.
Av de orsaker till förlusten som anförts i debatten är väl argumentet
om ”den överspelade socialdemokratiska ideologin” det intressantaste. Socialdemokratin har beskylts för att ha blivit landets mest
konservativa parti osv. Att problemet är i högsta grad aktuellt för
partiledningen har man i dessa yttersta dagar fått påtagliga bevis för.
Föryngringen av regeringen och
meddelandet om den extra partikongressen talar sitt tydliga språk.
Bedömare har tolkat situationen
som en sista dödsryckning.
Av fil. mag. ANDERS FAHLBECK
Den maktkamp inom partiet som
framstår allt tydligare är en generationsmotsättning som röjer djupgående meningsmotsättningar mellan den äldre, konservativa falangen kring statsministern och de yngre, radikala med förankring i bl. a.
SSU. I vilken utsträckning kom- ,,
mer de gamla att kunna hålla de
unga stången? Kommer socialdemokratin att framstå som ett ännu
mer splittrat och kraftlöst parti efter kongressen i höst? Kommer den
djupa splittringen inom dc egna leden att bli ”den sista spiken i likkistan” inför andrakammarvalet
1968?
Är socialdemokratiska partiets
situation unik i jämförelse med de
övriga politiska partierna i Sverige
idag?
Några av de ideologiska hörnstenarna i den klassiska konservatismen var och är åtminstone alltjämt
på papperet, ”att det som har bestått under lång tid avspeglar Guds
vilja eller ett inre inneboende förnuft och därför existerar med nödvändighet och rätt. Det bestående
är det gudomliga, det verkliga är
det förnuftiga”. – Dessa grundteser vill väl näppeligen någon konservativ politiker av idag försvara,
åtminstone inte bokstavligen. Utvecklingen har gått efter helt andra linjer och lämnat dylikt resonemang bakom sig. Demokratins och
parlamentarismens genombrott,
samt kanske inte minst det förhållandet, att kyrkans såväl andliga
som reella ställning förskjutits så
avsevärt, har gjort, att den äldre
konservatismens doktrin ställs på
huvudet.
Ett annat av de konservativa
grundfundamenten var och är i viss
mån alltjämt det metafysiska förhållandet mellan gångna, nu levande och kommande generationer,
som en överjordisk organism. Tanken, som är central för konservativt tänkande, förutsätter ett mer
eller mindre statiskt samhälle, med
ett i ordets ursprungliga bemärkelse konservativt statsskick. Resonemanget har i många fall visat sig
ohållbart och inte förenligt med
den aktuella, progressiva, dynamiska samhällsbildningen. Inslag av
denna art i den traditionella konservatismen har med naturnödvändighet måst lämnas därhän. Man
har offentligt tvingats ta avstånd
ifrån vissa av dessa tidigare ideologiskt centrala beståndsdelar.
”Gammalkonservatism”
I vilken grad och utsträckning är
svensk konservatism av idag konservativ?
Den svenska konservatismens
kulturprogram utgår ifrån och hävdar, att den ursprungliga, den gamla svenska kulturtraditionen, arvet
från den fria självägande bondestammen är grunden för vårt andliga liv och dess värden. Detta generationers arv är den centrala och
fundamentala utgångspunkten i
vårt kulturliv. Inte minst har dessa tankegångar kommit till uttryck
i den historieundervisning som i århundraden varit förhärskande i
vårt land. Den historiska skolningen har direkt eller indirekt sagts
tjäna konservatismens syften. Ursprunget till denna historieundervisning har man velat finna i den
107
politik som kyrkan och dess prästerskap fört. Vi kan därför ej tala
om någon ursprunglig, fristående,
kulturtradition, har det framförts
från vissa håll. Det som idag kallas
vårt kulturarv är den syn och den
politik som kyrkan dikterade, och
från vilken det var praktiskt omöjligt att avvika. Kyrkans makt var
ideologiskt sett oinskränkt och fullkomlig. Det som kyrkan fann antastligt, skadligt och oförenligt med
hennes intressen förtrycktes, stympades, avlivades eller självdog. Nå-
gon ursprunglig, från kyrkan fristående kulturtradition har inte
existerat, vill man framhålla.
Många, inte minst bland de yngre, har ansett, att koi’lservativa politiker alltför länge försvarade och
höll fast vid kyrkans äldre, odemokratiska, auktoritativa grepp om
den enskilde individen. Man har
idag därför hamnat i en något
splittrad situation, inte minst till
följd av kyrkans diametralt förändrade position som samhällelig
institution. Kyrkans minskade inflytande över den enskilde och därmed dess begränsade möjligheter
att påverka det kulturella skeendet
och skapandet har gjort att konservatismen såväl kulturellt som inte
minst politiskt fått ändra kurs. Processen har skakat och till icke ringa
del raserat hela den konservativa
ideologin. Den unga generationens
konservativa politiker har frigjort
sig från det ”gammalkonservativa”
synsättet och i vissa fall ställt sig
bakom den radikala falangen inom
kyrkan. Man fick och får väl alltjämt stundtals en känsla av att vissa konservativa politiker var konservativa för dess egen skull och ej
hade förmågan att se visionärt och
sätta in enskildheter och dagssituationen i ett större sammanhang.
Grupper av konservativt intellek- 108
tuella är fullt medvetna om situationen, men har ännu ej lyckats
åstadkomma ”revolutionerande”
förändringar. Den generationsväxling som för närvarande äger rum
bland konservativa riksdagsledamöter, och som för med sig att
det gammalkonservativa tänkandet
alltmer försvinner och ersätts av ett
liberalt, samarbetsvänligt oppositionstänkande är till största delen
en utvecklingsprocess jämförbar
med vad som sker inom socialdemokratin. Den nya generation konservativa politiker som växer fram
synes vara benägen att i väsentliga frågor ej gå efter ideologiska
hänsyn utan efter realistiska, politiska hänsyn.
”Radikal konservatism”
En bidragande orsak till dagens
samlade och mer enhetliga konservativa front är den påtagliga önskan till samarbete och ömsesidig
förståelse som råder mellan den politiska konservatismens ”mellangeneration” och ungdoms- och univcrsitetsorganisationernas medlemOM finländare
mar. Den utomordentliga livaktighet som råder inom de yngre generationernas led, har vunnit anklang och gehör i huvudorganisationen. Det är här inte enbart ett
behov att avsvära sig den gammalkonservativa, föråldrade samhällssynen utan en gemensam önskan
till ett aktivt, progressivt handlande. Man kan med de yngre med viss
rätt tala om en ”radikal konservatism”. Därmed har man velat visa
sina ambitioner att leva med i nuet
och känna dess puls. De yngre kan
sägas stå utanför den traditionella,
gammalkonservativa ramen.
Man kan därför med fog idag
tala om en konservativ och en radikal riktning inom konservatismen. Den senare har väl ännu ej
hunnit göra sin stämma hörd på
ett alltför utmanande sätt. Att det
således finns liliartade tendenser
inom högern och socialdemokraterna i vissa frågor är alldeles uppenbart, och att dessa tendenser ej
är specifika för bara dessa två partier utan lika tydliga hos såväl centern, folkpartiet som kommunisterna råder det ingen tvekan om.
Mycket kan skilja oss från många av dem – språket naturligtvis
främst – men del kan frågas, om icke del som förenar oss betyder
mera. För Finland har i varje fall just delta betytt dess räddning,
varöver vi nu glädja oss. Må vi med stollhel tänka på, att det var
vårt arv, som gav Finland dess styrka. Må vi också besinna, att det
arvet förpliktar både dem och oss.
Svensk Tidskrift 1917
DEBATT OCH REFLEXER
DEN KONSERVATlYA STÅNDPUNKTEN
Är motsättningarna mellan en
äldre och en yngre falang nå-
got unikt för socialdemokratien? Eller finner man likartade ideologiska spänningar
bland företrädare fijr andra
uppfattningar? Denna fråga
besvarar fil.mag.AndersFahlbeck jakande. ”Man kan beträffande de yngre med viss
rätt tala om en ’radikal konservatism’. Därmed har man
velat visa sina ambitioner att
leva med i nuet och känna
dess puls. De yngre kan sägas
stå utanför den traditionella
gammalkonservativa ramen.”
Socialdemokraternas svåra förlust
i höstens val har av naturliga
skäl analyserats och penetrerats
inte minst av politiska bedömare.
Av de orsaker till förlusten som anförts i debatten är väl argumentet
om ”den överspelade socialdemokratiska ideologin” det intressantaste. Socialdemokratin har beskylts för att ha blivit landets mest
konservativa parti osv. Att problemet är i högsta grad aktuellt för
partiledningen har man i dessa yttersta dagar fått påtagliga bevis för.
Föryngringen av regeringen och
meddelandet om den extra partikongressen talar sitt tydliga språk.
Bedömare har tolkat situationen
som en sista dödsryckning.
Av fil. mag. ANDERS FAHLBECK
Den maktkamp inom partiet som
framstår allt tydligare är en generationsmotsättning som röjer djupgående meningsmotsättningar mellan den äldre, konservativa falangen kring statsministern och de yngre, radikala med förankring i bl. a.
SSU. I vilken utsträckning kom- ,,
mer de gamla att kunna hålla de
unga stången? Kommer socialdemokratin att framstå som ett ännu
mer splittrat och kraftlöst parti efter kongressen i höst? Kommer den
djupa splittringen inom dc egna leden att bli ”den sista spiken i likkistan” inför andrakammarvalet
1968?
Är socialdemokratiska partiets
situation unik i jämförelse med de
övriga politiska partierna i Sverige
idag?
Några av de ideologiska hörnstenarna i den klassiska konservatismen var och är åtminstone alltjämt
på papperet, ”att det som har bestått under lång tid avspeglar Guds
vilja eller ett inre inneboende förnuft och därför existerar med nödvändighet och rätt. Det bestående
är det gudomliga, det verkliga är
det förnuftiga”. – Dessa grundteser vill väl näppeligen någon konservativ politiker av idag försvara,
åtminstone inte bokstavligen. Utvecklingen har gått efter helt andra linjer och lämnat dylikt resonemang bakom sig. Demokratins och
parlamentarismens genombrott,
samt kanske inte minst det förhållandet, att kyrkans såväl andliga
som reella ställning förskjutits så
avsevärt, har gjort, att den äldre
konservatismens doktrin ställs på
huvudet.
Ett annat av de konservativa
grundfundamenten var och är i viss
mån alltjämt det metafysiska förhållandet mellan gångna, nu levande och kommande generationer,
som en överjordisk organism. Tanken, som är central för konservativt tänkande, förutsätter ett mer
eller mindre statiskt samhälle, med
ett i ordets ursprungliga bemärkelse konservativt statsskick. Resonemanget har i många fall visat sig
ohållbart och inte förenligt med
den aktuella, progressiva, dynamiska samhällsbildningen. Inslag av
denna art i den traditionella konservatismen har med naturnödvändighet måst lämnas därhän. Man
har offentligt tvingats ta avstånd
ifrån vissa av dessa tidigare ideologiskt centrala beståndsdelar.
”Gammalkonservatism”
I vilken grad och utsträckning är
svensk konservatism av idag konservativ?
Den svenska konservatismens
kulturprogram utgår ifrån och hävdar, att den ursprungliga, den gamla svenska kulturtraditionen, arvet
från den fria självägande bondestammen är grunden för vårt andliga liv och dess värden. Detta generationers arv är den centrala och
fundamentala utgångspunkten i
vårt kulturliv. Inte minst har dessa tankegångar kommit till uttryck
i den historieundervisning som i århundraden varit förhärskande i
vårt land. Den historiska skolningen har direkt eller indirekt sagts
tjäna konservatismens syften. Ursprunget till denna historieundervisning har man velat finna i den
107
politik som kyrkan och dess prästerskap fört. Vi kan därför ej tala
om någon ursprunglig, fristående,
kulturtradition, har det framförts
från vissa håll. Det som idag kallas
vårt kulturarv är den syn och den
politik som kyrkan dikterade, och
från vilken det var praktiskt omöjligt att avvika. Kyrkans makt var
ideologiskt sett oinskränkt och fullkomlig. Det som kyrkan fann antastligt, skadligt och oförenligt med
hennes intressen förtrycktes, stympades, avlivades eller självdog. Nå-
gon ursprunglig, från kyrkan fristående kulturtradition har inte
existerat, vill man framhålla.
Många, inte minst bland de yngre, har ansett, att koi’lservativa politiker alltför länge försvarade och
höll fast vid kyrkans äldre, odemokratiska, auktoritativa grepp om
den enskilde individen. Man har
idag därför hamnat i en något
splittrad situation, inte minst till
följd av kyrkans diametralt förändrade position som samhällelig
institution. Kyrkans minskade inflytande över den enskilde och därmed dess begränsade möjligheter
att påverka det kulturella skeendet
och skapandet har gjort att konservatismen såväl kulturellt som inte
minst politiskt fått ändra kurs. Processen har skakat och till icke ringa
del raserat hela den konservativa
ideologin. Den unga generationens
konservativa politiker har frigjort
sig från det ”gammalkonservativa”
synsättet och i vissa fall ställt sig
bakom den radikala falangen inom
kyrkan. Man fick och får väl alltjämt stundtals en känsla av att vissa konservativa politiker var konservativa för dess egen skull och ej
hade förmågan att se visionärt och
sätta in enskildheter och dagssituationen i ett större sammanhang.
Grupper av konservativt intellek- 108
tuella är fullt medvetna om situationen, men har ännu ej lyckats
åstadkomma ”revolutionerande”
förändringar. Den generationsväxling som för närvarande äger rum
bland konservativa riksdagsledamöter, och som för med sig att
det gammalkonservativa tänkandet
alltmer försvinner och ersätts av ett
liberalt, samarbetsvänligt oppositionstänkande är till största delen
en utvecklingsprocess jämförbar
med vad som sker inom socialdemokratin. Den nya generation konservativa politiker som växer fram
synes vara benägen att i väsentliga frågor ej gå efter ideologiska
hänsyn utan efter realistiska, politiska hänsyn.
”Radikal konservatism”
En bidragande orsak till dagens
samlade och mer enhetliga konservativa front är den påtagliga önskan till samarbete och ömsesidig
förståelse som råder mellan den politiska konservatismens ”mellangeneration” och ungdoms- och univcrsitetsorganisationernas medlemOM finländare
mar. Den utomordentliga livaktighet som råder inom de yngre generationernas led, har vunnit anklang och gehör i huvudorganisationen. Det är här inte enbart ett
behov att avsvära sig den gammalkonservativa, föråldrade samhällssynen utan en gemensam önskan
till ett aktivt, progressivt handlande. Man kan med de yngre med viss
rätt tala om en ”radikal konservatism”. Därmed har man velat visa
sina ambitioner att leva med i nuet
och känna dess puls. De yngre kan
sägas stå utanför den traditionella,
gammalkonservativa ramen.
Man kan därför med fog idag
tala om en konservativ och en radikal riktning inom konservatismen. Den senare har väl ännu ej
hunnit göra sin stämma hörd på
ett alltför utmanande sätt. Att det
således finns liliartade tendenser
inom högern och socialdemokraterna i vissa frågor är alldeles uppenbart, och att dessa tendenser ej
är specifika för bara dessa två partier utan lika tydliga hos såväl centern, folkpartiet som kommunisterna råder det ingen tvekan om.
Mycket kan skilja oss från många av dem – språket naturligtvis
främst – men del kan frågas, om icke del som förenar oss betyder
mera. För Finland har i varje fall just delta betytt dess räddning,
varöver vi nu glädja oss. Må vi med stollhel tänka på, att det var
vårt arv, som gav Finland dess styrka. Må vi också besinna, att det
arvet förpliktar både dem och oss.
Svensk Tidskrift 1917