Litteratur ´´Nykolonialism´´
1965
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
362
LITTERATUR
”NYKOLONIALISM”
Det är inte lätt för »imperalister»
på reträtt att vara alla till lags. Om
konstitutionella svårigheter försenar
deras avtåg från arenan som i SydRhodesia eller Brittiska Guyana, anklagas de för att i det längsta vilja
hålla fast de sista delarna av sitt imperium. Om de ger oberoende åt var
och en som i Malaysia, kallas de nykolonialister. stoppar de all hjälp som
fransmännen gjorde i Guinea, klandras de för det; och är de generösa
som fransmännen är i Afrika, får de
också uppbära klander. Släpper de
allt och lämnar landet som vita farmare gjorde i Kenya, visar de prov
på en allvarlig misstro mot afrikanernas avsikter. Stannar de kvar och fortsätter att investera som de stora bolagen har gjort i Nord-Rhodesia, bekräftar de bara anklagelserna för att delta
i en ohelig sammansvärjning i syfte
att hålla afrikanerna nere.
Det har skrivits många böcker vid
det här laget om de nya länderna i
Afrika och Asien och inte minst om
förhållandet mellan dem och de forna
moderländerna. Kvaliten är skiftande
och det är med en viss skepsis, som
man numera tar del av nya arbeten.
Många är propagandaskrifter, andra
är välmenande men affekterade, några
få är nyanserade och utgör goda bidrag till förståelsen av internationell
politik. Till de senare hör avgjort
Brian Crozier’s »Neo-colonialismen»
(The Bodly Head. London 1964. 10 s.
6d.). Författaren är en australiskfödd
Av fil. lic. BIRGER HAGARD
journalist i 45-årsåldern. I mars förra
året lämnade han en fast tjänst vid
The Economist för att i stället ägna
sig åt författarskap och utrikespolitisk analys för BBC. I närmare tio år
har Crozier studerat internationell politik, speciellt Asien och Afrika, där
han länge vistats och är en ofta anlitad föreläsare vid the Royal Institute
of International Affairs och the School
of Oriental and African Studies i London.
I sin lilla skrift »Neo-colonialism»
analyserar Crozier begreppet och de
anklagelser som riktas mot västmakterna. I mångt och mycket faller självfallet dessa på sin egen orimlighet.
I dagens läge är det gamla ryska imperiet från tsartiden intakt och har
delvis utvidgats, det kinesiska håller
på att återställas, medan inte mycket
är kvar av vare sig det brittiska eller
det franska imperiet. Det nederländska
gick förlorat efter andra världskriget;
endast Portugal utgör undantaget i
Västeuropa.
Uppkomsten av begreppet »nykolonialism>> kan naturligt nog helt härIedas till Kreml. Det är emellertid av
relativt färskt datum. I själva verket
kan utvecklingen av den ryska kommunismens koloniala teori indelas i
fyra olika skeden. Det första återspeglar attityden före 1917. Marx utarbetade aldrig någon kolonial teori, medan Lenin däremot delvis gjorde det
Båda såg emellertid på de koloniala
problemen uteslutande med hänseende till den betydelse de kunde ha för
den allmänna teorien om kapitalismens sammanbrott och oundvikligheten av revolution. Förutsättningen för
Lenins resonemangvar attkolonialmakterna inte frivilligt skulle ge sina kolonier självständighet, eftersom ekonomien i de kapitalistiska staterna i
väst var beroende av exploaterandet
av kolonierna. Därav följde, att om de
västerländska staterna berövades sina
kolonier, skulle också deras ekonomi
bryta samman. Detta i sin tur skulle
leda till misär och den slutliga explosion som skulle kulminera i revolution och kommunism. Processen kunde påskyndas genom propaganda och
agitation. Det hör till saken, att de
koloniala folkens egna behov och önskemål var totalt irrelevanta för Lenins
teori. Syftet var inte att befria förtryckta folk utan att förorsaka ett sammanbrott för den västerländska ekonomien.
Den andra fasen började med bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland och räckte fram till andra världskriget. I samband med revolutionen
utbröt antiryska uppror runt om i ryska Asien. Dessa betecknades av Lenin
som »borgerligt demokratiska nationella rörelser>>, vilket implicerade att
det skulle komma ytterligare ett stadium, som innebar den proletära, dvs.
kommunistledda revolutionen. Termen
förändrades dock snart till »revolutionära befrielserörelser». Ett av huvudsyftena med den sovjetkontrollerade Komintern, som organiserades
1919, var att beröva dc västerländska
staterna deras kolonier och påskynda kapitalismens sammanbrott. För
den skull organiserades kommunistpartier i en rad kolonier. Dessa fick
i uppgift att samarbeta med de ickekommunistiska befrielserörelserna,
samtidigt som de skulle bekämpa för
Sovjet farliga ting som panislamitiska
och panasiatiska tendenser.
Lenin och Trotskij hade väntat på
363
kapitalismens snara sammanbrott i
väst. Stalin måste inse att förväntningarna inte uppfyllts och dessutom, att
de asiatiska folken hade visat föga
entusiasm för kommunismen. Den koloniala teorien modifierades därefter.
Kommunistpartierna i kolonierna fick
order att samarbeta med icke- kommunistiska nationalister men samtidigt ta direkta order från de europeiska moderländernas kommunistpartier. Det fanns föga anledning att
uppmuntra öppet uppror i kolonierna, innan kommunisterna hade fått
kontroll över de »nationella befrielserörelserna». Tvärtom, om sådana försök misslyckades kunde de få allvarliga följder för det egna partiets. organisation och lyckades de, kunde det
leda till seger för de »borgerliga nationalisterna».
Andra världskrigets slut innebar en
förändrad situation. Lenins teser hade
helt kommit på skam. USA gav Filippinerna självständighet 1946 och Storbritannien följde efter inom de två
närmaste åren beträffande Indien, Ceylon och Burma. Den kommunistiska
teorien fick anpassas till verkligheten
och gick in i sitt tredje skede. Regimerna i de nya staterna var inte kommunistkontrollerade. Från kommunistisk synpunkt var dc nationella revolutionerna i dessa länder följaktligen
ofullständiga. Deras status betecknades som »halvkoloniah. Nästa stadium
blev att fullborda revolutionen genom
att kasta de borgerligt nationalistiska
regimerna över ända. Komintern som
upplösts under kriget omorganiserades
i Kaminform 1947. De asiatiska kommunistpartierna fick i februari 1948
sin marschorder i Calcutta och de
närmaste veckorna eller månaderna
därefter igångsattes kommunistledda
uppror i Burma, Indien, Indonesien,
Malaya och på Filippinerna. De misslyckades samtliga, ehuru det tog tolv
år att komma till rätta med kommunistterrorn på Malackahalvön.
364
I alla hänseenden hade de kommunistiska förutsägelserna eller förväntningarna visat sig felaktiga. Att tidigare kolonier fick självständighet hade inte påskyndat kapitalismens sammanbrott, de nationella revolutionerna hade inte övergått i kommunistiska
revolutioner och kommunistiska försök att med våld ta makten i de nya
länderna hade misslyckats. Den koloniala teorien måste ytterligare modifieras. Termen »halvkoloniah slopades, relationerna till regimerna i de
nya länderna förbättrades, den beramade kommunistrevolutionen i dessa
länder sköts på framtiden till dess att
omständigheterna skulle vara mera
gynnsamma och kommunistpartierna
fick order att arbeta inom respektive
konstitutioners ram.
I själva verket var den nya situationen åtskilligt besvärande för kommunisterna. Långt ifrån att bryta samman blomstrade de kapitalistiska ekonomierna. Till yttermera visso gjorde
det ökande omfånget av ekonomiskt
bistånd till de underutvecklande länderna, kolonier eller nyligen självständiga, det allt svårare att vidhålla myten om att kapitalismen var beroende
av utsugningen av dessa länder. Från
Sovjets sida skapades därför en ny teori, nykolonialismen. Detta skedde icke
med en gång, utan sovjetiska teoretiker och propagandister har utvecklat
den successivt. Argumentationen kan
sammanfattas på följande sätt.
Ett land blir inte verkligt oberoende endast därför att ett imperalistiskt
land beviljar det suveränitet. Imperialisterna behåller kontrollen med andra medel. Dessa kan vara ekonomiska, militära eller kulturella eller en
kombination av alla tre. Ekonomisk
kontroll kan ta olika former: utplundring genom kapitalistiska bolag, ekonomisk hjälp – statlig eller privat.
Militär kontroll innebär allianser med
imperialistiska länder (dvs. väst) och
upplåtandet av baser till dessa. Kulturell kontroll utövas genom att de
forna moderländernas universitet och
andra utbildningsanstalter upplåtes
för studerande från de tidigare kolonierna liksom även genom att lärare
ställs till förfogande för att arbeta
direkt i de nya länderna. Denna nykolonialism praktiseras inte bara av
de länder, som vanligtvis betraktas
som imperialistiska i kommunistiskt
språkbruk. Storbritannien, Frankrike
eller Nederländerna, utan också av
USA, Västtyskland, Italien och naturligtvis även Sverige, dvs. i själva verket varje kapitalistiskt land som investerar pengar i underutvecklade länder eller erbjuder utbildningsmöjligheter för medborgare i dessa.
De sovjetiska propagandamakarna
har inte varit utan framgång. Uttrycket nykolonialism används numera
ofta också av icke-kommunister i de
underutvecklade länderna, ja vi har
ju t.o.m. exempel från Sverige på att
vissa socialdemokratiska och extremliberala kretsar icke står alldeles främmande för den sovjetiska terminologien.
Crozier analyserar i detalj varifrån
anklagelserna för nykolonialism kommer och diskuterar dem punkt för
punkt. Särskilt uppehåller han sig vid
frågan om de s.k. interlocking campanies i södra Afrika. Kan den omständigheten att ledande personer fördessa företag samtidigt sitter i flera
olika bolagsstyrelser i skilda länder,
göra det berättigat att tala om »en
ohelig allians», en konspiration riktad
mot afrikanerna? Crozier vederlägger
denna mytbildning, som bl.a. florerar
i vissa FN-kretsar och hänvisar till
historiska fakta. Ur vissa moderbolag
har nya företag uppstått för speciella
ändamål, exempelvis i Rhodesia. Ej
heller finns det något fog för att dessa
företag skulle driva någon speciell
politik. De är måna om lugn och stabilitet och har visat sig kunna samarbeta väl med de nya afrikanska regimerna, t.ex. i Nord-Rhodesia. Största delen av deras vinster går i skatter
och royalties till respektive regeringar, resten plöjs ned i nyinvesteringar
i det egna landet, olika projekt för
utbildning, bostadsförsörjning etc. ej
att förtiga.
Crozier vänder sig med skärpa mot
alla dem, som argumenterar för nykolonialismens existens. Deras bevisbörda utgörs i regel av halvsanningar och
missvisande statistik, men hela sanningen förtigs omsorgsfullt. Han medger det i och för sig osunda, att vissa
fattiga länder i det tidigare franska
Afrika i sin statsbudget är helt beroende av franskt stöd men ställer samtidigt frågan hur dessa länder annars
överhuvudtaget skulle kunna existera?
De afrikanska länderna kan skatta sig
utomordentligt lyckligt lottade, som
blir föremål för den franska generositeten – det franska biståndet till
de underutvecklade länderna är av en
både absolut och relativ omfattning
som förvånar och väcker beundran.
1956 investerade USA 0,5 o/o av sin
nationalinkomst i underutvecklade
länder. Motsvarande siffra var för
Storbritannien 0,6°/o och för Frankrike 1,5 %. Från 1946 till 1962 investerade franska staten tio miljarder nya
francs i de svarta afrikanska länderna, all annan hjälp ej medräknad. Om
detta är nykolonialism, utbrister Crozier, vilken god sak är i så fall inte
nykolonialismen för de nykoloniserade!
Det är riktigt, medger Crozier, att
flertalet av de nya länderna visserligen är suveräna men samtidigt beroende av de länder som anklagas. för
nykolonialism, främst ekonomiskt. De
nya länderna är dock med få undantag inte politiskt beroende av sina
365
forna kolonialherrar. De till- och avsätter sina politiska ledare utan att
de garnisioner av europeiska trupper,
som finns på landets egen begäran,
rör ett finger, t.ex. då Fulbert Youlou
störtades i Congo-Brazzaville. Exempel på motsatsen finns dock även,
ehuru skälen för det franska ingripandet till president M’bas stöd i Gabon
1964 var exceptionella. Skall termen
nykolonialism överhuvudtaget användas, kan den med betydligt större eftertryck riktas mot de stater som i
modern tid lagt under sig tidigare
oberoende länder och folk och/eller
utgör ett hot mot sådana. Sovjetunionen, Kina och Indonesien! Västerlandet har inte svårt att avvisa de beskyllningar som riktas från kommunistsidan. Detta är de politiska ledarna i de nya staterna också medvetna
om. Det mest drastiska exemplet härpå torde vara Guineas återvändande
till det franska fadershuset efter de
extraturer med kommunismen som
fick till följd att landet hotades av
katastrof, såväl ekonomiskt som i andra avseenden. Den moderate politikern Kaundas positiva syn på de västerländska ansträngningarna liksom
premiärminister Tshombes är andra
exempel i den långa raden. Och detta
är knappast förvånande, menar Crozier. Morgondagens barn i de nya länderna behöver föda och bostäder, arbete och möjligheter. Om allt detta
innebär »nykolonialism», då är nykolonialism något gott. Men Crozier
föredrar att kalla det ömsesidigt beroende.
Brian Crozier’s lilla skrift skulle
väl förtjäna att översättas till svenska.
Man vill hoppas, att något förlag gör
sig mödan.
LITTERATUR
”NYKOLONIALISM”
Det är inte lätt för »imperalister»
på reträtt att vara alla till lags. Om
konstitutionella svårigheter försenar
deras avtåg från arenan som i SydRhodesia eller Brittiska Guyana, anklagas de för att i det längsta vilja
hålla fast de sista delarna av sitt imperium. Om de ger oberoende åt var
och en som i Malaysia, kallas de nykolonialister. stoppar de all hjälp som
fransmännen gjorde i Guinea, klandras de för det; och är de generösa
som fransmännen är i Afrika, får de
också uppbära klander. Släpper de
allt och lämnar landet som vita farmare gjorde i Kenya, visar de prov
på en allvarlig misstro mot afrikanernas avsikter. Stannar de kvar och fortsätter att investera som de stora bolagen har gjort i Nord-Rhodesia, bekräftar de bara anklagelserna för att delta
i en ohelig sammansvärjning i syfte
att hålla afrikanerna nere.
Det har skrivits många böcker vid
det här laget om de nya länderna i
Afrika och Asien och inte minst om
förhållandet mellan dem och de forna
moderländerna. Kvaliten är skiftande
och det är med en viss skepsis, som
man numera tar del av nya arbeten.
Många är propagandaskrifter, andra
är välmenande men affekterade, några
få är nyanserade och utgör goda bidrag till förståelsen av internationell
politik. Till de senare hör avgjort
Brian Crozier’s »Neo-colonialismen»
(The Bodly Head. London 1964. 10 s.
6d.). Författaren är en australiskfödd
Av fil. lic. BIRGER HAGARD
journalist i 45-årsåldern. I mars förra
året lämnade han en fast tjänst vid
The Economist för att i stället ägna
sig åt författarskap och utrikespolitisk analys för BBC. I närmare tio år
har Crozier studerat internationell politik, speciellt Asien och Afrika, där
han länge vistats och är en ofta anlitad föreläsare vid the Royal Institute
of International Affairs och the School
of Oriental and African Studies i London.
I sin lilla skrift »Neo-colonialism»
analyserar Crozier begreppet och de
anklagelser som riktas mot västmakterna. I mångt och mycket faller självfallet dessa på sin egen orimlighet.
I dagens läge är det gamla ryska imperiet från tsartiden intakt och har
delvis utvidgats, det kinesiska håller
på att återställas, medan inte mycket
är kvar av vare sig det brittiska eller
det franska imperiet. Det nederländska
gick förlorat efter andra världskriget;
endast Portugal utgör undantaget i
Västeuropa.
Uppkomsten av begreppet »nykolonialism>> kan naturligt nog helt härIedas till Kreml. Det är emellertid av
relativt färskt datum. I själva verket
kan utvecklingen av den ryska kommunismens koloniala teori indelas i
fyra olika skeden. Det första återspeglar attityden före 1917. Marx utarbetade aldrig någon kolonial teori, medan Lenin däremot delvis gjorde det
Båda såg emellertid på de koloniala
problemen uteslutande med hänseende till den betydelse de kunde ha för
den allmänna teorien om kapitalismens sammanbrott och oundvikligheten av revolution. Förutsättningen för
Lenins resonemangvar attkolonialmakterna inte frivilligt skulle ge sina kolonier självständighet, eftersom ekonomien i de kapitalistiska staterna i
väst var beroende av exploaterandet
av kolonierna. Därav följde, att om de
västerländska staterna berövades sina
kolonier, skulle också deras ekonomi
bryta samman. Detta i sin tur skulle
leda till misär och den slutliga explosion som skulle kulminera i revolution och kommunism. Processen kunde påskyndas genom propaganda och
agitation. Det hör till saken, att de
koloniala folkens egna behov och önskemål var totalt irrelevanta för Lenins
teori. Syftet var inte att befria förtryckta folk utan att förorsaka ett sammanbrott för den västerländska ekonomien.
Den andra fasen började med bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland och räckte fram till andra världskriget. I samband med revolutionen
utbröt antiryska uppror runt om i ryska Asien. Dessa betecknades av Lenin
som »borgerligt demokratiska nationella rörelser>>, vilket implicerade att
det skulle komma ytterligare ett stadium, som innebar den proletära, dvs.
kommunistledda revolutionen. Termen
förändrades dock snart till »revolutionära befrielserörelser». Ett av huvudsyftena med den sovjetkontrollerade Komintern, som organiserades
1919, var att beröva dc västerländska
staterna deras kolonier och påskynda kapitalismens sammanbrott. För
den skull organiserades kommunistpartier i en rad kolonier. Dessa fick
i uppgift att samarbeta med de ickekommunistiska befrielserörelserna,
samtidigt som de skulle bekämpa för
Sovjet farliga ting som panislamitiska
och panasiatiska tendenser.
Lenin och Trotskij hade väntat på
363
kapitalismens snara sammanbrott i
väst. Stalin måste inse att förväntningarna inte uppfyllts och dessutom, att
de asiatiska folken hade visat föga
entusiasm för kommunismen. Den koloniala teorien modifierades därefter.
Kommunistpartierna i kolonierna fick
order att samarbeta med icke- kommunistiska nationalister men samtidigt ta direkta order från de europeiska moderländernas kommunistpartier. Det fanns föga anledning att
uppmuntra öppet uppror i kolonierna, innan kommunisterna hade fått
kontroll över de »nationella befrielserörelserna». Tvärtom, om sådana försök misslyckades kunde de få allvarliga följder för det egna partiets. organisation och lyckades de, kunde det
leda till seger för de »borgerliga nationalisterna».
Andra världskrigets slut innebar en
förändrad situation. Lenins teser hade
helt kommit på skam. USA gav Filippinerna självständighet 1946 och Storbritannien följde efter inom de två
närmaste åren beträffande Indien, Ceylon och Burma. Den kommunistiska
teorien fick anpassas till verkligheten
och gick in i sitt tredje skede. Regimerna i de nya staterna var inte kommunistkontrollerade. Från kommunistisk synpunkt var dc nationella revolutionerna i dessa länder följaktligen
ofullständiga. Deras status betecknades som »halvkoloniah. Nästa stadium
blev att fullborda revolutionen genom
att kasta de borgerligt nationalistiska
regimerna över ända. Komintern som
upplösts under kriget omorganiserades
i Kaminform 1947. De asiatiska kommunistpartierna fick i februari 1948
sin marschorder i Calcutta och de
närmaste veckorna eller månaderna
därefter igångsattes kommunistledda
uppror i Burma, Indien, Indonesien,
Malaya och på Filippinerna. De misslyckades samtliga, ehuru det tog tolv
år att komma till rätta med kommunistterrorn på Malackahalvön.
364
I alla hänseenden hade de kommunistiska förutsägelserna eller förväntningarna visat sig felaktiga. Att tidigare kolonier fick självständighet hade inte påskyndat kapitalismens sammanbrott, de nationella revolutionerna hade inte övergått i kommunistiska
revolutioner och kommunistiska försök att med våld ta makten i de nya
länderna hade misslyckats. Den koloniala teorien måste ytterligare modifieras. Termen »halvkoloniah slopades, relationerna till regimerna i de
nya länderna förbättrades, den beramade kommunistrevolutionen i dessa
länder sköts på framtiden till dess att
omständigheterna skulle vara mera
gynnsamma och kommunistpartierna
fick order att arbeta inom respektive
konstitutioners ram.
I själva verket var den nya situationen åtskilligt besvärande för kommunisterna. Långt ifrån att bryta samman blomstrade de kapitalistiska ekonomierna. Till yttermera visso gjorde
det ökande omfånget av ekonomiskt
bistånd till de underutvecklande länderna, kolonier eller nyligen självständiga, det allt svårare att vidhålla myten om att kapitalismen var beroende
av utsugningen av dessa länder. Från
Sovjets sida skapades därför en ny teori, nykolonialismen. Detta skedde icke
med en gång, utan sovjetiska teoretiker och propagandister har utvecklat
den successivt. Argumentationen kan
sammanfattas på följande sätt.
Ett land blir inte verkligt oberoende endast därför att ett imperalistiskt
land beviljar det suveränitet. Imperialisterna behåller kontrollen med andra medel. Dessa kan vara ekonomiska, militära eller kulturella eller en
kombination av alla tre. Ekonomisk
kontroll kan ta olika former: utplundring genom kapitalistiska bolag, ekonomisk hjälp – statlig eller privat.
Militär kontroll innebär allianser med
imperialistiska länder (dvs. väst) och
upplåtandet av baser till dessa. Kulturell kontroll utövas genom att de
forna moderländernas universitet och
andra utbildningsanstalter upplåtes
för studerande från de tidigare kolonierna liksom även genom att lärare
ställs till förfogande för att arbeta
direkt i de nya länderna. Denna nykolonialism praktiseras inte bara av
de länder, som vanligtvis betraktas
som imperialistiska i kommunistiskt
språkbruk. Storbritannien, Frankrike
eller Nederländerna, utan också av
USA, Västtyskland, Italien och naturligtvis även Sverige, dvs. i själva verket varje kapitalistiskt land som investerar pengar i underutvecklade länder eller erbjuder utbildningsmöjligheter för medborgare i dessa.
De sovjetiska propagandamakarna
har inte varit utan framgång. Uttrycket nykolonialism används numera
ofta också av icke-kommunister i de
underutvecklade länderna, ja vi har
ju t.o.m. exempel från Sverige på att
vissa socialdemokratiska och extremliberala kretsar icke står alldeles främmande för den sovjetiska terminologien.
Crozier analyserar i detalj varifrån
anklagelserna för nykolonialism kommer och diskuterar dem punkt för
punkt. Särskilt uppehåller han sig vid
frågan om de s.k. interlocking campanies i södra Afrika. Kan den omständigheten att ledande personer fördessa företag samtidigt sitter i flera
olika bolagsstyrelser i skilda länder,
göra det berättigat att tala om »en
ohelig allians», en konspiration riktad
mot afrikanerna? Crozier vederlägger
denna mytbildning, som bl.a. florerar
i vissa FN-kretsar och hänvisar till
historiska fakta. Ur vissa moderbolag
har nya företag uppstått för speciella
ändamål, exempelvis i Rhodesia. Ej
heller finns det något fog för att dessa
företag skulle driva någon speciell
politik. De är måna om lugn och stabilitet och har visat sig kunna samarbeta väl med de nya afrikanska regimerna, t.ex. i Nord-Rhodesia. Största delen av deras vinster går i skatter
och royalties till respektive regeringar, resten plöjs ned i nyinvesteringar
i det egna landet, olika projekt för
utbildning, bostadsförsörjning etc. ej
att förtiga.
Crozier vänder sig med skärpa mot
alla dem, som argumenterar för nykolonialismens existens. Deras bevisbörda utgörs i regel av halvsanningar och
missvisande statistik, men hela sanningen förtigs omsorgsfullt. Han medger det i och för sig osunda, att vissa
fattiga länder i det tidigare franska
Afrika i sin statsbudget är helt beroende av franskt stöd men ställer samtidigt frågan hur dessa länder annars
överhuvudtaget skulle kunna existera?
De afrikanska länderna kan skatta sig
utomordentligt lyckligt lottade, som
blir föremål för den franska generositeten – det franska biståndet till
de underutvecklade länderna är av en
både absolut och relativ omfattning
som förvånar och väcker beundran.
1956 investerade USA 0,5 o/o av sin
nationalinkomst i underutvecklade
länder. Motsvarande siffra var för
Storbritannien 0,6°/o och för Frankrike 1,5 %. Från 1946 till 1962 investerade franska staten tio miljarder nya
francs i de svarta afrikanska länderna, all annan hjälp ej medräknad. Om
detta är nykolonialism, utbrister Crozier, vilken god sak är i så fall inte
nykolonialismen för de nykoloniserade!
Det är riktigt, medger Crozier, att
flertalet av de nya länderna visserligen är suveräna men samtidigt beroende av de länder som anklagas. för
nykolonialism, främst ekonomiskt. De
nya länderna är dock med få undantag inte politiskt beroende av sina
365
forna kolonialherrar. De till- och avsätter sina politiska ledare utan att
de garnisioner av europeiska trupper,
som finns på landets egen begäran,
rör ett finger, t.ex. då Fulbert Youlou
störtades i Congo-Brazzaville. Exempel på motsatsen finns dock även,
ehuru skälen för det franska ingripandet till president M’bas stöd i Gabon
1964 var exceptionella. Skall termen
nykolonialism överhuvudtaget användas, kan den med betydligt större eftertryck riktas mot de stater som i
modern tid lagt under sig tidigare
oberoende länder och folk och/eller
utgör ett hot mot sådana. Sovjetunionen, Kina och Indonesien! Västerlandet har inte svårt att avvisa de beskyllningar som riktas från kommunistsidan. Detta är de politiska ledarna i de nya staterna också medvetna
om. Det mest drastiska exemplet härpå torde vara Guineas återvändande
till det franska fadershuset efter de
extraturer med kommunismen som
fick till följd att landet hotades av
katastrof, såväl ekonomiskt som i andra avseenden. Den moderate politikern Kaundas positiva syn på de västerländska ansträngningarna liksom
premiärminister Tshombes är andra
exempel i den långa raden. Och detta
är knappast förvånande, menar Crozier. Morgondagens barn i de nya länderna behöver föda och bostäder, arbete och möjligheter. Om allt detta
innebär »nykolonialism», då är nykolonialism något gott. Men Crozier
föredrar att kalla det ömsesidigt beroende.
Brian Crozier’s lilla skrift skulle
väl förtjäna att översättas till svenska.
Man vill hoppas, att något förlag gör
sig mödan.