Dagens frågor

8
DAGENS FRÅGOR
Inför den XXIII:e partikongressen
i Moskva
Partilivet i Sovjet präglas alltmera
av förberedelserna inför den XXIII :e
partikongressen den 29 mars 1966. Det
är den första kongressen efter Chrustjovepokens avslutning, då en inventering skall göras av partiets krafter,
en ny politisk generallinje skall fastställas och, vilket är ännu viktigare,
en ny Centralkommitte (CK) skall väljas. Det betyder, att även CK:s högsta
organ såsom t. ex. presidiet och sekretariatet, kan få en ny personsammansättning. :\led hänsyn till det aktuella generationsskiftet har alla personfrågor blivit av största betydelse,
vilket måste bidra till att skärpa
maktkampen inom partiledningen.
Man har alltmera intrycket, att den
nuvarande sovjetledningen, bestående
av duumviratet Brcsjnev-Kosygin, är
besluten att kämpa för att behålla sin
maktställning, vilken på grund av omständigheterna kring Chrustjovs fall
överallt betraktats som provisorisk.
Högsta Sovjets beslut i början av december, gällande vissa ändringar i
regeringsstrukturen och utnämningar
i detta sammanhang, kunde direkt beröra endast nya utnämningar på regeringsplanet. Inte desto mindre kan
dessa utnämningar avslöja en del detaljer inom den pågående maktkampen i tecknet av förberedelserna inför de verkliga uppgörelserna mellan
de olika maktgrupperna på den stundande partikongressen.
På de olika partiorganisationsnivåerna skall väljas delegater till kongressen och det är dessa delegater
som avgör vilka beslut som skall fattas på kongressen; det har under de
två närmast föregående kongresserna
hänt att partiledningen inte alltid haft
alla tyglarna i sin hand. överraskningar iir möjliga, ofta av stort format, som t. ex. fallet var med dc olika
dragen i riktning mot avstaliniseringen.
Liiget efter Chrustjovs fall kan sammanfattas i följande punkter: 1)
Chrustjovs maktbefogenheter fördelades mellan hans två direkta ställföreträdare: Bresjncv steg till posten som
förste partisekreterare frän att ha varit andre partisekreterare och Kosygin avancerade från posten som premiärministerns förste ställföreträdare
till premiärministerposten. 2) Podgorny övertog Bresjnevs andresekreterarepost och 3) Sjelepin intogs i CKpresidiet som fullvärdig medlem med
överhoppande av mellanställningen
som suppleant. Det sistnämnda har
uppfattats som belöning för den roll
som han spelade under de dagar då
Chrustjov avlägsnades från makttoppen.
Att både Kosygin och Brcsjnev automatiskt utfyllt tomrummet efter
Chrustjov har ansetts tyda på att deras ställning är provisorisk, på sätt
och vis framtvingad av omständigheterna. Det var därför naturligt att observatörernas uppmärksamhet koncentrerades till de båda mest dynamiska personligheterna inom partiledningen, Podgorny och Sjelepin.
Den rådande uppfattningen var att
båda dessa ledare har fått större
chanser på sin väg mot toppställningen inom den nya maktkonstellationen. Podgorny och Sjelepin har byggt
sina språngbräder på skilda sätt. Podgorny samlade olika maktinstrument
inom partiapparaten i sin hand genom att överta de viktiga personal-,
kader- och organisationsbyräerna.
Sjelepin däremot samlade i sin hand
flera effektiva maktinstrument av
statlig karaktär. Endast på ett områ-
de har Sjelepin ingripit på partiplanet, nämligen som ordförande i kommitten för partikontroll, vilket dock
varit av största betydelse.
Podgorny har av Högsta Sovjet utnämnts till ordförande i dess presidium, den ställning som är identisk
med statsöverhuvudets, och ersätter
på detta sätt den i verkligheten sjuklige och åldrade Mikojan vilken dock,
trots sin avgång, behållit sin ställning
i CK-presidiet. På detta sätt berövades Podgorny möjligheten utt fullgöra
sina hittillsvarande funktioner i CK :s
sekretariat, funktioner som avgjorde
hans maktställning. statsöverhuvudets
göromål tillåter inte något annat heltidsjobb. Det avancemang som Podgorny uppenbarligen uppnått på det
statliga planet kan jämställas med ett
ärofyllt förflyttande av honom in på
ett sidospår.
Högsta Sovjets beslut att beröva
Sjelepin posten som vice premiärminister och ordförandeskapet i den statliga partikontrollkommissionen har en
betydligt mera komplicerad bakgrund.
Innan detta hände hade Sjelepin en
onormal, privilegierad ställning och
enligt sovjetförhållanden exceptionellt stor makt. Han kontrollerade direkt en jättearme, bestående av säkerhetspolisen, milisen, politrukerna, den
frivilliga milisen och kontrollanterna,
vilkas antal sannolikt överstiger 10-
9
miljonsstrecket – hans avgörande inflytande inom Komsomol ej medräknat. På detta sätt hade Sjelepin en
perfekt insyn i sovjetsystemets hela
maskineri och kunde bestämma ganska mycket rörande dess funktioner.
Följden av Högsta Sovjets beslut
var för Sjelepin att h~ avskars från
all verkställande makt; berövad sin
ställning i regeringen kan han inte
längre direkt ge några exekutiva order. Detta bör dock inte tolkas på så
sätt att han också upphört att kontrollera alla de nämnda maktinstrumenten på CK :s vägnar – i alla
händelser tyder ännu ingenting på
att så är fallet. Genom upplösningen
av kommitten för partikontroll berövades SJelepin sitt viktigaste maktinstrument. Härtill kan emellertid gö-
ras en intressant anmärkning: till
ordförande i den nyskapade kommitten för folkkontroll har utnämnts
Sjelepins ställföreträdare i den nvligen upplösta kommitten, P. V. Kdvanov. Detta öppnar fältet för spekulationer om att Sjelepin även behållit
översynen över det nya statliga kontrollorganet på CK :s vägnar. Man bör
lägga märke till att det inte finns
några tecken som tyder på att Sjelepins position inom partiet har försvagats genom hans synliga eliminering från alla verkställande funktioner inom regeringen. Det var märkligt
att Högsta Sovjets presidiums sekreterare Georgadse yttrade, att CK :s
önskan är att Sjelepin skall koncentrera alla sina krafter på uppgifter
inom partiet. En sådan önskan uttalade på sin tid Lenin om Stalin och
Malenkov om Chrustjov. Det kan betyda mycket i detta sammanhang.
Sintsatsen är att trots det fullständiga nederlaget på regeringsplanet har
Sjelepin behållit sin tyngdkraft inom
partiets högsta organ och att dessa
positioner är mer än tillräckliga som
10
utgångspunkt för hans fortsatta kamp
om toppmakten.
Mot bakgrund av förberedelserna
till den XXIII :e partikongressen verkar denna beskärning av Sjelepins
onormala makt vara naturlig. Det är
möjligt, att både Bresjnev och Kosygin tröttnat på att kallas »provisorium» och nu• på kongressen vill bevisa att sakemas tillstånd är det motsatta. I alla händelser måste försvagandet och åsidosältandet av de båda
mest dynamiska personligheterna inom CK-presidiet betydligt förbättra
utgångsläget för både Bresjnev och
Kosygin. Oväntat nog har Brcsjnev
visat förmåga att kunna konsolidera
sina maktpositioner och förbättra sina utsikter att återväljas till posten
som förste partisekreterare under partikongressen. Men som sagt: överraskningar är möjliga.
Befrielsekriget i Sverige
I början såg det ut som om det endast var fråga om spridda partisanattacker, men nu står det klart, att
det här i landet pågår ett organiserat
och regelrätt »befrielsekrig». Hjältemodiga kämpar strider för att befria
svenska folket från hundraåriga tabuföreställningar. Slaget är delvis redan
vunnet; alla svenskar och svenskor
har nu fått sin hett eftertraktade frihet att använda de ursprungliga beteckningarna för könsorganen och olika varianter av samlag – i ord och
bild.
Äntligen härskar frihet för pornografin i landet, tredje- och fjärdeklassförfattare har tillsammans med några
framstegsvänliga bokförläggare förtjänat vackra slantar på sådana alster,
som tidigare bara lästes i smyg på vissa håll.
:Modiga filmskapare har kämpat och
lyckats befria den svenska biopubliken från vanföreställningen, att film
skall ge konstnärlig underhållning.
De filmer som skapas är mestadels trå-
kiga och utan konstnärligt grepp, men
många har ett gemensamt – åtminstone en samlagsskildring är önskvärd.
Filmchefen i landet överlämnar personligen under festliga former ansenliga penningbelöningar till alla dem,
som lyckats med detta.
Segern på »pm-r-fronten» avspeglas
inte bara på filmduken, utan också
teaterscenen står öppen för förnyelsen. Även vår monopol-TV tillhör den
nationella befrielsefronten och kämpar för friheten med skäggig smaklöshet och hesröstade gitarrister.
:\len även om segern på porr-fronten är nästan total, finns det mycket
kvar att göra på andra frontavsnitt.
Den svenska allmänheten måste befrias från sådana skadliga vanor, som
t. ex. att man inte hatar vänner och
inte älskar fiender, som hotar vår
välfärdsstat och vårt demokratiska liv.
Vi måste hata Amerika. Ja, det räcker
inte bara med att hata, dessutom bör
Sverige visa sin välvilja genom att erkänna den regim, som uppfört Berlin-muren. Likaså måste vi kräva Sydvietnams förening med det kommunistiska Nordvietnam. Däremot skall
vi ta avstånd från västtyskarnas krav
på fria val i östtyskland.
Under striden ljöt stockholms-Tidningen hjältedöden, vilket endast stimulerat Dagens Nyheter till eskalation
av befrielsekriget. Svenska folket blir
befriat från familjelivets slaveri och
får också frihet från Kristus som människokärlekens symbol. Alla får frihet
att kalla professorer okunniga samt
slipper frihetskränkande krav på väluppfostran och självkontroll.
Dagens Nyheter kommer inte heller
att stå ensam på slagfältet. Det svenska rikets kulturchef har lovat ekonomiskt stöd för att starta en radikal
veckotidning. Densanune har också
befriat landet från vanföreställningen, att en tjänsteman i ett departement inte har någon rättighet att ensam disponera över skattebetalarnas
pengar.
Vad ligger bakom alla dessa narraktigheter? Enfald? Säg snarare radikalismens intellektuella och moraliska
bankrutt! På den punkten var tronskiftet i Dagens Nyheter, när Herbert
Tingsten efterträddes av Olof Lagercrantz, symboliskt. Det erinrade om
ett epigram vid ett annat fatalt tronskifte: Kung Karl vi nyss begrov,
kung Fredrik nu vi kröna. Så har vårt
svenska ur då gått från XII till I.
Socialistisk markpolitik
Ivrigt understödd och påskjuten av
kommunisterna, den något heterogena men utan tvivel mycket inflytelserika nya kast som väl enklast kan betecknas med ordet bostadspolitiker
samt vissa radikala grupper inom borgerligheten med våra största tidningar som språkrör, ämnar regeringen uppenbarligen göra en radikal markpolitik till det stora slagnumret i 1966
års valrörelse.
I och för sig kunde det tyckas som
om markfrågorna inte skulle vara av
den karaktären att de kunde fånga de
stora väljarskarornas intresse. Emellertid har regeringspartiet fått allt
svårare att komma undan sitt ansvar
för den alltmer kaotiska situation på
den svenska bostadsmarknaden som
uppkommit tack vare en i grunden
felaktig bostadspolitik. För att dölja
och skyla över det fullständiga misslyckandet på bostadsområdet, har
man försökt kanalisera allmänhetens
missnöje åt annat håll. Man har talat
vitt och brett om behovet av en ökad
industrialisering av byggandet, att privata markspekulatörer skär pipor i
11
vassen och gör stora oförtjänta vinster. När man hör regeringspartiets
talesmän får man en vision av att
större delen av de privata förmögenhetstillgångarna här i landet ligger
placerade i markområden som byter
ägare med någon månads mellanrum
till ständigt stigande priser. I själva
verket är ju tvärtom medveten markspekulation något ovanligt sällsynt i
dagens samhälle. Det verkliga älsklingstemat är emellertid att mark i
privat ägo försvårar samhällets planering och ett rationellt bostadsbyggande.
Om man studerar Markpolitiska
konunitUms betänkande och direktiven för de utredningar som för närvarande är sysselsatta med markfrå-
gorna och jämför dessa med uttalanden från regeringen och från dem
som är verksamma i utredningsarbetet, kan man inte längre tvivla på att
regeringens syfte är att all planlagd
och för planering avsedd mark skall
kommunaliseras och sedan förbli i
kommunernas ägo.
Varthän man syftar på litet längre
sikt är betydligt svårare att skönja.
Däremot är det inte svårt att göra sig
en föreställning om i vilken riktning
utvecklingen automatiskt kommer att
gå om marken kommunaliseras. Det
bostadspolitiska system som vi har i
dag ger ju de rikskooperativa och
framförallt de kommunala byggherrarna väsentliga ekonomiska förmå-
ner på skattebetalarnas bekostnad
framför de enskilda byggherrarna.
Redan detta medför att de båda tidigare kategorierna tenderar att öka
sin andel av byggnadsmarknaden –
de har ökat sin andel från 12 % 1939
till 80 o/o 1964 när det gäller flerfamiljshus – men härtill kommer att
många socialdemokratiskt styrda kommuner vägrar att ö.ver huvud taget
tilldela privata byggherrar någon
mark. Att en viss privat byggnation
12
ändå har förekommit är en följd av
att kommunen inte har ägt marken.
Ett kommunalt markmonopol kommer sålunda säkert att medföra ett
kommunalt hyreshusmonopol med insprängda bostadsrättshus som förvaltas av HSB eller Riksbyggen. Hur en
sådan bostadsmarknad kommer att
fungera är inte svårt att föreställa sig:
det fria konsumtionsvalet försvinner
helt och människorna tilldelas bostä-
der, som beträffande tidpunkt, storlek
och kvalitet bestäms av ett på byrå-
kratisk väg uträknat bostadsbehov.
Regeringspartiet har gått fram med
stor taktisk skicklighet när det gällt
att förbereda opinionen för en radikal markpolitik. Man har tagit lärdom
av de svårigheter man fick i valrörelsen som följde efter presentationen
av partiets kommunalpolitiska program. Taktiken har varit bland annat
att döpa om marksocialisering till aktiv kommunal markpolitik. Man har i
den allmänna debatten lyckats få detta allt oftare använda slagord attundergå en betydelseförskjutning. Rimligtvis borde begreppet betyda kommunala åtgärder av skilda slag avsedda
att underlätta planering och plangenomförande. I stället har man konsekvent i begreppet lagt in betydelsen:
kommunala köp av all eller nästan all
mark avsedd för bebyggelse till platser som väsentligt understiger marknadsvärdet på bebyggelsemark och
metoder för kommunerna att sedermera behålla marken. Begreppet har
härigenom rent allmänt kommit att få
ungefär denna innebörd.
Man har vidare konsekvent underlåtit att nämna det politiska syftet
med markkommunaliseringen. I stället har man talat om att denna skulle
behövas för att förhindra markspekulation, främja plangenomförandet, rationalisera byggandet, effektivisera
bostadsförsörjningen etc. Genom detta tillvägagångssätt har socialdemokratcrna lyckats övertyga även många
borgerliga, liksom i stor utsträckning
den kommunala byråkratin som är
verksam inom bostadsområdet, om behovet av ett omfattande kommunalt
markinnehav.
Hur effekth·t socialdemokraterna
har utnyttjat de senaste åren för att
förbereda opinionen på sin markpolitik kan man kanske delvis utläsa ur
den gemensamma deklaration om
bland annat markpolitiken som mittenpartierna avgav på nyåret. Här accepterar man i stort sett en kommunalisering av bebyggelsemarken i
praktiken, medan man samtidigt försöker framhålla sin borgerliga linje
i princip genom att säga att markkö-
pen inte får ske enbart i syfte att
överföra marken i det allmännas ägo.
I denna deklaration sägs det också
att »vid införande av viss kommunal
förköpsrätt till mark för tätbebyggelse bör tillses att sådan lagstiftning ej
får en prisuppdrivande effekt». Dl!
detta är det enda som sägs om förköpsrätt kan man inte underlåta att
oroligt fråga sig, om uttalandet är att
tolka så att de båda partierna åtminstone preliminärt har accepterat en
omfattande kommunal förköpsrätt till
mark. I varje fall framgår det ju inte
av det allmänt hållna uttalandet hur
en begränsning av förköpsrätten skall
kunna åstadkommas.
Denna förköpsrätt är nämligen att
se som ett av de mera diaboliska medlen i den socialdemokratiska markpolitiken. I kombination med de redan
beslutade statliga lånen till kanununer för inköp av mark som skall användas till tomträttsupplåtelse och
kanske även med de lån för markförvärv även i andra fall som föreslagits
av Markpolitiska utredningen, kan
man på goda grunder befara att kommunerna kanuner att försöka träda in
i varje köpeavtal om mark som har
intresse från bebyggelsesynpunkt Resultatet härav torde bli, att det relativt snart blir svårt att hitta seriösa
köpare av mark, eftersom dessa ändå
vet att de inte kommer att få behålla
marken om de köper den. Härmed
konuner kommunerna snart att få monopol på köp av sådana fastigheter,
vilket medför att prissättningen helt
kommer att ligga i kommunernas
hand. Och man torde kunna vara helt
säker på att kommunerna inte kommer att missa den chansen att skaffa
sig marken till underpris.
I den politiska diskussionen har det
flera gånger gjorts gällande att förköpsrätten kanske inte skulle vara ett
så allvarligt hot mot fastighetsäganderätten om dess utövande begränsades
till situationer där det förelåg expropriationsgrund. Frågan är dock om
en sådan begränsning skulle ha så
stort värde. De expropriationsgrunder
som finns är redan mycket omfattande. Härtill kommer emellertid att somliga talar sig varma för att täppa till
de kvarvarande luckorna genom en
generalklausul, som skulle ge kommunerna rätt att expropriera mark
för att sedermera upplåta denna med
tomträtt – eller med andra ord när
kommunen så behagar. Skulle ett så-
dant förslag komma att genomföras,
bleve kravet på expropriationsgrund
som förutsättning för förköpsrätt helt
verkningslöst. Det enda sättet att nå
en meningsfylld begränsning av förköpsrätten torde vara att som förutsättning kräva att kommunen har redovisat sitt behov av marken genom
att redovisa dess användningssätt i en
stadsplan eller i ett stadsplaneförslag.
Ä ven om här endast några axplock
gjorts bland dc moment på vilka den
socialdemokratiska markpolitiken
kommer att byggas upp, torde det
ändå med önskvärd tydlighet visa,
vilket avgörande angrepp på äganderätten till fast egendom som förestår,
och vilka avskräckande framtidspers- 13
pektiv som väntar på bostadsmarknaden, såvida inte regeringens intentioner möts med en fast och målmedveten opposition från de borgerliga partiernas sida. Det borde gå att jämka
samman den demokratiska oppositionen i markpolitiken – det visar den
enighet, som oppositionens företrä-
dare lär ha uppnått inom 1963 års
markvärdekommitte beträffande vissa
huvudfrågor.
Högt pris för en princip
Några bärande argument för statens
inköp av AB Svenska Durox för 34
miljoner kronor kunde – som väntat
– inte förebringas vid riksdagens debatt i frågan. Det torde också stå klart,
att förvärvet främst är en eftergift åt
vänsterelementen inom och utom regeringspartiet. Det kan dock inte ha
varit enbart ideologiska motiv bakom
den borgerliga utskottsminoritetens
gemensamma reservation. Det fanns
också mycket tungt vägande ekonomiska skäl att icke fullfölja affären.
Inte ens socialdemokratins ivrigaste
anhängare av en vidgad statlig verksamhet, Hans Hagnell, ville förneka
detta. I en av denne avgiven starkt
kritisk motion, avslutad med en kovändning och hemställan om godkännande av köpet, hette det bl. a.: »Fördelarna med Durox-affären kan starkt
ifrågasättas. Riskerna i affären är på-
tagliga och kan endast till nöds accepteras, om affären ses såsom ett led i
ett större sammanhang, där nackdelarna kan balanseras mot mera påtagliga fördelar.» I motionen gjordes
även gällande att Durox-koncernen
tidigare varit aktuell för försäljning
till ett pris av 12 miljoner kronor
lägre än vad staten fick betala. Detta
kunde också bekräftas i kammardebatten av bl. a. hr Ståhl (fp). En värdering på grundval av de i propositionen
redovisade bokslutssammandragen ger
14
likaså vid handen att ett realistiskt
pris borde ligga vid 20-25 miljoner
kronor. Vad som betalades utöver
denna summa är varken, som socialdemokratiska riksdagsmän sökte göra
gällande, ersättning för tekniskt kunnande och goodwill eller priset för
en möjlighet att samordna den statliga verksamheten, utan snarast en
tribut åt en socialistisk ideologi.
Det är symptomatiskt, att handelsministern i propositionen underlät att
lägga fram alla tillgängliga uppgifter
om de inköpta företagens ställning.
Det rimligtvis mest lönsamma företaget, Rockwool, som till hälften fortfarande ägs av danska privatintressenter, lämnades utanför redovisningen. I
stället skulle den fullständiga koncernredovisningen föreläggas utskottet direkt. De koncernsiffror, som hr Lange
i debatten delgav riksdagen visade
emellertid klart, att övriga i branschen
verksamma företag har en betydligt
bättre lönsamhet. Han avslutade sitt
inledande anförande i andrakammardebatten med ett smått defaitistiskt:
»Vi räknar med att det finns utsikter
att det nedlagda kapitalet, efter en
vidareutveckling, skall förräntas.»
De socialdemokratiska talarna i debatten betonade dock främst, att förvärvet var motiverat av den anledningen att staten därigenom fick insyn
i en bransch som var behärskad av
monopolföretag. Dc återkommande utredningarna om förhållandena inom
denna företagssektor hade inte, enligt
hr Lange, givit en nöjaktig sådan insyn. Kanske var detta påpekande riktigt ur handelsministerns synvinkel;
ordet nöjaktigt kan ju ha en ganska
vidsträckt innebörd. I varje fall har
utredningarna visat att oskäliga vinster ej tas ut, att priserna på de byggnadsmaterial det här är fråga om stigit
mycket måttligt och för en del varor
sjunkit, samt att priset på exempelvis
cement är lägre än i våra grannländer.
Det finns ju heller naturligtYis ingenting som talar för att en statlig företagskonstellation skulle ha större möjligheter än en privatägd att vara ledande när det gäller produktutvecklingen, dvs. om det statliga företaget
skall drivas affärsmässigt. Nåja, även
när det gällde inverkan på byggnadspriserna var när allt kommer omkring
hr Lange tveksam. Han ville »inte på
längre sikt utesluta att, om vi genom
ökad konkurrens kan bidra till att på-
skynda den tekniska utvecklingen mot
nya material och nya tillverkningsmetoder, detta också kan sätta spår
i priserna.» Han betonade dock att
han inte ville ställa ut något löfte på
den punkten. Man kan onekligen fråga
sig vad nya metoder skall tjäna till,
om de inte sänker kostnaderna.
slutligen måste dock betonas att så
länge regleringarna på bostads- och
byggnadssidan kvarstår, finns det
goda utsikter för de av staten förvärvade företagen att inte oväsentligt öka
sin marknadsandel. Om priserna inte
får spela sin roll som dirigent till ·de
effektivaste produktionsvägarna, kan
naturligtvis ovidkommande skäl bli
bestämmande vid val av inköpskälla.
Det kan inte helt uteslutas, att den offentliga, kooperativa och s. k. allmännyttiga byggnadsverksamheten känner
sig uppfordrad att utnyttja den statliga
inköpskällan. Exempel på liknande
handlingssätt ger belägg härför. Det
torde nämligen inte vara enbart hänsyn till pris och kvalitet, som har lett
till att vid byggen i sådan regi sanitetsgods så gott som uteslutande köps
från det kooperativa Gustafsberg och
nästan inget alls från dess enskilt
ägda konkurrenter.
Mare Balticum
Sedan årtusenden har folken kring
Östersjön varit förenade i en gemenskap. Redan före vikingatiden, under
folkvandringstiden, trängde gotiska
stammar ner genom östenropa till
Svarta havet och Kaspiska havet, och
i deras spår följde vikingar och hanseatiska köpmän, som på en mångfald ställen upprättade handelskontor. I motsatt riktning försökte folken
i Östeuropa att tränga fram till Östersjön. Och under den svenska stormaktstiden utkristalliserades ett praktiskt taget allomfattande östersjövälde, Danmark främst undantaget. Oavsett de politiska skiftningarna har östersjöfolken visat sig ha mycket gemensamt, främst ifråga om kultur och levnadssätt. Liibeck, Reval, Riga, Danzig
och Stettin har i mångt och mycket
vuxit upp ur samma kulturgemenskap
som Kalmar, Stockholm, Roskilde, Kö-
penhamn eller Åbo. Inte minst under
tiden mellan första och andra världskrigen gavs det åtskilliga tillfällen att
manifestera den gemensamma nämnaren mellan östersjöfolken, och det
borde finnas anledning att hoppas,
att situationen efter andra världskrigets slut, med en stark avspärrning
mellan de kommunistiskt behärskade
områdena och de fria länderna trots
allt endast utgör en historisk parentes.
I avsikt att tillvarata östersjöfolkens
gemensamma kulturarv och främja
känslan av gemenskap mellan folken
runt omkring Östersjön bildades förra
året östersjösällskapet med centra för
sin verksamhet förlagda till Stockholm och Hamburg. Meningen är att
känslan av gemenskap skall främjas
genom föredrag, film, radio- och TV
och studentutbyte liksom genom ett
fördjupat samarbete inom forskning,
undervisning, idrott och hembygdsvård. Initiativtagarna hoppas vidare,
att det skall bli mi:Jjligt att grunda en
särskild akademi för det vetenskapliga arbetet med säte i den gamla hansestaden Liibeck.
På schemat för östersjösällskapet
15
stod också utgivandet av en tidskrift,
ett projekt som förverkligats kring årsskiftet genom utgivandet av första häftet av Mare Balticum, en tidskrift som
skall utkomma kvartalsvis i fortsättningen. Tidskriften är unik såtillvida,
att den tar emot manuskript på antingen ett skandinaviskt språk eller
på engelska, franska eller tyska. Den
är alltså i bästa bemärkelse en alleuropeisk tidskrift. Publiceringen av artiklarna sker på tyska men därtill följer en omfattande resume på författarens eget språk; i det första numret
är samtliga sammanfattningar avfattade på svenska. Huvudredaktör är
den i Sverige bosatte professor Friedrich Seebass, och i redaktionskommitten ingår fil. dr Alf Åberg, redaktör
Karl Bpgholm, fil. lic. Birger Hagård,
mag. rer. oec. Ende! Krepp, mag. phil.
Arturs Landsmanis, fil. lic. J uozas
Lingis, professor Birger Nerman och
den med Norden väl förtrogne professor Johannes Paul; med undantag för
den sistnämnde som har Hamburg
som bosättningsort och red. Bpgholm
som är dansk folketingsman återfinns
redaktionskommittens övriga medlemmar i Stockholm. Målsättningen för tidskriften anges på följande sätt: »Mare
Balticum vill, oavsett nation och gränser, vårda tanken om östersjöländernas gemenskap samt gynna och fördjupa kulturutbytet därigenom. Tidskriften vill rikta läsarens uppmärksamhet på problem och ämnen, vilka
direkt hänför sig till östersjöfolkens
gemenskap i gången och nuvarande
tid och i en närmare framtid samt på
fakta och händelser, som är karakteristiska för de enskilda staternas utveckling. Dessutom skall östersjöområdet givetvis betraktas som en integrerande beståndsdel av den europeiska kontinenten, varvid skall antydas, vilka uppgifter som tillfaller Europas Norden i det europeiska samspelet, då området har alla förutsätt- 16
ningar att verka befrämjande för förverkligandet av en framtida europeisk
gemenskap. Tidskriften vill behandla
alla ämnen vetenskapligt och objektivt. Den vänder sig till alla kretsar
och personer, som har en positiv inställning till tanken på samarbete mellan de gamla kulturfolken kring Östersjön och som vill understödja detta
ideologiska arbete.»
I :\iare Balticmus första häfte skriver bl. a. professor Birger Nerman en
introduktion – på engelska! – och
dessutom en betraktelse över Hjalmar
Branting. Biskop Helge Ljungberg
skriver om Ansgars mission mot religionshistorisk bakgrund. Professor
seebass ger en geografisk-historisk
sammanfattning av Östersjöns utlopp
i Nordsjön, fil. dr Alf Åberg skildrar
slutet av den svenska stormaktsepoken, av professor Ohlin återges ett fö-
redrag hållet i Stockholm 1965 i samband med firandet av den estniska nationaldagen och dr. jur. Martin Koch
ger en skildring av färjeförbindelserna mellan kontinenten och Norden.
Man vill gärna ta tillkomsten av
östersjösällskapet och tidskriften Mare
Balticum som ett tecken på en normalisering. Kulturförbindelserna mellan
Norden och Tyskland, som betytt så
mycket, har under de senaste decennierna haft långt ifrån sarmua styrka
som tidigare. I stället har de nordiska
kontakterna många gånger gått ensidigt västerut. Det är angeläget att alltid sträva efter en utvidgning och ett
fördjupande av Nordens förbindelser
med det övriga Europa, och i det sammanhanget är östersjöområdet en nog
så betydelsefull del. Onekligen förefaller det i våra dagar djärvt att satsa
på en flerspråkig publikation, som
skall täcka in allt det gemensamma
i östersjöområdet Men man vill hoppas, att de band, som redan finns
skall visa sig starka, och att dessutom
en ny generation skall bibringas förståelse för den gemenskap som finns
i östersjöområdet Från den synpunkten är det glädjande, att företrädare
för de baltiska folken, Estland, Lettland och Litauen tar aktiv del i arbetet. Det finns också anledning att söka
samhörighet med den polska kulturkretsen. östersjösällskapet och Mare
Balticum innebär i sig något nytt för
vår tid; man vill hoppas, att det i
själva verket bara är fråga om att på
nytt ta upp och fördjupa de kontakter
som så länge funnits.
Om socialdemokratisk jordpolitik
När man mz med tanke särskilt på jordpolitiken granskar socialdemokratien inför verkligheten, blir resultatet ungefär detsamma,
som när man läser ett nyutkommet arbete med. samma namn, däri
rörelsens främste svenska teoretiker, den för tidigt bortgångne Nils
Karleby, sökt sammanfatta dess praktiska innebörd. l den mån man
märker verklighetssinne, saknar man socialism – och vice versa.
Jur. dr. Curt Rothlieb i Svensk Tidskrift 1926