Polska judars öde

Legationsrådet WIESLAV PATEK:
Polska judars öde
Antisemitismen och antisionismen
i de olika östblocksländerna har helt
naturligt tilldragit sig stor uppmärksamhet. Legationsrådet Wieslav
Patek ger i denna artikel en initierad
skildring av de polska judarnas historia
och nuvarande förhållanden.
Indikationer på att judar bodde i Polen
innan landet blev kristnat för 1.000 år
sedan, redan på 800-talet, förekommer
men är inte särskilt talrika och vederhäftiga. Säkrare skriftliga källor i form
av s. k. privilegier härstammar från regeringstiden för den siste konungen av
den första polska dynastien Piast, Kasimir den store 1333-1370.
Före Polens delningar
Mån om landets ekonomiska utveckling,
insåg han även de positiva sidor som
fanns i judarnas närvaro i landet. Alla,
enligt dåtidens seder och bruk, för judarna tillgängliga sysselsättningar blev med
hans privilegium tillåtna för dem i Polen. I motsats till de flesta västeuropeiska länder, där judarna oftast enbart
kunde uppbära skatter och låna pengar
tills de blev tillräckligt rika så att man
efter beslagtagande av deras förmögenheter förpassade dem ur landet, kunde
de i Polen idka både hantverk och handel, bli krogvärdar och framför allt vara
allt i allo på herrgårdarna.
slutligen utgjorde judarna en sorts
förbindelselänk mellan godsägarna och
deras livegna bönder· Detta satte dem
ofta i ett utsatt läge. I samband med förbudet för den polska adeln att befatta
sig med handel, vilket utfärdades på
1500-talet, blev judarnas ställning ännu
starkare, delvis på bekostnad av det polska och förpolskade borgarskapet. I stä-
derna, särskilt i mindre städer i landets
östra del, utgjorde de icke sällan större
delen av befolkningen. Warszawa med
sina 300·000 judar var före andra
världskriget deras största centrum i Europa – var fjärde invånare i staden var
jude – medan deras antal i hela landet
överskred 10 procent.
Polackernas toleranta inställning till
andra trosbekännare har skyddat inte
enbart protestanterna, som i flera länder
bekämpades efter reformationen och då
ofta tvingades gå i landsflykt, som t. ex.
franska hugenotter, utan också polska
ortodoxa samt även muselmanerna – i
landets östra del fanns det ända fram
till dess införlivande med Sovjet 1944
tatarska byar – och slutligen judar.
I inkvisitionens och religionskrigens
Europa njöt judarna i Polen en full religionsfrihet. skolväsendet med undervisningen på ”judisch” och två rabbinseminarier samt talrika sociala och andra institutioner gav dem rika möjligheter att utveckla sitt liv och sin egen kultur. Denna kultur med bl. a. statlig judisk teater lever i dag vidare. Under
kriget 1939, inför den dubbla nazistiskkommunistiska faran, for över sextio
elever och lärare från ett av dessa seminarier på polska pass över Sverige västerut. Denna tolerans fördes kanske för
långt eftersom den stora massan polska
judar knappast kände landets språk, vilket ytterligare markerade deras främlingskap i samhället. Känslan av detta
fördjupades inte enbart genom det från
tyska språket härstammande ”jidisch”,
vilket talades av flertalet icke-utbildade
polska judar, utan även av deras efter- 399
namn. De fick dessa, ibland löjliga
namn, till största delen av tyska underofficerare, när det centrala Polen under
tio år efter den sista delningen 1795
tillhörde Preussen.
I Östpolen, där polackerna utgjorde
en minoritet, var judarnas situation
ibland svårare. Särskilt hårt fick de lida
under kosackernas blodiga uppror på
1600-talet. Men det förekom dock inte
organiserade blodbad, ”progromer”, på
det sätt som vid sekelskiftet med tsarregeringens goda minne anstiftades av
den extremistiska ryska organisationen
”den svarta sotnia” i t. ex· Homel och
Kisiniev.
Fram till Polens delningar var judarnas belägenhet på det hela taget bättre,
t. o. m. mycket bättre, än i de flesta
västeuropeiska länder. Under den siste
polske kungen Stanislaw August Poniatowski adlades även ett par tiotal väl
förtjänta judiska familjer. De antog
samtidigt den kristna läran och efter
förslagets upphovsman, Frank, kallas de
ännu i dag ”frankister”. Under de polska oavhängighetsstriderna på 1800-talet
kämpade en judisk avdelning tappert
under överste Berek Joselewicz. Denna
på det hela taget positiva utveckling av
det polsk-judiska förhållandet stördes
tyvärr snart av den största delningsmakten Ryssland, som på olika sätt, mestadels med administrativa förordningar,
började överföra judarna från sina etniska proviner till det östra och centrala
Polen.
400
Mellankrigsperioden
Dessa aktioner ökade ytterligare den judiska befolkningen i de polska områdena. situationen blev ännu svårare när
1917 efter oktoberrevolutionen 800.000
judar flydde från Ukraina och Vitryssland västerut. Pilsudski, som tog makten
1926, bestämde att de alla skulle få
polska pass, eftersom det svåra läge som
Polen då befann sig i inte gjorde det
möjligt att ha nära ”en miljon missbelåtna, andra klassens medborgare”. Det
var som den judiska ledamoten av polska sejmen, Prylucki, med rätta sade:
”Svårigheten låg inte i judarnas närvaro i landet utan i deras stora antal.”
(3,5 miljoner.) Emigrationen till Palestina begränsades för polska judar till
6.000 per år – omkring en tiondel av
den naturliga tillväxten- och stormakterna intog en avböjande inställning till
de olika lösningsförslag som den polska
regeringen lade fram.
Under tiden förvärrades hela landets
ekonomiska situation. Härjningarna under det första världskriget och under det
polsk-ryska kriget 1918-20 följdes av
en stor inflation, ökat skattetryck i samband med en stabilisering av den nya
polska valutan samt den allmänna ekonomiska krisen i Europa på det senare
1920-talet. Detta underminerade landets
tidigare välstånd. I dessa svåra tider visade sig i allmänhet judarna vara smidigare affärsmän än polackerna och
lyckades på nytt öka sin andel i landets
näringsliv, där å andra sidan utländskt
kapital också var rikligt representerat.
slutligen, som de själva skämtade, ägde
judarna hyreshus medan polackerna ägde gatorna. Här bör dock tilläggas att
i det östra och delvis också i det centrala
Polen levde en kompakt massa fattiga,
barnrika judiska familjer, vilka nästan
uteslutande befattade sig med en föga
lönande handel. Denna var ekonomiskt
sett endast en onödig mellanhand och
förde sålunda med sig konsekvenser för
konsumenten. Dessa småköpmäns materiella situation var ofta synnerligen
prekär.
I de akademiska kretsarna rådde också svårigheter. I pressen, inom filmen
liksom inom litteraturkritiken och i de
fria yrkena – för att inte tala om handel och industri – lyckades judarna
skjuta fram sina positioner ganska långt.
De utgjorde bl. a. majoriteten av huvudstadens advokater. Kven om inte allt
under mellankrigsperioden var så gott
som i det gamla Polen, så – som den
amerikanske professorn, rabbin Levin
nyligen i en föreläsning sade i Londonvar det en relativt kort period som inte
kunde skymma den långa, lyckliga samlevnadens ljusa sidor.
I de återuppväckta nationella känslornas mellankrigs-Europa försvann
också assimilationstendenserna, vilka så
framgångsrikt gjorde sig gällande vid
sekelskiftet.
Polen under Hitler
En vis spänning, som före andra världskriget delvis rådde i de polsk-judiska
förhållandena, försvann snabbt under
den tyska ockupationen. Alla meningsskiljaktigheter, ekonomiska, kulturella
liksom politiska, blev plötsligt inte längre aktuella. Även strängt nationellt tänkande polacker var nu ofta bland de
första att hjälpa sina judiska landsmän.
Flera polska familjer utplånades eftersom straffet under hitlertiden för dem
som i Polen dolde judar i regel var omedelbar avrättning.
Nazisterna betraktade hela Polen som
ett framtida kolonialland – ”Lebensraum”. Som sådant borde det först och
främst vara ”judefritt”. Av de 3,5 miljoner polska judar som fanns i landet
utrotades över 3 miljoner i koncentrationsläger, dvs. lika många som antalet
polska offer. I Tyskland översteg antalet utrotade judar 300·000 (38 0/o) och
i Sovjet 200.000 (28 0/o). Huvuddelen av
de återstående judarna begav sig under
de första efterkrigsåren på olika – huvudsakligen illegala – vägar västerut,
framför allt till USA och Israel. Mindre
än 100.000 blev kvar i Polen, av vilka
omkring 30.000 uppgav sitt judiska ursprung i mantalsregistret.
De som överlevde hade till stor del
räddats av sina kristna landsmän, vilka
gav dem både husrum och skaffade dem
falska födelseattester och arbetstillstånd.
I dag vittnar talrika ”tacksamhetsmärken” i Israel om dessa humanitära bragder. De utfördes i icke ringa grad av
katolska präster, och kloster var icke
sällan skydd för flera judiska barn. Den
polska regeringen i London ställde sitt
radionät och sin underjordiska kurir- 401
tJanst till de judiska organisationernas
förfogande, och på så sätt utlöstes det
första larmet om vad som pågått medan
världsopinionen, inklusive judisk-amerikanska kretsar, till en början ställde sig
skeptisk och tämligen likgiltig inför de
första informationer som gavs. Under
upproret i Warszawa-ghettot 1943 gav
den polska hemmaarmen ur sina knappa
förråd såväl vapen som ammunition åt
ghettots försvarare. Hemmaarmen hade
en särskild avdelning, som tillsammans
med den polska London-regeringens delegation i hemlandet gjorde sitt yttersta
för att bistå sina judiska landsmän. Men
inför övermakten i form av Wehrmacht
och ss-divisioner visade sig alla ansträngningar vara förgäves.
Samarbetet i kampen mot Hitler bå-
dade egentligen gott när det gällde den
polsk-judiska samlevnaden i framtiden,
eftersom judiska motsättningar trots
allt aldrig förekom – bortsett från ett
par national-radikala ungdomsgruppers
agerande före kriget i Polen.
Efterkrigsåren-1956
Tyvärr blandade sig snart den näste
ockupanten in i förhållandena. Efter
revolutionen i Ryssland varken kunde eller tilläts politiska partier att samarbeta
med bolsjevikerna, vilka för att befästa
den med våld erövrade makten snart
övergick till terror. ”Vi blev i stället
tvungna att ta judar”- sade den ryske
historieskrivaren Alexij Tolstoy, brorson till den världsberömde filosofen och
författaren till ”Krig och fred”, till en
402
polsk diplomat. Identiska situationer
uppstod efter kriget i Polen och delvis
i det övriga Östeuropa. På detta sätt
lades till viss del skulden för stalinepokens svåraste brott på judarna. Den
gamla principen ”divide et impera”,
söndra och härska, fann här sin tillämpning. Efter all nazistisk förföljelse var
det förståeligt men kanske något lättsinnigt av judarna att så mangrant gå
ryssarnas ärenden.
Under förkrigstiden utgjorde judiska
kommunister redan majoritet i partiets
ledning, medan polackernas antal där
inte överskred 15-20 procent. Särskilt
talrika var judarna efter kriget inom
partiledarskapet, utrikeshandelsministeriet och inom utrikestjänsten, massmedia, näringsliv och säkerhetstjänsten,
vars två toppfigurer Feigin och Rozanski fick långa fängelsestraff efter 1956.
Många andra officerare på ledande poster, både polacker och judar, blev dock
kvar, och hela säkerhetstjänsten förstärktes återigen ett par år senare.
Sovjet har emellertid aldrig avstått
från sin plan att fullfölja Polens kommunisering med ”polackernas egna händer”. På detta sätt, hoppas man förgäves
i Kreml, kommer folket att fastare kunna bindas vid ”socialismen” och den
”eviga vänskapen” med Ryssland. I
Moskva verkar det förresten anakronistiskt att på högre poster behålla judar i
Polen, medan däremot, efter en kort
uppmjukningsperiod efter Stalins död,
antisemitismen fortsatt sin frammarsch i
Sovjet. Den första signalen gav redan
Chrustjov när han kom till Warszawa
1956 för at närvara vid valet av ny
partisekreterare efter den i Moskva hastigt avlidne Bierut. ”Det finns för många Abramovitj här” yttrade han och genomdrev Ochabs kandidatur. I oktober
1956 drog sig denne tillbaka för att bereda plats för Gomulka och blev senare
statspresident, ett ämbete som han formellt av hälsoskäl avsade sig i våras som
protest mot regimens nuvarande antisionistiska kurs. Han efterträddes av
förutvarande ÖB, marskalk Spychalski,
som liksom Ochab och Gomulka påstås
vara gift med en judinna. Antisionismen,
som har sitt ursprung i Israel-kriget
1967, då Sovjetblocket bröt de diplomatiska förbindelserna med Israel och
då polska judar manifesterade sin glädje
över segern, är alltså av en annan art än
vad man icke sällan gör gällande i västerlandet.
För att bättre förstå vad som egentligen har hänt på sistone måste man gå
tillbaka till den period som inföll strax
före Gomulkas maktövertagande. I juni
1956 utbröt som bekant en blodigt kvävd
arbetarrevolt i Poznan, och Moskva
försökte efteråt införa en hårdare kurs
i Polen. I Natolin nära Warszawa samlades ryskvänliga partiledare och stödda
av dåvarande polske ÖB, den nyligen
avlidne marskalken Rokossovskij, förberedde de en kupp inom partiet. Moskva ämnade samtidigt bli kvitt de flesta
polska judar som fanns på högre poster.
Några hade redan entledigats. Partiets
vänsterfalang, där större delen av de
judiska medlemmarna fanns, förekom
emellertid dessa planer och genom skickliga manövrer återinsattes ”liberalen”
Gomulka på partisekreterarens post. Innan man gav honom möjligheter att börja sin svåra balansgång tvingades han
dock att lova sovjetledarna att förbli
kommunismen trogen och att hålla Polen kvar i Warszawapakten.
Chrustjov, som helt oväntat kom till
Warszawa i spetsen för nära nog hela
centralkommittens presidium – i dag
på nytt kallat politbyrå – samt två
marskalkar, gav skenbart efter. Men
redan ett år senare började de första
polska reformerna i frihetens tecken att
dras tillbaka. Däremot beslöts i Moskva
att vänta med den judiska frågan till ett
lämpligt tillfälle yppade sig.
Våren 1968
Ett sådant kom först i våras. Då blandade sig av ideella skäl åtskilliga studenter av judisk börd med sina polska
kolleger i allmänt nationella demonstrationer mot censuren. Man började
som repressalier avskeda deras föräldrar
– under sex veckor avsattes 140 högre
ämbetsmän, varav 15 ministrar och
viceministrar, professorer (t. ex. den i
403
Sverige välkände sociologen Kolakowski, ”Människan utan alternativ” 1966),
litteraturkritiker, pressmän och andra.
Enligt de senaste rapporterna bromsades
hela denna aktion på Gomulkas och
hans vänner Kliszkos och Albrechts förslag efter centralkommittens senaste
sammanträde i juli. Sovjets lydiga redskap, säkerhetsgeneralen och den nye
politbyråkandidaten Moczar försöker
dock fortfarande leda denna aktion vidare.
På liknande sätt som före ”våren i
oktober” 1956 utgör dock även denna
gång det judiska problemet endast en
komplettering till den allmänna åtstramning, som i år ägt rum i Polen. Demonstrationer, som i dag är förbjudna, ersättes av diskussionsklubbar, vilka i sista
hand kontrolleras av säkerhetspolisen.
Polen följde inte Tjeckoslovakiens eller
Rumäniens väg. Tvärtom, Gomulka har
närmat sig den hittills siste östeuropeiske stalinistledaren Ulbricht, medan Sovjets kärva politiska klimat tjänat som
förebild. Liberaliseringen, vilken så högljutt proklamerats av honom, har under
de senaste tolv åren försvunnit i Warszawa.