Socialiseringsbanken


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

58
SOCIALISERINGSBANKEN
Efter trettio års socialdemokratiskt
styre har vårt lands ekonomi bragts
därhän att regeringen anser det
nödvändigt att upprätta en statlig
”utvecklingsbank”.
Redan den i statsverkspropositionen föreslagna 500-mBjonersfonden väckte förvåning och onda
aningar. Förvåning, därför att om
regeringen ansåg ett särskilt statligt kreditstöd nödvändigt till vissa
industrigrenar eller vissa företag,
kunde man likaväl följt hittills tilllämpad praxis och begärt motiverade anslag härför av riksdagen i
vart särskilt fall. Onda aningar,
därför att förslaget att kreditstödet
skulle undandragas riksdagens
prövning och läggas i händerna på
en junta inom regeringen visade att
man hade mera och annat i sikte
än att ge utsatta industrier en
snabb och kortfristig hjälp till
självhjälp.
I stället för att steg för steg avslöja vad man syftade till- hr Erlanders vanliga taktik – gav socialdemokraterna i slutet av januari offentlighet även åt den del av
projektet, som dittills legat gömd i
hrr Strängs och Wickmans byrå-
lådor. Det politiska motivet härtill
blir väl så småningom uppenbarat.
Ett delmotiv är lätt att se. Regeringen vill tvinga på landet så mycket av socialistiska institutioner
som möjligt före 1968 års val. Tiden dit är kort och det brådskar
med ”samhällets omvandling i socialistisk riktning”. Därför kunde
regeringen naturligtvis inte tänka
sig varken att närmare utreda en
fråga av denna utomordentliga
storleksordning eller att organisera
ett normalt remissförfarande. Hittills har det hört till traditionen i
Sverige att regeringsförslag av mera
genomgripande art förberetts genom noggrann sakprövning i kommitteer med allsidig parlamenta..,
risk representation och därtill ytterligare belysts genom remisser. I
den sista förtvivlade striden för enpartiherravälde kastar regeringen
alla sådana hänsyn överbord.
Vi skall alltså begåvas med en
utvecklingsbank – styrd av representanter för regeringen, för löntagarorganisationerna och för nä-
ringslivet. (Var majoriteten skall
ligga är inte svårt att förstå!) Banken skall få l 000 miljoner kronor
i grundkapital och den skall få tillgång till allmänna pensionsfondens
enorma tillgångar. Det är nu inte
heller fråga om kortfristiga insatser. Banken skall inrikta sig på
längre sikt och den skall vara beredd att av sociala skäl taga större
risker, än vad de hittills bestående
bankerna enligt banklagen får göra.
Denna beredskap till större risktagande skall motivera att den till
skillnad från andra banker skall
kunna gå in som delägare i företagen genom aktieköp eller få direkt
andel i företagsvinst genom särskilda avtal i samband med kreditens
lämnande. Redan större krediter av
normal typ brukar medföra önskemål om insyn, dvs. styrelserepresentation, från kreditgivarnas sida.
Med de förutsatta extraordinära arrangemangen måste rimligen följa
ett starkare krav på representation
i företagsstyrelsen, så småningom
även på rätt att utöva ett avgörande
inflytande på valet av verkställande direktör och ekonomidirektör
etc. I affärer är det som bekant så
OM remissdebatter
59
att den som har pengarna och tager topprisken vill ha rätt att säga
det sista ordet. Det är ju han som
får betala först, om det går illa.
De företagsägare eller företagschefer, som nu tycker sig se nya
möjligheter öppna sig för sina fö-
retag bör göra sig förtrogna med ett
faktum. Hur förföriska de socialdemokratiska ledarnas tonfall än
må vara och hur ärligt de än menar att stödja industrien i dess
svåra läge inför den omstrukturering och förnyelse, som EEC och
den accelererande tekniska utvecklingen nödvändiggör; hrr Sträng
och \Vickman är först och främst
politiker, närmare bestämt socialister. Utvecklingsbanken är avsedd
att bli ett socialistiskt maktinstrument I dess verksamhet kommer
politiska värderingar att bli utslagsgivande ~ icke ekonomiska.
Summan är, att talträngt folk fält ett tillfälle all prata litet frän leuern, publiken har haft en rolig stund om också icke någon uppbygglig, och främlingar, som intet förslått au det hela, kunna allt
efter deras informatorers sätt all se instrueras, att regeringen mötts
au förtroende eller au motsatsen. Karnevalen före utskottsarbetets
långa fasta är ändrad, harlekin och Pulcinella lägga au maskerna,
riksdagsmännen vandra hem alt sova, och sedan begynner den
svenska parlamentarismen med triigel ”arbete” och kompromisser
i utskotten, med detaljkritik av Rungl. Maj:ts propositioner, uilka
sid sig väl eller icke alldeles obaoende av den oratoriska festlighet, som inleder riksdagssäsongen, och med då och då en liten intrig
i korridorerna eller en ”stor dag” i plenum för de talföra som ett
angenämt avbrott i riksdagssejourens enahanda.
Svensk Tidskrift 1917