Den nya folkfronten

457
DEN NYA FOLKFRONTEN
Det har länge talats vitt och
brett om ”den nya vänstern”.
Men är den i själva verket sd ny.
Nej, inte alls! Ambassadör Sven
Allard, en av de främsta kännarna av kommunismen, visar
i denna ingående analys hur
våra dagars ”smidiga” kommunistpolitik inte är ndgot annat
än en upprepning av den gamla
folkfrontspolitiken, allt med
Moskvas välsignelse. Herr Hermanssons ”nationella” kommunism eller ”nya vänster” är ingenting annat än en god anpassning till Moskvas direktiv. Den
svenska kommunismen följer
samma väg som den franska och
den italienska. Riktlinjerna utarbetades vid den 20:e ryska
partikongressen 1956 och vid
två: internationella kommunistkonferenser i Moskva 1957 och
1960. Herr Herman.~sons beryktade ”Vänsterns väg” är endast
ett troget eko av en kommunistisk lärobok i ”marxismen-leninismens grundvalar”, som utarbetats av en rysk kommille med
den kände finsk-ryske kommunisten O. W. Kuusinen i spetsen.
Det svenska kommunistpartiet
är lika troget sina Moskva-förebilder som någonsin tidigare.
Om man gjort sig mödan att någorlunda regelbundet följa den kommunistiska pressen i Europa är det särAv ambassadör SVEN ALLARD
skilt en omständighet som fallit i ögonen. Serlan några år tillbaka har kommunistpartierna i den gamla världen,
oavsett om de haft en stark ställning
eller spelat en föga uppmärksammad
roll i hemlandets politik, i stort sett
samtidigt lagt om sin propaganda och
framlagt nya eller modifierade program. Visserligen skulle ingen kunna
påvisa att de uppgivit sin principiella
ståndpunkt eller luckrat på denna.
Men den har skjutits i bakgrunden och
mer och mer kommit i skymundan.
Man talar mindre om proletariatets
diktatur och uppbyggandet av ”socialismen” men desto oftare om ökat
samhällsinflytande över statlig och
kommunal verksamhet, om utbyggnad
av samhällskontrollen och företagsdemokrati etc. etc. Demokrati som blivit
ett särskilt omhuldat uttryck förekommer i alla upptänkliga sammanhang.
Men man undviker omsorgsfullt att
hänvisa till den betydelsefulla skillnad som i kommunistisk ideologi uppdragits mellan ”borgerlig” och ”socialistisk” demokrati. Genom ett flitigt
utnyttjande av allmänna talesätt av
förut antytt slag, vill man tydligen ge
sig sken av att vara p ä väg mot en ombildning av de kommunistiska partierna till nya radikalt orienterade
vänstergrupper. Dessa skulle med andra ord frän att tidigare ha varit starkt
röda snart kunna förvandlas – om
inte till vita, sä åtminstone till ljusröda. I vilket fall som helst skulle de
ha uppgivit varje tanke pä väldsamma
samhällsorostörtningar och vara be- 458
redda att låta sig inlemmas i ett borgerligt samhälles partistruktur.
Samtidigt härmed har i flertalet europeiska länder allt ivrigare önskemål från kommunistisk sida framförts
om nära samarbete med socialdemokraterna. Detta skulle kunna utsträckas till vänsterorienterade borgerliga
grupper, varvid emellertid de olika
arbetarpartierna skulle utgöra den fasta kärnan i en sådan politisk sammanslutning.
Vad formen för denna beträffar, har
förslagen växlat från det ena landet
till det andra, även om många gemensamma drag kan påvisas. I Italien har
sålunda å ena sidan ett nytt arbetareparti ifrågasatts, vilket skulle omfatta
såväl kommunister, socialdemokrater
och övriga så kallade socialistiska partier. Detta skulle grundas på ett gemensamt program som utan förbehåll
eller villkor av ideologisk natur skulle stå öppet för alla ”framstegsvänliga” meningsriktningar. Å andra sidan
har ett nära samarbete på det parlamentariska, regionala och kommunala
planet föreslagits mellan olika arbetarepartier som enligt detta alternativ
dock skulle bibehålla sina skilda organisationer.
Ett tredje från kommunistisk sida
framfört förslag har avsett ett samarbete mellan kommunister och socialister av olika nyanser med vänsterflygeln inom det katolska partiet. Därvid
har emellertid förhoppningarna inte
sträckts så långt som till bildandet av
ett gemensamt parti. Av taktiska skäl
har önskemålen tills vidare begränsats
till en överenskommelse om ett gemensamt program såväl inom parlamentet som inom motsvarande regionala och kommunala organ. Det från
kommunistisk synpunkt väsentliga har
i samtliga nu angivna fall varit att bereda marken för en ny parlamentarisk
majoritet, till vilken partiet skulle ansluta sig för att därigenom kunna bryta sin isolering och förskaffa sig inflytande på landets in- och utrikespolitik.
I Frankrike har samma tendens kunnat skönjas. Från kommunistisk sida
har sålunda en stort anlagd kampanj
inletts i syfte att få till stånd en politisk samverkan mellan kommunister,
socialdemokrater och borgerliga vänstergrupper av olika nyanseringar. Ett
gemensamt program skulle utarbetas
i huvudsak omfattande frågor om vilka inga betydande meningsskiljaktigheter förelåg.
I Sverige har det kommunistiska
partiet gått försiktigare till väga. Samtidigt med sina bemödanden om ett
nära samarbete med socialdemokraterna har partiet sökt pröva sig fram utefter en annan linje, vilken likaledes
uppvisar gemensamma drag med den
taktik som de kommunistiska partierna i andra europeiska länder följt.
Sålunda skulle ett nytt viinsterparti,
heter det, vara av behovet påkallat. De
gamla partierna förklaras vara föråldrade. De har sedan lång tid tillbaka
spelat ut sin roll och bör ersättas av
nya politiska sammanslutningar som
på ett mera tillfredsställande sätt kan
ge uttryck för de förändringar som
ägt rum i det svenska samhällets sociala struktur.
Det må vara tillräckligt med dessa
exempel även om många flera skulle
kunna anföras till belysning av läget.
Som dessa visar har vi att göra med
en för de kommunistiska partierna i
Väst-Europa gemensam tendens, vilken
dessutom framträtt i Förenta Staterna.
Vad innebär nu denna? Har dessa
partier, som på många håll i dagspressen gjorts gällande under de senaste åren, undergått en lika oväntad
som genomgripande förändring? Har
de, som en författare uttryckt sig,
börjat ”anpassa sig till de politiska
realiteterna i 1960-talets demokrati”
och därför blivit ”tämligen ofarliga”?
Moskvainspirationen
Vad man frågar sig är: innebär förslagen till samarbete på parlamentarisk grund, de ifrågasatta gemensamma programmen och de trevande försöken till bildandet av nya vänsterpartier en början till en anpassning
till demokratiska förhållanden i västerländsk bemärkelse? Eller är viljan
till samförstånd bara skenbar och snarare att uppfatta som tecken på en ny
taktik än som ett uttryck för en ändrad målsättning?
När det gäller att besvara dessa
spörsmål, anmäler sig genast en annan fråga: hur kommer det sig att
alla kommunistiska partier i Västeuropa – som om inspirerade av en
gemensam uppenbarelse-nära nog på
en gång gripits av samma ideer, att
de framlagt i stort sett samma program och använder sig av samma taktiska metoder i förhoppning om att
med stöd av andra partier och samhällsgrupper kunna genomföra detta?
Onekligen är överensstämmelsen mellan de aktioner som inletts i skilda
länder ägnad att väcka undran. Misstankar om att de går tillbaka till ett
gemensamt ursprung och grundar sig
på direktiv från samma håll förstärks
då man erinrar sig att det inte är
första gången som de kommunistiska
partierna i såväl ord som handling
sökt göra troligt att de uppgivit sin
revolutionära målsättning. Den följande utvecklingen har alltid visat att
de förespeglade förändringarna var
mer skenbara än verkliga. De hade
alla sin grund i en av Moskva av olika
in- och utrikespolitiska skäl föreskriven omläggning av taktiken.
Innan vi går vidare är det därför
anledning att först undersöka vad taktiken innebär och har för uppgift att
fylla i kommunismens oavlåtliga kamp
för erövringen av makten.
Stalin, som är den egentlige nyskaparen på detta område, skiljer strängt
459
mellan strategi och taktik. strategin
skall i korthet ha till uppgift att fastställa det huvudsakliga målet för angreppet mot den kapitalistiska samhällsordningen under varje s. k. ”historisk etapp”, varvid ett av de väsentligaste spörsmålen är i vilken riktning detta skall sättas in för att snarast möjligt leda till ett avgörande re·
sultat.
Den skall i princip fastställas en
gäng för alla för varje etapp. Helt annorlunda förhäller det sig med taktiken, som utgör en del av strategin och
är underordnad denna. Om den förra
befattar sig med klasskampen i stort,
så har taktiken till uppgift att skapa
förutsättningar och ange medel och
metoder för uppnåendet av :resultat i
särskilda konkreta fall. Valet av en
riktig och framgängsrik taktik har
inte utan skäl betecknats som en nödvändig förberedelse för en strategisk
seger.
Då emellertid såväl världsläget som
de politiska förhållandena inom varje
särskilt land är föremäl för ständiga
växlingar, har taktiken för att kunna
fylla sin uppgift tid efter annan likaledes underkastats mer eller mindre
genomgripande modifikationer. Des·
sa innebär emellertid ingen grundläggande förändring av Sovjetunionens
eller den världsrevolutionära rörelsens målsättning utan bara anlitande!
av omväxlande medel för att så mycket säkrare kunna närma sig detta
mäl.
Kremls politik
Sålunda har de makthavande i
Kreml, ständigt följda av de kommu·
nistiska partierna i de kapitalistiska
länderna, än uppträtt med en påfallande aggressivitet och under öppet eller
förtäckt hot sökt genomdriva sina
krav, än ansett sig böra välja den motsatta vägen och genom en skenbar vilja till samförständ sökt uppluckra
460
eller försvaga det motstånd de med
våldsamma medel inte kunnat bryta.
Dessa upprepade och som regel
överraskande omkastningar av taktiken – vilkas djupare innebörd och
syften ofta tett sig gåtfulla inte bara
för västerländska observatörer utan
även – särskilt under Stalins livstid
– för många kommunistiska partier
– har likväl aldrig tillkommit genom
en ren slump.
De har – så förbryllande de från
början än kunnat förefalla – efter
vad som senare visat sig, antingen
grundat sig på utrikespolitiska övei··
väganden av komplicerad och svåröverskådlig natur, eller haft sin förklaring i den inrikespolitiska utvecklingen i Sovjetunionen. De har härvid
ofta såsom under slutet av 1920- och
början av 1930-talet direkt eller indirekt föranletts av den maktkamp
som Stalin ansåg sig nödsakad föra
mot verkliga eller inbillade motståndare.
Varje ny period av yttre och inre
avspänning har mot bakgrunden av
den kompromisslösa inställning som
såväl Sovjetunionen som de kommunistiska partierna förut intagit, i vida
kretsar i västern hälsats med en känsla av lättnad och befrielse.
Varje åtgärd som kunnat tydas som
ett tecken på ökad förståelse för västerländska synpunkter har uppfattats
som inledningen till en ny epok och
ständigt följts av en våg av nytt önsketänkande. Vad som i grund och
botten endast inneburit ett återupplivande av en redan förut tillämpad men
nu bortglömd taktik har tolkats som
”en länge väntad förr eller senare
oundviklig utveckling” eller förklarats utgöra resultatet av ”en ofrånkomlig omprövning av en doktrin
som i längden visat sig obrukbar”.
Den förre sovjetryske utrikesministern Sjepilov har träffande återgivit
denna sinnesstämning då han i ett
anförande i februari 1957 ironiskt erinrade sina åhörare om att vissa kretsar i väster tydligen betraktade sitt
eget önsketänkande som realitet och
utgick från att Sovjetunionen nu stod
i begrepp att kasta ”några väsentliga
aspekter” av proletariatets diktatur
överbord. Detta öppenhjärtiga uttalande förklarades av att politbyrån,
samtidigt som det fälldes, ville förbereda den allmänna opinionen i de
kommunistiska staterna på en nära
förestående övergång till en ny aggressiv linje. Samtidigt hade emellertid Sjepilov – utan en tanke på de
meningsfränder i väster som han ofrivilligt komprometterade — träffande
karakteriserat verkningarna av den
kommunistiska avspänningsoffensiven
på inflytelserika kretsar i väster. Om
man mot bakgrunden av den kommunistiska världsrörelsens historia undersöker vari de föregivna förvandlingar, varöver Sjepilov ironiserade,
bestått, finner man snart att de, som
jag redan förut framhållit, aldrig
rubbat några av de väsentliga grundvalarna för systemet som sådant, lika
litet som den världsrevolutionära rö-
relsens målsättning.
”Nationell taktik”
Vad vi i det följande huvudsakligen
skall ägna vår uppmärksamhet åt är
emellertid taktiken på det nationella
planet.
Om denna, som förut antytts, skall
ha till uppgift att skapa förutsättningar för ett successivt maktövertagande inom varje land är valet av en
riktig linje av så mycket större betydelse som de kommunistiska partierna i så gott som alla högindustrialiserade kapitalistiska stater fortfarande
bara utgör en relativt obetydlig minoritet. Då dessa partier – bortsett från
sällsynta undantagsfall – för närvarande inte längre kan räkna med på-
tryckningar eller direkta ingripanden
från sovjetrysk sida för att underlätta
ett maktövertagande, saknar de varje
möjlighet härtill såvida de inte i god
tid lyckas tillförsäkra sig stöd av andra politiska eller fackliga grupper.
Då emellertid dessa, eller de samhällsskikt som de företrädesvis representerar, principiellt sett har en helt
annan syn än de kommunistiska partierna på såväl den slutliga målsättningen som den på kortare sikt önskvärda utvecklingen, har dessa ställts
inför en allt annat än lätt uppgift.
Som en kort återblick på den internationella kommunismens historia
skall kunna visa, har denna hittills
endast temporärt och i begränsad omfattning kunnat lösas.
Det är därför knappast ägnat att
förvåna att taktiken i modernare kommunistisk teoretisk litteratur betecknats som en ”konst”. Denna består i
föreliggande fall framförallt i förmå-
gan att övertyga de partier och samhällsskikt av vars bistånd framgången
är beroende, att deras egna krav –
om inte på lång sikt, så i varje fall
temporärt – sammanfaller med de
intressen som ett kommunistiskt parti
anser sig kunna företräda.
Om de ifrågasatta bundsförvanterna,
i första hand socialdemokrater och
borgerliga vänsterelement av olika
nyanseringar, bara en gång kan fullt
övertygas härom, har konststycket lyckats och grundvalen lagts för ett fruktbringande samarbete; i gynnsammaste
fall inom ramen för en regeringskoalition eljest på det parlamentariska
och kommunala planet.
De möjligheter som därigenom erbjuder sig skall nu i första hand utnyttjas för att stärka de kommunistiska partiernas inflytande på ut- och
inrikespolitiken samtidigt som marken långsamt och säkert skall beredas
för ett senare maktövertagande.
Dessa förberedelser har i främsta
rummet till syfte att med bundsför- 461
vanternas bistånd genomföra så kallade strukturreformer vilka under
sken av att främja en demokratisk
utveckling inom ramen för den nuvarande samhällsordningen successivt
skall undergräva de borgerliga klassernas ekonomiska ställning och samtidigt beröva dem deras politiska inflytande eller i varje fall avsevärt försvaga detta.
Kommunistisk lärobok
Innan en koalition kan komma till
stånd och planer på gemensamma
strukturreformer på allvar börjar dryftas, erfordras emellertid omsorgsfulla
och långvariga förberedelser. De har
ingående beskrivits i ett 1959 utgivet
arbete av officiell karaktär – Marxismen-leninismens grundvalar – som
inte bara är avsett som inledning till
teoretiska studier utan även skall
tjänstgöra som handledning i taktik
för så att säga dagligt bruk.
Denna som jag för korthets skull i
det följande kallar ”läroboken”, avser
att ge en sammanfattande framställning av den nuvarande sovjetryska
kommunismens filosofiska, ekonomiska och politiska doktriner eller med
andra ord av sovjetideologien.
Författarna, som utan tvivel utsetts
av politbyrån eller godkänts av denna,
har stått under ledning av en redaktionskommille bestående av namngivna medlemmar med den kände
finsk-ryske kommunisten O. W. Kuusinen i spetsen.
Av stort intresse är, att författarna,
som i förordet likaledes understrukits, särskilt vinnlagt sig om att ingående behandla de lärosatser som i
nuvarande läge på högsta håll betraktats som de mest aktuella.
Läroboken, som omfattar något mer
än 800 sidor, har i översättning utgivits i alla öststater och ett flertal andra länder, i vilka kommunistiska partier finnas och anser sig ha en uppgift
462
att fylla. Den är uppdelad i fem avdelningar.
De två första ägnas den kommunistiska filosofien och historieläran,
d. v. s. den dialektiska och historiska
materialismen. Den tredje ger en sammanträngd framställning av den så
kallade politiska ekonomien, d. v. s.
den kommunistiska nationalekonomien. Den fjärde, som kanske är den
viktigaste, behandlar den världskommunistiska rörelsens teori och taktik.
Den femte slutligen ägnas läran om
”socialismens uppbyggnad” eller med
andra ord principerna för genomfö-
randet av en kommunistisk samhällsordning.
Av lärobokens cirka 800 sidor har
inte mindre än 480, d. v. s. något mer
än hälften ägnats åt de politiska doktrinerna bland vilka taktiken intager
en framträdande plats.
Enligt säkra uppgifter är läroboken
obligatorisk i alla partihögskolor i de
länder vars partier anslutit sig till
den sovjetryska utläggningen av
marxismen-leninismen. Det säger sig
självt att den likaledes är föremål för
ett ingående studium av partiledarna
i dessa länder. Vissa kapitel eller avsnitt av boken lär anses så betydelsefulla att de skall inläras utantill.
Den tyska upplaga, som jag haft tillgänglig, har utgivits 1960 av Dietz’
Verlag i Ostberlin, i 500.000 exemplar.
Vid studiet av denna bok erinrar
man sig att den kommunistiska världsrörelsen – med iakttagande av mindre, av utvecklingen eller lokala förhållanden betingade variationer – sö-
ker gå fram huvudsakligen efter två
linjer för att åstadkomma ett samarbete med andra partier och samhällsgrupper.
Enhetsfronten
Den ena som första gången tillämpades redan i början av 1920-talet har i
kommunistisk litteratur gått under benämningen ”aktionsenhet” eller ”enhetsfront”.
Den andra, vars trettioårsminne fö-
regående år entusiastiskt firades i
samband med återupplivandet och intensifieringen av propagandan för
denna kampform, har vanligen kallats
”folkfront”. Den för närvarande på
officiellt kommunistiskt håll vedertagna termen är emellertid som av läroboken framgår, ”demokratisk enhetspolitik”.
Vad först aktionsenheten beträffar
avses därmed ett politiskt eller fackligt samarbete mellan kommunister
och socialdemokrater, varvid detta
emellertid skall begränsas till dessa
båda partier.
I den förut omnämnda läroboken
har ”aktionsenhet” definierats som en
”beredvillighet från kommunistisk sida till samarbete med alla arbetareorganisationer oberoende av medlemmarnas ideologiska instiillning eller
religiösa åskådning”.
För att så mycket lättare kunna få
detta till stånd och övertyga socialdemokraterna om att deras intressen
sammanfaller skall till en början från
kommunistisk sida förslag framläggas
om ett gemensamt program i dagspolitiska frågor. Det väsentliga är därvid att detta så utformas att det utan
svårighet kan antagas av båda partierna. För att anföra några få exempel
skulle sålunda från kommunistisk sida
kunna föreslås en gemensam kamp för
högre löner och för ekonomiska och
sociala krav, varom båda partierna
kan enas utan uppgivande av sin egen
principiella ståndpunkt i grundläggande frågor. l Frankrike har under
den nu pågående kampanjen för en
enhetsfront från kommunistisk sida
ifrågasatts att de båda partierna i
första hand skall upptaga en gemensam kamp för regimen de Gaulles
störtande och införandet av en ny författning, för åtgärder till förbättring
av undervisningen, folkhälsan m. m.
Då enhetsfronten uteslutande avser
att samarbeta med socivldemokrater
möter, som av flera från kommunistisk sida föreslagna gemensamma program framgår inte heller något hinder
mot en socialisering i begränsad omfattning redan under ett inledande
skede av de båda partiernas samverkan.
Den i läroboken angivna officiella
motiveringen till enhetsfronten är att
alla arbetare i kapitalistiska länder å
priori betraktas såsom ”ulsugna”. De
förutsättas därför alla ha gemensamma intressen oavsett om de ideologiskt
skall hänföras till socialdemokrater eller kommunister.
Successiv radikalisering
Vad man, bortsett från ökat politiskt
inflytande, på kommunistiskt håll hoppas kunna uppnå genom enhetsfronten är att under en strid för gemensamma krav, som inte föranleder några större meningsskiljaktigheter, så
småningom kunna radikalisera de socialdemokratiska arbetarna. Dessa
skall steg för steg förmås att ansluta
sig till allt längre gående förslag, vilka
till sist skall utmynna i strukturreformer, som samtidigt utgör en förberedelse till införandet av en samhällsordning efter sovjetryskt och folkdemokratiskt mönster. Den ”borgerligademokratiska revolutionen” skall, som
läroboken uttrycker sig på detta sätt
nästan omärkligt ”växa in” i och övergå till en rent ”socialistisk revolution”.
Då de socialdemokratiska partierna
i det stora flertalet länder bestämt
motsatt sig allt samröre med de kommunistiska partierna har bildandet av
enhetsfronter, som redan förut antytts, varit förenat med stora svårigheter. Då dessa har varit väntade, har
läroboken ägnat en ingående beskriv- 463
ning åt frågan hur man från kommunistisk sida skall gå till väga för att i
konkreta fall – varmed i första hand
arbetsplatserna torde avses – kunna
lösa sin uppgift.
Författarna tillläroboken varnar så-
lunda partivännerna för att fortfarande å priori betrakta varje socialdemokrat som en ”imperialistisk agent”.
Denna varning kan kanske väcka
undran hos en i kommunismens mysterier föga bevandrad läsare. Den är
emellertid ur partiets synpunkt sett
inte så befängd som den vid första på-
seende kan förefalla. Den måste nämligen ses mot bakgrunden av de direktiv som Moskva tidigare utfärdat, då
en helt motsatt taktik skulle tillämpas.
Under åren 1928-34 hade sålunda
av skäl på vilka jag här inte skall ingå
föreskrivits att socialdemokrater i
grund och botten var att betrakta som
”fascister” och inte bara som· sådana,
utan som de ”farligaste bland alla
fascister”.
Då under åren 1947-53 bolsjeviseringen av öststaterna avslutades, Berlin-blockaden inleddes, angreppet mot
Sydlwrea ägde rum och spänningen
mellan Sovjetunionen och Förenta staterna stegrades nära nog till bristningsgränsen, återupptogs den aggressiva taktiken mot socialdemokraterna.
Dessa förklarades nu uppträda huvudsakligen som ”agenter för de imperialistiska kretsarna i Förenta Staterna”
som Sjedanov i ett tal i september 1947
gjorde gällande. Alla kommunistiska
partier uppmanades därför att ”modigt avslöja den amerikanska imperialismens medhjälpare i sina egna länder”.
Vad lärobokens författare befarat
har därför varit att någon partivän efter den genomgripande omläggning av
taktiken som under de senare åren ägt
rum, fortfarande av ren slentrian
skulle använda sig av gamla invanda,
464
för länge sedan föråldrade slagord
gentemot sina socialdemokratiska arbetskamrater.
För att fortsätta med återgivandet
av lärobokens anvisningar uppmanas
partivännerna vidare att inte, som
tydligen under förgångna taktiska perioder varit fallet, isolera sig från sina
socialdemokratiska arbetskamrater,
utan att i stället så mycket som möjligt söka deras sällskap. Varje kommunist skall sålunda under kamratliga
meningsutbyten bemöda sig om att
övertyga dessa om nödvändigheten av
en ”enhetsfront” mellan arbetare av
ofta motsatt ideologisk grundinställning. En kommunist skall vidare med
tålamod lyssna till de invändningar,
som från socialdemokratiskt håll anförs och särskilt undvika att uppträda
på ett nedlåtande sätt. Han skall så-
lunda aldrig söka mästra sina socialdemokratiska arbetskamrater eller fälla ringaktande eller förklenande omdömen om deras ledare, vilket i motsats härtill uttryckligen hade anbefallts under åren 1947-5~.
Under åberopande av ett uttalande
av Lenin personligen har lärobokens
författare i detta sammanhang starkt
understrukit vikten av att, innan en
enhetsfront kommit till stånd, endast
föra föga omstridda eller kontroversiella frågor på tal under diskussioner
med socialdemokrater. Det skulle å
andra sidan vara taktiskt oklokt att
samtidigt driva viljan till samförstånd
så långt, som till ett bestridande av
att ideologiska meningsskiljaktigheter över huvudtaget föreligger. Långt
ifrån att söka förringa eller bagatellisera dessa, skall en kommunist i stället öppet medge att han inte kommer
att frånfalla sin egen ideologiska
ståndpunkt. Särskilt kan han framhålla att han aldrig umgåtts med dylika avsikter i syfte att därigenom underlätta tillkomsten av en enhetsfront. Däremot skall han aldrig försumma ett tillfälle att understryka de
kommunistiska partiernas ständiga beredvillighet att – oavsett föreliggande principiella utgångspunkter – sö-
ka samarbete med socialdemokraterna, i syfte att med gemensamma krafter kunna genomföra reformer ägnade
att förbättra arbetarnas levnadsvillkor.
Förutsättningar för ”enhetsfronten”
Förutsättningarna för åstadkommandet av en ”enhetsfront” skiftar
givetvis från land tillland och är som
i läroboken framhållits i stor utsträckning beroende av arbetarrörelsens traditioner samt de i respektive stater
rådande politiska förhållandena med
flera liknande faktorer.
Det är med hänsyn härtill som de
olika kommunistiska partierna, i fullt
samförstånd med Moskva, under de senaste åren erhållit en avsevärt utvidgad taktisk rörelsefrihet samt tillstånd
att i stor utsträckning efter eget bedömande tillämpa de allmänna direktiv som lämnats.
Denna större handlingsfrihet har
dock inte förhindrat lärobokens författare från att lämna överraskande
detaljerade föreskrifter om det fortsatta taktiska förfarandet vid bildandet av en enhetsfront.
Sålunda har bland annat erinrats
om att det i många länder kan visa sig
lämpligt att som en inledning till arbetet härpå begränsa sina önskemål
till en överenskommelse om ömsesidigt stöd under en valkampanj. På
andra håll återigen kan det vara taktiskt rikligare att först söka upptaga
ett samarbete inom ramen för fackföreningsrörelsen, varvid från kommunistisk sida förslag skall fmmläggas om en gemensam strid för lönehöjningar, förbättrade sociala villkor
etc.
Ett annat område som enligt vad lä-
roboken framhåller erbjuder en särskilt gynnsam jordmån för en ”enhetsfront” är det utrikespolitiska. Frågor
som avrustning, förbud mot atomvapen och kampen mot den ”tyska imperialismens upprustning” har anförts
som typiska exempel på spörsmål, särskilt ägnade att sammanföra kommunistiska och socialdemokratiska partier och lägga grunden till en gemensom aktion. Detsamma synrs, att döma
av senare uttalanden i kommunistisk
press, i än högre grad gälla om inbördeskriget i Vietnam, som vid tidpunkten för lärobokens avfattning ännu inte antagit den omfattning det nu erhållit.
”Antikommunismens charlataner”
En ofrånkomlig förutsättning för
ett framgångsrikt arbete på en enhetsfront är emellertid, som i läroboken
med skärpa understrykes, att i god tid
oskadliggöra ”anti-kommunismens
charlataner”. Dessa påträffas inom
varje lands arbetarrörelse och måste
i vilket fall som helst berövas sitt politiska inflytande. Med sistnämnda
pittoreska uttryck, som lärobokens
författare tydligen hämtat ur Chrustjovs politiska vokabulär, avses de socialdemokratiska ledare, som tidigare
gjort sig kända som energiska och
framgångsrika motståndarr till en ”aktionsenhet”. Som typiska företrädare
för denna förkastliga kategori har särskilt angivits de nu avlidna finska och
österrikiska socialdemokraterna V.
Tanner och O. Pollak, den förre belgiske utrikesministern Spaak samt
slutligen den franske socialdemokraten G. Mollet. Den sistnämnde har
emellertid under det senaste året fått
uppbära så många och översvallande
lovord i fransk kommunistisk press
för sin synbarligen starka benägenhet
att ändra ståndpunkt, att det knappast
skulle förvåna om hans namn saknades i nästa upplaga av läroboken.
465
Folkfrontstaktikens historia
Den aktion som senare gått under
namnet folkfronttaktiken, till vilken
jag nu skall övergå, prövades redan
under 1920-talet i Kina. Det kommunistiska partiet i detta land gick då
efter anvisning av Moskva i subversivt
syfte så långt i självuppgivelse att det
upplöste sig självt för att kunna tillmötesgå ett av Kuongmintang uppställt villkor för dess anslutning till
detta parti. De kinesiska kommunisterna bibehöll emellertid i hemlighet
sin organisation och fullföljde sin ursprungliga målsättning, som om intet
nytt inträffat. Denna dubbelställning
ledde snart till svåra konflikter, som
1927 slutade med en fullständig brytning mellan dem och Chiang-KaiChek.
Vad som vanligen betecknats som
folkfrontpolitik har emellertid inte varit Sovjetunionens katastrofala nederlag i Kina på 1920-talet utan den betydligt lyckosammare taktik som av
huvudsakligen utrikespolitiska skäl
inleddes vid mitten av 1930-talet och
snart ledde till överraskande stora
framgångar, särskilt i Frankrike och
Spanien. Den avslutades efter att under sina sista år ha fört en tynande
tillvaro med den spanska republikens
fall och undertecknandet av StalinRibbentrop-pakten.
Det var först under och efter det
andra världskriget som folkfronttaktiken återupplivades. Den medförde
då än större framgångar än på 1930-
talet och ledde bland annat till de nuvarande öststaternas bolsjevisering
och införlivande med det kommunistiska blocket. Från att tidigare ha varit begränsad till en enda stat kunde
kommunismen därigenom utbredas till
ett flertal länder som nu gemensamt
bildar det så kallade ”socialistiska lägret”.
Under det att ”enhetsfronten” endast skall omfatta kommunister och
466
socialdemokrater av olika nyanseringar går folkfrontstaktiken ut på ett
samarbete inte bara mellan dessa utan
även med borgerliga vänstergrupper,
som enligt de kommunistiska partiernas uppfattning kan förutsättas ha ”gemensamma intressen” med dem.
Att denna taktik – i likhet med aktionsenheten – fortfarande betraktas
som en levande realitet och en i högsta
grad aktuell kampform framgår inte
minst därav att den ingående behandlats i den förut citerade läroboken
”marxismen-leninismens grundvalar”.
Denna har – på sätt som förut skett
för ”enhetsfrontens” del – lämnat
ingående anvisningar om hur såväl
partiet som enskilda medlemmar skall
gå till väga för att säkrast och effektivast uppnå det med denna kampform
avsedda syftet. För att ånyo återge lä-
roboken, så skall de politiska krav som
de grupper företräder, som ifrågasatts
som bundsförvanter, till att börja med
omsorgsfullt granskas och grundligt
studeras. De önskemål som dessa fäster särskild vikt vid skall i möjligaste
mån understödjas, även om de, som
ofta är fallet, ingalunda svarar mot
kommunismens egen målsättning. Inget socialdemokratiskt, och än mindre
ett borgerligt parti kan, som Hiroboken riktigt anmärker, väntas vara berett till ett samarbete på grundval av
ett ”rent kommunistiskt” program, eller med andra ord villigt att stödja
krav vars innebörd och syfte utan svå-
righet kan genomskådas. Varje kommunistiskt parti skall därför, utan
uppgivande av sin egen principiella
ståndpunkt, formulera förslag till ett
”gemensamt program” av sådan innebörd att det kan antagas av alla partier som skall ingå i en ”demokratisk
enhetsfront”. Det är därvidlag av
största vikt att de kommunistiska partierna går fram med den yttersta försiktighet. Kraven får skärpas endast
steg för steg, allteftersom de grupper,
med vilka samarbetet skall äga rum,
kan övertygas om sina kommunistiska
bundsförvanters ”redliga” avsikter
och ”uppriktiga” önskan om en ”osjälvisk samverkan”. Då emellertid upprättandet av en ”demokratisk enhetsfront” är en väsentligt svårare och
mera komplicerad uppgift än bildandet av en ”aktionsenhet” med socialdemokrater, är det av så mycket större betydelse att i detta fall visa beredvillighet till koncessioner och kompromisser med de partier och samhällsgrupper vilkas medverkan skall
vinnas. Att de medgivanden, som under dylika omständigheter lämnas,
skall vara av temporär natur har tydligt underförståtts, ehuru författarna
av taktiska skäl inte ansett sig böra
särskilt understryka detta förhållande.
Folkfronten har – i likhet med
enhetsfronten- till uppgift att bereda
de kommunistiska partierna möjlighet
till ökat inflytande och på längre sikt
att skapa gynnsammare förutsättningar för ett kommande maktövertagande.
Den nya folkfronten – ”vänstern”
1940-talets enhets- och folkfrontpolitik – vilken som förut nämnts avbröts sedan den nått sitt mål: öststa·
ternas bolsjevisering – återupptogs
först efter Stalins frånfälle i samband
med de försök till en allmän avspänning i det internationella läget, som
då gjordes. Sedan reaktionen i väster
under några år först försiktigt prö-
vats, sanktionerades de nya riktlinjerna för den kommunistiska rörelsens
politik vid den tjugonde ryska partikongressen 1956. Den bekräftades därefter in amplissima forma vid tvenne
internationella kommunistkonferenser
i ~oskva 1957 och 1960. Den första av
dessa var reserverad för en mindre,
synnerligen exklusiv krets, de så kallade ”regerande partierna” jämte de
två mest betydande av dc ”icke-regerande”: de italienska och de franska.
1960 års konferens hade däremot erhållit en mera demokratisk sammansättning. Den bevistades av inte mindre än 81 partier, däribland det svenska. Båda konferenserna avslutades
med antagandet av deklarationer, innehållande allmänna direktiv för rö-
relsens politiska aktivitet. 1960 års
deklaration är såtillvida av särskild
betydelse, som den betraktas som bindande för alla deltagande 81 partier.
Den folkfrontstaktik – eller ”nya
vänsterpolitik” – som sedan några
år tillbaka med stegrad intensitet bedrives i Västeuropa, har sålunda sitt
ursprung i de beslut som fattades först
vid den tjugonde ryska partikongressen och därefter vid de i det föregående omnämnda konferenserna.
Den första fråga som nu inställer
sig är vad anledningen var till den
omläggning av taktiken som då ägde
rum?
Den hade sin grund i en helt ny
syn på förutsättningarna för världsrevolutionens genomförande, vilken,
enligt vad bland annat Mikojan avslöjat, under flera år bekämpades av
inflytelserika medlemmar av politbyrån, däribland Molotov. Det var först
sedan Chrustjov och dennes anhängare lyckats sätta sin farligaste medtävlare om makten ur spelet och övertaga
ledningen, som den nya uppfattningen
vann allmänt erkännande och lades
till grund för de riktlinjer som slutIigen sanktionerades av de båda förut
omnämnda internationella konferenserna.
Som jag i ett nyligen publicerat arbete framhållit (Sven Allard: Ryskt utspel från Wien, Norstedt & Söner
1965), hade man inom kommunismen
efter de misslyckade revolutionsförsö-
ken på 1920-talet i Tyskland, Bulgarien och Kina så småningom blivit
alltmer övertygad om att en ”revolutionär situation” som regel endast in- 467
trädde som en följd av krig mellan kapitalistiska stater. Om redan erfarenheterna från det första världskriget,
som ledde till tsarismens fall och upprättandet av den första ”socialistiska”
staten, syntes bekräftat riktigheten av
denna uppfattning, så hade det andra, som medfört de nuvarande öststaternas bolsjevisering och kommunismens utbredning i Europa till linjen Elbe-Trieste, utan tvivel i än
högre grad bestyrkt Stalin i denna
övertygelse.
I det kaotiska läge som kunde väntas i samband med de kommande politiska eller militära förvecklingarna
mellan de återstående kapitalistiska
staterna skulle säkerligen nya möjligheter yppa sig för Sovjetunionen att
antingen direkt ingripa i händelseutvecklingen, som på sin tid skett i de
baltiska staterna, eller genom blotta
trycket av en överlägsen militärmakt
och med utnyttjandet av de inhemska
kommunistiska partiernas ställning
långsamt förbereda marken för en bolsjevisering av nya stater.
Kort tid efter Stalins frånfälle började emellertid uppfattningen om
världsläget att undergå e!l betydelsefull förändring.
Samtidigt som västmakterna inför
hotet om en fortsatt kommunistisk expansion i Europa så sammansvetsats,
att utsikterna för krigiska förvecklingar dem emellan till och med i övertygade marxisters ögon måste förefalla
verklighetsfrämmande, hade Sovjetunionens prestige samt militära och
ekonomiska makt befunnit sig i hastig
och oavbruten tillväxt.
Mot bakgrunden av denna utveckling och inte minst de sovjetryska
framstegen i tillverkning av atomvapen övertygades så småningom de nya
männen i Kreml om att en betydelsefull förskjutning av styrkeförhållandena mellan de ”kapitalistiska” och
468
”socialistiska” lägren ägt rum till det
sistnämndas förmån.
Från sovjetrysk sida började dess
militära överlägsenhet över Förenta
staterna betecknande nog att ständigt
och allt kraftigare understrykas. Men
oavsett om denna överlägsenhet verkligen förelåg eller inte, torde de makthavande i Kreml ha utgått från att
Sovjetunionens styrka var så betydande att varken Förenta Staterna eller
andra kapitalistiska länder skulle, så-
vida inte vitala intressen stod på spel,
taga risken av att militärt ingripa till
förhindrande av ett med subversiva
medel långsamt och försiktigt genomfört omstörtningsförsök. ”Världsrevolutionen”, som under Stalins sista år
snarast betraktats som en fråga av närmast akademiskt intresse, började, som
framgår bland annat av Chrustjovs offentliga uttalanden, att nu antaga lmraktären av ett praktiskt politiskt problem av en helt annan och större angelägenhetsgrad än förut.
Ett världskrigs risker
Samtidigt som de makthavande i
Kreml kände sig övertygade om att
objektiva förutsättningar för en kommunistisk seger skulle föreligga redan inom en överskådlig framtid, hade de emellertid kommit till insikt om
vilka katastrofala följder som ett med
atomvapen utkämpat världskrig skulle
leda till inte bara för det ”kapitalistiska” utan även för det ”socialistiska”
lägret. Om utsikterna för ”världsrevolutionen” sålunda tedde sig gynnsammare än dc sedan lång tid tillbaka
gjort, måste å andra sidan de ekonomiska och sociala omgestaltningar,
som denna innebar, genomföras i så-
dana former att risken för ett atomkrig undanröjdes eller i varje fall
minskades så mycket som möjligt.
Kommunismens fortsatta utbredning
skulle därför nu huvudsakligen äga
rum med ”fredliga” eller med andra
ord subversiva medel.
Den doktrin, som varit i kraft sedan
Lenins dagar hade mellertid utgått
från att maktövertagande som regel
skulle äga rum med våldsamma medel:
med andra ord genom uppror eller inbördeskrig i sedvanlig bemärkelse.
Visserligen kunde omstörtningarna
av samhällsordningen i de östeuropeiska staterna efter kriget – om man
bortser från Jugoslavien – knappast
inpassas i detta schema. De hade därför strängt taget utgjort ett avsteg från
doktrinen. Då de emellertid tills vidare kunde betraktas som undantagsfall
hade de framställts som revolutionära
omvälvningar, helt överensstämmande med denna.
Den utveckling av atomvapen som
efter Stalins frånfälle ägde rum nödvändiggjorde emellertid inte bara en
ändrad praxis utan även en revision
av själva doktrinen.
Om kommunismens utbredning med
hänsyn till de med ett världskrig förenade riskerna skulle friimjas företrädesvis med subversiva medel, måste
i varje fall så länge ingen överenskommelse om avskaffande av atomvapen
träffats med sådana medel förberedda
samhällsomstörtningar – i motsats
till vad Lenin antagit – nu betraktas
som regeln.
Däri ligger det nya och samtidigt
förklaringen till att den omläggning
av taktiken, som vid mitten av 1950-
talet företogs, nödvändigtvis måste
följas av en inte mindre betydelsefull
revision av själva doktrinen. Denna,
som gjorde slut på motsättningen mellan teori och praxis i berörda fråga,
innebar, om jag så får uttrycka mig, en
legalisering av de former under vilka
öststaternas ÖYcrgång till en ”socialistisk” – d. v. s. kommunistisk samhällsordning ägt rum.
Som Chrustjov i sitt stora tal vid den
XX :e partikongressen framhöll, behövde denna övergång hädanefter inte
”under alla omständigheter” antaga
formen av ett inbördeskrig. Förutsättningen för en omdaning av samhället
med ”fredliga medel” var emellertid,
tillfogade talaren, att de ”exploaterande klasserna” i sin tur inte sökte förhindra dennas genomförande.
Aterupplivande av folkfrontstaktiken
I andra hand innebar den nu företagna revisionen att maktövertagandet
skulle kunna äga rum utan samband
med ett krig mellan kapitalistiska stater, med andra ord sedan förberedelserna slutförts och om öwrväganden
av utrikespolitisk natur inte lade hinder i vägen härför. Enhets- eller folkfrontstaktiken, som utgjorde en nödvändig förberedelse härför, skulle så-
lunda återupptagas. I den mån det
lyckades att få ett samarbete med socialdemokrater och andra grupper till
stånd, skulle övergången genomföras
steg för steg, allteftersom förberedelserna fortskred, utan att fara uppstod
för internationella förvecklingar som
kunde leda till ett atomkrig.
Om emellertid de kommunistiska
partierna – vart och ett i sitt land –
skulle söka förbereda omdaningen av
samhället i socialistisk anda under
former som så långt som möjligt skulle
göra användandet av våld obehövligt,
kunde en revision av doktrinen av
denna innebörd inte undgå att leda till
allvarliga meningsskiljaktigheter med
Kina.
Sistnämnda land ville visserligen inte helt förneka möjligheten av en
”fredlig övergång” till socialismen
men ansåg, i motsats till Sovjetunionen, uppror och inbördeskrig – a la
Vietnam – fortfarande böra utgöra
huvudregeln för omdaningen av samhället. Om de ”fredliga” metoder som
Chrustjov så livligt förordat skulle an- 469
litas, kunde dessa på samma sätt som
den ursprungliga doktrinen från Lenins dagar föreskrivit endast i undantagsfall ifrågakomma, då särskilt
gynnsamma förutsättningar härför fö-
relåg.
Den av Sovjetunionen förordade
”fredliga” taktiken vilar som av det
föregående framgått – om kanske inte helt – så huvudsakligen på förutsättningen om atomkrigets risker för
den kommunistiska världsrörelsens
fortbestånd.
Då härtill kommer att de makthavande i Kreml sett sig böra vidtaga en
så genomgripande åtgärd som en revision av en av Lenin grundad doktrin, talar starka skäl för att de har
för avsikt att fullfölja enhets- och folkfronttaktiken så länge som dessa risker ännu inte undanröjts eller avsevärt förminskats genom en överenskommelse stormakterna emellan om
förbud mot tillverkning och användning av atomvapen.
En sådan överenskommelse skulle
– om de makthavande i Kreml ansåg
sig kunna räkna med dess effektiva
tillämpning i de kapitalistiska länderna, och särskilt i Förenta staterna –
skapa förutsättningar för en omläggning av taktiken för maktövertagandet i den av Kina önskade riktningen.
Därigenom skulle nya möjligheter öppnas för ett närmande mellan de båda
kommunistiska stormakterna, även
om motsättningarna dem emeHan kanske inte fullständigt skulle utjämnas.
Då emellertid de kommunistiska
partierna i Västeuropa -bortsett från
några mindre, oppositionella fraktioner – anslutit sig till den sovjetryska
linjen för maktövertagandet, är det endast denna som i detta sammanhang
skall närmare granskas. Den sovjetryska taktiken grundas, som tidigare
framhållits, i främsta rummet på den
XX :e partikongressens beslut samt de
470
båda internationella deklarationerna
av 1957 och 1960.
”Frigjorda” kommunistpartier?
Det är en allmänt utbredd uppfattning att de kommunistiska partierna nu helt frigjort sig från sitt förut starka beroende av Moskva. Det
kan visserligen knappast bestridas att
de, särskilt efter skärpningen av konflikten mellan Sovjetunionen och Kina, erhållit en betydligt större rörelsefrihet än tidigare varit fallet. Detta
har i varje fall gällt tillämpningen av
de allmänna riktlinjer som fastställts
för den kommunistiska rörelsens aktivitet i de länder där de är verksamma.
Lämpligheten härav ur rent taktisk
synpunkt sett har också under de senaste åren gång på gång från sovjetrysk sida understrukits, vilket visar
att de hade befogenheter som de inhemska kommunistiska partierna för
närvarande i taktiskt hänseende åtnjuter tillkommit i fullt samförstånd med
de makthavande i Kreml. Att de sistnämnda inte haft någon allvarlig invändning häremot är fullt förklarligt,
ty genom en sådan taktik kan den allmänna opinionen så mycket lättare
övertygas om att ett kommunistparti,
som det ofta heter, ”inte längre är precis det samma som förut”.
Det är därför knappast ägnat att
förvåna att handlingsfriheten uttryckligen bekräftats i de båda deklarationerna. Som i dessa framhållits, skall
varje parti självt utforma sin taktik
med hänsyn till de särskilda förhållanden som råder inom varje land.
Detta innebär emellertid inte att
varje parti skulle kunna handla alldeles efter eget gottfinnande. Rörelsefriheten är begränsad av de allmänna
riktlinjer som antagits för den kommunistiska världsrörelsens politik,
och bland annat sammanfattats i ifrå-
gavarande deklarationer.
Det är inom den där uppdragna ramen som varje parti skall utforma sin
egen taktik med hänsyn till de särskilda politiska förhållanden som rå-
der inom varje land. Om sålunda varje parti i princip tillerkänts full självständighet, så skall, som läroboken
framhåller, denna grundas på ett inom den kommunistiska världsrörelsen
beslutat enhetligt handlande. Enär alla kommunistiska partier, som vi av
läroboken kan inhämta, fortfarande
för en gemensam kamp för gemensamma mål, måste nämligen denna, som
av samma källa framgår, ständigt koordineras. Huruvida denna samordning realiter ligger i händerna på Sovjetunionen ensam eller utövas av denna gemensamt med andra partier är
givetvis omöjligt för en utomstående
att med säkerhet avgöra; frågan torde
för övrigt vara av en relativt underordnad betydelse, då det väsentliga är
att generella riktlinjer fastställes för
alla till den kommunistiska världsrö-
relsen anslutna partier som dessa mer
eller mindre frivilligt rättar sig efter.
Om vi härefter granskar de auktoritativa uttalanden som gjorts av olika västeuropeiska partier, som tagit
ställning för Sovjetunionen i dess politiska och ideologiska kamp mot Kina, så finner vi som väntat en påfallande stor överensstämmelse mellan
såväl de taktiska metoder som varje
land tillämpar som de konkreta förslag dessa i sitt föregivna intresse för
”progressiva reformer” framlagt.
Vid varje taktisk omläggning av
större räckvidd ingår, som såväl av
läroboken som andra aktstycken framgår, som ett särskilt betydelsefullt
moment fastställandel av den så kallade ”huvudfienden” för den nya
etapp av utvecklingen som därmed
skall taga sin början. Då ~ålunda Stalin under åren 1950-1953 förberedde
en genomgripande utrensning av alla
judiska element inom partiledningarna i de östeuropeiska staterna och i
samband därmed sökte i största möjliga utsträckning isolera dessa från
varje inflytande västerifrån, betecknades under en kortare tid den så kallade ”kosmopolitismen” som ”huvudfiende”.
”Monopolkapitalismen” – gemensam nämnare
Som såväl 1960 års deklaration som
flera därefter publicerade artiklar i
internationell kommunistisk och rysk
press visar, har, samtidigt med äterupptagandet av enhets- och folkfrontstaktiken, monopolkapitalismen tilldelats samma betydelsefulla roll.
I Frankrike, Italien, Tyskland och
Sverige har, för att anföra några exempel, denna framställts som upphovet till alla missförhållanden i samhället och gjorts till den centralapunkten i den kommunistiska propagandan.
Kampen mot monopolkapitalismens
herravälde har betecknats som den
stora uppgift som skall samla kommunister, socialdemokrater och borgerliga vänsterelement till en gemensam
aktion och därigenom lägga grunden
för den nya enhets- och folkfront som
enligt det sovjetryska mönstret skall
utgöra det viktigaste ”fredliga” medlet för ett kommande maktövertagande
i varje särskilt land.
Om monopolkapitalismen betecknats som huvudfienden är emellertid
detta i och för sig intet nytt, utan innebär endast äterupplivandet av en
tankegäng som går tillbaka till Lenins
så kallade imperialismteori på vars
närmare innebörd jag nu inte skall
ingå.
Förutsättningen för en enhets- eller
folkfront är, som redan inledningsvis
framhållits, att de partier eller grupper med vilkas deltagande man frän
kommunistisk sida räknar, skall ha
gemensamma intressen i ett eller flera
hänseenden. Saknas sådana i själva
471
verket måste de därför fingeras redan
föreligga.
Då folkfronten under och efter det
andra världskriget återinfördes, kunde denna uppgift utan större svårighet
lösas. Kampen mot fascism och främmande inkräktare i de av Tyskland
och Italien ockuperade länderna utgjorde det gemensamma intresse som
kunde sammanföra samhällsgrupper
av motsatt ideologisk grundinställning.
Då för närvarande paroller av lika
samlande och övertygande kraft saknas, har ledningen av den kommunistiska världsrörelsen vid den senaste
omläggningen av taktiken tydligen inte
kunna finna någon annan och bättre
utväg än att återigen gräva fram den
gamla utslitna parollen om kampen
mot ”monopolkapitalismen”.
I Asien, Afrika och Latinamerika, i
vilka en något annorlunda taktik skall
tillämpas, har uppgiften varit betydligt enklare. Kampen mot ”kolonialismen”, ”neokolonialismen” och ”imperialismen” har i dessa delar av världen utgjort de samlande paroller, i
vars tecken man hoppas så småningom kunna föra kommunismen till seger.
Men hur är de intressen beskaffade
som skall förena samhällsgrupper av
en motsatt ideologisk uppfattning i
grundläggande frågor till en gemensam kamp mot ”monopolkapitalismen”?
Om vi först vänder oss till 1960 års
deklaration, har denna som förklaring
angivit, att monopolen inte bara ”utsuger” arbetarna och ruinerar den
stora massan av den jordbrukande
befolkningen utan därjämte genom ett
ständigt tryck på ”mellanskikten” –
de intellektuella och de mindr~ företagarna i städerna – skapar nya svårigheter för dessa.
Sålunda skulle, tillfogas i en nästan
triumferande ton, gynnsamma förut- 472
sättningar föreligga för en sammanslutning av nu nämnda krafter till en
gemensam aktion mot monopolen.
”Lärobokens” slutsatser
Rådfrågar vi härefter läroboken, så
blir den oss inte heller svaret skyldig.
Av denna kan vi sålunda inhämta att
motsättningen mellan några få stora
monopol å ena sidan och samtliga övriga samhällsklasser å den andra aldrig någonsin framträtt klarare och
tydligare än för närvarande. De yrken
som är särskilt illa ute har därefter
exemplifierats, varvid en gräns uppdragits mellan mindre jordbrukare,
självständiga mindre företagare, hantverkare och näringsidkare å ena sidan
och tjänstemän, ingeniörer, tekniker,
akademiker, handels- och reklamfackmän ä den andra. De förstnämnda,
som förklaras representern en ”äldre
medelklass”, hade redan ruinerats av
monopolen och därför successivt avtagit i antal. De sistnämnda skulle på
grund av teknikens framsteg och förvaltningsapparatens ansviiilning visserligen befinna sig i ständig tillväxt
men hade för sin utkomst alltmer blivit beroende av monopolen och därigenom förlorat sin självständighet. De
hade därigenom förvandb.ts till rena
löntagare med samma intressen som
dessa.
1961 års ryska partiprogram har
målat läget i om möjligt än dystrare
färger. Sålunda hade monopolen drivit miljoner bönder bort från deras
egendom som därefter sålts på exekutiv auktion. De som ännu inte delat
samma öde, stönade under trycket av
ökade skatter och en växande skuldbörda. Därtill kom att regeringarna i
de kapitalistiska länderna med konstlade medel begränsade agrarproduktionen samtidigt som miljoner människor i världen svalt.
Författarna till det ryska partiprogrammet har, i likhet med 1960 års
deklaration, ansett att monopolen ruinerade mindre jordbrukare och företagare samtidigt som hantverket gick
sin undergäng till mötes och tjänstemännen samt en stor del av de intellektuella samhällsgrupperna i allt högre grad proletariserades.
Genom denna fiktiva och av en
blomstrande fantasi präglade skildring av de ekonomiska och sociala
förhållandena i Västeuropa, som samtidigt visar hur man på ledande håll i
Moskva så sent som på 1960-talet ser
på dessa, har en, som man synbarligen
anser, ”klassmässig” grundval lagts
för ett samarbete mellan kommunister,
socialdemokrater och borgerliga vänsterelement eller med andra ord för en
ny enhets- och folkfrontspolitik.
Följsamheten i Västeuropa
De kommunistiska partierna i Västeuropa har med mindre, av lokala förhållanden betingade avvikelser nära
anpassat sig till samma mönster.
Det franska partiet som i första
hand söker ena kommunister och socialdemokrater, har som av uttalanden från partiledningens sida framgår, inriktat sig på att därefter sammanföra dessa med den ”arbetande
jordbruksbefolkningen” och ”mellanskikten i städerna” för en aktiv kamp
mot monopolherraväldet i Frankrike.
Det italienska partiet har gått fram
efter samma linjer. Monopolkapitalismen, som inom detta likaledes betraktas som huvudfienden, skulle förtrycka inte bara ”arbetare, medelstora och
fattigare jordbrukare” utan i stort sett
hela medelklassen. I överensstämmelse
med ryska förebilder har det italienska partiet, för att fortsätta exemplifieringen, i sina teser till den X:e partikongressen gjort gällande, att samhällsstrukturen i de kapitalistiska länderna skulle vara på väg mot en genomgripande förändring. Samtidigt
som alla anställda, såsom kontorspersonal, tekniker med flera, betydligt
ökade i antal, såg sig d~ssa yrkesutövare i allt högre grad försatta i samma läge som arbetare och andra löntagare.
Den ekonomiska utvecklingen i dessa länder hade enligt det italienska
partiets uppfattning karakteriserats
av en ständigt växande koncentration
av monopolkapitalet, vilket i sin tur
medfört att den ”kapitalistiska utsugningen” utsträckts till nya och varierande sociala skikt, vilka alla hade
ett gemensamt intresse i kampen mot
monopolen.
Under sådana förhållanden hade arbetarklassen (läs det kommunistiska
partiet) sett sig nödsakad att utvidga
sitt allianssystem genom att söka förena sig inte bara med den stora massan av lantarbetare och fattigare bönder utan även med de intellektuella,
mindre jordägare samt medelklassen i
städerna och på landsbygden.
Det svenska partiet har i stort sett
följt samma förebilder och i likhet
med de franska och italienska m. fl.
partier nära anpassat sin bedömning
av de förändringar som skulle ha ägt
rum i den svenska samhällsstrukturen
efter det mönster för dylika analyser
som uppdragits i 1960 års deklaration,
läroboken, det ryska partiprogrammet
m. fl. aktstycken.
Den trogne Hermansson
Den svenske kommunistledaren, hr
Hermansson, har sålunda i en bok
”Vänsterns väg” – som sig bör – till
att börja med konstaterat att äganderätten till de ”avgörande produktionsmedlen” skulle ligga hos ”en liten
grupp av enskilda och bolag”. Läroboken talar i detta sammanhang om
”några få monopol” (ein kleines Häuflein von Monopolen), det ryska partiprogrammet om ”en handfull miljardärer och miljonärer” som ”förfogar
473
över hela den kapitalistiska världens
rikedomar”.
Visserligen skulle de enligt kommunistisk uppfattning alltid bestående
två huvudklasserna – arbetare och
kapitalister fortfarande finnas
kvar, anser sig såväl hr Hermansson
som läroboken kunna fastställa. Men
bilden måste, förklarar den svenske
partiledaren, nyanseras, Enligt såväl
hans egen som lärobokens analys har
nämligen stora förändringar bland
mellangrupperna ägt rum. Under det
att sålunda hantverkarna som klass
reducerats och ”bondeklassen” splittrats i grupper tillhörande olika klasser, har, enligt vad hr Hermanssons
undersökning ger vid handen, nya
mellanskikt uppkommit – tekniker,
intellektuella samt ”tjänstemän i vissa ställningar”. Denna uppdelning har
sin motsvarighet i lärobokens gränsdragning mellan de ”gamla mellanskikten” å ena sidan och den ”nya
medelklassen” å den andra. Till vardera av dessa båda grupper hänför hr
Hermansson samma yrkesutövare som
läroboken om också dennas uppräkning synes vara något fullständigare
än den svenske partiledarens. Hans
upptäckt av den svenska bondeklassens splittring i olika ”klassmässiga”
grupper har likaledes föregripits av
läroboken som – under hänvisning
till förhållandena i Västeuropa i sin
helhet – hävdar att utvecklingen lett
till en differentiering av den jordbrukande befolkningen. Denna hade tagit
sig uttryck i en fortskridande ökning
av såväl de ”rikare” som de ”fattigare”
grupperna inom denna klass. Sålunda
hade mellanskiktet blivit lidande och
i likhet med de ”fattigare” jordbrukarna hamnat under ”monopolkapitalismens ok”.
Exemplifieringen skulle kunna fortsättas. Vad som redan anförts torde
emellertid vara tillräckligt för att visa att den svenske partiledarens ana- 474
lys av förändringarna av klassfördelningen i hans hemland synes grunda
sig snarare på ett ingående studium
av läroboken och andra viktigare partidokument än på en egen sociologisk
undersökning. Det syfte som såväl lä-
roboken som hr Hermansson med sina
pseudovetenskapliga konstruktioner
velat uppnå har varit att övertyga sina
läsare om att den större delen av den
så kallade medelklassen – vare sig
det rör sig om självständiga företagare eller inte – i grund och botten
skall betraktas som löntagare, vilka
enligt de allmänna direktiven förutsättas ha ett gemensamt intresse med
arbetarna i bekämpandet av ”monopolkapitalismen”. Från denna utgångspunkt, som utgör förutsättningen för
en motivering av kravet på en enhetseller folkfront eller en ”ny vänsterpoIitik” har den svenske partiledaren
kommit fram till slutsatsen att den nuvarande partistrukturen i Sverige
skulle ”dåligt” svara mot klassfördelningen i landet.
Herr Hermansson har träffande och
kanske fylligare och fullständigare än
läroboken återgivit själva grundtanken i denna, då han i sin förut omnämnda skrift gjort gällande att ”monopolkapitalistcrna inte endast ’utsuger’ löntagarna, arbetarna och
tjänstemännen” utan även ”utplundrar mellangrupperna – bönder, hantverkare, handlande, andra grupper av
mindre företagare, akademiker, andra
grupper av intellektuella o. s. v.”.’ Dessa skulle därför, framhåller han, ha
”gemensamma intressen” med löntagarna och ”befinna sig i allians” med
dem. Tankegången känns lätt igen
från såväl lärobokens som de franska
och italienska partiernas uttalanden.
Av såväl den förstnämnda som andra partidokument kan man dessutom
inhämta att det är det kommunistiska
partiet som så småningom skall söka
övertaga ledningen av denna allians.
Handlingsfrihet och följsamhet
Om de kommunistiska partierna i
Västeuropa sålunda känt sig bundna
av 1960 års deklaration, det ryska partiprogrammet och läroboken med flera partidokument och därför använt
dessa som förebilder för sin analys av
förändringarna i samhällsstrukturen i
de kapitalistiska staterna, så har de
synbarligen erhållit större handlingsfrihet vid utformningen i detalj av de
”reformer” som, sedan en enhets- eller folkfront kommit till stånd, skall
läggas till grund för det gemensamma
program som de till denna ~nslutna
partierna skall framlägga.
Deklarationen inskränker sig till att
i allmänna ordalag tala om nationaliseringar av de viktigaste grenarna av
ekonomin, om radikala agrarreformer
och ”demokratisering” av förvaltningsapparaten med flera åtgärder till
förbättrande av arbetarnas levnadsförhållanden o. s. v.
Läroboken innehåller en detaljerad
beskrivning av hur övergången från
”kapitalism till socialism” skall genomföras, och anför bolsjeviseringen
av öststaterna som mönster även om
mindre avvikelser härifrän skulle kunna tillåtas. Framställningen synes dock
huvudsakligen taga sikte på ett senare
skede av utvecklingen, under vilket
partiet redan förskaffat sig ett fast
grepp om makten.
Pravda har emellertid i en artikel
av den 13 oktober 1965 uttalat sig tydligare och framhållit, att de kommunistiska partierna i de mera utvecklade kapitalistiska länderna måste framlägga ett omfattande program för
strukturreformer, som i första hand
skall avse förstatligande av nyckelindustrier, statlig kontroll över produktionen i övrigt, arbetarklassens medbestämmanderätt inom företagen, undanröjandet av ”monopolens allmakt”
o. s. v. Då i juni 1965 en konferens
mellan de västeuropeiska kommunistiska partierna sammankallats i Bryssel synes frågan ha varit föremål för
en ingående diskussion.
Såvitt framgår av en artikel i den
österrikiska kommunistiska tidskriften ”’Veg und Zeit” av november 1965
skulle i stort sett samma förslag som
Pravda redan förut berört, där ha
dryftats och understötts.
De franska och italienska partierna,
som kanske ivrigare än några andra
verkat för en ”ny vänsterpolitik” har
intagit samma ståndpunkt och föreslagit att det gemensamma program,
som skall läggas till grund för denna
politik, bland annat skall omfatta en
socialisering av ”monopolen”
d. v. s. storindustrien – ävensom av
de större bankerna. Dessa åtgärder
skall vidare kompletteras med en så
kallad ”demokratisk planering” vilken, som bland annat den italienske
partisekreteraren Longo låtit förstå,
avser kontroll av de statliga och enskilda företagens investeringar samt
fördelningen och användningen av deras vinster, statlig dirigering av produktionen i en eller annan form med
flera liknande åtgärder.
Det svenska partiet har gått fram
efter samma linjer. Av Ny Dag för den
17-23 september 1965 kan man så-
lunda inhämta att detta föreslagit att
”anti-monopolåtgärderna” bland annat skall innefatta ökat förstatligande,
kontroll över kapitalinvestering, produktionskostnader och prissättning.
Därtill skulle komma en ”ekonomisk
planering samt kontroll över utrikeshandeln”.
Hr Hermansson har kompletterat
bilden och, om vi får tro ”Ny Dag”,
föreslagit socialisering av de stora
affärsbankerna, de privata .försäkringsbolagen och oljedistributionen.
Detta kan onekligen kallas djärva
grepp om problemen.
Rakosi, som länge i kommunistiska
kretsar betraktades som mästaren i
475
taktikens svåra konst, har i ett tal i
februari 1952 avslöjat, att då han efter krigets slut stod i begrepp att med
stöd av socialdemokrater och borgerliga vänstergrupper genomföra
strukturreformer av samma slag som
föresvävat herr Hermansson, han gick
betydligt försiktigare fram för att inte
i förtid oroa sina bundsförvanter.
Vad först bankerna beträffar hade
sålunda partiet, i syfte att förhemliga
sitt slutmål, till att börja med avsiktligt begränsat sina krav till en statlig
kontroll av deras verksamhet. Sedan
ledningen emellertid blivit fullt övertygad om sin framgång, framlades så
småningom ett verkligt socialiseringsförslag. Detta var dock fortfarande
relativt blygsamt och avsåg bara ett
förstatligande av de tre största bankerna. Det var först under en tredje
etapp som man vågade skärpa sina
krav och sätta kronan på verket genom att föreslå en socialisering av
bankväsendet i dess helhet.
I stort sett samma tillvägagångssätt
kom, enligt vad Rakosi meddelade,
till användning vid industriernas förstatligande. Den genomfördes i inte
mindre än fem successiva etapper.
I trots av sin försiktighet – eller
kanske snarare till följd av äenna –
lyckades emellertid den· dåvarande
partisekreteraren redan inom loppet
av tre till fyra år slutföra Ungerns
bolsjevisering.
Som jag redan förut omnämnt skulle
strukturreformer ha till syfte att undergräva de borgerliga klassernas ekonomiska ställning för att därigenom
förbereda en övergång till en kommunistisk samhällsordning.
Låt oss nu höra vad de olika partierna har att säga om ändamålet med
dessa.
Om vi börjar med Pravda så har
denna i sin förut citerade artikel av
den 13 oktober 1965 ånyo bekräftat
denna slutsats och särskilt understru- 476
kit, att strukturreformerna, som tidningen föredrar att beteckna som ett
”program för demokratiska omgestaltningar av samhället”, skall ha till huvudsaklig uppgift att ”undergräva
själva grundvalen för monopolherraväldet”.
Den italienske partisekreteraren
Longo har intagit samma ståndpunkt.
Han förklarade sålunda i sitt stora tal
vid den XI:e partikongressen i början
av detta år, att den ekonomiska planering, för vilken partiet kämpade, måste bli ”utgångspunkten för en grundlig omvandling av kapitalismens ekonomiska, sociala och politiska struktur”. Det skulle vara absurt, framhöll
talaren, att beklaga sig över att partiets nya politik endast hade till syfte
att ”fullborda en demokratisk medelklassrevolution”. Den som framförde
dylika påståenden, vilka Longo synbarligen betraktade som helt befängda,
gjorde sig, fortsatte han, inte bara
skyldig till ”en förvrängning av vår
politik” utan hade därjämte visat att
han inte förstått den ”nya innebörden
av de ifrågasatta strukturella refornlerna”.
Det franska partiet har samma syn
på syftet med strukturreformerna.
Dessa skall, förklarade partisekreteraren Waldeck-Rochet, göra slut på
”monopolens herravälde” och därför
gå väsentligt utöver ramen för ”vanliga dagspolitiska krav”. Även om de
ännu inte innebure ”socialism” (läs
kommunism) kunde de i hög grad
främja en utveckling i denna riktning.
Om vi härefter övergår till en
granskning av det svenska kommunistpartiets syn på ändamålet med dess
politik, mötes vi av uppgifter som, i
varje fall för en utomstående observatör, ter sig som helt motstridiga.
Sålunda har hr Hermansson, om
man får tro Ny Dag (8-14 oktober
1965) förklarat, att den ”nya vänsterpolitiken” skulle utgöra en direkt fortsättning av den svenska vänsterns
”fina” och starka ”traditionella linje”. Då han i detta sammanhang erinrar om dennas insatser för den allmänna rösträtten, kan han näppeligen
syfta på någon annan politik än den
som under början av detta århundrade i främsta rummet företräddes av
hrr Karl Staaff, Alfred Peterson i På-
boda och Nils Eden.
Då emellertid dessa veterligen aldrig haft några strukturreformer av revolutionär innebörd på sitt program,
är det onekligen förbryllande att i ett
annat nummer (13-19 augusti 1965)
av samma tidning få läsa att den ”nya
vänsterns” gemensamma program
skall grunda sig på en ”socialistisk”
eller med andra ord kommunistisk
samhällsuppfattning. Hur skall dessa
stridiga uppgifter förklaras?
Av sistnämnda uttalande att döma
skulle strukturreformerna ha samma
syfte som de motsvarande förslag som
övriga västeuropeiska partier framlagt, under det att herr Hermansson
förklarar sitt partis politik utgöra en
fortsättning av vänsterns ärorika traditioner från tiden för kampen om
den allmänna röstriitten.
Att denna tolkning av partiets politik knappast kan vara den riktiga,
synes bekräftas av en artikel i Ky Dag
en månad senare, vari förklaras, att
det är ”genom reformer vilka till sin
karaktår iir klart reYolutionära som
monopolens makt skall brytas”.
En- eller flerpartisystem
Till sist skall en fråga beröras som,
att döma av tidningsuppgifter, tilldragit sig största uppmärksamhet och synes ha förorsakat inte så ringa förvirring i vida kretsar.
Så gott som alla västeuropeiska partier, däribland det svenska, har förklarat sig vara anhängare av ett flerpartisystem. Det franska har i syfte
att därigenom underlätta ett samarbete med socialdemokraterna till och
med gått så långt att det vid sina
XVI:e och XVII:e partidagar högtidligt beslutat att taga avstånd från den,
enligt vad som uppgivits, för alla
kommunistiska partier gällande regeln
att införandet av ett enpartisystem
skulle utgöra förutsättningen för en
övergång från ”kapitalism” till ”socialism”. Därest detta beslut inte i
första hand haft en propagandistisk
uppgift att fylla, hade det knappast
varit erforderligt.
Det är visserligen obestridligt att
enpartisystemet alltid utgjort och fortfarande utgör en oundgänglig förutsättning för proletariatets diktatur i
den utformning denna erhållit genom
Lenin. Detta hindrar emellertid inte
att flerpartisystemet ofta av rent taktiska skäl tagits i bruk. Så skedde som
bekant under förberedelserna för de
östeuropeiska staternas bolsjevisering.
I några av dessa torde skenbart borgerliga eller socialdemokratiska partier alltjämt finnas, ehuru förutsättningen för deras fortsatta existens på
papperet är att de bekänner sig till
en kommunistisk samhällsuppfattning,
eller i varje fall avhåller sig från uttalanden eller åtgärder som skulle
kunna bidraga till undergrävaodet av
denna.
Att det flerpartisystem som de västeuropeiska kommunistiska partierna
förklarat sig nu kunna acceptera skall
fylla samma funktioner kan knappast
vara något tvivel underkastat. Det
framgår inte minst därav att de formuleringar som vanligen använts i
detta sammanhang otvetydigt ger vid
handen att vad som i första hand avsetts är att bibehålla flerpartisystemet
under övergången från en kapitalistisk till en kommunistisk samhällsordning, varvid förutsättningen är att alla partier skall vara positivt inställda
till denna.
477
Hur skall ett kommunistiskt parti
emellertid handla om det i regeringsställning lidit ett valnederlag innan
partiet förskaffat sig ett så fast grepp
om makten att övergången kan börja?
Detta är en fråga som ställts till
såväl den svenske partiledaren som
till hans franske kollega, ehuru denna
inte formulerats så precist som bort
vara fallet.
Hr Hermansson svarade, att ett kommunistiskt parti i regeringsställning
givetvis måste räkna med möjligheten
av ett valnederlag. ”Om det parlamentariska underlaget inte längre skulle
räcka”, tillfogade han, ”kunde en kommunistisk regering naturligtvis inte
sitta kvar”, varvid fortfarande är
ovisst vilket skede av utvecklingen
han åsyftade.
Den franske partisekreteraren M.
Waldeck-Rochet, gav i sin tur följande något annorlunda formulerade
svar.
”När arbetarklassen (läs det kommunistiska partiet) och dess bundsförvanter en gång erövrat makten är
det lätt att inse att de nödvändigtvis
måste tillgripa åtgärder liii förhindrande av att det socialistiska uppbyggnadsarbete de utfört kommer att
omintetgöras eller saboteras av den
redan störtade utsugareklassen.”
Den enda fråga som kan föranledas
av denna sammanställning av de båda
partiledarnas uttalanden är: vilket av
de båda svaren var det uppriktigaste?
Förklaringen till motsättningen mellan dessa ligger kanske däri att frå-
geställningen ur den svenske partiledarens synpunkt sett endast erbjöd ett
rent teoretiskt intresse, då hans utsikter att övertaga makten syns långt
avlägsna.
För hans franske partivän däremot,
som har ett av Västeuropas största
partier bakom sig och ingalunda saknar möjlighet att med stöd av lämpliga bundsförvanter bli delaktig i den- 478
na, innebar den fråga, som riktades
till honom, ett problem av brinnande
praktisk-politisk aktualitet.
Som jag förut framhållit, har den
”nya vänsterpolitiken”, liksom sina
föregångfl.re, 1930-talets ”fol~fron~”
och efterkrigstidens ”antifascistiska
koalition” vid upprepade tillfällen givit upphov till allvarliga missförstånd
och inom vida kretsar förorsakat ödesdigra felbedömningar av dess verkliga
innebörd och syften.
De socialdemokratiska och borgerliga element som tidigare låtit sig fö-
ras bakom ljuset av enhets- och folkfronttaktiken kan emellertid trösta sig
med att de ingalunda varit de enda
som missförstått den djupare innebörden av denna. Enligt vad Rakosi i ett
anförande i partihögskolan den 29 februari 1952 med en sympatisk öppenhjärtighet avslöjat, råkade flera ”gamla, goda kamrater i Ungern efter det
andra världskrigets slut ut för samma
missöde”.
En väsentlig förutsättning för att
den taktik skulle lyckas som partiet
”på kamrat Stalins inrådan” beslutat
sig för, var nämligen, framhöll talaren, att ”folkfrontens verkliga syfte”
skulle kunna förhemligas inte bara för
utomstående utan även för partiets
egna bredare lager. Det hade knappast behövts mer än en rent ”teoretisk” debatt om ”proletariatets diktatur” eller att rykten härom sipprat ut
för att en fullständig panik skulle utbryta inom de partier som redan anslutit sig till den ”antifascistiska koalitionen” eller var på god väg mot ett
sådant steg. Därigenom hade, som
Rakosi inte utan skäl tillfogade, kommunisternas bemödande att vinna
bundsförvanter avsevärt försvårats inte bara inom borgerliga vänstergrupper utan även djupt in i ”arbetarnas
egna led”. Stränga direktiv hade därför givits att varken denna eller andra
frågor som hade det minsta samband
med införandet av ”proletariatets diktatur” ens samtalsvis skulle få beröras
partivänner emellan, annat än inom
den allra innersta kretsen.
Många ”gamla, goda kamrater” hade
nu, fortsatte Rakosi, utgått från att en
övergång från ”kapitalism” till ”socialism” skulle genomföras med våldsamma medel och omedelbart leda till
en revolutionär omvälvning med upprättandet av ”proletariatets diktatur”
som ett nära förestående slutmål. Till
deras överraskning tog utvecklingen
ett helt annat och ”fredligare” förlopp. Till att börja med framlades så-
lunda ekonomiska och sociala förslag
som vid ett första påseende snarare
kunde uppfattas som inledningen till
en borgerlig eller socialdemokratisk
reformpolitik än som förberedelser till
en samhällsomstörtning i kommunistisk anda. De ”gamla goda” partivännerna ansåg sig nu fullständigt svikna
i sina käraste förhoppningar. I sin förbittring riktade de allvarliga förebrå-
elser mot partiledningen, som tydligen var den enda som helt initierades
i Stalins komplicerade taktiska spel.
Den beskylldes för grovt förräderi mot
”socialismens” heliga mål. Misstänksamheten mot den nya och för många
trogna och pålitliga kamrater nära nog
obegripliga taktiken drevs så långt, att
dessa, enligt vad Rakosi i samma anförande antydde, betraktade honom
själv snarare som en överlöpare till
socialdemokratien än som en sann och
uppriktig kommunist.
Hermansson – en svensk Rakosi?
Liknande missöden är självfallet
långt ifrån sällsynta i en rörelses
historia som i överensstämmelse med
Lenins anvisningar uppställt missledandet av politiska motståndare och
förhemligandel av sina verkliga syften för sina ”enklare” medlemmar,
som Rakosi uttryckte sig, som ett av
de väsentligaste kriterierna på en smidig och elastisk taktik. Det saknar
kanske därför inte intresse att konstatera, att den nuvarande ledaren av
det svenska kommunistpartiet i dessa
dagar synbarligen råkat ut för samma
kalamitet som för något mer än tjugo
år sedan drabbade Rakosi.
Enligt vad Veckojournalen i sitt
nummer den 29 juli 1966 haft att berätta frän en .intervju med tvenne
”gamla, goda” svenska kommunister,
betraktade dessa likaledes hr Hermansson ,som socialdemokrat och tillrådde honom att snarast möjligt tillkännage sin övergäng till detta parti.
Som tydligt och klart framgår av
Rakosis anförande var emellertid denne allt annat än missnöjd med dimbildningen – inom och utom hans
egna led – kring hans inställning till
socialdemokratien. Han tog dessa
missförständ med jämnmod då han
såg tillbaka på sina upplevelser från
kampåren och den 9 februari 1952 inför en mera upplyst krets av yngre,
framåtsträvande kommunister med
sitt sedvanliga nästan medlidsamma
Lämplig julklapp
479
och ironiska småleende avslöjade sina
”gamla partivänners” politiska naivitet. Man torde kunna utgå frän att detsamma kan sägas om hans vida yngre
svenske partivän, sedan denne tagit
del av sin samtids många tafatta försök att tyda de lönnrunor som döljer
sig bakom hans ”sunda åsikter” och
hans av ”ärlighet och uppriktighet”
genomträngda nya politiska program.
Den första ”folkfronten” som kom
till stånd då Stalin vid mitten av 1930-
talet stod på höjden av sin makt, var
i allo hans eget verk och resultatet av
hans egen taktiska skarpblick.
Det är all anledning att ånyo erinra om att den taktik som under
den nya vänsterpolitikens täckmantel
sedan några år tillbaka bedrives, har
Stalin som sin upphovsman. Såväl i
sin utformning som till innebörd och
syfte är denna typiskt stalinistisk.
Dess äterupplivande visar att 1960-
talets kommunistpartier i Västeuropa i
mångt och mycket fortfarande följer
sin store läromästare i spåren.
Presentkort kan rekvireras genom att
prenumerationsavgiften, kr 25: -, insättes å
Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 27 44.
Angiv dels egen dels mottagarens namn
och adress på girokupongen.