Samtal om integrationsproblematiken


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

432
SAMTAL OM
INTEGRATIONSPROBLEMATIKEN
För att kommentera en dagsaktuell fråga så snabbt som
möjligt har Svensk Tidskrift
vid tidigare tillfällen tillgripit
intervjumetoden. I anslutning
till den pågående handelspolitiska debatten har därför
sekr. LENA NORBERG ställt
ett antal frågor till dir. LENNART BLOM, generalsekreterare inom InternationellaHandelskammarens Svenska nationalkommitte och under
många år aktiv inom Stockholmshögern. Samtalet rör i
första hand de rent ekonomiska aspekterna av integrationsproblematiken.
Den svenska debatten om en anknytning till EEC har huvudsakligen rört
sig i politiska termer, t. ex. om neutralitetsproblematiken. Partipolitiska
skäl har därför medfört att olika läger
”tolkat” såväl den svenska ekonomiens
utveckling, som den ekonomiska integrationens omfattning, på helt olika sätt.
Vilka fakta finns redovisade, som kan
utgöra grund för fortsatta diskussioner?
– Debatten i Sverige om formerna
för en ekonomisk integration för
Sveriges del har under inte minst
den senaste tiden lidit av en viss
brist på sakligt underlag och pålitliga utredningar. Framför allt inom
kommerskollegium har dock fortlöpande genomförts ett mycket förtjänstfullt utredningsarbete, då
man bl. a. har följt upp och även
ur svensk synpunkt analyserat utvecklingen inom EEC. Men när i
somras frågan om en förnyelse av
den svenska ansökan från 1961 blev
aktuell, visade det sig trots allt att
underlaget var otillräckligt. Det är
en sak som nu håller på att repareras, och inom kort beräknas nytt
utredningsmaterial komma fram,
dels från statsdepartementen, som
då berör flertalet av de aspekter
som är aktuella för Sveriges del vid
en anknytning till EEC, dels från
UD, såsom en specialutredning, angående neutralitetsproblematiken.
Emellertid tror jag att man skall
vara på det klara med att oavsett
vilket utredningsmaterial vi på
hemmafronten kan åstadkomma, så
kan några mera definitiva slutsatser knappast nås förrän man verkligen kommit in i ett reellt resonemang med kommissionstjänstemän
på hög nivå i Bryssel.
Vilka slutsatser kan man dra av det
senaste decenniets ekonomiska utveckling när det gäller att bedöma betydelsen för svenskt näringsliv och svensk
levnadsstandard av en anslutning till
EEC?
Under de första åren efter misslyckandet för snart tio år sedan att
skapa ett stort västeuropeiskt frihandelsområde, vilket ju följdes av
sexstatsmarknadens uppbyggnad
och EFTA :s tillkomst, blev de direkt mätbara effekterna på handelsutbytet inte så ogynnsamma
som en del hade befarat. Handeln
expanderade i stället allmänt. I all
internationell handel finns emellertid en viss tröghetsfaktor, och
denna innebär att man inte i första taget bryter gamla kontakter. Det
tar för övrigt sin tid att bygga upp
nya, som kan vara motiverade av
exempelvis förändrade tullförhållanden. Dessutom är det i goda konjunkturer lättare att klara av de
bekymmer, som en uppbyggnad av
ekonomiska block medför för utomstående. Det är när konjunkturerna stramas åt och tulldiskriminering fortsätter år efter år som situationen verkligen förvärras.
När man alltså i början på 60-
talet ibland ville göra gällande att
marknadssplittringen i Europa inte
medförde några speciellt allvarliga
konsekvenser för svenskt näringsliv misstog man sig beträffande
tidsfaktorns betydelse. Redan vid
EFTA :s tillkomst var det för övrigt ett uttalat syfte att befordra en
snabb tillkomst av en enhetlig västeuropeisk marknad. Det föreföll
433
alltså ganska naturligt för exportörer och företagare, inte bara i
Sverige utan också i andra eftaländer, att räkna med att man kanske snart skulle kunna få en uppgörelse med EEC, och att det alltså var väl värt att fortsätta sina
exportansträngningar på dessa
marknader. Genom den aktiviteten
räknade man med att få utdelning
senare, när tullmurarna tack vare
en all-europeisk lösning brutits ner.
Men sedan Storbritanniens försök
att vinna en anknytning till europamarknaden misslyckats, genom
general de Gaulles veto, började effekterna avspegla sig i handelsstatistiken, och marknadssplittringen
i Europa kom att framstå som ett
allvarligt problem. Sverige klarade
dock sin utrikeshandel jämförelsevis bra, tack vare den gemensamma nordiska marknad som realiserades inom ramen för EFTA och
tack vare lättnaderna på den stora
brittiska marknaden. Vi har således under senare år haft en mycket gynnsam utveckling av vår eftahandel. Den har varit ömsesidig,
särskilt när det gäller Norden, och
idag framstår Sverige, Danmark
och Norge, jämte Finland, som nära
nog en integrerad marknad. Det
skulle vara utomordentligt allvarligt för samtliga parter om denna
enhetliga marknad skulle splittras.
– Parallellt med detta steg alltså
tullarna kring sexstatsmarknaden
i de länder som är speciellt intressanta ur svensk synvinkel, Västtyskland i första hand.
– — —— – – – – – – – – –
434
Denna välkända handelspolitiska
bild bör kompletteras med påpekandet, att exportindustrien för närvarande har speciella bekymmer med
den interna kostnadsinflationen.
Riksbankschefen Åsbrink uttalade
för några år sedan, att så länge
våra konkurrentländer förde samma lättsinniga politik som vi själva, kunde väl saken pasera men att
krisen skulle komma om vår inflationstakt blev snabbare. Det är just
den situationen som inträffat under de senaste två åren. Förutsättningarna för svensk utrikeshandel
har radikalt försämrats, och vi har
i allt större utsträckning tvingats
bedriva en export som många gånger icke är lönsam, men där man
ändå söker hålla sig kvar på marknaderna i förhoppning om att det
skall komma ljusare tider.
Vid den stora näringslivskonferensen i Åtvidaberg för någon må-
nad sedan, EKO 67, belystes det
klart med siffror hur denna utveckling accentuerats under senare år. Intressanta upplysningar, baserade på färska enkäter, gav vid
handen att svensk industri i ökad
utsträckning under de senaste 4-5
åren etablerat verksamheter utomlands, särskilt inom EEC. Nära
200 000 människor är sysselsatta i
svenska industrier och vissa andra
svenska företag utomlands – att
jämföra med cirka l miljon arbetstagare i motsvarande kategorier i
Sverige. Detta är nu i och för sig
inte något man har anledning att
vara speciellt oroad över, då det i
praktiken inte leder till att ”arbetstillfällen försvinner ur landet”
utan i stället till en specialisering
som gör att detta lilla land – på
grundval av en god hemmaindustri
och värdefull know-how – lyckas
någorlunda hålla sig kvar på utlandsmarknaderna. På litet längre
sikt är dock risken uppenbar, att
svensk industri vid en fortsatt ”isolering” från europamarknaden kan
komma att tvingas göra utlandsinvesteringar, som eljest icke skulle
ha varit motiverade från företagsekonomisk synpunkt.
Vad som emellertid förefaller mig
ofta förbises i hela resonemanget
om betydelsen för vårt näringsliv
av en nära anslutning till de sex
är att problemet ingalunda är begränsat till en fråga om tullar utan
att det rör sig om den dynamik,
som en stormarknad innebär, och
som vi kan avstängas från. Det sä-
ger sig självt att ett företag som
verkar inom en ekonomisk union,
som EEC, med en gemensam yttre
tullmur och en stor gemensam
hemmamarknad på inemot 200
milj. människor drar stora fördelar av den specialiseringen och av
det rationella utnyttjandet av resurserna, inte minst i fråga om
forskning och utvecklingsarbete,
som en sådan marknad möjliggör.
Att få till stånd olika former av licensavtal och andra samarbetsavtal över gränserna mellan svenska
företag och deras närmastebranschkolleger är trots allt en komplicerad sak. Risken för ett högindustrialiserat land av Sveriges typ att
ligga utanför en sådan blockbildning som EEC är särskilt stor ur
denna speciella synvinkel.
Det har gjorts gällande att den relativa tillbakagången i vår handel med
EEC, särskilt med Västtyskland, nästan uteslutande skulle bero på konjunkturnedgången.
-Man kan knappast dra säkra
slutsatser av statistiska uppgifter,
som avser mycket korta perioder;
ser man utvecklingen över en nå-
got längre period, finner man att
konjunkturavmattningen inte till
mer än en mindre del kan vara orsaken till de aktuella bekymren för
svensk export på europamarknaden.
I detta sammanhang kanske man
kan erinra om att Storbritannien,
som ju är den enda stormakten i
EFTA, inte varit någon idealisk
kompanjon sett ur de övriga medlemmarnas synvinkel. Importavgiften var exempelvis ett klart brott
mot stockholms-konventionen och
den ekonomiska krisen i Storbritannien är ett orosmoment för hela
EFTA.
För Sveriges del kan man med
stöd av handelsstatistiken fastslå-
sett över en längre period och med
hänsynstagande till tillfälliga störningar hos våra viktigaste handelspartners och i vår egna interna ekonomi – att vi påtagligt drabbats
av handelssplittringen i Europa redan nu, och att den mycket betydelsefulla kompensation vi fått ge- 435
nom den nordiska marknadens tillkomst är den egentliga ljusglimten.
På vissa håll har man ifrågasatt om
integrationen inom EEC alls haft den
höga takt, man satt som sitt mål, och
som allmänt förmodas i dagens handelsdiskussion i Sverige. Är EEC verkligen en så stor framgång, att vår ekonomi allvarligt äventyras om vi ställs
utanför europamarknaden?
Om EEC kan man med någon
överdrift säga att det är en organisation som gått från klarhet till
klarhet via den ena krisen mer
spektakulära än den andra. (För
övrigt i motsats till EFTA som bortsett från de brittiska övertrampen
knappast haft några kriser, men
vars framsteg ju är begränsade och
väsentligen hänför sig till tullsänkningssidan.) General de Gaulle har
genom sitt motstånd mot överstatlighet uppnått, att Bryssel-kommissionen icke gjort så snabba framsteg som de mer hängivna federalisterna hoppades. Därför skall man
dock inte tro att samarbetet inom
EEC på något sätt gått i baklås.
Man bör komma ihåg att den mångtusenhövdade byråkratien i Bryssel successivt sammansmältes till
en allt effektivare administration,
som på rent sakliga grunder så
småningom kommer att lyckas vinna gehör för den ena efter den andra av de åtgärder som ter sig nödvändiga om en effektivt fungerande ekonomisk union skall komma
till stånd. Man kan alltså säga att
även om takten i framstegen inte
436
varit vad optimisterna trodde så är
det som redan uppnåtts trots allt
utomordentligt imponerande. Hur
snabbt de fortsatta framstegen kan
komma beror ju mest på den politiska utvecklingen, vad som kommer att ske ”efter de Gaulle”.
Kan den tulldiskriminering vi utsätts för inom sexstatsmarknaden på
ett avgörande sätt mildras av Kennedyrondens tullsänkningsöverenskommelser?
– Det är givet att tullsänkningarna inom EEC får en gynnsam
effekt för vår export, men man
skall vara på det klara med att
Kennedy-rondens tullsänkningar
inte kommer att vara fullt genomförda förrän vid början av år 1972,
och att mycket hinner hända på
den tiden. Sänkningarna är visserligen inte oväsentliga på många för
svensk industri viktiga avsnitt, men
tullmuren kommer även efter tullreduktionernas slutliga genomfö-
rande att vara en besvärlig barriär
för åtskillig svensk exportindustri.
Det har efter den förhållandevis
framgångsrika tullsänkningsomgången
i GATT (Kennedy-ronden) från många
håll påpekats att man nu genom direkta tullsänkningar uppnått vad som
står att vinna. Blir det inte mycket
svårt att riva ner de skydd för skilda
hemmamarknadsindustrier, som alltjämt finns i skilda GATT-länder?
– Inrikespolitiska skäl gör att
många regeringar vill skydda sina
industrier. Man har allt mer börjat
observera de s. k. icketariffära handelshindren, dvs. alla de upptänkliga olika åtgärder genom vilka administrationerna och myndigheterna kan ge industrier i sina egna
länder ett indirekt skydd: standardiseringsbestämmelser, tullvärdeberäkningsbestämmelser, överdrivna anspråk på dokumentation etc.
Frågorna studeras sedan lång tid
tillbaka i de internationella ekonomiska organisationerna, och Internationella Handelskammaren
har för den enskilda sektorns del
nyligen beslutat att med förnyad
kraft ta itu med dessa problem.
Svårigheterna är dock stora.
Det handelspolitiska läget i Västeuropa är idag ovisst. Hur kommer situationen för Sveriges del att se ut om
bara England, eller EFTA-länderna
förutom England, eller rent av samtliga EFTA-länder utom Sverige inlemmas i EEC?
– Det finns givetvis olika alternativ, som från ekonomisk synpunkt är mer eller mindre ogynnsamma för Sverige. Det som så gott
som alla är ense om är ju närmast
en självklarhet, nämligen att en anslutning till EEC för Englands,
Danmarks och Norges del, men med
Sverige utanför, skulle ställa Sverige inför en utomordentligt allvarlig situation. Förutsättningen är
då att Sverige skulle tvingas acceptera EEC :s tullmur, rakt igenom
Norden. Till detta kommer att Danmark och Norge successivt skulle
integrera sin näringspolitik och sin
ekonomiska politik med en ländergrupp i vilken Sverige icke skulle
ingå. Ett alternativ som inte vore
lika besvärande vore en anslutning
enbart av England, men detta får
väl anses ganska osannolikt. Vad
som däremot enligt min mening
kanske borde aktualiseras något
mera, både i utredningssammanhang och i den allmänna debatten,
är vad man brukar kalla nordisk
”Alleingang”, dvs. att Sverige, Norge och Danmark får en anslutning
till EEC, i ena eller andra formen,
och att samtidigt en tillfredsställande lösning uppnås för Finlands
del, medan i detta fall Storbritannien skulle komma att stå utanför,
då väsentligen av politiska skäl.
Detta är naturligtvis en klart sämre lösning än en allmän sammanslagning av de bägge blocken, men
den är ett alternativ som inte får
förbises.
I vad mån kan Sverige genom ökat
handelsutbyte och ökade exportansträngningar på USA, öststaterna och
u-länderna kompensera sig för utrikeshandelsförluster beroende på marknadssplittringen i Europa?
– En annan ”riskfördelning” av
den ~venska utrikeshandeln, vilket
alltså skulle innebära att en minskad andel av vår utrikeshandel är
koncentrerad till de båda blocken
EEC och EFTA, kan ha sina förde- 437
lar men är givetvis inte så alldeles lätt att genomföra. Den amerikanska marknaden är svårbearbetad och speciellt krävande. Några
av våra stora stabiliserade exportföretag, t. ex. Volvo, har haft betydande framgångar som avspeglats
på ett mycket glädjande sätt i vår
handelsstatistik. Trots allt förefaller det som om sådana stora framgångar närmast måste bli undantag.
öststatshandeln är mycket intressant och ökar i betydelse, men för
den gäller det andra ovisshetsmoment; utrikeshandel med statshandelsländer är inte underkastad samma lagar som den friare handeln
i Västeuropa och Nordamerika, och
centrala beslut i öststatsekonomierna kan ofta leda till snabba kastningar som gör mera långsiktiga
investeringar i försäljning och upparbetande av marknader tämligen
osäkra. Vad slutligen u-landssidan
beträffar finns där visserligen en
stor latent marknad, men det är
knappast realistiskt att räkna med
att Sverige i någon nämnvärd utsträckning skall lyckas att under
överskådlig tid där finna kompensation för förluster på grund av
marknadssplittringen i Europa.