Problematiken i försvarsdebatten

425
PROBLEMATIKEN I FÖRSVARsDEBATTEN
Av generalmajor PER-HJALMAR BAUER
Generalmajor Bauer var till
april i år pansarinspektör och
står sedan dess till öB:s förfogande. Han lämnar här en
kommentar till det s. k. öBsvaret 67, vilket nu studeras
i 1965 års försvarskommitte.
Äldre herrar talar ibland med vemod om den goda tiden då brännvinet kostade 75 öre litern och
kanske inte ens det. Men även om
vi kan tycka att dagspriset är i
högsta laget så skall vi inte glömma bort att pengarnas värde på den
tiden var ett annat än nu.
Vårt försvar kostar för närvarande omkring 5 miljarrler om året.
För tio år sedan kostade det inte
mer än hälften så mycket att nå
den ungefärliga effekt vi nu får ut.
Att det blivit så mycket dyrare beror inte på deltagande i någon
”kapprustning” utan väsentligen
just på penningvärdets förändring
och på det (för flertalet lyckliga)
förhållandet att lönenivån allmänt
sett ligger så mycket högre än för
ett decennium sedan. Försvaret har
bara skenbart blivit så mycket dyrare. Till detta kommer den omständigheten att många vapen,
stridsfordon, fartyg, flygplan etc.
kräver en mer komplicerad och dyrare utformning och utrustning för
att samma relativa effekt skall
uppnås i låt oss säga en duellstrid.
De allmänna pris- och löneökningarna och den kostnadsstegring som
är en följd av teknisk utveckling
har siffermässigt höjt försvarsutgifterna. Det finns anledning att
erinra om dessa förhållanden när
nu diskussionen om försvarskostnaderna kommit igång efter offentliggörandet 27/9 av öB :s svar till
1965 års försvarskommitte (FU
65).
Detta svar var en redovisning av
ett utredningsuppdrag som FU 65
i början av detta år hade lämnat
till försvarsledningen. Uppdraget
hade en mycket speciell karaktär,
vilket finns anledning att betona.
öB hade på våren 1965 på regeringens uppdrag lagt fram en omfattande utredning om försvarets fram- 426
tida utformning inom anslagsramar som nära anslöt sig till 1963
års försvarsbeslut och den målsättning som bestämts av 1964 års
riksdag.
Under den tid som därefter följde fram till hösten 1966 ändrades
enligt regeringens bedömning de
ekonomiska förutsättningarna för
det förstnämnda utredningsuppdraget. FU 65, som haft att studera och ta ställning till öB 65, fick
nya direktiv. Dessa tog sikte på en
stark reducering av försvarsanslagen.
Inom de hårt beskurna anslagsramar, som nu blev aktuella, var
det inte möjligt att direkt ur tidigare utredning (ÖB 65) hämta material för förslag om försvarets utformning. FU 65 ansåg sig därför
tvingad att av öB begära förnyade
utredningar. Men uppdraget bands
denna gång till ett antal frågor med
preciserade förutsättningar. Det
komplicerades av att de olika partigrupperna inom försvarsutredningen inte var eniga om de anslagsramar som skulle utredas. Regeringspartiets ledamöter hade som bekant en anslagsnivå – den lägsta
(alternativ A) – mittpartiernas
en (alternativ B), något ovanför
den föregående, och högerpartiet
en (alternativ C) liggande i närheten av det lägsta budet i öB 65.
Direktiven
Utredningsdirektiven liksom också öB :s svar torde i sina huvuddrag vara väl kända för denna tidskrifts läsare, varför jag här kan
begränsa mig till några kommentarer.
Vilka var motiven för den hårda
anslagsbegränsning som ifrågasattes? Från regeringshåll anfördes i
huvudsak rent ekonomiska skäl –
nödvändigheten att med hänsyn till
rådande statsfinansiella situation
iaktta återhållsamhet med statens
utgifter. I den offentliga debatten
har emellertid delar av pressen liksom också enskilda uttolkare av regeringsmotiven velat söka dessa i
ett förbättrat utrikespolitiskt läge
– i den politiska avspänning som
f. n. råder. Går vi till direktiven för
öB :s utredning är emellertid klart
uttalat att situationen i Europa vis- .
serligen numera är ”förhållandevis
mera avspänd än under tidigare
skeden av efterkrigsperioden” (nå-
got som ingen, allra minst på militärt håll velat bestrida). Men, sägs
det vidare i direktiven, ”inga säkra
tendenser till en mera långtgående ·
och långvarig avspänning i världen
kan skönj as i dagens läge”. Eftersom den försvarsplanering som
görs i dag måste ta sikte på läget
långt fram i tiden, är det uppenbart att det lugn som nu råder i vår
närmaste omgivning inte ensamt
kan tjäna som motiv för en begränsning av försvarseffekten.
Enär direktiven (i alternativ A)
till öB inte heller förutsåg någon
begränsning av målsättningen för
försvaret (endast en ändring i formuleringen) kan det synas svårt
1. .,,
att finna logiken. Den är emellertid
att söka i en tankegång som kan
härledas ur de frågeställningar som
lämnats till öB. Det borde sålunda
undersökas om det inte vore möjligt att genom en ändrad prioritering i vad gäller försvarskraftens
utnyttjande utvinna samma försvarseffekt som nu (= 1963 års
försvarsbeslut) för ringare totalkostnad.
På en punkt var prioriteringstanken preciserad. Norra och södra
Skandinavien bedömdes från storstrategisk synpunkt sett som primära. Försvarsåtgärderna i dessa
riktningar borde ges ”särskild prioritet”.
Om jag rätt tolkat innebörden
härav betyder det inte att övriga
tänkbara angreppsriktningar skulle försummas eller ens att försvaret i dessa skulle göras relativt svagare: Direktiven säger uttryckligen
att hela landet skall försvaras och
prioriteringen skall ske ”inom ramen för alternativplaneringens
principer”. Logiken blir då att i övriga tänkbara anfallsriktningar utgör omgivande vatten och den terräng, som ett invasionsföretag har
att passera innan antagliga strategiska mål kan nås, i sig en ”pluseffekt” i försvarssystemet av så-
dant relativt värde att behovet av
”levande kraft” – av stridskrafter
– där blir påtagligt mindre. Omvänt kan konstateras att i de riktningar ”som skulle särskilt prioriteras i vad gäller stridskrafter” bedömes det möjligt för en angripare
427
att snabbt – efter blott kort framryckning på svenskt territorium –
nå avgörande framgångar eller i
varje fall väsentliga mål. I dessa
riktningar kan en angripare också
redan före ett krigsutbrott stå med
invasionsstyrkor mycket nära vårt
territorium, varför utrymme för en
försvagning av dessa före ett angrepp blir ringa.
Försvarsutredningen – i varje
fall dess majoritet – skulle med
andra ord ha gjort en värdering av
våra försvarsmöjligheter grundad
på studium av tidigare tillgängligt
utredningsmaterial. Kanske har
den också gjort en säkerhetspolitisk bedömning och funnit det berättigat att i icke prioriterade operationsriktningar ta en kalkylerad
risk.
Direktiven i alternativ A pekade
också på en annan art av prioritering. De talade om att konventionella styrkor ”för det direkta försvaret av territoriet” bedömdes i
framtiden komma att få ökad betydelse. I en riksdagsdebatt l 7/5
i år preciserade försvarsministern
sedermera problemet. ”Frågan är”,
yttrade han, ”huruvida vi har råd
med ett utpräglat periferiförsvar.”
Tanken kanske kan uttryckas så
att de ”utpräglade” periferiförsvarskomponenterna flyg- och sjö-
stridskrafterna tillsammantagna
bedömts överdimensionerade. Genom en begränsning av dessa och
en överföring av därigenom friställda medel till markförsvaret
(eventuellt luftförsvaret) skulle
– – – – – – – – — ———
428
bättre ”balans” eller samstämmighet i totalförsvarssystemet kunna
uppnås och därmed en högre totaleffekt utvinnas. Vid bibehållen
målsättning skulle då pengar kunna sparas.
Försvarsplaneringen
Detta skulle vara logiken i direktiven. Och problemet är självfallet värt all uppmärksamhet. Det
har också, som framgår av öBsvaret, studerats i försvarsstaben.
Förutsättningarna att i praktisk
försvarsplanering omsätta dessa
tankar har emellertid varit strängt
begräns.ade. Det finns anledning
att först peka på en låsning redan genom försvarsorganisationens
uppbyggnad. En mycket stor procent av anslagen bindes i kostnader som inte nämnvärt kan påverkas. Detta gäller pengarna till hela
den apparat som krävs för utbildningen av de värnpliktiga, oavsett
vilka vapen och vilken materiel de
har att handskas med; vidare flygets och marinens basorganisation,
skyddsrum, ledningsorganisation
etc. Den anslagssumma som sedan
blir tillgänglig för prutningar eller
omfördelning är relativt liten och
utgöres i huvudsak av de pengar,
som är avsedda för inköp av materiel som skall ge vår försvarsorganisation dess slagkraft. Detta är
också en av anledningarna till att
ifrågasatt anslagsbegränsning på
sikt går så hårt ut över försvarseffekten – en minskning på bortåt
. 50 % på de lägsta anslagsnivåerna
under 70-talet, så som framgår av
öB-svaret.
Förutsättningarna för omstrukturering begränsas ytterligare genom tidigare beslut av statsmakterna och av de åtgärder – materielbeställningar m. m., som inte
med någon utsikt till vinst kan annuleras. Detta återspeglas i direktiven, som bl. a. föreskriver att det
kostnadskrävande ”System 37”
(Viggen) skall fullföljas om än
med begränsat antal flygplan, ett
projekt som chefen för flygvapnet
inte anser lämpligt om anslagen
starkt begränsas.
Svårigheterna att åstadkomma
en rationell avvägning mellan försvarskomponenterna blir naturligtvis speciellt stora om man
tvingas att i en mycket brant kurva sänka försvarets anskaffningsnivå. De åskådliggörs drastiskt i
öB-svaret genom den utomordentligt svåra valsituation som en planering på den lägsta anslagsnivån
framtvingar. En avvägning mellan
försvarsgrenarna med tyngdpunktsförskjutning i överensstämmelse med direktiven till armens
fördel skulle medföra att bl. a. ett
stort antal fullt moderna flygplan
måste ställas undan utan att kunna inordnas i krigsorganisationen.
Alternativet har varit att tillgodose
flygvapnet så att detta inte behövde ske. Följden härav måste då bli
en sådan utarmning på sikt av armens krigsförband att försvaret av
det ena av de operationsområden
som särskilt borde prioriteras blir
väsentligt försvagat och att det
andra i händelse av allvarligt menat angrepp måste ges upp efter
försvar av blott symbolisk karaktär.
öB:s ställningstagande
öB har gett förord åt den senare
lösningen. Han har sökt stöd härför i ett operativt resonemang som
i huvudsak utmynnar i ett konstaterande, att ett motsatt val skulle
i så hög grad öka presumtiva angripares handlingsfrihet i vad gäller val av anfallsriktning mot ickeprioriterade områden att försvaret
i de övriga skulle riskera att bli
utmanövrerat. öB kan därjämte
och kanske främst ha sökt stöd för
sitt val i det förhållandet att markförsvarets kvalitetsförsämring inträder först successivt. I vad gäller
flyget slår en kvalitetssänkning
igenom snabbare.
Mot öB :s lösning på lägsta anslagsnivå har cheferna för armen
och flygvapnet anmält avvikande
mening. Detta är ett av vittnesbörden om de svårigheter som försvarsstaben haft då det gäller att
sammanfoga försvarskomponenterna till ett samstämt helt. Sådana
meningsskiljaktigheter får anses
förståeliga. Delvis är det en fråga
om vilket tidsperspektiv som bör
anläggas och vilka välgrundade
förhoppningar man kan ha om senare återhämtning av förlorad effekt. En sak kommer man emellertid inte förbi. Vilketdera alternati- 429
vet som än väljes blir konsekvenserna ytterligt prekära.
Vi kan sålunda konstatera att
någon effektförskjutning till markförsvarets område i överensstämmelse med utredningsdirektiven
inte av ÖB ansetts lämplig att genomföra. Även om öB hade valt en
lösning i överensstämmelse med
direktiven (så långt handlingsfriheten medgivit) hade också den
lösningen kommit att medföra en
väsentlig försvagning av markförsvarskomponenten jämfört med
1965 års beslut även i de områden
som borde prioriteras.
Också om markförsvaret vinner
proportionsvis mera än övriga
komponenter upphäves inte här på-
talad brist vid en anslagsökning
till ”B-nivån”. Ändå får de marginalanslag – skillnaden mellan A
och B – det här är fråga om anses ge ett väsentligt effekttillskott.
En av de allvarligaste luckorna i
invasionsförsvaret blir genom detta hjälpligt täckt och öB kommer
ifrån det värsta dilemmat. På denna nivå har också rått huvudsaklig samstämmighet inom militärledningen om hur avvägningen
skall göras.
Enligt ÖB-svaret skulle inte heller anslagsramen C till fullo svara
mot den målsättning som 1964 års
riksdag ställt upp. Varje begränsning av anslagen i förhållande till
den i öB 65 redovisade ramen
”3600” – dvs. planeringsnivån enligt 1963 års riksdagsbeslut – innebär ofrånkomligen en successiv
430
urholkning av försvarsorganisationen.
I den offentliga debatten har stor
uppmärksamhet fästs vid de meningsskiljaktigheter som anmälts
av de olika ledamöterna i militärledningen. Men är dessa så anmärkningsvärda i ett läge när försvaret hotas av en stark reducering? Kanske kan det vara värt att
i stället observera vilken hög grad
av samstämmighet i grundsynen,
som ändå råder mellan öB, försvarsgrenscheferna och chefen för
Försvarets forskningsanstalt. Det
är endast chefen för flygvapnet
som i detta hänseende avviker.
I den debatt som följt efter öBsvarets offentliggörande har från
olika håll uttalats meningen att öB
skulle ha överdrivit – ”svartmå-
lat” – konsekvenserna av ifrågasatt begränsning. Det har också
sagts att vad försvarsutredningen
har att ta ställning till är utvecklingen under maximalt en 4-årsperiod. Serlan får vi se … Men öB
har inte haft rätt att begränsa sin
syn på detta sätt. Han har haft att
strängt hålla sig till de frågor som
är ställda och de förutsättningar
som är givna. Det har begärts av
honom att han skall klargöra vilka
följderna blir, vilken effektförlust
etc. som bedömes ha inträffat, hur
mycket vapen, stridsfordon, fartyg, flygplan etc som kan beräknas
vara kvar i bruk efter en period av
fyra, sex respektive åtta år. Det har
. också klart utsagts i direktiven hur
anslagsramarna under dessa perioder skall vara konstruerade. Enligt
de lägsta buden CA och B) skall de
förutsättas vara oförändrade (efter ökning av indexreglerat tillägg)
under angiven tid.
öB har dessutom pekat ytterligare sex år framåt i tiden. Detta beror på att det under förestående beslutperiod blir nödvändigt att ta
ställning till en omsättning av
flygplan m. m. under början av 80-
talet. Det är nödvändigt att statsmakterna redan nu gör klart för sig
hur ett beslut i ena eller andra
riktningen kan komma att inverka
också på längre sikt.
öB-svaret studeras nu av FU 65.
Till vilket resultat denna kan komma kan inte förutses. Måhända
skall den finna att svårigheterna
att lösa försvarsproblemen helt i
överensstämmelse med regeringsmajoritetens i FU 65 intentioner
varit större än väntat och att om
inte en radikal ändring av målsättningen skall framtvingas måste en
anslagsökning i förhållande till
lägsta nivåer ske.
Det förtjänar ihågkommas att
representanter för samtliga i FU
representerade partier förklarat sig
t. v. vara obundna av de ekonomiska buden. Man vill avvakta utredningsresultaten för att se hur hårt
en anslagsbegränsning slår. statsminister Erlander yttrade i riksdagsdebatten 17l 5 i år följ ande:
”Utredningen har bl. a. hos överbefälhavaren begärt att få ytterligare kostnadsalternativ undersökta. Utredningen har således inte tagit någon slutlig ställning i fråga
om den framtida kostnadsramen
för försvaret. Möjligheten står därför fortfarande öppen att, sedan de
OM Stalin
431
begärda kompletterande utredningarna avslutats, nå samling kring
den framtida försvarspolitiken.”
Metoden ”två slår den tredje” går som en röd tråd genom Stalins
livsgärning. Under sin studietid vid seminariet, i Tiflis hemliga partiorganisation och under sin fängelsetid har han alltid varit beredd
att vid behov med hjälp av provokation göra slut på sina motståndare och konkurrenter. Vid denna taktik håller han fast även i
Kreml. I förbund med Zinovjev och Kamenev störtas Trotskij; Zinovjev och Kamenev ställas sedan mot väggen under applåder av
dem som skjutas i dag. Konsekvensen perfekt – metoden genialisk
och enkel: att i förbund med den ene slå bägge två. Stalins specialmetod har dock i realiteten ett vida större intresse än vad man
kanske vid första påseende är benägen att tro. Den är nämligen fullt
brukbar även för åtskilligt större uppgifter än att endast taga livet
av veteraner ur det gamla gardet. Metoden passar alldeles förträffligt att användas i full världsskala, vilket man kanske borde minnas på somliga håll. Om det skulle lyckas för ”Mänsklighetens Snille”
– hoc est Stalin – att spela ut sina vänner mot sina ovänner på
världspolitikens arena, vad blir då hans nästa etapp? Detta problem
tillhör oss.
Svensk Tidskrift 1937