Idé och program
1967
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
466
,
IDE OCH PROGRAM
På ett förbluffande sätt präglas den
aktuella politiska debatten av något
som skulle kunna kallas ideologisk
renässans. Teorin om ideologiernas
död – med särskild glans och energi förfäktad av Herbert Tingsten –
ter sig något ovidkommande i ljuset av en sådan företeelse som
marxismen-leninismens spektakulära återkomst på den yttersta vänsterflygeln. Bokförlagen ger ut en
strid ström av skrifter om och av
Marx och Engels, Lenin och Stalin, Trotskij och Rosa Luxemburg;
andäktiga, långhåriga unga män
kan ses flitigt läsa ordförande Maos
lilla röda katekes i bussar och konditorier. Så mycket är klart, att
dödsattesten i varje fall beträffande en av de stora ”klassiska” ideologierna måste ha varit alltför brådstörtat utfärdad.
Nu låter det sig sägas, att denna
ideologiska renässans – eller om
man så vill yrvakenhet – på vänsterflygeln trots mycket buller och
bråk endast berör en liten grupp,
i varje fall ännu så länge utan praktisk politisk betydelse. Helt säker
på den saken bör man dock inte
vara – åtskilliga tecken tyder på
att det socialdemokratiska partiet
i samband. med den påtagliga vänslerradikaliseringen även kommer
att väsentligt starkare än hittills
markera ideologiska argument och
attityder: om inte för annat så för
att stå sig i konkurrensen om de
marginalgrupper till vänster som
attraheras av hr Hermanssons kommunistparti eller av diverse verklighetsfrämmande men för regeringspartiet irriterande sekteristiska splittergrupper.
Om en ökad ideologisk medvetenhet på detta sätt kan urskiljas
eller med tämlig säkerhet förutses inom vänsterblocket, gäller detsamma på motsatta sidan?
I och för sig vore det inte orimligt om debattläget vore så att säga
asymmetriskt – om mot en ideologiskt präglad vänster stod en borgerlighet vars grundattityd vore att
helt koncentrera uppmärksamheten
på ”praktiska” lösningar från fall
till fall, under avvisande av ideologiseringen.
Av flera skäl vore en sådan hållning, låt vara tänkbar, dock orimlig för borgerllgheten. Detta av både
taktiska och principiella skäl. Man
skulle grundligt misstaga sig om
man utgick ifrån att det särskilt
inom ungdomen påfallande ideologiska engagemanget skulle vara begränsat endast till den vänsterfalang där den hittills fått sina mest
drastiska manifestationer. Varje politisk riktning som vill behålla en
möjlighet att komma till tals med
de unga generationerna – dagens
och morgondagens väljare- måste ha klart för sig, att dessa upplever ett behov av principiella riktlinjer, av klart omfattade värderingar, av politiskt engagemang utöver vad som uppfattats som i bästa
fall trist intressebevakning, i sämsta fall som simpla lockbeten framför valurnorna.
Och självfallet har denna unga
opinion rätt, även om den kan ta
sig uttryck som äldre och desillusionerade politiker kan finna överspända eller verklighetsfrämmande.
Det är i längden icke möjligt att
driva politik, om operationerna ej
kan företagas utifrån en fast bas
av de grundläggande ideer och värderingar som de irriterande unga
efterlyser. En politik nämligen, tillräckligt långtsyftande och tillräckligt djärv för att ha någon chans
att bemästra de nya, i många fall
fundamentalt omvälvande problem
som den accelererande tekniska och
vetenskapliga utvecklingen ställer
ett samhälle av vår typ inför.
I Svensk Tidskrift har tidigare
diskuteratsdetomfattandeprogramarbete som utförts – och fortfarande, i något förändrade organisatoriska former pågår – inom hö-
gerpartiet. Detta arbete är som känt
i hög grad inriktat på att penetrera de nyss antydda problemen och
draga de politiska slutsatserna där- 467
av. stundom har denna arbetsmetod missuppfattats, tolkats som
”opportunism”. De som bedömt saken så synes ha föreställt sig, att
den starka inriktningen på vetenskapliga och tekniska förändringar
skulle innebära en politikens ideologiska kapitulation, en nedprutning av ambitionen till att endast
så korrekt som möjligt förutse ”tendenser” och därefter i möjlig mån
anpassa sig efter skeendet.
Intet kan vara felaktigare. De bä-
rande tankarna i den västerländska frihets- och civilisationsideologi som är substansen i en modern
och livsduglig konservatism blir i
och för sig icke ”passerade” eller
”dementerade” av den tekniska utvecklingen. Däremot kan möjligheterna att realisera dem i väsentlig
mån förändras. På vissa områden
så att deras förverkligande radikalt underlättas genom att vetenskap och teknik ger oss chansen
att skapa ett humanare samhälle än
knapphetshushållningens. På andra
områden åter så att deras realiserande försvdras eller hotas av utvecklingstendenser i riktning mot
maktkoncentration, manipulering
av det mänskliga, om dessa tendenser icke i tid uppmärksammas och
bringas under kontroll. En kontroll
vilken nödvändigt förutsätter den
operationsbas av ideologisk art varom ovan talats.
Ide och verklighetsanalys kan ej
skiljas från varandra- utan stöd
från båda kan intet framåtsyftande politiskt program skapas.
—~ ·- – – – – – · – · –·
,
IDE OCH PROGRAM
På ett förbluffande sätt präglas den
aktuella politiska debatten av något
som skulle kunna kallas ideologisk
renässans. Teorin om ideologiernas
död – med särskild glans och energi förfäktad av Herbert Tingsten –
ter sig något ovidkommande i ljuset av en sådan företeelse som
marxismen-leninismens spektakulära återkomst på den yttersta vänsterflygeln. Bokförlagen ger ut en
strid ström av skrifter om och av
Marx och Engels, Lenin och Stalin, Trotskij och Rosa Luxemburg;
andäktiga, långhåriga unga män
kan ses flitigt läsa ordförande Maos
lilla röda katekes i bussar och konditorier. Så mycket är klart, att
dödsattesten i varje fall beträffande en av de stora ”klassiska” ideologierna måste ha varit alltför brådstörtat utfärdad.
Nu låter det sig sägas, att denna
ideologiska renässans – eller om
man så vill yrvakenhet – på vänsterflygeln trots mycket buller och
bråk endast berör en liten grupp,
i varje fall ännu så länge utan praktisk politisk betydelse. Helt säker
på den saken bör man dock inte
vara – åtskilliga tecken tyder på
att det socialdemokratiska partiet
i samband. med den påtagliga vänslerradikaliseringen även kommer
att väsentligt starkare än hittills
markera ideologiska argument och
attityder: om inte för annat så för
att stå sig i konkurrensen om de
marginalgrupper till vänster som
attraheras av hr Hermanssons kommunistparti eller av diverse verklighetsfrämmande men för regeringspartiet irriterande sekteristiska splittergrupper.
Om en ökad ideologisk medvetenhet på detta sätt kan urskiljas
eller med tämlig säkerhet förutses inom vänsterblocket, gäller detsamma på motsatta sidan?
I och för sig vore det inte orimligt om debattläget vore så att säga
asymmetriskt – om mot en ideologiskt präglad vänster stod en borgerlighet vars grundattityd vore att
helt koncentrera uppmärksamheten
på ”praktiska” lösningar från fall
till fall, under avvisande av ideologiseringen.
Av flera skäl vore en sådan hållning, låt vara tänkbar, dock orimlig för borgerllgheten. Detta av både
taktiska och principiella skäl. Man
skulle grundligt misstaga sig om
man utgick ifrån att det särskilt
inom ungdomen påfallande ideologiska engagemanget skulle vara begränsat endast till den vänsterfalang där den hittills fått sina mest
drastiska manifestationer. Varje politisk riktning som vill behålla en
möjlighet att komma till tals med
de unga generationerna – dagens
och morgondagens väljare- måste ha klart för sig, att dessa upplever ett behov av principiella riktlinjer, av klart omfattade värderingar, av politiskt engagemang utöver vad som uppfattats som i bästa
fall trist intressebevakning, i sämsta fall som simpla lockbeten framför valurnorna.
Och självfallet har denna unga
opinion rätt, även om den kan ta
sig uttryck som äldre och desillusionerade politiker kan finna överspända eller verklighetsfrämmande.
Det är i längden icke möjligt att
driva politik, om operationerna ej
kan företagas utifrån en fast bas
av de grundläggande ideer och värderingar som de irriterande unga
efterlyser. En politik nämligen, tillräckligt långtsyftande och tillräckligt djärv för att ha någon chans
att bemästra de nya, i många fall
fundamentalt omvälvande problem
som den accelererande tekniska och
vetenskapliga utvecklingen ställer
ett samhälle av vår typ inför.
I Svensk Tidskrift har tidigare
diskuteratsdetomfattandeprogramarbete som utförts – och fortfarande, i något förändrade organisatoriska former pågår – inom hö-
gerpartiet. Detta arbete är som känt
i hög grad inriktat på att penetrera de nyss antydda problemen och
draga de politiska slutsatserna där- 467
av. stundom har denna arbetsmetod missuppfattats, tolkats som
”opportunism”. De som bedömt saken så synes ha föreställt sig, att
den starka inriktningen på vetenskapliga och tekniska förändringar
skulle innebära en politikens ideologiska kapitulation, en nedprutning av ambitionen till att endast
så korrekt som möjligt förutse ”tendenser” och därefter i möjlig mån
anpassa sig efter skeendet.
Intet kan vara felaktigare. De bä-
rande tankarna i den västerländska frihets- och civilisationsideologi som är substansen i en modern
och livsduglig konservatism blir i
och för sig icke ”passerade” eller
”dementerade” av den tekniska utvecklingen. Däremot kan möjligheterna att realisera dem i väsentlig
mån förändras. På vissa områden
så att deras förverkligande radikalt underlättas genom att vetenskap och teknik ger oss chansen
att skapa ett humanare samhälle än
knapphetshushållningens. På andra
områden åter så att deras realiserande försvdras eller hotas av utvecklingstendenser i riktning mot
maktkoncentration, manipulering
av det mänskliga, om dessa tendenser icke i tid uppmärksammas och
bringas under kontroll. En kontroll
vilken nödvändigt förutsätter den
operationsbas av ideologisk art varom ovan talats.
Ide och verklighetsanalys kan ej
skiljas från varandra- utan stöd
från båda kan intet framåtsyftande politiskt program skapas.
—~ ·- – – – – – · – · –·