Dagens frågor


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

128
DAGENS FRÅGOR
storpolitiska resor
statsminister Erlander älskar att resa.
Så gör också stora delar av svenska
folket, som i strömmar lämnat sitt
snöhöljda fädernesland för att njuta
solsken och mild luft på Kanarieöarna. Folk i allmänhet väljer sina
resmål efter vad de har råd att betala och för att söka sitt nöje. För
statsministern är däremot resorna en
plikt, och när vi säger att han älskar
att resa, utsäges därmed endast att
han älskar att göra sin plikt.
En sådan pliktuppfyllande färd
företog statsministern nyligen till
Egypten, åtföljd av hustru Aina och
av höga tjänstemän i utrikesdepartementet. Slumpen ville, att resan
krävde ett lika antal dagar som skolornas vinterlov, vilket skulle göra
det lättare för fru Erlander att stå vid
sin makes sida under den ansvarstyngda veckan. Men det blev inte så.
En annan slump ville, att medan tiden
för storpolitiska resor inte utan vidare låter sig flytta, hade tiden för
sagda vinterlov förändrats av de politiskt okunniga skolmyndigheterna i
Stockholm. De kan vänta sig en allvarlig reprimand.
En ytlig bedömare skulle efteråt
kunna fråga, om det verkligen föreligger något resultat av statsministerns
samtal med Egyptens president.
Samme ytlige bedömare skulle kanske
rentav vilja påstå, att resan till Egypti
land snarare bör anses vara statsministerns alldeles legitima extraknäck,
eftersom det är svårt att med hänsyn
till hans ämbete skaffa honom någon
annan. Och utan extraknäck kan hö-
ga herrar inte alltid förmås att sitta
kvar. Men en sådan jämmerlig bedömning bör förkastas. Den egyptiska resan har haft två högst väsentliga
verkningar.
För det första sammanföll den med
Nkrumahs resa till Peking. Sistnämnde diktator är känd för att vara en
alldeles ovanligt osympatisk person,
och hemmavarande generaler och politiker tog tillfället i akt, när han var
utomlands, att avsätta honom. statsminister Erlander är däremot bekant
för att i alla avseenden vara Nkrumahs motsats och är alltså en högst
sympatisk person. Men kände inte
också han en liten ilning längs ryggen,
en sval vindpust över den heta ökensanden? Visste han egentligen vad
överbefälhavaren, general Rapp,
tänkte därhe~ma? Risken var· liten,
att statsministern inte skulle få återkomma till ett älskat fosterland, och
fru Aina var, med rådande brist på
matematiklärare, alltid välkommen
tillbaka till Södra flickläroverket. Men
ändå torde ilningen ha haft sin verkan, och slaven på triumfvagnen hade
gjort sin plikt. statsminister Erlander fick tack vare sin resa en påminnelse om att han är, givetvis inte en
vanlig, men dock en människa.
Den andra goda följd som denna
storpolitiska resa hade, var att statsministern fick bota sin snuva. Det
hade länge varit omtalat bland de initierade, att han varit snuvig och känt
sig förkyld. I det varmare klimatet
blev han lyckligtvis bättre.
Samma dag som statsministern
återvände, avreste utrikesminister
Nilsson till Israel. Han åtföljdes av
hustru Vera och av höga tjänstemän
i utrikesdepartementet. Den djupa politiska innebörden av denna resa är så
uppenbar, att den knappast ens behöver påpekas. Den ene reste till
Egypten, den andre till Israel. Balansen är fullständig och beundransvärd. Möjligen kunde man tro att just
för balansens skull borde dessa båda
resor ha företagits under samma skollovsvecka. Men faran för oss hemmavarande hade varit för stor. Vårt lands
två oersättliga stöd hade samtidigt
varit borta ifrån oss. Frestelsen kunde
ha blivit någon övermäktig. Det är
fortfarande osannolikt, att denne nå-
gon skulle varit en av våra väldisciplinerade och tåliga generaler. Men ger
inte redan ordet resor en association
till – kommunikationsdepartementet?
Finlands val
I en på sin tid uppmärksammad
redaktionell artikel i slutet av 1964
ställde Sv.T. frågan: vart går Finland?
Vi kritiserade starkt president Rekkonen och centerpartiets följsamhet
gentemot Moskva och framhöll det
oerhörda i att Simonen och hans utbrytareparti, det lilla Socialdemokratiska förbundet öppet – och sannolikt
ännu mera i det fördolda – fick stöd
från Moskva. Förhoppningarna om att
rädda Finlands demokrati, betonade
vi, gick främst till en självständig
socialdemokrati, som i samarbete med
de borgerliga particrna skulle kunna
tvinga Kekkonen och centerpartiet till
eftergifter.
Riksdagsvalet i Finland den 20 och
’ 21 mars blev ett jordskred till socialdemokratiens förmån. Även den socialdemokratiska oppositionen, simo- 129
niterna, kunde inregistrera stora framgångar, och Småbrukarpartiet blev
med ett mandat åter representerat i
riksdagen. De borgerliga partierna
samt folkdemokraterna fick samtliga
vidkännas svåra bakslag. Den relativt
sett största motgången drabbade Liberala folkpartiet, som kom till stånd
hösten 1965 efter en sammanslagning
av Finska folkpartiet och den lilla
gruppen De frisinnades förbund. Partiet förlorade nu nära hälften av sin
riksdagsrepresentation – ordet ”liberal” har en dålig klang i vårt östra
broderland. Samlingspartiet, den
finska högern, har uppenbarligen gått
för långt i sina strävanden att vara
Kekkonen och centerpartiet till lags;
nära en fjärdedel av partiets mandat
gick förlorade. l\lan vill hoppas, att
det inträffade ger den unga partiledningen under Juhani Rihtniemi ökade
möjligheter att frigöra sig från gammal surdeg inom partiet. Centerpartiet misslyckades trots stora ansträngningar att bryta igenom ”storstadsvallen”. I Helsingfors blev stödet ringa.
Resultatet av valet blev i jämförelse
med riksdagsvalet 1962 följande:
Soc.dem 55 ( +17)
Centerpartiet 49 (- 4)
Folkdemokraterna ’ll (- 6)
Samlingspartiet 26 (– 6)
Sv. folkpartiet 12 (- 2)
Liberala folkpartiet !l (- 5)
Soc.dem. förbundet 7 (+ 5)
Småbrukarpartiet 1 (+ 1)
Glädjande var valets markanta antiKekkonenkaraktär. De personer, som
starkast kritiserat det politiska systemet har över hela -linjen gått segrande ur personvalet. Den mot folkdemokraterna och Moskva hårde och
oförsonlige socialdemokratiske partisekreteraren Kaarlo Pitsinki fick det
högsta personliga röstetalet bland socialdemokraterna, medan den gamle
veteranen Väinö Leskinen, som svart- 130
listats i Moskva, men denna gång talade för samverkan mellan socialdemokrater och kommunister, endast
fick bortemot en tredjedel så många
röster som Pitsinki. Inom Svenska
folkpartiet kunde högerfraktionen inregistrera stora framgångar. Valet blev
i hög grad en personlig seger för
Georg Ehrnroth, som är en av Rekkonenlinjens hårdaste kritiker. I Helsingfors slog också en annan högerman, Ingvar Melin, ut ”centermannen”
justitieminister Söderhielm, och i Nyland erövrade mot förmodan med ett
högt röstetal högermannen Victor
Procope en plats i riksdagen.
Socialdemokraterna har hittills varit bannlysta ur regeringen från
l\Ioskva. Valutgången tyder på, att den
finländska opinionen i stor utsträckning har frigjort sig från känslan av
utrikespolitiskt beroende av Sovjet.
Skulle man på sovjetrysk sida försöka
att sätta käppar i hjulet för en annars
självklar socialdemokratisk regeringsledning, torde man kunna vänta en
kraftig reaktion inte bara i Finland
utan i hela Norden. Valet i Finland
kan tydas som en utveckling mot nå-
got nytt: ökad utrikespolitisk självständighet samt reformer i syfte att
påskynda Finlands industrialisering.
Det österrikiska valet
Den 6 mars valde österrikarna ett
nytt nationalråd, den direkt av folket
valda andra kammaren i parlamentet,
som ifråga om politisk betydelse vida
överstiger den av lantdagarna utsedda
första kammaren. Som bekant har politiken i Österrike sedan grundandet
av den andra republiken 1945 så gott
som fullständigt dominerats av de två
stora partierna: österrikiska folkpartiet (öVP), ett kristligt-konservativt
men inte klerikalt parti, och det socialdemokratiska partiet (SPö). I det
föregående valet – val skall äga rum
vart fjärde år men sker mestadels tidigare – erhöll österrikiska folkpartiet 81 och socialdemokraterna 76 av
de sammanlagt 165 mandaten. Resultatet av årets val blev, att socialdemokraterna fick 74 mandat (-2), folkpartiet 85 (+ 4) och frihetspartiet,
det enda hittillsvarande »Oppositionspartiet» 6 (-2). öVP har alltså nu en
absolut majoritet i nationalrådet.
I den nyss avslutade valkampen
strävade socialdemokraterna med stor
frenesi efter att bli det största partiet,
ett mål som de aldrig har kunnat uppnå sedan den första republikens första dagar 1918. Socialdemokraternas
ordförande, vicekansler Bruno Pittermann var inte beredd att låta sig nöja
med att Mer bli vicekansler utan ville
till varje pris uppnå posten som förbundskansler. Utan protester och utan
att betona den grundläggande skillnaden mellan SPö och kommunisterna
lät han därför dessa i 24 av landets
25 valkretsar uppmana sina anhängare att rösta på socialdemokraterna.
Endast i en valkrets, en arbetardominerad stadsdel i nordöstra Wien, ställde kommunisterna upp med egna listor. Om alla kommunistiska väljare
hade följt sin partilednings uppmaning, skulle det ha inneburit ett socialdemokratiskt tillskott av omkring
110.000 röster till de 1.960.000, som de
erövrade i valet 1962. Såvitt man nu
efter den avslutade valkampanjen
kan bedöma har emellertid socialdemokraterna förlorat en stor del av sina tidigare röster just på grund av
kommunisternas åtgärd, som föranledde motståndarna att tala om en hotande »folkfront». Det har visat sig, att
det österrikiska folket mera än något
annat avskyr en regim under medverkan av kommunisterna.
Resultatet blev inte bara, att kommunisterna, som till följd av ett ständigt sviktande väljarunderlag ej varit
representerade i nationalrådet sedan
..
1956, inte heller i den enda valkrets
där de ställde upp lyckades erövra
något mandat. Trots den kommunistiska valparollen om stöd till socialdemokraterna kunde dessa hålla sina
ställningar endast i 7 valkretsar.
Huvudvillkoret för att få delta i en
ny regeringsbildning består i att socialdemokraterna böjer sig för österrikiska folkpartiets fasta krav på att
en ny överenskommelse icke som tidigare var fallet skall innehålla någon
vetomöjlighet för ett parti. Med stor
sannolikhet kan det antas, att socialdemokraterna antar detta villkor. Tv
om inte, måste de räkna med att ytte;-
ligare försvagas. Bland ungdomen rå-
der nämligen en ganska tydlig tendens att föredra folkpartiet framför
socialdemokraterna. Detta är fallet
även i det »röda Wien».
Det är mycket sannolikt, att det nu
blir möjligt att uppnå en lösning på
det problem, som bostadshyrorna utgör. Dessa är i de hus, som fanns redan 1917, alltjämt bundna i de belopp
som då betalades, ett exempel ännu
värre än det svenska på hyresregleringars vådor. Socialdemokraterna
har emellertid hittills icke kunnat förmås aH gå med på den absolut nödvändiga reformen av hyreslagstiftningen. Ett annat exempel, där också
en lösning avtecknar sig, utgör frå-
gan om en ekonomisk integration
med EEC i stället för EFTA. SPö:s
radikala flygel kring Pittermann har
ställt sig avvisande till en överenskommelse med EEC, varvid antityska känslostämningar spelat in. Nu försiggår
emellertid det österrikiska handelsutbytet till omkring 50 o/o med EECländerna. Hänsyn till detta förhållande kan nu väntas spela en avgörande
roll.
Det är dock ännu för tidigt att göra
en närmare analys av de förändringar, som valresultatet kan komma att
leda till.
131
Sukarno och generalerna
Den balansgång, som president Sukarno skickligt gått mellan olika politiska intressen i Indonesien, fortsätter
alltjämt – åtminstone när detta skrives.
Den senaste krisen i Indonesien har
som bekant till bakgrund ett misslyckat kuppförsök i oktober förra året,
då en kommunistgrupp sökte övertaga makten i Djakarta. På sina håll
misstänkte man, att president Sukarno var välvilligt medveten om vad
som försiggick. Om kuppen lyckats
och om dess ledare inte gripit efter
för mycket, skulle Sukarno ha kunnat
sitta kvar vid makten, med möjlighet
att utnyttja sin position till nya krav
på understöd från Sovjetunionen och
från Kina. Beklagligtvis för Sukarno
gick kuppmännen för långt och lät
mörda ett antal generaler, vilket gav
armen tillfälle att gripa in. Hämnden
blev grundlig. Närmare 90.000 kommunister uppges ha blivit avrättade,
och kanske är antalet större.
För en månad sedan fann Sukarno,
att vågskålen vägde över för mycket
till förmån för de antikommunistiska
elementen. I den nya regering, som
han bildade den 21 februari, fanns
ingen plats för försvarsminister Nasution, som lett armens motstånd mot
kommunisterna, medan utrikesminister Subandrio, ansedd som kinesernas
vän, fick stanna kvar. De studentdemonstrationer, som under veckor i
mars gjort ordningen i Djakarta till
en parodi, var riktade mot den sistnämnde. Medan polis och militär
trankilt såg på, fick ungdomarna bryta sig in i bland annat utrikesdepartementet och bränna papper och förstöra inredningen. Att amerikanska
ambassaden i förbifarten angreps var
mera en rutinåtgärd.
Genom att tillåta, och trots order
från presidenten underlåtit att stoppa
132
sådana pöbelupplopp visade generalerna för Sukarno att han måste gå
ytterligare några steg tillbaka, om inte Indonesien skulle råka i rent kaos.
Armechefen general Suharto övertog
regeringen »i Sukarnos namn». Den
sistnämnde blev alltså inte avsatt som
president.
Själv har Sukarno förklarat att han,
som hittills, är ansvarig för regeringen inför Gud och parlamentet. Innebörden av detta uttalande är inte så
lätt att klarlägga. Ansvarigheten inför
Gud är något som han måste reda upp
enskilt i sin kammare, men inför parlamentet har han hittills aldrig erkänt
något ansvar. Tvärtom, han har enligt
egen utsago regerat enligt formeln
»progressiv demokrati», vilket betytt
en tämligen mild enmansdiktatur med
regeringsmedlemmarna som rådgivare
och parlamentet som en ren fasad.
Regeringens sammansättning har han
alltid bestämt själv. striden med generalerna gäller formellt om dessa
skall få ett medinflytande eller ej, när
nya rådgivare tillsättas. I sak gäller
det naturligtvis att se till, att dessa
inte blir kommunistanhängare.
Just nu har alltså armechefen ryckt
fram vid presidentens sida. Och frå-
gan är om Sukarno kan ha nya strängar på sin båge och komma tillbaka
till full makt eller om det nu är definitivt slut med hans verkliga inflytande.
Ny form för avtalsförhandlingar
Det svenska systemet för avtalsförhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter har nu fungerat – och fungerat
väl – i snart tre decennier. Internationellt har det utgjort en förebild,
oftast en ouppnåelig sådan, och årets
strandade förhandlingar med åtföljande dubbelsidigt konflikthot väckte
stor uppmärksamhet i världspressen.
Och ändå kan det inte sägas att utvecklingen var helt oväntad.
Redan de närmast föregående lönerörelserna gav antydningar om att den
traditionella förhandlingsordningen
var på väg att bli föråldrad. Utgångsbuden har tenderat att allt mer avlägsna sig från varandra och var nu senast uppenbart orimliga. Löneglidningen, som åtminstone till namnet
var okänd när förhandlingsordningen
en gång i tiden spikades, har allt mer
kommit att komplicera uppgörelserna
samtidigt som den för stora grupper
har gjort avtalsresultatet mindre utslagsgivande för den reella löneutvecklingen. skiljaktigheterna i löneglidning inom olika avtalsområden
har skapat löneklyftor, vars överbryggande ställt båda förhandlingsparterna inför svärbemästrade interna solidaritetsproblem.
Utrymmet för lönehöjningar är givetvis alltid begränsat, och det är
uppenbart att de i ett full-sysselsättningssamhälle inte utan penningvärdeförsämrande effekt kan stiga snabbare än produktiviteten. Naturligtvis
är arbetslagarsidan medveten om detta
och brukar också sträva efter att i
slutskedet ta sin del av ansvaret för
den samhällsekonomiska stabiliteten.
Ramen har dock genomgående
sprängts av den på avtalet följande
löneglidningen. En slutsats måste bli
att det är orimligt att i framtidens lö-
neförhandlingar endast ta hänsyn till
den löneglidning som inträffat under
den förflutna perioden, eller snarare
den som inte inträffat för vissa
grupper. Redan från början måste den
kommande periodens löneglidning
på ett eller annat sätt anteciperas och
impliceras.
En annan förutsättning för att löneutvecklingen inte redan på förhandlingsstadiet skall springa ifrån produktivitetsutvecklingen är att man i
samma omgång fastställer principerna och utrymmet för hela det lönepolitiska fältet. Dc klart inflationistiska lönehoden i öppningsskedena
torde kunna härledas till en i och för
sig naturlig strävan från LO-håll att
sno åt sig en så stor del av kakan som
möjligt. Även om man är medveten
om att en del av den nominella lönehöjningen äts upp av de därav framkallade prisstegringarna vinner man
ju på affären, så länge man är den
mest inflationsdrivande löntagarparten. Tjänstemännen å andra sidan
finner det naturligt att lägga LO :s resultat till grund för sina lönekrav och
därutöver kräva kompensation för eftersläpning på grund av utebliven eller
svag löneglidning. Kommer så därtill
att tjänstemännen traditionellt lagt
relativt stor vikt vid trygghetsfrågorna i sina förhandlingar, medan LO
överlåtit den sidan av saken åt sina
lagstiftande bröder i det socialdemokratiska partiet. När sådana reformer genomförts har det varit naturligt för tjänstemännen att lönevägen
söka kompensation för de tidigare förhandlingsansträngningarna. Om de
centrala förhandlingarna redan från
början samordnades, skulle det latenta inflationshotet lättare kunna bemästras.
Kanske årets hårda lönestrid i varje fall kan ha det goda med sig att
man på allvar börjar diskutera en ny
förhandlingsordning. Att SAF och LO
ömsesidigt måste göra eftergifter och
nå en uppgörelse i närheten av vad
som medges av produktivitetsutvecklingen har väl stått klart redan från
början. Ett sådant resultat innebär ett
i samhällsintressets namn väsentligt
avsteg från LO :s utgångsbud, samtidigt som arbetsgivarna pressats
långt utöver sin tidigaste ståndpunkt.
Det torde i ett sådant läge vara svårt
för tjänstemännen att med framgång
hävda krav på lönestegringar i närheten av de bud som hittills förts
fram, hur berättigade de än kan vara.
Med i stort sett likartade slutuppgö-
133
relser för de båda stora löntagarkategorierna har man kommit ett steg
närmare en framtida samordning.
Årets kärva förhandlingsklimat har
på vissa håll fött tankar om direkta
statliga ingripanden. En sådan utveckling vore olustig. Staten har sitt
givna ansvar för och intresse av arbetsfredens bevarande. Emellertid
torde utvecklingen mot mera kapitalkrävande industrier och en högre allmän levnadsstandard göra både arbetstagar- och arbetsgivarparten mera
obenägen att verkligen ta en konflikt.
Från häda häll får konflikthotet allt
mer karaktären av avskräckningsoch vedergällningsvapen. statens ansvar i sammanhanget ligger i stället
på det samhällsekonomiska planet.
Förhandlingsparterna har rätt att krä-
va besked om hur stor del av utrymmet, som kommer att tas i anspråk av
det offentliga. De skall också kunna
lita på att under löpande avtalsperiod
ingen opåräknad ökning av den offentliga sektorn äger rum.
Kommunal parlamentarism
Riksdagen har beslutat att begära
en utredning om införande av parlamentarisk styrelse i våra kommuner.
Det var emellertid icke något enhälligt beslut, utan mot socialdemokratien stod med vissa undantag ett borgerligt block. Det är nog gott och väl,
att man inom den borgerliga oppositionen demonstrerar sin enighet. Frå-
gan är dock, om det var nödvändigt
eller ens önskvärt i detta sammanhang.
Det är uppenbart, att kommunalstyrelsens former har förändrats avsevärt sedan kommunreformen 1952.
Till detta kommer den nu pågående
omvandlingen till verkliga storkommuner. Om det inte bara vore möjligt,
utan dessutom vore naturligt med ett
kommunalt samregerande i våra små
kommuner, följer därav inte att för- 134
hållandet automatiskt skulle vara detsamma också i storkommunerna.
Kommunerna har fått väsentligt ökade uppgifter, beslut med vittgående
konsekvenser fattas av de beslutande
organen i kommunerna. Om emellertid de vidtagna åtgärderna skulle visa
sig vara felaktiga är det många gånger svårt att veta vem man skall utkrä-
va ansvar av. Är det majoritetspartiet
eller majoritetsblocket, som skall lastas? Ja, självfallet, under förutsättning att det varit fråga om en bestämd opposition, som manifesterats
på ett eller annat sätt. Men många
gånger förekommer ingen egentlig opposition. Minoriteten »hinds upp» på
ett tidigt stadium av majoriteten. För
många kommunalpolitiker känns det
uppenbarligen rätt skönt att få komma med på ett hörn av maktutövningen, även om deras egna ord av politiska styrkeskäl inte väger särskilt
tungt i sammanhanget. Samregerandet kan ha sina fördelar, men det kan
också ha sina nackdelar. I en ledare
i förra numret av Sv. T. ifrågasattes,
om inte samregerande! på det kommunala planet borde bringas att upphöra, så att inte endast en effektiv
kommunregering men också en effektiv kommunal opposition kommer till
stånd.
Vi förutsatte emellertid, att den
kommunala parlamentarismen endast
utgjorde en del av hela det problemkomplex, som kommunaldemokratien
innebär. Vi frågade också, om det inte
för maktbalansens skull vore önskvärt
aU förvandla landstingen till verkliga
»landsdelsriksdagar», vilka övertog en
del av statens arbetsuppgifter. Vidare
kunde vi också tänka oss en överflyttning av vissa uppgifter från primärkommunerna till landstingen, men
också att primärkommunernas ställning skulle kunna stärkas genom att
de i större utsträckning frigjordes
från de reglerade förvaltningsuppgifterna. Genom att inom kommunerna
inrätta stadsdels- eller sockenråd med
vissa befogenheter skulle den lokala
självstyrelsen åter kunna fördjupas.
E~t kommunalt folkomröstningsinstitut skulle också kunna ha sin plats att
fylla i sammanhanget. Allt detta är
frågor, som verkligen förtjänar en allsidig belysning i en parlamentarisk
utredning. Den kommunala parlamentarismen är endast ett av delproblemen.
Det är ju emellertid möjligt att en
utredning om den kommunala parlamentarismen skulle tvingas att ta
ställning till åtminstone en del av de
nämnda problemen. Under alla omständigheter måste det betraktas som
ett »fall framåt» för utvecklingen av
demokratien i våra kommuner, att
samregerandet blir föremål för utredning.
Argumentationen från den borgerliga sidan gick i huvudsak ut på, att
om en kommunal parlamentarism
kommer till stånd, blir oppositionen
totalt utan inflytande. Att den blir
utan inflytande på besluten, är rimligt; det är den ju för övrigt i realiteten redan i dag, om klara majoritetsrespektive minoritetsförhållanden fö-
religger. Men detta kan ju endast
ge oppositionen en chans att bygga upp ett konstruktivt alternativ.
Rimligtvis måste man väl tänka sig,
att kommunal parlamentarism skulle
innebära, att oppositionen inte blev
representerad i drätselkammare och
kommunalnämnder. Däremot finns det
ju ingenting, som säger, att deUa skulle bli fallet med övriga nämnder och
styrelser – tvärtom kan det sägas, att
representationen i dessa givetvis bör
vara analog med den i riksdagsutskotten, dvs. proportionell som nu.
Ytterligare en reflexion skall göras.
Man kan inte undgå att få en känsla
av att den borgerliga oppositionens
talesmän i riksdagen i andanom såg
borgerligheten försatt i en minoritetsställning även i kommunerna. Detta
är en helt opåkallad defaitism. I själva verket är ju förhållandet det, att
vi har socialdemokratisk majoritet i
ungefär hälften av kommunerna i landet och borgerlig majoritet i den andra hälften. Sedan är det en helt annan
sak, att en konsekvent genomförd
kommunal parlamentarism kanske på
en hel del håll skulle tvinga de borgerliga partierna att än mera effektivisera sitt samarbete. Det priset kan
saken vara väl värd!
Riksdagens ombudsmän
1965 års riksdag upphävde genom
att konfirmera ett av 1964 års riksdag
fattat beslut den skillnad, som i grundlagen tidigare hade rått mellan justitieombudsmannen och militieombudsmannen. I fortsättningen skall
enligt grundlagen riksdagen utse
minst två ombudsmän att fungera i
enlighet med grundlagen och den av
riksdagen för dem antagna instruktionen. Den nya grundlagsändringen
medger större flexibilitet än vad
som tidigare var möjlig. Ingenting
sägs längre om justitieombudsmannen
eller militieombudsmannen, och det
står riksdagen fritt att besluta om en
utökning av antalet ombudsmän.
1957 genomfördes en reform av ombudsmannainstitutionen, som innebar
en utvidgning av verksamhetsområdet.
Denna reform syftade bl.a. till en
vidgad och intensifierad tillsyn över
förvaltningen främst genom en ökad
inspektion.
Arbetsvolymen har under de senaste åren vuxit i en omfattning, som
icke kunnat förutses. De tre senaste
åren har klagomålen varit över 1.200
om året, dvs. 2% gånger så många
som för tio är sedan för JO :s vidkommande. Samtidigt har antalet ärenden,
där JO tagit initiativ under de båda
135
senaste åren uppgått till vardera omkring 190. Antalet nya ärenden steg
1964 till totalt över 1.400 och 1965 var
de 1.412. 1965 avgjordes sammanlagt
1.552 ärenden.
Den kraftigt ökade arbetsbördan
för JO och MO har också varit föremål för en granskning av 1963 års
JO-utredning, som i slutet av förra
året lade fram sitt betänkande med
förslag till reformer. Bl.a. önskade
man en omfördelning av ärendena
mellan JO och MO. Man ville frän JO
till MO överflytta tillsynen över domstol~- och åklagarväsendet, kriminalvärden, lantmäteriet samt polisens
verksamhet vad gäller brottsutredningar. Dessutom ville man låta tillsynen
och inspektionen i fortsättningen gälla
hela förvaltningen.
MO och öB har i sina remissvar
kritiserat förslaget, att MO skulle
övertaga de föreslagna områdena.
Detta, menar man, skulle beskära MO :s
möjligheter att verka på avsett sätt.
JO framhäller i sitt helt nyligen
avgivna remissvar, att han delar utredningens uppfattning, att inspektionsverksamheten rörande den statliga förvaltningen bör ges en större
omfattning än tidigare. Denna bör
icke som hittills vara begränsad till
lokala och regionala statsorgan utan
också omfatta centrala verk och myndigheter. På dessa ankommer till följd
av en ständigt fortgående delegering
från Kungl. Maj :t en betydande del
av den statliga maktutövningen över
de enskilda medborgarna, vilken till
viss del också omfattar statlig normgivning. K.M :ts till de centrala ämbetsverken delegerade maktutövning
är dessutom undandragen konstitutionsutskottets kontroll.
JO anser vidare, att åtalsskyddet
för taxeringsmän bör upphävas, något
som utredningen inte velat föreslå.
JO anser det ”självklart”, att tillsynen
över skatteärenden, som rör nästan
136
alla medborgare, också bör stå under
JO :s tillsyn. Beträffande kommunalförvaltningen ansåg utredningen, att
någon utvidgning av inspektionsverksamheten beträffande den oreglerade förvaltningen icke var påkallad,
men att inspektionerna behövde intensifieras vad gällde ”frihetsberövande åtgärder och sådana delar av
den specialreglerade förvaltningen, i
vilka de enskildas rättsskyddsintresse
är särskilt framträdande”. JO tillstyrker och förkunnar, att det föreligger ett ”påtagligt behov av en mera
ingående tillsyn av kommunalförvaltningen än den som hittills skett”.
Däremot avvisar JO tanken på ett
särskilt kommunalombudsmannaämbete. En sådan uppdelning av tillsynen över förvaltningen på två olika
ämbeten skulle försvåra tillsynen och
motverka syftet med den nuvarande
tillsynen. I stor utsträckning har den
statliga och den kommunala förvaltningen ett sådant samband, att en
uppdelning framstår som praktiskt
ogenomförbar. JO instämmer helt med
utredningen beträffande det önskvärda i att vissa bagatellartade mål
överlämnas till vederbörande överordnade myndighet. En restriktiv tilllämpning av JO :s skyldighet att pröva
klagomål kommer dock knappast att
uppväga en utökad omfattning av JOinspektionen vad gäller arbetsbördan.
Sannolikt blir det under alla omständigheter fråga om en utökning.
Enligt JO har man i det läget att
välja mellan en utökning av antalet
ombudsmän eller en begränsning av
de nuvarande ombudsmännens arbetsuppgifter. I det första fallet talar
man om det önskvärda i att bibehålla
det personliga moment, som JO- och
MO-ämbetena i dag säges utgöra.
Detta måste dock väga mycket lätt
gentemot det andra alternativet, att
avsevärt begränsa den enskilde medborgarens möjligheter att få sina
klagomål prövade. JO anser, att man
nu har kommit fram till det stadium,
”då det är ’oundgängligen nödvändigt’
med en utökning av antalet ombudsmän”.
JO :s synpunkter förefaller i hög
grad beaktansvärda. I tider av en
ständigt tilltagande maktkoncentration ter det sig nödvändigt att snart
sagt till varje pris åstadkomma ökade
möjligheter till kontroll över myndigheterna och klagomål för den
enskilde medborgaren. Det bör för
alla, som önskar en god kontroll av
myndigheterna, vara önskvärt med en
utvidgning av resurserna för riksdagens ombudsmän. Av skäl som anges av JO synes det rimligt att avstå
från en särskild kommunalombudsman. Ju större flexibilitet man kan
uppnå för kontrollmyndigheternas
vidkommande, desto bättre. Samtidigt
vore det dock felaktigt att tiga still
med ombudsmannaämbetets svagheter. Att en av JO eller MO prickad
tjänsteman, i form av ”erinran”, inte
har någon möjlighet att tillbakavisa
den beskyllning som riktats mot honom är en svaghet, som borde kunna
rättas till, även om det är svårt att
ange hur detta borde ske.
Betydelsen av det kontrollinstitut,
som riksdagens ombudsmän utgör, är
dock så stor, att varje utökning av befogenheterna måste hälsas med tillfredsställelse.
Jordbruksläckan
Från vanligtvis inte helt välunderrättat håll rapporterades det i vintras
att den socialdemokratiska partisekreteraren, Sten Andersson, förklarat
att nu måste regeringspartiet uppmobilisera alla de propagandaresurser,
som står till dess förfogande – inklusive radio/TV – för att klara sig ur
det underläge, som stockholms-Tidningens nedläggande försatt det i.
Den indignation, som vibrerade kring
Anderssons dementi, var monumental.
Efter att ha studerat den socialdemokratiska metoden att publicera sin
syn på jordbrukspolitiken, undrar
man emellertid om inte Andersson på
ett synnerligen ambitiöst sätt skapat
en pakt mellan parti, regering, utredningsapparat och fackföreningspressen, och lagt upp en strategi, som garanterar publicitet från såväl radio/
TV som pressen. Debaklet kring »jordbruksläckan» är bara ett alltför tydligt
exempel på hur man lyckas i PR-affä-
rer genom att verkligen anstränga sig.
Att jordbruksutredningens ordförande, landshövding Gösta Netzen, i mitten av februari tog bladet från munnen och presenterade sin, dvs. utredningsmajoritetens, syn på vår framtida jordbrukspolitik var i och för sig
ett övertramp, med tanke på att betänkandet inte torde föreligga förrän
långt fram på senvåren. Att den andra
parten i jordbruksstriden, jordbrukets
organisationer, skyndade sig att framlägga en helt annan ståndpunkt, förbättrar inte informationsläget, eftersom två tendentiösa versioner inte gemensamt skapar det opartiska material, som press och allmänhet har rätt
att begära.
~len inte nog med att Nctzen på detta sätt skyndade sig att skapa rubriker för majoritetssynpunktcrna. På
regeringens presskonferens samma
dag gav jordbruksminister Erik Holmquist sin företrädare en eloge; en sä-
ker garanti för ett Aktuellt-inslag.
Trots att man på socialdemokratiskt
håll försökte förklara bort kritiken
mot läckan, med att Netzen egentligen
inte velat yppa något förrän betänkandet förelåg med övertalats av de
insisterande jordbruksorganisa1ionerna, var man tydligen inte sämre förberedd på partikansliet än att man
samma dag kunde presentera det siffermaterial, som partiets jordbruks- 137
grupp räknat fram. På ett effektivt
sätt gav man nu allmänheten en
grundmurad uppfattning, om att de
priser, den betalar för sina jordbruksprodukter är oskäliga. Och i och med
att siffrorna i allmänhet publicerades
i en sidaartikel till referatet från Netzens avslöjanden, torde många tidningsläsare ha fått den uppfattningen
att de socialdemokratiska kalkylerna
var identiska med utredningens. SintIigen var partiets veckotidning och
fackföreningspressen snabba at>t följa
upp initiativet; Aktuellt i Politik och
Samhälle presenterade samma vecka
en stort uppslagen artikel med siffermaterialet, och matkostnadsfrågan
tycks ha legat fackpressredaktörer
synnerligen varmt om hjärtat just vid
samma tidpunkt. Mer effektivt torde
väl inte en PR-apparat kunna dras
igång!
Från socialdemokratiskt håll värjer
man sig ideligen mot beskyllningar,
att otillbörligt utnyttja massmedia,
med argumentet att speciellt statsråd
av naturliga skäl är VIP :s och reportrarnas högvilt. Även den, som har en
viss förståelse för detta resonemang,
torde emellertid anse det beklagligt,
när ordföranden i utredningar av
skilda slag använder sig av massmedia antingen för att enbart försäkra
sig om några minuter i Aktuellt eller
Dagens Eko, eller eventuellt för att
servera några utvalda delar ur majoritetsförslaget. Det är beklagligt när
någon, som hovrättspresidenten och
ordföranden i aktiebeskattningsutredningen, Erik Åquist, kallar till presskonferens utan att ha 11ågot att meddela. Men det är oanständigt när man,
som i fallet med förra vårens pressutredning, låter ett väntat förslag
»läcka ut» långt innan allmänheten
fått ta del av det fullständiga materialet. Inte nog med att de politiskt
intresserade går miste om möjligheterna att från början värdera en de- 138
batt med hjälp av alla tillgängliga fakta. Dessutom kan regeringspartiet, i
full förvissning om att massmedias
intresse för en fråga är av dagsländekaraktär, göra ett betänkande passe
innan det ens framlagts. Intresset för
pressutredningen svalnade mycket
riktigt innan det kompletta materialet
stod till allmänhe1ens förfogande, och
för närvarande är risken stor att politiker och ledarskribenter tröttnar på
sakdiskussionen i jordbruksfrågan och
har sin principiella ståndpunkt grundmurad långt innan någon sett det slutgiltiga betänkandet.
Om filmkritik
t:nder det kommande halvåret väntas ett antal andra betänkanden av
stor vikt komma au läggas fram,
främst förslagen om markvärdebeskattningen och hyresregleringens vara eller icke vara. Man kan bara framföra en stilla förhoppning om att respektive ordförande förmår hålla tand
för tunga, så att inte debatterna väcks
och falnar i förtid. Skulle något så-
dant ske, borde man kanske överväga
att införa förbud mot åtminstone den
typ av »officiella läckor», som presskonferenser med ordförande till sittande utredningar representerar.
Skulle någon kritiker falla på den iden att gå hårdare fram i sin
verksamhet än vad som kan anses opportunt och framför allt tendera till att inleda en principdiskussion med måhända betänkliga
konsekvenser så finnes enligt vad erfarenheten lär ha visat alltid
en utväg, nämligen att under sympatiska former förvandla filmkritikern till filmproducent. Efter en dylik metamorfos, grundligare och effektivare än någon au Ouidius’ skaldefantasi framskapad, torde man vara tämligen viss om att kunna begrava kritiken
och i lugn övergå till dagordningen.
Svensk Tidskrift 1936