Litteratur

299
LITTERATUR
SVENSK PROSA 1965-experiment och traditionalism
Fil. dr Elof Ehnmark fortsätter i denna artikel sin översikt
över svensk prosadiktning 1965.
Denna gång recenseras följande
böcker:
Lars Ardelius: Spritt språngande
(Norstedts, 21: -)
Sivar Arner: Verkligen (Bonniers 29: 50)
Erik Beckman: Hertigens kartonger (Bonniers, 24: 50)
Bo Bergman: Inför rätta
(Bonniers, 22: 50)
Irja Browallius: Skur på gröna
knoppar (Bonniers, 32: 50)
Göran Börge: Gästerna
(Norstedts, 23: -)
Eva Dahlbeck: Sista spegeln
(Norstedts, 28: -)
Sven Delblanc: Homunculus
(Bonniers, 26: 50)
En person som är flera personer och
när som helst kan befinna sig var
som helst laborerar Erik Beckman
med i experimentromanen Hertigens
kartonger. Det yttre förloppet är Churchills avsiktligt antedaterade begravningståg från Westminster Hall till St
Paul. Kartongerna är de fyrkanter av
soldater som eskorterar katafalken.
Berättaren är en av soldaterna i följet
men samtidigt som sagt mycket annat
och många andra. Han är en mänAv lektor ELOF EHNMARK
Carl-Göran Ekervald: stenlimpan (Bonniers, 28: 50)
Ing-Marie Eriksson: Märit
(Bonniers, 24: 50)
Jan Gudmundsson: Baronen
(Norstedts, 19: 50)
Kristina Hasselgren: Vinterberättelse (Norstedts, 24: 50)
Olle Hedberg: Den svenska
dygden (Norstedts, 24: 50)
P. C. Jersild: Calvinols resa genom världen (Bonniers, 27: 50)
Fritiof Nilsson-Piraten:
Millionären (Bonniers, 27: 50)
Björn Runeborg: statsbesöket
(Bonniers, 25: 50)
Per Olof Sundman: Två dagar,
två nätter (Norstedts, 23: -)
Ole Söderström: Flickan under
oxögat (Norstedts, 23: -)
~
niska som i skilda situationer och
skepnader betraktar omvärlden men
dessutom har att bedöma, ta ställning
och avgöra, utan att han dock förmår fatta något beslut. En kvinna
skymtar, gatflickan Cicela Mary, som
representerar det spontana, fria, ansvarslösa. Hennes kontrast är Claes
Thundergrave, typen för militär ordning, benhård paragrafmoral och förstelnad myndighet – han förvandlas
också plötsligt till en staty vid kortege- 300
vägen. Temat i boken handlar om
människans villkor – vad annars?
Begravningsformationerna blir symboler för den sociala ordningen, samhällsmaskineriet, även benämnt »anstalten». »Jag väljer anstalten. Det är
jag själv som väljer fångenskapen.
Men jag förbehåller mig också rätten
att själv försöksutskriva mig. Då är
det jag som skriver ut mig». Det är
ett ambivalent, rentav bekvämt ställningstagande: att behålla systemet
men ge sig rätt att gå ut och in i det,
en sorts frihet med förbehåll. Vad
Beckman vill belysa, är väl närmast
den frihetskrävande människans trångmål i ett samhälle som alltmer mekaniseras, rationaliseras. Han gör det i
ett huller om buller av associationer,
hans jag byter yrken och nationalitet,
han tumlar kring som i drömvisioner,
en tandsköterska är plötsligt diakonissa och sedan prästfru, allt i ett virrvarr, där stundom också språket får
hjälpa till; infallen är groteska för det
mesta, kvicka ibland, stundom träffsä-
kert satiriska. Allra bäst minns man en
scen, där jagpersonen är en naturpoet
som avsmakar engelska fesagor, samtidigt som ett par män i närheten
ägnar sig åt grym barnmisshandel, allt
i en blandning av oskuldsfullhet och
fränhet av effektfullaste slag. Fantasien räcker emellertid inte hela boken
igenom, åtskilligt går tomgång och det
känns hela tiden, som om någonting
fattades: en medelpunkt, ett fäste, ett
nav i det snurrande hjulet. Men meningen är kanske, att det bara skall
snurra.
En experimentator är också Lars
Ardelius. Han menar, att en novellsamling kan liknas vid en komplicerad molekyl, d. v. s. att vissa återkommande ord, begrepp och symboler
tjänstgör som kondensationskärnor för
en mängd associationer. I Spritt
språngande demonstrerar han sin teknik. Boken består av situationer, där
diverse ting återkommer och tjänstgör i skilda sammanhang: en bur, en
varg, en båt, ett avhugget finger etc.
Vill man inte möda sig med att tolka
ordsymboliken, får man nöja sig med
att konstatera, att det är fråga om
individens ständiga förvandlingar och
det destruktiva i människans villkor.
Men onekligen har man glädje av
förf :s påpassliga satir och muntra formuleringar. Han har en festlig parodi
på radions frågetävlingar, där de beskäftiga inläggen från frågeledaren är
tagna på kornet, han skojar friskt med
en testningsprocedur och han formulerar ett uppfostringsprogram, parodiskt i Cartesius stil: »Målet är att
fostra individer, elever som av egen
kraft kommer fram till skolans sätt
att tänka och se. Vad jag vill är att
varje elev ska kunna säga till sig
sj älv: J ag tänker, alltså har skolan
rätt.»
satiriker och resonör är också Olle
Hedberg. Hans böcker brukar på sistone ha tre ingredienser, tekniskt
sett: situationer, dialoger och kommentarer. Så är det också i Den
svenska dygden, vars titel naturligtvis är en ironisk motsats till begreppet den svenska synden och därmed
till moralisternas besynnerliga mani
att identifiera synd enbart med företeelser på sjätte budets område. Den
svenska dygden representeras av det
välbeställda unga paret Erik och Lisa,
båda unga och friska, förenade i ett
gott äktenskap, fria från ekonomiska
bekymmer, utan kulturella intressen
och framför allt religiöst likgiltiga, ja,
oförstående. Av en kvinnlig östflykting blir de jämte paret Brovall bjudna
på en frugal måltid och därvid sammanförda med den berömda sociologen och pacifisten Sonja Lugarni, på
föredragsturne i Stockholm. De vet
mycket väl, att det är sociologen som
skall bjudas på dem för att få träffa
»Vanliga svenska människor». Tillställningen blir ett fiasko, eftersom de
vanliga svenskarna inte vill tjänst- –
göra som försökskaniner. Herr Brovall säger det förlösande ordet: »Ovanliga människor ska efter vad jag hört
vara intresserade av att träffa alldeles
vanliga människor, men jag är inte så
förbannat säker på att alldeles vanliga människor är roade av att träffa
ovanliga». Hedberg har avlyssnat konversationen med fint gehör för alla
nyanser. Så låter det i sällskap, där
man har tråkigt och måste vara på
sin vakt, så passar man in sina små
tjyvnyp, så söker damerna avbryta,
när herrarna halkar in på ömtåliga
områden. På hemvägen söker sociologen sammanfatta sina intryck.
Svenskarna förefaller socialt tillfredsställda och därför självbelåtna, utan
förmåga till hänförelse och allmänt
skeptiska i fråga om världen utanför
deras eget område. Hon är resignerad,
också när det gäller henne själv. Vad
åstadkommer hon med sin propaganda? Vad hon hört under kvällen
är det urgamla: lidandet på jorden
kommer aldrig att ta slut. Är inte allt
meningslöst? »Vi flyr från vanda plå-
gor till andra som vi icke känner.» Det
är Hamlets ord, och hon tillfogar: »Vi
flyr från plågor som vi aldrig behöver
höra talas om, ifall vi har turen att
dö i rättan tid.» Hedberg varierar
som synes sitt tema: vem lyssnar till
kärleksbudet, vem vill lyda det? Kanske Lisa, som inte kan sova och som
funderar på det underliga att människorna för henne ibland blir »som
bara skuggor och sprattelgubbar:..
Hon tänker på de kulturella tanterna,
som säger, att man skall älska alla lika
mycket och inte vänta sig någon genkärlek, :.även om det inte är i lag
förbjudet att leva i engifte.» Och hon
tillägger: :.Att bli älskad är en favör,
en hemlig favör. Men kanske finns det
en större favör, även den hemlig. Att
älska:.. De orden är bokens positiva
förkunnelse, men den kommer bara
som en viskning, en hemlighet, en
lösen för de utvalda. Hedberg har här
301
gett några scener av svensk vardag,
svensk ombonad medelklass i atomoch u-landsåldern, allt taget på kornet,
avlyssnat, genomskådat, demaskerat.
Meningen är, att vi skall känna igen
oss men inte vara nöjda med porträtteringen.
Människorna som sprattelgubbar var
Bo Bergmans tema i Marionetterna.
I novellsamlingen Inför rätta är tesen
en annan, nämligen att vi alla bär på
oavgjorda mål inombords, på villkorliga domar och preskriberade brott,
och brottet framför andra är kärlekslösheten. Titelnovellen, som är bokens
centrala, är en legendpastisch med
mild raljans i tonen. Den handlar om
hur det korrekta kammarrådet Delin
till sin förtrytelse blir dömd av Sankte
Per att återvända till jorden. Där blir
han ensam, och ålderdomens ensamhet
har Bo Bergman verkligen förmått att
ge ord åt. Emellertid träffar han
Mefisto och för honom beklagar han
sig: hans fru hade bedragit honom,
han hade utverkat skilsmässa, han
hade förgäves hoppats på olycka i
hennes nya gifte och glatt sig åt att
hon blivit änka. Men just i samtaletmed
Mefisto börjar han känna, att det är
något skevt i hans bekännelse. Till
slut inser han, att han själv är brottslingen som förbrutit sig mot det heligaste, mot kärleken. Och då blir han
insläppt. »Vår Herre och Fader har
varit barmhärtigare mot dig än du
själv», förklarar Sankte Per. Denna
novell är fylld av det leende vemod
och den försonlighetens visdom som
är den gamle Bo Bergmans kännemärke. Av de övriga berättelserna är
en del mer bagatellartade men alla
har de den Bo Bergmanska tonen och
den utsökta stilkonst som är hans,
ömsom mjuk, ömsom vass, alltid klar,
alltid frisk. Alltjämt kan han med
bara några ord väcka de äkta stämningarna till liv hos den stad, där
hans sånggudinna bor, och alltjämt
kan han forma en sats med udd, t. ex.:
302
»Julikvällen sänkte sig över ruinstaden Stockholm och stadsfullmäktige
gick fortfarande lösa».
Frågan om ansvar finns med också
i Sivar Arners Verkligen. Den handlar
om ett par dagar i en kvinnas liv.
Hon heter Daga, är omkring 40 är,
till yrket kemist, har varit gift med
en professor i Lund och har två barn
med honom. Efter utverkad skilsmässa
har hon gift sig med Evald, journalist
och medioker poet. Hon lever i en
sorts bohemtillvaro med honom och
får finna sig i att Evald har en, kanske flera älskarinnor vid sidan om
och att hans halvlyckade karriär leder
till alkoholism och pillerätande. Hon
har en gäng räddat honom frän narkotikadöd, men när han upprepar proceduren, demonstrativt i hennes närvaro, struntar hon i honom, rafsar
ihop en kappsäck och flyr. Här börjar
romanen. Den är en enda lång monolog av den flyktande kvinnan. I tägkupen ser hon landskapet flyga förbi
och liksom i takt med tåget rusar associationerna kors och tvärs genom huvudet, hela tiden med hennes flykt
som startpunkt och återvändo. Denna
del av berättelsen är verkligt styvt
gjord, övertygande och följdriktig och
utförd med Arners förmåga att ge ord
åt de snabbaste skiftningar, alla de
nästan omärkliga impulser som ger
tankarna ny inriktning. Evald har en
gäng skrivit en dikt om den indiske
guden Jagannath, som i sin likgiltighet
»låter individerna födas, torterar dem
och låter dem dö». Människan får
reda sig själv, hon söker oberoende
men är bunden av ansvar. Arner har
tidigare varit inne på frågan i Nätet,
Vi när aldrig någon lösning, vi snärjs
obönhörligen in i ett sammanhang
med andra människor. Daga möter sin
nu vuxne son men när inte riktig kontakt med honom, hon inlåter sig i en
tillfällig förbindelse, hon fantiserar
om en framtid i Danmark, men hela
tiden förföljer henne tankarna på
Evald. Hon får också veta, hur det
gått, att han inte längre finns, men
den befrielse hon trodde sig vinna genom flykten, när hon inte. Under resan tillbaka skall hon vara lika jagad,
lika oviss, lika vilsen som under
flykten bort. Romanen är ett nytt belägg på Arners skicklighet men också
på det cerebralt konstruktiva i hans
diktning. Han mäs,te ha ett särfall för
att komma igång, han är i första hand
vivisektör, analyserare. Det gör, att
man tydligare hör hans egen röst än
Dagas i den utdragna monologen.
Det ~ir inte människorna man grips
av i hans verk utan främst av allvaret
och intensiteten i hans oavlåtliga
sökande.
Samlevnadens problem diskuteras på
ett annat sätt i Eva Dahlbecks Sista
spegeln. På kyrkogården jordas en
framstående professor. Men det är
inte om honom utan om fyra kvinnor
i hans liv som romanen handlar. Tre
av dem finns med vid begravningen,
och det är vad de känner, erinrar sig
och menar sig ha upplevt samman
med mannen som Eva Dahlbeck berättar om. Var och en får sin länga
monolog, där också rivalerna betraktas
från skilda synvinklar, och var och en
representerar ett temperament: Louise,
som frivilligt skilt sig från honom,
är idealisten och individualisten med
dragning till introspektion och mystik, och hennes symbol är trädet;
Isa, älskarinnan, är bohemen, driven
av impulser, irrande och obalanserad,
och hennes symbol är vinden; Liv,
hans andra hustru, är hemkvinnan,
beskyddarinnan, utgivande och livgivande, och hennes symbol är vattnet; den fjärde kallas Främmande
element och är en liten flicka som
dött ung, en gäckande, undflyende
varelse av Tintomaras slag. Till slut
kommer en dialog, där den döde mannen talar med vind och vatten och
träd och med den lilla flickan som
redan är på andra sidan. Eva Dahlbeck har inte haft lätt att leva sig in
i de olika temperamenten – det vittnar de mänga orden om – eller att
ge klart uttryck åt sina tankar om liv
och död och människors sammanlevnad med varandra. Men hon har vägat
sig på att börja nere vid djupen och
hon har ett människointresse som
driver henne mot de elementära och
avgörande upplevelserna. Och det
finns värme hennes människoskildring.
En annan samlevnadsfråga behandlas av Irja Browallius i Skur på gröna
knoppar. Den medelålders lärarinnan
Cordelia, som inte vill förbli fröken,
gifter sig med förmannen, sedan fabrikören Janne, en mesallians frän hennes sida, eftersom hon håller styvt på
sin förfinade kultur. Då äktenskapet
blir barnlöst, tar Cordelia ett fosterbarn, Ann-Kristin. Det sker helt mot
Jannes vilja. Det är den första skevheten. Janne är likgiltig för flickan,
när han inte snäser henne; Cordelia
överöser henne med ömhet. Ann-Kristin skall inte heller fä veta, att hon
är ett fosterbarn. Det är den andra
skevheten. Irja Browallius har fint
skildrat den lilla flickans spirande,
instinktiva förståelse av disharmonien
i hemmet och hennes illfundiga förrnäga att möta situationerna. Hon blir
en kritisk iakttagare, ständigt på vakt,
alltmer obalanserad, och snart kommer otrevliga anlag till synes: hon
börjar snatta och ljuga. Irja Browallius har valt ~tU nära nog hopplöst fall.
Ingenting ser heller ut att kunna rädda flickan. steg för steg drivs hon
mot det asociala. Snatterierna växer
till stöld, vantrivseln driver henne ut
bland busgäng, hon börjar dricka sprit
och leva med pojkar utan känsloengagemang. Katastrofen kommer, då hon
rymt hemifrån, blivit infångad och en
uppgörelse skall ske. Vid den slipper
det ur Janne, att hon inte är deras
barn. Då jublar hon, då kan ingenting hälla henne kvar i det hem som
303
inte är något hem för henne. När hon
till slut hämtas av polisen, blir det
både nederlag och skam för Cordelia.
Irja Browallius följer sina gestalter
tätt i spären och berättar på sitt personliga sätt, med kommentarer hellre
än med inre monologer. Ann-Kristin
är betraktad utifrån mer än inifrån,
hårdhudad och bepansrad som hon är,
och hon är inte lätt att komma underfund med, så som det brukar vara
med socialfall. Hon är ett offer för
människors oförstånd, själviskhet och
oförmåga. Att det är synd om henne
och synd om fosterföräldarna, det är
det bestående intrycket av boken.
En jämtländsk by är miljön i en
annan barnskildring, debutanten lngMarie Erikssons Märit. Boken handlar
om två småflickor, »min syster och
jag», som av nyfikenhet gör sig bekanta med Märit, en efterbliven, redan
vuxen flicka i granngården. Märit är
försummad, omöjlig att göra något
åt. De båda systrarna får hennes förtroende, tar henne in i sin barnavärld,
låter henne bli mamma i lekarna och
har en infantil lust i att undersöka
hennes kropp och värma sig vid hennes barm. Märit blir något av ett
riktigt barn tillsammans med dessa
flickor men samtidigt något av kvinna.
Världen växer för henne. Hon kan
inte botas men hon lockas in i arbetslivet, i vardagen. Då blir hon medveten om sina kroppskrafter och kommer så småningom in i ett stadium,
då hon vill sköta karlsysslor, gå i
karlkläder och kallas vid mansnamn.
Hon överger flickorna och deras lekar.
Men en dag lockar de henne att följa
med till samhället och se på tåget. Det
blir en överväldigande upplevelse för
henne. Nu lockar världen, hon kan
inte hällas hemma. En man förgriper
sig på henne, och därefter är hon definitivt förvandlad. Hon springer efter
karlar och det lönar sig inte att straffa
henne eller stänga in henne eller låta
läkare behandla henne. Hon hamnar
304
på mentalsjukhus, finner sig tillrätta
där och vill inte tillbaka. Historien om
Märit är berättad av den ena av flickorna, men inte direkt så som de då
såg och upplevde, utan snarare med
en vuxens minnesbild av det en gång
upplevda. Just denna glidning ger
boken dess intresse: man får se Märit
som hon verkligen var men också på
ett annat sätt än så som de vuxna betraktade henne. Hon är leksyster men
blir något annat än leksyster, hon står
flickorna nära, eftersom de ensamma
förstår sig på henne, och hon blir
dem främmande, därför att hon i
grunden är så annorlunda, hon är för
dem en intensiv upplevelse och samtidigt något skrämmande. Med sin
förmåga att blanda idyll och tragik,
stämningskonst och spänning, barnsligt och vuxet, ljus och skugga har
Ing-Marie Eriksson visat sig vara en
riktig författare.
Kristina Hasselgrens Vinterberättelse är en historisk bonderoman från
en nödvinter i Dalarna i början av
1800-talet. På ett språk som stundom
är enkelt och sakligt, stundom arkaistiskt och stundom poetiskt skildrar
hon en samling människor som märkts
av umbäranden, blivit misstänksamma,
hårda, karga och slutna. Det är vinterköldens och barkbrödets tid, och
Kerstin Hasselgren vet vad hon talar
om, det bekräftar de sakkunniga detaljerna. Flickan Kersti från Olsgården kan inte få utlopp för sin inneboende värme eller befrielse från sin
rädsla, förrän hon resolut går ut för
att söka efter sin bortsprungna, sinnessvaga syster. Hon går från gård till
gård. Man tror, att hon är på tiggarstråt, och hon kan inte låta bli att
ta emot de fattiga matbitar som bjuds
henne, fast det sker med dåligt samvete, men hennes vädjande, hjälplösa
väsen väcker något infruset inom byborna till liv och tvingar dem att
hjälpa henne. Barmhärtigheten finns
hos dem alla innerst inne. Det slutar
lyckligt för Kersti men inte för andra,
som skallgångarna möter på skogsvä-
garna, inte för några fattigbarn och
deras mor, som de finner dödsfrusna
i snö med grässtrån i munnen. Det
finns båda saklighet och känslighet
i denna roman. Kerstin Hasselgren
har förmått levandegöra en hård och
sträng vardagsvärld utan sentimentalitet.
Kontrasten är stor mellan barkbrödstiden och välfärds-Sverige, men
att också vår tid har sina skavanker,
är de flesta författare ense om. I
Björn Runeborgs samhällssatir statsbesöket är året 1964 och miljön det
blomstrande Falköping. Den bulgariske statschefen skall vid ett besök
i Sverige också hedra västgötastaden;
det har man utverkat. En paradgata
görs i ordning, hus rivs och hus fejas,
en idealfamilj utletas, jobbarna trimmas, kort sagt: historien om Potemkin i svensk version. stadens ledare,
baron Felsenstråle, firmachef, kommunalpamp, socialdemokrat och PR-man,
är en människa av idel effektivitet, en
välsmord maskin i en tillvaro av sammanträden, på bekostnad av allt vad
själsliv heter. Här möter man vidare
gårdagens popstjärna, totalförgäten i
sin fina villa, och framför allt fotbollsgeniet Rupert från en norrländsk
skogsbygd, tom i huvudet men bildskön och ett fenomen på planen. skildringen av hur han värvas av Felsenstråles tränade förhandlare är nog den
satiriska höjdpunkten i denna bok,
som har många roliga detaljer men
är lös i helheten och inte riktigt övertygande i den människoskildring som
skall tas på allvar.
En annan bild av vår värld har Per
Wahlöö givit i Generalerna, en bok
som enbart består av ett protokoll,
fört vid 16 sessioner av en krigsrätt
i en militärdiktatur. Den svarande,
korpral Velder, anklagas för 128 brott,
varav han redan erkänt 127, och han
får stundom framträda som vittne mot
sig själv, givetvis efter avlagd vittnesed. Det framgår, att riket en gäng på
fredlig väg lösgjort sig från kolonialmakten och därefter upprättat en sorts
socialistisk utopistat utan militärmakt
och strafflagar och med ekonomien
tryggad, tack vare turistarrangemang
i Las Vegas-stil. Men så har en revolution av Francotyp segrat efter ett
förödande inbördeskrig. Rebellen Velder är naturligtvis på förhand dömd,
men knappt har domen fällts, förrän
en ny militärkupp gör åklagarna till
straffångar. Utopisten Velder representerar individen, frihetsmänniskan,
åklagarna diktaturstatens, krigsmaskineriets omänsklighet. Wahlöö låter
protokollet också registrera alla åklagarnas yttranden och kan på så sätt
porträttera deras stupida självtillräcklighet, deras omänskliga likgiltighet
för fången, deras ängslan om sin egen
ställning och deras vaksamhet om karriären. Satiren får sin slagkraft tack
vare Wahlöös förrnäga att låta det digra protokollet tala för sig självt och
därigenom blotta det tröstlösa, det meningslösa och skrämmande, då alla
värden, alla rättsbegrepp ställs på huvudet. Boken har blivit något av en
saklighetens grotesk, en mardröm, men
en mardröm som vi vet är verklighet.
Verkligheten kan skärskådas på
många sätt. Om olika verkligheter
handlar t. ex. Göran Börges Gästerna,
en bok i Prousts efterföljd om sökandet efter det förflutnas innebörd med
ledning av slingrande associationer
kring det som virvlar förbi i nuet och
snabbt blir minnen av ett förflutet.
Ett ungt par vilka turistar i Wien och
bor hos en medelålders wienska, Emilie H., som i sin gammaldags aristokratvåning livnär sig som sömmerska. Vem
är hon egentligen? Hon talar mycket
om sig själv men glider ständigt undan.
Hon uppenbarar ett helt främmande
livsöde för de unga svenskarna men
hon förblir en gåta. Börge har förmått
gestalta det psykologiskt spännande
305
hos det triviala i denna roman av
små episoder, där gåtorna förblir
olösta och det oförklarliga vardagslivet glider vidare.
Världen i Sven Delblancs Homunculus kan förefalla vardaglig nog,
eftersom statsminister Erlander uppträder där på Djurgårdspicknick vid
Bellmansbysten, men den är samtidigt
en förtrollad värld, en groteskeriets
värld. Kemisten Sebastian, alltså namne till helgonet som fått pilar i sig, har
funnit den essens, varmed man kan
skapa en människa på alkemisk väg,
en homunculus, det som Paracelsus
sysslade med och som Goethe har en
episod om i Faust. Dekokten måste
tillsättas med Sebastians eget blod: homunculus skall ju bli hans son. Först
åstadkommer han ett monstrum, som
måste avlivas, men därefter frambringar han en yngling, skön som
Endymion. Internationella komplikationer tillstöter. Båda stormaktsblocken vill stjäla hemligheten för massproduktion av soldater och svenska
försvarsstaben vill hindra att den
släpps ut. Det blir en klappjakt av
det mest burleska och samtidigt mest
makabra slag, eftersom jakten kräver
död och förödelse. I sista sekunden
hindras Stockholm från atombombning. Delblanc berättar med täta scenväxlingar och ilsnabb fart, med fyndighet i uppfinningen och en kvickhet
i formuleringarna, som ofta kryddas
av dolda citat från både psalmer och
profan lyrik. Men här finns också en
svärtydd symbolik. Är Sebastian martyr, ett forskningens offer? Han är i
varje fall skapare, han måste ge sitt
blod å1 det han skapar, hans verk
kräver isolering och tvingar till
grymhet, han måste offra både sig
själv och andra. Han önskar skapa en
idealmänniska, det blir en Endymionfigur, en skön kropp. Homunculus
vill egentligen bara sova, han har
ingen vilja, han skyggar för livets realiteter. Det kan betyda, att konsten,
306
det estetiska inte ger någon räddningsmöjlighet, helst som ju storpolitiken
vill använda Sebastians skapelse i
maktens och våldets tjänst. Sedan
man snurrat runt i denna kvickhetskarusell, upptäcker man, att Delblanc
har skrivit en mycket bitter bok, en
hopplöshetens bok.
En estet som har sin trivsel i fiktion och fantasi är däremot Ole Söderström, vars stundom preciöst mångordiga novellsamling Flickan under
oxögat har sitt behag, när han skildrar historiska ödesstunder eller diktar vidare på andra diktverk. Han
visar, hur de av ödesgudinnorna utvalda, Gustav III, Gustav IV Adolf,
Fersen d. y., obönhörligt drivs mot
undergången, han fantiserar om Kellgren på Medevi eller om den unga
venetianska som blev Haidie i Byrons
Don Juan och han gör om Fröken
Julie, som inte tog livet av sig på
logen utan blev godsägaränka med kulturellt hov, under det Jean blev guide
för turisterna på slottet. Söderström
är en estet med sinne för tidsdoft, väl
beläst i hävderna men också väl medveten om att vara exklusiv, kräsen
nog att vända sig till de kräsna.
Fabuleringslusten, fantasiglädjen,
kanske lusten att om inte chockera så
i alla fall att förvåna finner man i
medicinaren Jan Gudmundssons Baronen, en bok i Kafka-stil. Berättarjaget
är baronens betjänt, men både baronen och betjänten förenas stundom
till ett och skils efter behovet ut .till
två och båda lever lika lätt i det närvarande som i det förflutna. Baronen
har slott i Skottland, där han kämpar
mot skatteindrivare, han är trumpetare i fransk-tyska kriget och han bebor en modern storstadsvåning, han
blir inbegripen i en rättegång och han
håller oration om döden och universum. Huvudtemat i boken är alltså
grubblet, tvivlet, kluvnaden i en värld
av idel förbytta perspektiv och rämnande horisonter, kända temata visserligen men behandlade med livlig fantasi och stilistiskt schvung.
Fantasiglädjen övergår i burlesk,
när P. C. Jersild skildrar Calvinols
resa genom världen, en bok av muntert kringskenande fabulering, stundom en karusell för snurrandels egen
skull, stundom en skarp och träffsäker
satir, en rolig bok med allvar under.
Satiren, som riktar sig mot vår tids lyten, kan ibland bli undanskymd av
den spexartade uppfinningsförmågan
och ibland vara så traditionell, att
man känner igen den från Strindbergs
Nya riket: mot akademiska processioner, våra stora minnen, klassfördomar etc. Jersild går avsiktligt i Rabelais fotspår, då han skildrar Calvinols
mirakulösa födelse, och lika avsiktligt i Swifts, när han skildrar Chiang
Kai-Cheks soldater, som lider av
krympsjuka, blir lilliputar och slutligen med hela Formosa en attraktion
i Disneyland. Den självlärde läkaren
Calvinol får vara standin för Gustav II
Adolf, medverka i slaget vid Lepanto,
syssla med den belgiskakoloniseringen
av Kongo etc. och som medicine professor får han kugga en klåpare vid
namn William Harvey. Den mest träffsäkra satiren handlar om en arkeologisk utgrävning av första världskrigets
västfront, där expeditionen snart förvandlas till preussiskt militärdrillade
robotar. Mitt i alltsammans förvandlas
Calvinol till mackföreståndare i USA,
och här visar sig Jersild också. kunna
ikläda sig en enkel killes skepnad och
skildra vanlig vardag. Det finns som
sagt allvar och indignation under Jersilds drift med denna världens obotliga fåfänglighet, men här dominerar
ändå den spexartade farsen, de burleska infallen.
Något liknande, men i folkligare
tappning möter man iCarl-GöranEkerwalds Stenlimpan, dock med den
skillnaden att gestaltningen, den psykologiska analysen här dominerar.
stenlimpan är en bergknalle på små-
·l
l
l;
brukaren Aristarkus lilla hemman. För
det mesta ligger Aristarkus på sofflocket och förgrymmas över Stenlimpan, hans förargelseklippa. Han är
från barndomen traktens driftkucku,
den personifierade enfalden. Men samtidigt är han en spekulativ natur, han
undrar över mycket, och somligt får
han klarhet i, fast på sitt eget besynnerliga sätt. Boken handlar bl. a. om
hur stenlimpan sprängs bort, när en
ny väg skall dras fram, och om hur
Aristarkus inte alls blir glad över denna befrielse eller får någon välsignelse
av pengarna, som luras av honom. Det
bekommer honom dock inte så mycket, för han vet ju inte, hur man bär
sig åt som kapitalist. Boken vimlar av
inlagda stolliga historier, som Aristarkus blint tror på, och Aristarkus själv
bidrar med sina tokiga bedrifter, t. ex.
hur det gick med hans äktenskapsannons eller hur han bar sig åt, när
hans far gick hädan. stenlimpan blir
på det sättet en mycket rolig bok,
men det väsentliga är, att Ekerwald så
helt kunnat leva sig in i hur denna
imbecilla människa tänker och reagerar, hur Aristarkus tänker fel och
handlar galet men hur det ändå är
konsekvens i allt detta, något rejält
och helt. Komiken har fördjupats till
humor och Aristarkus har blivit en
levande människa som tål att skrattas
åt men också är heder värd.
De folkliga skrönorna hos Ekerwald
liksom de burleska episoderna hos Jersild är avsiktliga fantasterier och
otroligheter, ungefär i Miinchhausens
stil. En alldeles motsatt teknik använder Fritiof Nilsson Piraten. Han idkar
den svåra konsten att ljuga trovärdigt.
Den går ut på en omsorgsfull dokumentering av vardagsdetaljer och så
ett omärkligt glidande ut mot fabuleringens alla tokiga påfund. Vad som
skall demonstreras är tesen, att verkligheten är underbarare än dikten,
»Dichtung und Wahrheit» heter också
en av de festligaste historierna i sam- 307
lingen Millionären. Ibland utgår han
från det trovärdigaste av allt, begravningsannonsen och gravskriften, varefter historien tvinnas ut till den överraskande slutpoängen. I titelnovellen
demonstrerar han sin grundliga sakkunskap i gällande lagar och författningar mitt i den hisnande skildringen
av de mest otroliga bedrägliga förfaranden från gulaschtidens dagar.
Ibland räcker den överraskande slutpoängen inte riktigt till för hela den
föregående utbroderingen, men man
har alltid glädje av artisten Piraten,
som har sin S’tyrka i den precision
med vilken han fångar intrycken. Han
äger en visuell kraft, en målares öga,
en sinnenas mottaglighet som ger
atmosfär åt allt vad han berättar om,
t. ex. den sista novellens beskrivning
av landskapet kring Havborre läge en
dag då vinden blåser frisk och sjön
går hög. I den novellen, »En början
– inget slut», finns ingenting av komisk otrolighet, ingenting av det
osannolika. Det är en vardagshistoria
om huskarlen och stenhuggaren Lars
Andersson, som vid en pålningsolycka
förlorar ena armen. Själva olyckan
skildras med Piratens hela oförvägna
naturalism. Men Lars Andersson säger
just ingenting i berättelsen, som annars tycks röra sig om fackmässiga
beskrivningar av t. ex. verktygsskärpning och om vad en rad bipersoner
säger och gör. Ändå kommer oss den
tystlåtne mannen förunderligt nära:
tålig, omtänksam, ordhållig, tacksam,
anspråkslös. Det beror på att varje
detalj i denna utomordentliga novell
är vald med den yttersta omsorg och
på att allt till slut, också det skenbart
ovidkommande, är till för att belysa
hans väsens art. Utan att man riktigt
förstår, hur det går till, får han resning, storhet, liv. Här har Piraten
bekräftat sitt konstnärliga mästerskap.
Är verkligheten underbarare än dikten enligt Piraten, så menar Per Olof
Sundman, att verkligheten i sig själv
308
är mycket svår att komma underfund
med. Man kan registrera fakta något
så när, men mycket längre kommer
man inte i fråga om säker bedömning.
Två dagar, två nätter är en äkta
Sundmansk produkt. En fjällbys manfolk har samlats för att fånga en desperado, som har tre människors liv på
sitt samvete. Två av männen, folkskolläraren Olle Stensson och jägaren-polistjänstemannen Karl Olofsson, följer
sin egen marschväg, vandrar en dag
och en natt mot en fjällsjö och lyckas
dagen därpå fånga mannen, därför
att Olofsson instinktivt förstått, vilken
väg man skulle ta, om man vore i
hans kläder. De övernattar i en jaktstuga och tänker sedan fortsätta med
fången, men då denne vägrar att
följa, tar man från honom det mesta
av hans kläder och låter honom
stanna, varefter de båda kamraterna
ger sig av hem. Hur det sedan går –
ja det har inte med saken att göra.
Det är Olle Stensson som hela tiden
för ordet, och han gör det åskådligt
och klart, fast med många utvikningar.
Han är nämligen stolt över sina kunskaper, använder gärna främmande
ord och vill gärna vara överlägsen.
I fråga om terrängen är Karl Olofsson den sakkunnige, men annars känner denne sig osäker i ovana situationer, tänker långsamt, talar föga, kan
inte motivera sina åsikter med ord,
en instinkternas man till skillnad från
den talföre men innerst osäkre läraren. Det blir en sorts tyst kamp mellan
OM lärdomar
dem båda, en kamp inför läsarens
ögon. Det enda som händer, är att
fången får ett anfall, som de båda
vaktarna med någon möda klarar av,
och främst i den situationen avslöjar
de en del av sitt väsen. Annars handlar boken i hög grad om hur det
känns: att pulsa i fjällterräng om vintern, att övernatta i vindskydd, att
sitta och vaka, att vara trött, framför
allt hur det känns att vara trött.
Sundman har också sinne för vad man
kunde kalla upprepningens psykologi,
hur tankar upprepas, hur ord upprepas, hur själva enformigheten kan
bli upprepning. Med de medel han
förfogar över, att iaktta, att inregistrera fakta, att avlyssna, förmår han
verkligen levandegöra de båda huvudpersonerna. Man får en aning om vad
de menar bakom orden, hur de lurpassar på varandra och vad som sker
halvt fördolt, t. ex. varför Karl Olofsson vill ha just Stensson till sällskap,
något som kan ha att göra med hustrun
därhemma, ja här försiggår något av
en viljestrid utan segrare och den är
spännande att följa, därför att det
mesta sker i det fördolda, bakom de
ord och handlingar som Sundman inregistrerar. över detta skeende vilar
atmosfären av fjällens och fjällfolkets
Norrland, inte som lyrik, inte som
ordmålning utan snarast som meteorologisk och fysiologisk verklighet. Man
känner det i kroppen, man tycker sig
själv vara med om strapatserna. Det
är mästerligt.
Den bästa lärdomen de borgerliga partierna i Sverige kan dra av
det norska valutslaget är, att de inte kan bekämpa varandra samtidigt som de försöker beröva socialdemokraterna regeringsmakten.
Hallands Nyheter (cp)
309
Good Year – en av världens största gummiproducenter svarar
för originalreceptet.
Geveko Industri AB är svensk tillverkare av denna
sensationella fasadskyddsfärg.
MURFAST har sedan många år provats
under vitt skilda förhållanden: intensivt
solflöde på Amerikas västsida, sotiga
industriområden på den europeiska kontinenten, froststränga nordländer, saltmättade och högfuktiga kustlandskap (t ex
Norges och Sveriges västkust). Overallt
har MURFAST visat helt övertygande
kvalitetsegenskaperi
Varför är MURFAST så särskilt bra?
Bindemedlet i MURFAST består av syntetiskt gummi löst i ett organiskt lösningsmedel vilket gör att färgen kan tränga in i
underlaget och ge god vidhäftning även
till kritande underlag. MURFAST ger en
bestående tålig och e-1-a-s-t-i-s-k färgfilm, som totalskyddar fasaden mot fukt
utifrån.
MURFAST har en speciell sammansättning som gör att all fukt inifrån obehindrat passerar ut. Skadlig kondens i väggen eller ytskiktet elimineras. Isoleringsförmågan ökas avsevärt och frostskador
eller ytsprängningar förhindras effektivt.
MURFAST fäster djupt i underlaget och
har god ljusbeständighet MURFAST bättras lätt vid t ex mekaniska skador, färgen
skäckar ej. MURFAST fäster på betong,
puts, tegel, eternit En vackert nyanserad
färgskala ger rika möjligheter till önskade
färgsättningar, kulörerna kan även blandas inbörde:o.
Ytterligare en fördel: MURFAST kan
appliceras vid låga temperaturer –
ända ned till +4°C.
OBS1 MURFAST har god resistens mot kemikalier och är därför utmärkt även på
invändiga ytor, som utsättas för stora på-
frestningar – industrilokaler, tvätterier,
bryggerier, tvätthallar etc.
GEVEKO INDUSTRI AB
11111 MAGASINSGATAN 3
GOTEBORG C
GEVEKO POST: BOX 2345 GOTEBORG 2
• l’
FABRIK: MARIEHOLMSGAT. 38
GOTEBORG N
TELEFON: 031/17 29 45