Kultudebattens nödvändighet
1966
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
171
KULTURDEBATTENs NÖDVÄNDIGHET
”Vår enda möjlighet är att
söka oss fram till ett bättre
balanstillstånd mellan å ena
sidan det vetenskapliga tänkandet och å andra sidan ideologiska överväganden grundade på med nödvändighet
osäkra subjektiva bedömningar och kontroversiella värderingar”, skriver fil.dr Hans
Rudberg i denna analys av
kulturdebattens förutsättningar. Förf. anknyter i viss mån
till sin artikel ”Nollställd
kulturdebatt” i Sv.T. nr. 1!66.
Kanske har något viktigt hänt
inom kulturdebatten. Ingen tycks
i så fall veta riktigt vad och en
del människor erkänner inte
ens att ett meningsutbyte med
intensiva personliga engagemang
är ofrånkomligt och ofta välgörande. Man säger ibland och
med rätta att det är skillnad på
diskussion och debatt. Man ”diskuterar” på en konferens mellan
läkarna på ett sjukhus, eller mellan ingenjörer och chefer på ett industriföretag, eller mellan en grupp
Av fil. dr HANS RUDBERG
tjänstemän på arbetsmarknadsstyrelsen, eller i något annat av de
många sammanhang där sakliga
överväganden och fakta till sist vä-
ger tyngst. I varje fall är detta den
ärliga avsikten. Människor vana
vid överläggningar av det slaget
tycker ofta illa om debatter. I en
diskussion kan man sträva att bli
överens, i en ”debatt” är man från
början medveten om att man inte
kan bli överens.
Varför måste det vara så?
Vår tids andliga, vetenskapliga,
konstnärliga och politiska verklighet är så utomordentligt komplicerad att den inte längre låter sig
överblickas med någon grad av sä-
kerhet av en enskild människa. Vi
har tillgång till oerhörda mängder
av sann kunskap på en rad olika
områden av begränsad räckvidd,
naturvetenskap, teknik, ekonomi,
medicin etc. Vi har också en metod
att ständigt vidga gränserna för
vår exakta kunskap och att omsätta den till något, som i varje fall
i ett begränsat perspektiv är praktiskt nyttigt. Men allt detta rör
samhällslivets infrastruktur, d.v.s.
delen och inte helheten. Vad vi i
ständigt växande grad blir medvetna om är att de stora och snab- 172
ba delframgångarna närmast skärper konflikter och svårigheter av
ett annat slag. Tydligast ser man
detta i världsvid skala. Befolkningsexplosionen, jorderrosionen
som äventyrar livsmedelsbasen,
hungersnöden, den ofattbara skillnaden mellan u-länder och industriländer, spänningarna mellan
olika politiska system, hotet om
förintelse genom atomkrig. Men
även inom de rika nationerna,
exempelvis i vårt eget land, gör sig
långa rader av nya slags problem
och svårigheter gällande. De behöver här inte ens nämnas.
Tro i stället för vetande
Det bekymmersamma är nu att
vi faktiskt är tvungna att försöka
göra något åt allt det här, vare sig
det gäller överflödets eller den
skrämmande nödens utmaningar.
Detta påtvungna absolut oundvikliga handlande kräver ständigt beslut och planer på grundval av
ofullständig kunskap. Teknikern
silger att politikern är okunnig.
Javisst men vad göra åt det när
någon för hans beslut relevant och
fullt säker kunskap ej står till förfogande och ej kan framskaffas
inom rimlig tid och beslut ändå
måste fattas? Det är i den situationen debatten föds. Den konstitutionella, ohjälpliga bristen på fakta
måste ersättas av subjektiva bedömningar och endast ofullständigt underbyggda sannolikhetskalkyler. Tro träder i vetandets ställe
därför att ingen annan utväg står
till buds.
Varje politisk ideologi, liksom
varje ideologi på andra livsområ-
den utanför det vetenskapliga tänkandets inmutade domäner, kommer till genom ett egenartat samspel mellan personliga, intuitiva
överväganden och mer eller mindre
intensiva studier av kaotiska mängder av ofullständiga fakta. Något
liknande gäller religionerna, som
åtar sig den olösliga uppgiften att
i få och begripliga satser sammanfatta normer för alla livets situationer, eller konstteorier som prövar
att i en formel sammanpressa
konstverkets betydelse. Så fåfängt
redan därför att konstnärens största glädje alltid är att bevisa motsatsen liksom livet alltid håller det
oförutsedda och överraskande i beredskap för varje lära, som ett
ögonblick låter sina anhängare invaggas i trygghet.
Jag menar med andra ord att en
debatt med starka inslag av subjektiva och osäkra bedömningar
är ofrånkomlig på en mängd livsområden och bland annat i den
förkättrade politiken. Om dessa
oändliga debatter vet vi alltså från
början att de alltid måste präglas
av idekamp och djupgående oenighet, men att de ändå är ofrånkomliga ty vad de avspeglar är tvånget
att handla på osäkra premisser.
Till och med konstnären måste
ständigt träffa val och måttet av
hans frihet är samtidigt ett mått på
hans vågspel. Det vi kallar en skapande aktivitet innebär alltid att ur
vad som nyss var okänt utvinna ett
värde eller en ny kunskap som
överraskar oss eller fascinerar oss
så starkt att vi snart glömmer hur
det var när vi ännu ej ägde den.
Även våra politiker kan sägas på
längre sikt bedriva en nyskapande
verksamhet i den mån de lyckas
finna vägar till ett bättre och ur
allmänmänsklig synpunkt mera
harmoniskt samhälle.
Debatten – demokratins livsluft
I diktaturen är debatten endast
undantagsvis tillåten. I demokratin
är den livsluft. Eftersom vi hela
tiden handlar och träffar val, som
från ett ofullständigt känt nu leder oss in i en fullständigt okänd
framtid, är misstag ofrånkomliga
och själva beredskapen att lära av
erfarenheten av fundamental betydelse. Men de som har den politiska makten och ansvaret är sällan benägna att erkänna sina misstag. I en fungerande demokrati är
väljarnas dom i längden omutlig.
Därför är den parlamentariska demokratin en jämfört med varje
auktoritärt eller halvauktoritärt
samhälle helt överlägsen styrelseform just genom att den tillåter en
så mycket känsligare anpassning
till det spektrum av möjligheter,
som tiden långsamt och motvilligt
blottlägger.
Men med all reverens för tesen
att en toppolitiker, som erkänner
sig ha haft fel är en död man, kan
debatten som sådan ändå vinna på
173
att alla vi andra eller många av oss
äger en skepticism och en beredskap att ompröva. Debattens signum är ju enligt ovan ändå bristande kunskap, varför inte hålla det i
minnet? För övrigt är mycket av
allt som vid en tidpunkt ligger
utanför vår säkra kunskap ändå
av den karaktären att vi så små-
ningom får vetskap om hur det
verkligen förhåller sig. Då är ”debatten” en provisorisk attityd, som
så småningom kan utvecklas till
en lidelsefri saklig diskussion.
(Detta är kanske vad som är på
väg att hända med bostadspolitiken.) Med insikten, att mycket är
ovisst och måste så förbli, bör i det
moderna samhället vars dynamik
är vetenskapens verk förenas en
bestämd vilja att ge de sakliga och
logiska argumenten sin chans
överallt där vetandet avancerar.
I själva verket tycks där finnas
tre helt olika attityder, som var för
sig är sterila i den situation vi nu
befinner oss i. Den första är
vänsterradikalismens som numera
inte står för stort mera än en
odräglig förening av tankeoreda
och maktanspråk. Den andra är
den känslomässiga och i vid mening bigotta konservatismens, som
tror sig ”ha rätt” bara därför att
så många andra uppenbarligen ”har
fel”. Den tredje är teknokratens,
som i teknik och vetenskap tror sig
finna lösningen på alla våra svårigheter. Denna övertro är kanske på
sätt och vis den farligaste av tidens villfarelser.
171
Bättre balans
Jag menar att vår enda möjlighet är att söka oss fram till ett
bättre balanstillstånd mellan å ena
sidan det vetenskapliga tänkandet
och å andra sidan ideologiska överväganden grundade på med nödvändighet osäkra subjektiva bedömningar och kontroversiella värderingar. Vetenskapen och tekniken
kommer aldrig på egen hand att
kunna ge oss acceptabla totallösningar. De måste underkasta sig
den subjektiva åskådningens korrektiv, men är ändå starka nog
att i längden underminera varje
lära som vägrar att böja sig för
oomtvistliga fakta. Det mest intressanta som sker i våra dagar sker
därför ständigt i gränsområdet
mellan det exakta och det medvetet
subjektiva tänkandet Lars Gustafsson i BLM har citerat ett ord av
Nestroy, som kan passa även här:
”överhuvudtaget är det utmärkande för framsteget, att det ser
mycket större ut, än det verkligen
är.” Detta gäller den yttre framgången. Försöker vi blicka djupt in
i samtiden anar vi att de största
framstegen nästan inte syns alls.
De yppar sig som ett nytt sätt att
tänka framåt utan bundenhet vid
fronter där meningsfull idekamp ej
längre är möjlig.
Om spanska inbördeskriget
En vit seger vore … knappast någon större lycka för det hårt
pröuade Spanien. Men den skulle dock företräda ett visst, om ock
troligen blygsamt, mått av ordning och rättssäkerhet, den skulle
uppbäras av nationens kultiverade element, och den skulle framför
allt ej tjäna till härd för röd propaganda vid Medelhavet.
Svensk Tidskrift 1936
KULTURDEBATTENs NÖDVÄNDIGHET
”Vår enda möjlighet är att
söka oss fram till ett bättre
balanstillstånd mellan å ena
sidan det vetenskapliga tänkandet och å andra sidan ideologiska överväganden grundade på med nödvändighet
osäkra subjektiva bedömningar och kontroversiella värderingar”, skriver fil.dr Hans
Rudberg i denna analys av
kulturdebattens förutsättningar. Förf. anknyter i viss mån
till sin artikel ”Nollställd
kulturdebatt” i Sv.T. nr. 1!66.
Kanske har något viktigt hänt
inom kulturdebatten. Ingen tycks
i så fall veta riktigt vad och en
del människor erkänner inte
ens att ett meningsutbyte med
intensiva personliga engagemang
är ofrånkomligt och ofta välgörande. Man säger ibland och
med rätta att det är skillnad på
diskussion och debatt. Man ”diskuterar” på en konferens mellan
läkarna på ett sjukhus, eller mellan ingenjörer och chefer på ett industriföretag, eller mellan en grupp
Av fil. dr HANS RUDBERG
tjänstemän på arbetsmarknadsstyrelsen, eller i något annat av de
många sammanhang där sakliga
överväganden och fakta till sist vä-
ger tyngst. I varje fall är detta den
ärliga avsikten. Människor vana
vid överläggningar av det slaget
tycker ofta illa om debatter. I en
diskussion kan man sträva att bli
överens, i en ”debatt” är man från
början medveten om att man inte
kan bli överens.
Varför måste det vara så?
Vår tids andliga, vetenskapliga,
konstnärliga och politiska verklighet är så utomordentligt komplicerad att den inte längre låter sig
överblickas med någon grad av sä-
kerhet av en enskild människa. Vi
har tillgång till oerhörda mängder
av sann kunskap på en rad olika
områden av begränsad räckvidd,
naturvetenskap, teknik, ekonomi,
medicin etc. Vi har också en metod
att ständigt vidga gränserna för
vår exakta kunskap och att omsätta den till något, som i varje fall
i ett begränsat perspektiv är praktiskt nyttigt. Men allt detta rör
samhällslivets infrastruktur, d.v.s.
delen och inte helheten. Vad vi i
ständigt växande grad blir medvetna om är att de stora och snab- 172
ba delframgångarna närmast skärper konflikter och svårigheter av
ett annat slag. Tydligast ser man
detta i världsvid skala. Befolkningsexplosionen, jorderrosionen
som äventyrar livsmedelsbasen,
hungersnöden, den ofattbara skillnaden mellan u-länder och industriländer, spänningarna mellan
olika politiska system, hotet om
förintelse genom atomkrig. Men
även inom de rika nationerna,
exempelvis i vårt eget land, gör sig
långa rader av nya slags problem
och svårigheter gällande. De behöver här inte ens nämnas.
Tro i stället för vetande
Det bekymmersamma är nu att
vi faktiskt är tvungna att försöka
göra något åt allt det här, vare sig
det gäller överflödets eller den
skrämmande nödens utmaningar.
Detta påtvungna absolut oundvikliga handlande kräver ständigt beslut och planer på grundval av
ofullständig kunskap. Teknikern
silger att politikern är okunnig.
Javisst men vad göra åt det när
någon för hans beslut relevant och
fullt säker kunskap ej står till förfogande och ej kan framskaffas
inom rimlig tid och beslut ändå
måste fattas? Det är i den situationen debatten föds. Den konstitutionella, ohjälpliga bristen på fakta
måste ersättas av subjektiva bedömningar och endast ofullständigt underbyggda sannolikhetskalkyler. Tro träder i vetandets ställe
därför att ingen annan utväg står
till buds.
Varje politisk ideologi, liksom
varje ideologi på andra livsområ-
den utanför det vetenskapliga tänkandets inmutade domäner, kommer till genom ett egenartat samspel mellan personliga, intuitiva
överväganden och mer eller mindre
intensiva studier av kaotiska mängder av ofullständiga fakta. Något
liknande gäller religionerna, som
åtar sig den olösliga uppgiften att
i få och begripliga satser sammanfatta normer för alla livets situationer, eller konstteorier som prövar
att i en formel sammanpressa
konstverkets betydelse. Så fåfängt
redan därför att konstnärens största glädje alltid är att bevisa motsatsen liksom livet alltid håller det
oförutsedda och överraskande i beredskap för varje lära, som ett
ögonblick låter sina anhängare invaggas i trygghet.
Jag menar med andra ord att en
debatt med starka inslag av subjektiva och osäkra bedömningar
är ofrånkomlig på en mängd livsområden och bland annat i den
förkättrade politiken. Om dessa
oändliga debatter vet vi alltså från
början att de alltid måste präglas
av idekamp och djupgående oenighet, men att de ändå är ofrånkomliga ty vad de avspeglar är tvånget
att handla på osäkra premisser.
Till och med konstnären måste
ständigt träffa val och måttet av
hans frihet är samtidigt ett mått på
hans vågspel. Det vi kallar en skapande aktivitet innebär alltid att ur
vad som nyss var okänt utvinna ett
värde eller en ny kunskap som
överraskar oss eller fascinerar oss
så starkt att vi snart glömmer hur
det var när vi ännu ej ägde den.
Även våra politiker kan sägas på
längre sikt bedriva en nyskapande
verksamhet i den mån de lyckas
finna vägar till ett bättre och ur
allmänmänsklig synpunkt mera
harmoniskt samhälle.
Debatten – demokratins livsluft
I diktaturen är debatten endast
undantagsvis tillåten. I demokratin
är den livsluft. Eftersom vi hela
tiden handlar och träffar val, som
från ett ofullständigt känt nu leder oss in i en fullständigt okänd
framtid, är misstag ofrånkomliga
och själva beredskapen att lära av
erfarenheten av fundamental betydelse. Men de som har den politiska makten och ansvaret är sällan benägna att erkänna sina misstag. I en fungerande demokrati är
väljarnas dom i längden omutlig.
Därför är den parlamentariska demokratin en jämfört med varje
auktoritärt eller halvauktoritärt
samhälle helt överlägsen styrelseform just genom att den tillåter en
så mycket känsligare anpassning
till det spektrum av möjligheter,
som tiden långsamt och motvilligt
blottlägger.
Men med all reverens för tesen
att en toppolitiker, som erkänner
sig ha haft fel är en död man, kan
debatten som sådan ändå vinna på
173
att alla vi andra eller många av oss
äger en skepticism och en beredskap att ompröva. Debattens signum är ju enligt ovan ändå bristande kunskap, varför inte hålla det i
minnet? För övrigt är mycket av
allt som vid en tidpunkt ligger
utanför vår säkra kunskap ändå
av den karaktären att vi så små-
ningom får vetskap om hur det
verkligen förhåller sig. Då är ”debatten” en provisorisk attityd, som
så småningom kan utvecklas till
en lidelsefri saklig diskussion.
(Detta är kanske vad som är på
väg att hända med bostadspolitiken.) Med insikten, att mycket är
ovisst och måste så förbli, bör i det
moderna samhället vars dynamik
är vetenskapens verk förenas en
bestämd vilja att ge de sakliga och
logiska argumenten sin chans
överallt där vetandet avancerar.
I själva verket tycks där finnas
tre helt olika attityder, som var för
sig är sterila i den situation vi nu
befinner oss i. Den första är
vänsterradikalismens som numera
inte står för stort mera än en
odräglig förening av tankeoreda
och maktanspråk. Den andra är
den känslomässiga och i vid mening bigotta konservatismens, som
tror sig ”ha rätt” bara därför att
så många andra uppenbarligen ”har
fel”. Den tredje är teknokratens,
som i teknik och vetenskap tror sig
finna lösningen på alla våra svårigheter. Denna övertro är kanske på
sätt och vis den farligaste av tidens villfarelser.
171
Bättre balans
Jag menar att vår enda möjlighet är att söka oss fram till ett
bättre balanstillstånd mellan å ena
sidan det vetenskapliga tänkandet
och å andra sidan ideologiska överväganden grundade på med nödvändighet osäkra subjektiva bedömningar och kontroversiella värderingar. Vetenskapen och tekniken
kommer aldrig på egen hand att
kunna ge oss acceptabla totallösningar. De måste underkasta sig
den subjektiva åskådningens korrektiv, men är ändå starka nog
att i längden underminera varje
lära som vägrar att böja sig för
oomtvistliga fakta. Det mest intressanta som sker i våra dagar sker
därför ständigt i gränsområdet
mellan det exakta och det medvetet
subjektiva tänkandet Lars Gustafsson i BLM har citerat ett ord av
Nestroy, som kan passa även här:
”överhuvudtaget är det utmärkande för framsteget, att det ser
mycket större ut, än det verkligen
är.” Detta gäller den yttre framgången. Försöker vi blicka djupt in
i samtiden anar vi att de största
framstegen nästan inte syns alls.
De yppar sig som ett nytt sätt att
tänka framåt utan bundenhet vid
fronter där meningsfull idekamp ej
längre är möjlig.
Om spanska inbördeskriget
En vit seger vore … knappast någon större lycka för det hårt
pröuade Spanien. Men den skulle dock företräda ett visst, om ock
troligen blygsamt, mått av ordning och rättssäkerhet, den skulle
uppbäras av nationens kultiverade element, och den skulle framför
allt ej tjäna till härd för röd propaganda vid Medelhavet.
Svensk Tidskrift 1936