Kalla fakta


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

410
KALLA FAKTA
Till 1968 års andrakammarval
återstår nu mindre än ett år. Icke
desto mindre kan det med fog hävdas att valrörelsen redan är i full
gång. Oppositionspartierna rustar
sig för att kasta socialdemokraterna ur sadeln. Frågan är bara hur
detta skall gå till. Svaret ligger
nära till hands: oppositionen vann
en stor seger vid 1966 års val genom mittsamverkan mellan centerpartiet och folkpartiet samt borgfred mellan alla de tre demokratiska oppositionspartierna. Samma
formel bör därför användas inför
1968.
Ett sådant uppträdande ställer
emellertid alldeles särskilda krav
på centerpartiets, folkpartiets och
högerpartiets agerande. Genom att
oppositionen arbetar som tre partier – låt vara med två i nära politisk samverkan – måste det finnas visst utrymme för profilskapande. I mångas öron har ordet
profilpolitik en dålig klang, men
det är svårt att se hur den skall
kunna undvikas. Partierna måste
rättfärdiga sin existens inför väljarna, och det kan de blott göra
med ett visst mått av profilskapande politik.
Ett visst mått, det är riktigt. Men
samtidigt får det inte bli för mycket, inte så mycket att det skrämmer bort väljare som eljest skulle ’
rösta på något av oppositionspartierna. Häri återfinns ett av de
nuvarande oppositionspartiernas
kärnproblem. Detta problem berör
– märk väl – alla de tre nuvarande oppositionspartierna.
Allmän enighet råder i dag inom
oppositionen att det naturliga regeringsalternativet till ministären
Erlander är en trepartiregering. ,
Det står också fullt klart att man J
på socialdemokratiskt håll är väl !
medveten om detta förhållande, och l
att man fruktar det ur djupet av j
sin själ. Ty socialdemokraterna är j
rädda för att förlora regeringsmak- l
ten. Vem vet när man kan komma
igen. Ingen demagogi är för billig
för att inte den skakade socialdemokratien skulle taga till den i
kampen för ett fortsatt regeringsinnehav. För socialdemokraterna
gäller det att till väljarna förmedla
bilden av en opposition bestående ,
av ett icke regeringsdugligt konglomerat av motstridiga viljor och
åsitker. Alla tendenser till oenighet
och split mellan oppositionspartierna kommer att utnyttjas. För oppositionen gäller det i stället att
hålla fast vid det uppträdande som
visade sig så framgångsrikt vid
1966 års val.
En nyckelfaktor vid nästa års val
blir hur väl eller dåligt partierna
lyckas få fram väljarna – sina väljare – till valurnorna. Av avgö-
rande betydelse för valets utgång
är att de s. k. marginalväljarna –
dvs. de väljare som tvekar mellan
socialdemokraterna eller något av
oppositionspartierna – kan förmås att lägga sina röster på rätt
håll. Inom mellanpartierna är man
mycket angelägen om att dessa väljare ej skräms från att rösta på
oppositionen av rädsla för att en
ny regering skulle bedriva vad man
kallar en ”extrem” högerpolitik.
Som underlag för denna oro pekar man från mellanpartiernas sida
på resultatet av vissa opinionsundersökningar, vilka visar inte
blott att oppositionen som helhet
klarar sig bättre med enbart mittsamverkan i förhållande till en
fast organiserad trepartisamverkan
utan också att detta förhållande
kan utgöra skillnaden mellan att
befinna sig i majoritet respektive i
minoritet hos väljarkåren. Detta är
obestridligen ett faktum värt att
begrunda av alla förespråkare för
en snabbt utbyggd trepartisamverkan.
När man talar om marginalväljarproblemet får man dock inte
glö”mma bort att det finns marginalväljare både till vänster och till
höger inom väljarkåren. Om man
från mellanpartiernas sida – i
411
syfte att vinna eller behålla marginalväljare i förhållande till socialdemokratien – intar en aggressiv
attityd i förhållande till högerpartiet riskerar man att stöta bort presumtiva väljare för detta parti, väljare som knappast skulle rösta på
något annat parti utan antingen
röstar på högerpartiet eller inte
röstar över huvud taget. Erfarenheterna från tidigare val visar
nämligen, att det finns åtskilliga
väljarkategorier, särskilt högerväljare, som upplever splittringen och
det interna ”käbblet” mellan oppositionspartierna som någonting så
negativt, att de reagerat genom att
stanna hemma på valdagen. Detta
var exempelvis fallet vid 1962 års
val. Och det är utomordentligt viktigt för oppositionspartierna att
samtliga väljare verkligen mobiliseras. Det gäller ju för oppositionen att vinna mandat från socialdemokraterna. På grund av resultatet vid 1964 års val förhåller det
sig nu så att högerpartiet är det
oppositionsparti som – med utgångspunkt från 1966 års valsiffror – har de ojämförligt bästa
möjligheterna att vinna mandat
från socialdemokraterna. Om man
närmare granskar dessa siffror visar det sig att oppositionspartierna
tillsammans har goda möjligheter
att vinna åtta socialdemokratiska
mandat. Av dessa kan centerpartiet vinna två, folkpartiet står på
-+- O, under det att högerpartiet
skulle vinna de resterande sex
mandaten eller vad som svarar mot
412
partiets förlust vid 1964 års val.
Gör oppositionspartierna ett ännu
bättre val än 1966 kan dessa siffror förskjutas så att folkpartiet
och centerpartiet vinner fler socialdemokratiska mandat. Men den
säkra och må det tilläggas nödvändiga grunden för en ny regering är
faktiskt att högerpartiet tager igen
de mandat, som förlorades 1964.
För att oppositionspartierna skall
vinna valet är det därför viktigt att
högerpartiet behåller den andel av
valmanskåren – 16,5% – som
man erövrade 1966. Till följd av
vårt valsystems sätt att fungera är
det blott högerpartiet, som kan vinna dessa sex mandat; det hjälper
föga om enbart mellanpartierna
skulle gå framåt på högerpartiets
bekostnad, mandatvinsterna skulle
inte bli fler för oppositionen för
den skull. Inom centerpartiet och
folkpartiet måste man därför besinna att lika väl som högerpartiet
i helhetens intresse bör föra en moderat politik, lika väl måste mellanpartierna inta en resonabel attityd gentemot högerpartiet. Endast
så kan ett regimskifte bli verklighet i september 1968.
OM gentlemannamässighet i politiken
Men det bör tillfogas, att den gentlemannamässighet, varmed socialdemokraterna lät högern i landshövding Johan Nilssons myndiga
person behålla talmanskapet i första kammaren och ej reste något
motstånd mot den oförväget stridbare antisocialisten hr Magnusson
i Skövde inträde i andra kammarens presidium och slutligen understödde en oppositionsman som dr Ivar Anderson på ordförandestolen i det viktiga skatteutskottet, är ett gott tecken på att socialdemokraterna ej vilja begagna sin seger för att bryta mot det bästa
i svensk parlamentarisk tradition och därför ett gott omen.
Svensk Tidskrift 1937