Debatt och reflexer


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

357
DEBATT OCH REFLEXER
VÄGEN TILL REGIMSKIFTE
I en artikel i Svensk Tidskrift
nr 5-6 pläderar adjunkt
K.-G. Engquist för majoritetsval i syfte att ändra partistrukturen och därigenom
förverkliga ett regimskifte.
Mot detta resonemang reagerar folkpartiriksdagsmannen
Tore Billman, Karlskoga, tilllika vice ordförande i Forum
för Borgerlig Debatt, som i
stället ser den stora ljuspunkten i strävandena att åstadkomma en trepartisamverkan.
Denna är ett önskemål, som
utan ringaste tvivel är väl förankrat hos de borgerliga väljarna och MbS och Samling
66 talar sitt tydliga språk.
”Förändringens vind kommer
underifrån, från väljarmassorna, men det är än så länge
bara de första, kraftiga fläktarna de borgerliga partierna
fått känna på.”
I juninumret av ”Svensk Tidskrift”
förekommer en artikel ”Valsättet
och politiken” av adjunkt K.-G.
Engquist, vari denne pläderar för
införandet av majoritetsval för att
få till stånd en sådan ändring av
partistrukturen, att ett regimskifte
därigenom skulle kunna förverkligas.
Av riksdagsman TORE BILLMAN
Att majoritetsval skulle bryta
upp den nuvarande partistrukturen
och leda till tvåpartisystem här i
landet liksom på andra håll i världen kan få anses axiomatiskt, men
däremot är det inget axiom, att
detta skulle leda till regimskifte.
Enligt vittnesbörd i den socialdemokratiska ”Tiden” för några år
sedan har man på socialdemokratiskt håll varit ganska frestad av
tanken på majoritetsval – främst
av den orsaken att man genom en
lämplig konstruktion av enmansvalkretsarna skulle kunna uppnå
en solid majoritet i riksdagen och
därmed avhjälpa den f. n. sedan
flera valperioder tillbaka existerande, labila socialdemokratiska
”influensamajoriteten” i andra
kammaren.
Herr Engquist skall alltså inte
vara så säker på att hans medicin
ä_r hälsobringande för avsedd pahent. Om majoritetsval skall infö-
ras här i landet, så blir det sannolikt socialdemokraterna, som skriver spelreglerna och de ser nog till
att få dem gynnsamt utformade
för det egna partiet.
Ånej, majoritetsval är inte utan
vidare att betrakta som den säkra
kungsvägen till regimskifte.
Men hur skall man då bära sig
åt?
Herr Engquist påpekar, att man
bör utnyttja fördelarna med proportionalismen och angripa den ge- 358
mensamme motståndaren från flera håll, varvid oppositionspartierna bör följa sin övertygelses linje
men akta sig för frestelsen att ta
röster från varandra. ”Det gäller,
att trots konkurrensen mellan oppositionspartierna”, säger han,
”alltid i första och sista hand bekämpa huvudmotståndaren”.
Men, herr Engquist, detta går
inte ihop. Rekommendationerna är
sins emellan oförenliga. Oppositionspartierna har i över 30 års tid
följt sin övertygelses linje och hittills angripit den gemensamme
motståndaren från olika håll –
var för sig. Detta tillvägagångssätt
är ingalunda någon proportionalismens fördel utan bör snarare rubriceras som dess nackdel, ty metoden har lett till, att oppositionspartierna vid val efter val i huvudsak har tagit sina valvinster från
varandra och detta utan att därmed i någon nämnvärd grad ha gett
efter för den farliga frestelse, som
herr Engquist varnar för. Det av
E. rekommenderade sättet att gå
fram var för sig vid valen leder
oundvikligen till detta för oppositionen tråkiga resultat.
Artikelförfattaren hävdar slutligen, att ”först den dag regeringspartiet bringas i minoritet, är det
tid att söka oppositionens gemensamma kompromisslinje”. Detta är
beklagligtvis ett första klassens felslut. Som nyss påpekats, har oppositionen i över 30 års tid förgäves
försökt bringa regeringspartiet i
minoritet på det sätt, som herr E.
rekommenderar. Det har härigenom med all önskvärd tydlighet bevisats, att kompromissen mellan
oppositionspartierna måste komma
före valet – inte efter, ty annars
blir det inget ”efter”. En oundgänglig förutsättning för att oppositionspartierna vid kommande val
skall kunna bryta det politiska
dödläget är, att kompromissen mellan dem kommer till stånd före valet, så att de tre kan gå till storms
mot socialdemokraterna med förenade krafter och på basis av ett
gemensamt program i stället för
att som hittills öda kraft på inbördes strider. Lösningen på oppositionens problem är inte – som herr
Engquist säger – att varje parti
skall söka göra sig så starkt som
möjligt utan att de söker göra den
förenade oppositionen så stark
som möjligt. ”Förenade vi segra,
splittrade vi falla” är en sats som
alltjämt gäller och alltjämt är lika
aktuell.
Men, hävdar herr E., det är ju
en känd sak, att om oppositionspartierna hade gått tillsammans
vid tidigare val, så hade de förlorat
mandat till socialdemokraterna i
stället för att inhösta vinster. Det
har gjorda undersökningar visat.
Det är alldeles riktigt, att detta
skulle kunna inträffa.
En trepartisamverkan kan i vissa fall få ogynnsammare resultat
än en tvåpartisamverkan och
t. o. m. leda till mandatförluster,
om det vill sig illa. Motståndarna
till trepartisamverkan förbiser
emellertid, när dessa beräkningar
läggs fram, en lika viktig faktor i
problemet och det är den stimulans
till ökad röstningsfrekvens, som
en trepartisamverkan otvivelaktigt
skulle få. Det är en känd sak, att
röstskolkningen inom det borgerliga lägret f. n. är ett stort bekymmer. överallt får man höra, att
”vad tjänar det till att gå och rösta
så länge de borgerliga partierna
inte vill sluta med sitt inbördes
käbbel och göra gemensam sak mot
socialdemokraterna. Om jag röstar
eller inte röstar, spelar ingen roll,
ty det blir ingen ändring i alla
fall!” Man har med andra ord
tröttnat på att vid varje val se de
borgerliga partierna huvudsakligen
ta mandat från varandra, att se
dem ständigt göra på stället marsch
och inte komma ett steg närmare
regeringsmakten.
Den enda metoden att häva detta tröstlösa tillstånd – och den
enda, som hittills inte har försökts
– är att de tre borgerliga partierna vid nästa val går fram med ett
gemensamt alternativ till socialdemokraternas program, ett alternativ, som kunde tysta socialdemokraternas under radio- och TV-debatterna ständigt lika spefullt upprepade fråga: ”Vad har ni för alternativ till vårt program? Passa
på nu och tala om för väljarna vad
oppositionen tänker gå in för, om
den kommer i regeringsställning!”
På den frågan har oppositionsledarna aldrig kunnat prestera något
svar och att detta gjort ett mycket
dåligt intryck på väljarna är självklart. Det minsta man kan begära
är väl, att väljarna skall få veta –
före valet – vad oppositionen erbjuder dem för handlingslinje. Det
har de aldrig fått veta och följden
har blivit den utbredda ”vad-tjä-
nar-det-till-mentalitet”, som lett till
en betydande röstskolkning på den
borgerliga sidan.
Denna mentalitet måste brytas
mot tillförsikt och entusiasm och
detta kan inte ske på annat sätt än
genom trepartisamverkan. En så-
359
dan samverkan skulle locka de
många hundratusen röstskolkarna
på den borgerliga sidan till valurnorna igen, ty de skulle därigenom
återfå förhoppningarna om, att deras röster betyder något och utgör
ett effektivt bidrag till en borgerlig
valseger. Denna faktor är av större
betydelse än spekulationerna om
ogynnsam mandatfördelning.
Trepartisamverkan är den stimulans, som de borgerligt sinnade
väljarna väntar på. Om man driver en sådan intensiv och långvarig kampanj för denna ide, som
fallet varit med de flesta högeroch folkpartitidningar i landet sedan åratal tillbaka, så måste en dylik bearbetning småningom bära
frukt. Det har den också gjort och
det i en utsträckning, som partiledningarna ännu inte på allvar insett. Sådana symtom som MbS i
Skåne och ”Samling 66” i Göteborg talar dock sitt tydliga språk.
Man torde få räkna med att dessa båda första försök till trepartisamverkan kommer att följas av
flera, ty önskemålet om trepartisamverkan är numera utan ringaste tvivel väl förankrat hos de borgerliga väljarna. Förändringens
vind kommer underifrån, från väljarmassorna, men det är än så
länge bara de första, kraftiga fläktarna de borgerliga partiledningarna fått känna på.