Dagens frågor

DAGENS FRÅGOR
Vilhelm Moberg och säkerhetspolisen
Under andra världskrigets mörkaste
tid, då allt som kunde tjäna till uppmuntran och som kunde stärka vår
förtröstan väl behövdes, höjdes en dag
ett rytande från Småland. Det var författaren Vilhelm Moberg, som publicerade Rid i natt! Han gjorde oss alla
en stor tjänst med den boken. Litterärt har han senare nått högre, men
propagandistiskt aldrig. Fast nog har
han försökt.
Ty efter sin stora framgång har herr
Moberg insett att han är till för att rädda Sverige och friheten. Han gör detta
med jämna mellanrum. Nu senast har
han bildat Föreningen för svenska sä-
kerhetsrisker, avsedd att hindra säkerhetspolisens arbete och få dess register offentligt brända. Förmodligen menar han att detta skall ske under hans
kontroll och under uppsikt av föreningens styrelse, och alldeles typiskt
har han därför i denna satt in bland
andra ordföranden i den kommunistiska ungdomsrörelsen Demokratisk ungdom. Denne och andra kommunister
lever nu i hoppet att de skall få bläddra igenom registerna, som de på nå-
got egendomligt sätt tycks ha fått för
sig handlar om dem.
En sak förefaller emellertid herr Moberg ha glömt bort. Tänk om han själv
inte skulle finnas där? Vad som i själva verket förtecknats i dessa register
vet varken han själv eller andra, ty
de är hemligstämplade, men det kan
ju tänkas att polisen aldrig har betraktat herr Moberg som någon riskabel person. De kanske har sagt sig att
63
den som skriker högst är mindre farlig än den som arbetar i det tysta. Och
det sista har ju herr Moberg aldrig
gjort.
Vi har inte velat underlåta att på-
peka för herr Moberg, som vi alltid
beundrat för hans starka tro på sig
själv och sin egen betydelse, att han
själv i detta sammanhang löper en
verklig risk. Risken att inte vara tagen på allvar. Om detta skulle bli uppenbart för var man, hur skulle det
gå med herr Mobergs självaktning?
Låt oss alltså hoppas att säkerhetspolisens register förblir hemliga. Herrar Moberg, Joachim Israel och andra
kan fortsätta att i demokratins namn
förvärva en välkommen publicitet. För
oss andra är det däremot av vikt att
säkerhetspolisen får fortsätta sitt arbete. Var och en som vill tänka efter
måste nämligen vara klar över att denna polisverksamhet är nödvändig, och
detta just för demokratins skull. Kommunisternas envetna propaganda emot
den torde vara ett av de starkaste bevisen för dess i ordets bokstavliga mening samhällsnytta.
En ”braständare”
BLM-priset för år 1966 har härförleden överlämnats till den av läsekretsen korade pristagaren, lyrikern och
essäisten Göran Palm. Han mottog priset för sin bok ”Orättvisa betraktelser”.
Hr Palms skriverier om u-landsproblematiken har höjts till skyarna av
hans kulturradikala meningsfränder
bland poeter och litteratörer och den- 64
ne ”braständare” har prisats för sin
höga moral, sitt känsliga samvete och
sin passionerade predikanttalang. Det
kanske mest karakteristiska för att inte
säga parodiska uttrycket fick denna
inställning i Olof Lagercrantz recension i Dagens Nyheter av ”Orättvisa
betraktelser”, där Palm lovordades
”oavsett vad han faktiskt diskuterar …”.
Här kan vi emellertid omöjligen
bortse från vad hr Palm faktiskt diskuterar. Hans predikanttalang skall
inte bestridas. Hur det är med moralen och samvetet hos en person, som
kan lämna en så groteskt ovederhäftig, ensidig och snedvriden bild av
förhållandet mellan Västerlandet och
den övriga världen, som hr Palm enligt alla sakkunnigas mening gjort, kan
åtminstone ifrågasättas. Det må emellertid för ögonblicket lämnas därhän.
Den fråga, som framför allt intresserar är: vart vill hr Palm komma? Han
är, enligt vad han själv låtit förstå,
ute i ett politiskt ärende, även om han
på de flesta håll recenseras som om
det fortfarande vore poesi han skrev.
Vilket är detta ärende?
Hr Palm för som bekant den ”tredje världens” talan mot Västeuropa och
Förenta Staterna, han angriper med
frenesi den västerländska kulturen och
livsformen och underkänner det demokratiska samhällssystemet, som utbildats i hägnet av den västerländska
civilisationen. Vad vill han då sätta
i stället, vilket är hans ideal? På den
punkten behöver man inte sväva i
tvivelsmål. Som i denna tidskrift tidigare påtalats framskymtar det redan i hans uppsats i Ord och Bild om
”västindoktrineringen” och framgick
klart av ”Orättvisa betraktelser”; för
säkerhets skull har han ytterligare understrukit det när han till följd av
BLM-priset för oräknat vilken gång i
ordningen gavs publicitet i Sveriges
Radio-TV. Han förklarade då på nytt
– efter vad som hänt i Kina – att
man inte kan vara emot alla diktaturer, man måste skilja på sådana diktaturer som i likhet med den kinesiska arbetar för folkets bästa och så-
dana som bara vill slå vakt om en privilegierad grupps intressen.
Till och med ett av kulturradikalismens organ, Expressen, har ansett sig
föranlåten att reagera mot detta betraktelsesätt: ”det är en uppdelning,
som är nästan omöjlig att göra”. Men
för hr Palm är ingenting omöjligt.
Enligt hans uppfattning är de kommunistiska diktaturerna de goda diktaturerna inklusive Nkrumahs av själsfränden hr Palm begråtna diktaturen i
Ghana! Ja, de är så goda att de inte
bara är att föredra framför de ”då-
liga” diktaturerna utan tydligen också framför Västerlandets korrumperade kapitalistiska demokratier, där, enligt hr Palms utsago, ”den demokratiskt fungerande demokratin är en
myt”.
Under hr Palms framgångsrika spekulation i svensk u-landshysteri döljer sig alltså ett visst bestämt politiskt
syfte: att propagera för proletariatets
diktatur som den enda verkligt tillförlitliga lösningen på världens problem.
Det är så gott att det blir klargjort
vad det är för en brasa denne braständare vill bidra till – den kommunistisl<a världsrevolutionens bål. Att
denna verksamhet hyllas och prisbelönas i ett land, som fortfarande vill
kalla sig demokratiskt, är betecknande
för den rådande radikala kulturskymningen i Sverige.
Rhodesia
Vilka var egentligen skiljelinjerna mellan Rhodesia och Storbritannien, då
förhandlingarna avbröts i december
mellan de båda premiärministrarna
Smith och Wilson på HMS Tiger utanför Gibraltar? Många torde ha fått den
uppfattningen, att den brittiska regeringen ihärdigt strävat efter någon
form av överenskommelse, medan ”utbrytarregimen” från Rhodesia envist
motsatt sig varje utökning av afrikanernas politiska inflytande. Detta är
uppenbarligen inte riktigt. Ett närmare studium av det PM, ”working
document”, som upprättades på Tiger,
ger vid handen var motsättningarna
finns.
Den rhodesiska regeringen hade inga
svårigheter att godkänna mr Smiths
eftergifter beträffande en rhodesisk
författning, som i allt väsentligt tillmötesgick de brittiska kraven. Sålunda skulle parlamentet i ett oberoende
Rhodesia bestå av en lagstiftande församling och en senat. Den lagstiftande församlingen skulle vara sammansatt av 67 ledamöter, av vilka 33 skulle väljas på den s. k. A-listan (personer med viss status, i dag övervägande europeer, utgör A-listans väljare),
17 på B-listan (enbart afrikaner är
väljare) och 17 platser skulle vara reserverade för europeerna. Detta innebar en utökning av den afrikanska representationen. Senaten åter skulle bestå av 12 europeer, 8 afrikaner, valda
av afrikanska A- och B-väljare tillsammans, samt 6 afrikanska hövdingar
valda inom sina respektive provinser.
Senaten skulle alltså få en afrikansk
majoritet. Rösträtten för B-listan skulle utsträckas till alla afrikanska rhodesier över 30 år. Senaten skulle ha
översyn av lagstiftningen samt speciella befogenheter i olika avseenden, särskilt beträffande ändring av konstitutionen. Vanliga ändringar av denna
skulle som nu kunna ske med % majoritet, men för ändringar som bl. a.
berörde förhållandet mellan befolkningsgrupperna skulle krävas % majoritet av samtliga medlemmar i båda
kamrarna, vilka i sådana fall skulle
rösta tillsammans. Som en sista utväg
65
skulle finnas möjligheten att överklaga
hos Privy Council i London.
Varken premiärminister Smith eller
den rhodesiska regeringen hade heller
något att erinra mot att en brittisk
kommission tillsattes för att undersö-
ka ev. rasdiskriminering, ej heller att
en sådan kommission upprättades permanent.
Vad som däremot var oantagbart för
mr Smith och hans regering var övergångsbestämmelserna, vilka man betecknade som förödmjukande. Dessa
som sattes upp under rubriken ”Återvändande tilllagligt styre” – ”Return
to legality” (den rhodesiska regeringen anser sig självfallet inte ha handlat illegalt) innebar bl. a. att kontrollen över försvaret och polisen skulle
överlämnas till guvernören, att guvernören skulle bemyndigas att utse en
ny regering, av vars medlemmar 5 icke
fick tillhöra regeringspartiet och 2
måste vara afrikaner (regeringen har
9 medlemmar) samt att parlamentet
skulle upplösas och de lagstiftande befogenheterna överföras på guvernören.
Rhodesias regering framhöll, att detta
innebar ett fullständigt avsteg från de
parlamentariska styrelseprinciper, som
varit rådande i landet under 43 år.
Det kan tilläggas, att Rhodesia under
samma tid varit dc facto helt självständigt, då det gällt landets inre angelägenheter – endast utrikespolitiken
har styrts från Whitehall.
l\Iot bakgrund av de faktiska omständigheterna kan ifrågasättas, om mr
Wilson någonsin avsåg att komma
fram till en uppgörelse. Från konservativ sida i England har hävdats, att
det från Wilsons sida endast var fråga
om skenförhandlingar, en politisk
bluff med andra ord. Detta intryck
förstärks, då man tar del av referaten
från samtalen mellan Smith och Wilson på Tiger, nu publicerade i Rhodesias vitbok (Relations between the
Rhodesian Government and the United
66
Kingdom Government, November, 1965
-December, 1966. Prime l\Iinister’s
Department. Salisbury 1966). Därav
framgår klart, att Wilson utsatte Smith
för förödmjukande hotelser och knappast visade prov på någon egentlig förhandlingsvilja. Efter förhandlingarna,
när världen väntade på den rhodesiska regeringens svar, fick man av \Viison intrycket, att Smith för sin del
accepterat det aktstycke, som fastställts ombord på Tiger och att han
närmast hade besvär med att övertyga
sin egen regering. Av referaten framgår klart, att Smith helt accepterade
de redovisade författningsändringarna
men att han inte var beredd att varken själv godkänna eller rekommendera sin regering att godta övergångsbestämmelserna.
Det är inte förvånansvärt, att man
från brittisk konservativ sida riktat
stark kritik mot mr Wilson för hyckleri i Rhodesiafrågan. Sakligt förefaller det mot bakgrund av dokumenten
som om alla möjligheter borde ha funnits för en överenskommelse.
Mr Wilson jonglerar
Den brittiske premiärministerns rundresa till EEC :s huvudstäder har försiktigtvis sagts vara enbart en sondering.
Sedan samtalen slutförts skall regeringen besluta sig för om Storbritannien med rimliga utsikter till framgång
kan våga sig på en förnyelse av sin
gamla ansökan om medlemskap i EEC.
Labourregeringen har emellertid alldeles klart deklarerat landets önskan
om en anslutning till den gemensamma marknaden. Mr Wilson har därmed
satt ytterligare en boll i rotation i sitt
ständigt pågående jonglörnummer; på
några av de andra bollarna står ”Rhodesia”, ”pundkris” och ”East of Suez”.
Europamarknadsfrågan har ur Mr
Wilsons synvinkel en alldeles avgjord
fördel: den är i nuvarande läge på det
hela taget taktiskt fördelaktig. En helhjärtad satsning – eller i vart fall nå-
got som förvillande liknar en sådan
– tar loven av både liberalers och
konservativas kritik på ett viktigt avsnitt. Och reservutgången blir ju aldrig riktigt tillbommad. Ett eventuellt
nytt misslyckande kan säkerligen, åtminstone inrikespolitiskt, skyllas på
general de Gaulle. Och då hade ju
egentligen labour rätt från första början.
Det må emellertid i rättvisans namn
erkännas, att britternas förhandlingsposition är oroväckande svag. Inte ens
ett fullständigt accepterande från brittisk sida av Romfördraget och allt som
därefter överenskommits inom EEC
skulle förmodligen förslå. Om britterna mot all förmodan skulle vara redo
att i stort sett endast begära en viss
övergångsperiod innan en fullständig
anpassning genomförts, så kan general de Gaulle – i vart fall så länge
han inte råkat ut för något större inrikespolitiskt bakslag- successivt öka
på priset, tills det till slut blir för högt
att betala.
De franska önskemålen att dollarns
och pundets ställning som internationella valutor skall försvagas kan föras
in i bilden, likaså NATO-engagemanget
och kärnvapenfrågan. Hjälper ingenting annat får väl den franska diplomatien på allvar antyda möjligheterna
av en smärre omorientering av EEC:s
inriktning, mot ökad överstatlighet
och något utvidgad politisk integration. Men trots allt under fransk ledning, väl att märka! Tecken härpå har
inte saknats under senare tid, som ett
diskret franskt accompanjemang till
l\Ir Wilsons ordsvall.
I sitt stora tal i Strassbourg inför
Europarådet, kort före sammanträffandet med de Gaulle, kunde Wilson inte
motstå frestelsen att anslå rent gaullistiska tongångar. Nödvändigheten av
att Europa i framtiden kan hävda sig
gentemot USA på det tekniska och
kommersiella området underströks
starkt av Wilson, som kunde erinra
om den kanske enda verkliga tillgång,
som Storbritannien har att erbjuda
Europa: sin avancerade teknologi.
Skall Wilson lyckas föra Storbritannien in i EEC måste taktikern Wilson
bli statsmannen Wilson. Och övertyga omvärlden härom.
U-hjälpsbråket
Få politiska krav torde vara så godtyckliga som den beryktade tumregeln
att en procent av nationalprodukten
bör gå till u-landsbistånd. Varför just
en procent? Regeln är självfallet inte
på något meningsfyllt sätt relaterad till
de faktiska behoven, ej heller till nå-
gon saklig bedömning av industriländernas förmåga. Möjligen just på
grund av sin fritt svävande, över varje realitet upphöjda karaktär har slagordet emellertid i en anmärkningsvärd grad kommit att fascinera dem
som mer eller mindre självutnämnt anser sig särskilt kallade att föra u-ländernas talan. Till vilka kuriösa resultat denna politiska fetischdyrkan kan
leda, därpå ger u-hjälpsfrågans öde
vid årets riksdag ett spektakulärt exempel.
Utgångsläget är som känt, att finansministern i budgeten visat sig alldeles oväntat generös just mot u-hjälpen: den har tillåtits stiga med inte
mindre än tjugo procent. Om hr Sträng
trodde att detta skulle vara nog för att
bevara husfriden, räknade han emellertid fel. Från åtskilliga håll har motionsvis framförts krav på än större
ökningar. Mittenpartierna föreslår 65
miljoner extra, ett antal socialdemokratiska frondörer nöjer sig med 51.
Det senare förslaget är på mer än ett
sätt märkligt. Först och främst genom
själva det faktum att det framlagts –
liksom statsrådet Ulla Lindströms de- 67
monstrativa avgång ur regeringen på
samma fråga tyder det på att den socialdemokratiska partidisciplinen börjar bli anfrätt. Vidare genom den originella finansieringsmetod med vilken
det sammankopplats – nämligen en
höjning av folkpensionsavgiften! Ilied
folkpensionen har u-hjälpen uppenbarligen intet att skaffa. Finessen med
den valda konstruktionen är en annan: den skulle tekniskt sett innebära
att den ökade börda motionärerna fö-
reslår skulle komma att bäras enbart
av personer med högre inkomster än
40 000. Det tycks ha förbigått hugskottets upphovsmän, att de därigenom
måste komma det myckna högtidliga
talet om u-hjälpen som en fråga om
”solidaritet”, en angelägenhet för hela
folket etc. att pinsamt tydligt erinra
om tomma tunnors buller. Däremot
kan det givetvis ej ett ögonblick ha
fallit dem in, att iden skulle ha framgång i bevillningsutskottet. Det politiska resultatet av hela operationen
kunde inte bli mer än ett: att ge vederbörande socialdemokrater en chans
att framstå som alldeles speciellt ulandsvänliga samtidigt som de fick ett
alibi att inte effektivt stödja andra
mera realistiska förslag. Det kan man
kalla generositet till billigt pris.
Det vore olyckligt om u-hjälpen i
allmänhetens ögon komprometterades
av upptåg av denna sort. Vad som nu
krävs är inte irriterade debatter om
tiotal miljoner hit eller dit, än mindre
en fortsättning av den sterila slagordspropagandan om ”en procent”. Det
som är av nöden är något helt annat
– en utredning av hela u-hjälpskomplexet, syftande till resolut och plan·
måssig samordning av offentliga och
enskilda insatser, en genomtänkt prioritering av önskemålen och en hårdhänt koncentration till ett begränsat
antal projekt där vi verkligen har möjlighet att göra nytta.
68
Om kolumner
Från och med nu kommer Svensk Tidskrift att publicera två eller tre korta
artiklar, som i princip kommer att
skrivas av samma tre författare i varje nummer. De tre blir Gustaf Delin,
jur. kand. och i flera år verksam inom
högerpartiet. Han är känd bl. a. för
boken ”Framtidens politiska villkor”,
skriven tillsammans med Erik Anners.
Han kommer att skriva om ide- och
samhällsdebatt. Den andre blir Rolf
Norberg, fil. mag. och numera i Stockholms stadshus. Han har tidigare arbetat inom Forum för Borgerlig Debatt, och han har tillsammans med
sin hustru Lena Norberg skrivit boken ”Pensionärernas riksorganisation
och partipolitiken”. Han kommer hos
oss att skriva om kulturfrågor. Den
tredje blir Thede Palm, fil. dr och
forskningschef vid Militärhögskolan.
Han har sedan några år medarbetat i
Svenska Dagbladet och är från i år
medredaktör av Sv.T. Han kommer att
skriva om utrikes- eller försvarsfrå-
gor. Men det står alla tre författarna
fritt att ibland skaffa andra författare
som omväxling med dem själva.
Men vad skall dessa korta artiklar
kallas? De är inte kåserier, ty därmed
menas i Sverige underhållningsartiklar, som visserligen kan ha allvar i
bakgrunden. De kan inte kallas krö-
nikor, ty därmed menas sammanfattningar av vad som har hänt under en
viss tid, och sådana lämpar sig inte
att skriva på två sidor. Och vi har snarare tänkt att författarna skall ta upp
enstaka problem, efter egna önskemål.
Vi har kallat artiklarna Kolumner, efter det amerikanska Columnist, ”den
som skriver sin spalt”. Men det vore
bättre med ett annat och helt svenskt
ord.
Vill Svensk Tidskrifts läsare hjälpa
oss? Om Ni ger oss ett bra uppslag
till vad sådana artiklar skall kallas hos
oss och vi accepterar det, får Ni en
årsprenumeration gratis. Om flera
kommer med samma antagbara förslag, får det först öppnade förslaget
belöningen. Välkomna!
OM riksdagens rätt, plikt och värdighet
Den svenska riksdagens rätt har aldrig inneburit befogenhet för nå-
got av dess partier eller fraktioner att uppträda pockande i det helas
namn, aldrig heller inneburit rätt för dem att genom visnepolitik i
den ena eller andra formen söka vrida statsmaskineriet ur gängorna.
Den svenska riksdagens plikt har däremot alltid varit att befordra
endräkt, se på det helas välfärd och befrämja de för rikets framtida bestånd nödiga åtgärderna. Riksdagens historia har haft många
skiften, och dess minnen äro icke enbart vackra. Men högst har
dess värdighet stått och starkast dess myndighet utvecklat sig,
när den i tider av nöd och fara förstått att ”hålla regementet under
armarna” och uppmuntrat sina medlemmar till villiga offer för rikets välfärd. Lägst däremot när partiegoismen härskat, personliga
antipatier fått göra sig breda och utrikespolitiska avgöranden gjorts
till voteringsnummer i de inre slitningarna.
Svensk Tidskrift 1917