Namn att minnas – Yngve Nilsson i Trobro


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

304
NAMN ATT MINNAS
YNGVE NILSSON I TROBRO
Den enda oförutsedda tilldragelsen vid
högerns riksstämma år 1965 torde ha
varit det delvis irriterade meningsutbyte, som uppstod i samband med
valet av partiets andre vice ordförande. Enligt en redan nästan ärevördig
och i betraktande av partiets sammansättning ytterst välmotiverad tradition
brukar denna post besättas med en
jordbrukare. Valberedningen hade också mycket riktigt till andre vice ordförande nominerat Yngve Nilsson i
Trobro, sedan tio år tillbaka en av partiets stöttepelare i första kammaren
och en av dess främsta landsbygdsrepresentanter. Så långt var allt väl.
Men när valet skulle förrättas visade
det sig att den hittillsvarande andre
vice ordföranden, Rolf Eliasson, ställde upp till omval.
När man ser tillbaka på den incident – för att tala diplomatspråk –
som härigenom vållades, verkar den
i hög grad onödig för att inte säga
meningslös. Bägge kandidaterna var
högt förtjänta män, väl meriterade
både kommunal- och rikspolitiskt och
så vitt man vet inte företrädande några
skilda åsiktsriktningar inom partiet.
Men det är inte detta som var det viktiga. Det viktiga var vad Gunnar Heckscher påpekade, när han i strid mot
all kutym som avgående partiordfö-
rande gjorde ett inlägg i valdebatten.
Han har kritiserats för detta, men i
betraktande av hur väsentlig hans
synpunkt var, kan man inte förneka
att det var nyttigt att den framfördes
och just av honom. Han framhöll båda
de föreslagnas obestridliga kompetens,
men underströk – måhända vis av
skadan – det önskvärda i ett helt nytt
partipresidium. Den nye partiledaren
borde, menade Gunnar Heckscher, vid
sin sida ha nya män som icke ur nå-
gon synpunkt var bundna eller belastade av ett förflutet i partiledningen.
Med tanke på situationen inom hö-
gern, som onekligen skulle vinna på
rent bord och en helt ny start av
friska, oförbrukade krafter är det svårt
att inte ge honom rätt. Det gjorde också riksstämman, när den med betryggande majoritet utsåg Yngve Nilsson
till andre vice ordförande. Därmed
fick också Skånes genom MbS-utbrytningen svårt skakade lojala höger en
välförtjänt uppmuntran.
*
Yngve Nilsson är nämligen skåning
med liv och själ, urtypen för den
trygga skånska bonde, hos vilken konservatismen är en naturlig läggning
snarare än frukten av teoretiska överväganden. Det är en konservatism,
som bygger på respekt för traditionen
och sund skepsis mot förhastade nymodigheter, men också sunt bejakande
av välbefogade reformer. Och för
Yngve Nilsson är det tradition såväl
att vara bonde som att vara konservativ politiker. Han har båda dessa kallelser bokstavligen talat i blodet. Ända
sedan 1600-talets mitt har hans släkt
varit rotfast i Trobro, som ligger utmed stora landsvägen ungefär två mil
söder om Kristianstad i närheten av
Tollarp. Härifrån kom den redlige
ledamoten av bondeståndet Nils Andersson och hans son Sven Nilsson,
som var med när ständerna 1810 valde
den förste Bernadotte till tronföljare.
Yngve Nilssons egen far, vars gård
han nu brukar, var högerpamp i landstinget. Det var en händelse som såg
ut som en tanke att just Yngve Nilsson
år 1955 avlöste Johan Nilsson som
ledamot av första kammaren. De var
veterligt inte släkt, men de var i hög
grad andligen befryndade, män av
samma kärnfasta skånska kynne.
Men innan dess hade Yngve Nilsson
gått den långa vägen inom partiet
samtidigt som han gjort kommunalpolitisk karriär. Han tjänade sina sporrar i ungdomsrörelsen på 30-talet, då
han fick den allt annat än lätta och
tacksamma uppgiften att som föreningsordförande på sin ort föra ungsvenskarnas talan mot ”de nationella”
och rensa ut alla tänkbara nazistsympatisörer ur sin organisation. Det
gjorde han – trygg och lugn som alltid men inte bara saklig utan också
frän i debatten – med sådan fram- 305
gång att han år 1941 valdes till
distriktsordförande i Kristianstads
län, på vilken post han kvarstod till
1947. Via ungdomsrörelsen placerades
han i länsförbundets styrelse och kom
snart att framstå som en av de starka
männen inom den en gång så mäktiga
Skånehögern. Redan år 1942 invaldes
han i Kristianstads läns landsting, där
han numera avancerat till ordförande.
Landstingsordförande är en befattning som inte många om ens någon
annan högerman bekläder, men så är
också landstinget i Kristianstads län
ett av de få i Sverige, som i alla tider
haft borgerlig majoritet.
Yngve Nilsson är emellertid, som
framgått, inte bara eller ens i första
hand politiker utan framför allt en
särdeles skicklig och driftig lantbrukare. I ”Sveriges potatiskällare”, som
den sandiga del av Skåne brukar kallas, där Trobro är beläget, har han genom klok rationalisering och intensivt bruk skapat en mönsteranlägg- 306
ning i sitt slag, för vilken potatisodling, kreatursskötsel och skogsavverkning är de huvudsakliga inkomstkällorna. Hans duglighet som yrkesman
i förening med hans goda handlag
som politiker har förskaffat honom
ett grundmurat anseende i hans hembygd. Om det sällsynta förtroende han
oberoende av partigränser åtnjuter,
vittnar vältaligt den hart när oöverskådliga mängden av hans allmänna
uppdrag. Man kan nästan inte motstä
frestelsen att göra en inventering av
katalogen som ett belägg för mångsidigheten av hans intressen och hans
verksamhetslust. Han är – eller har
varit – vice ordförande i Sveriges
bränneriidkarförening, ledamot av
styrelsen för Skänes hembygdsförbund, ordförande i Gärds ortsförbund
av RLF, ordförande i Gärds och Albo
härads hushällningsdistrikt, ordförande i styrelsen för skandinaviska banken i Tollarp, ledamot av styrelsen för
Villands, Gärds och Albo häraders
brandstodsbolag, vice ordförande för
styrelsen för lantmannaskolan i önnestad, ledamot av styrelsen för skandinaviska kreatursförsäkringsaktiebolagets Skänekontor och revisor i Skänska
hypoteksföreningen. I hemkommunen
är han ledamot av kommunalfullmäktige, vice ordförande i Tollarps skolstyrelse, vice ordförande i östra Vrams
kyrkoråd och kyrkostämma, ledamot
av Västra och östra Vrams pastoratsräd och styrelseledamot och huvudman i sparbanken i Tollarp. Dessutom
har han varit nämndeman vid Gärds
och Albo häradsrätt.
Puh! känner man sig frestad att utropa. Yngve Nilsson är verkligen inbegreppet av vad som brukar kallas
en ”samfundets stötte” och det förtroende han förstätt att förskaffa sig
på det lokala planet har under hans
tio är i första kammaren också i rikligt mätt kommit honom till del på
riksplanet. Han hör till de riksdagsmän som har tyngd, som utan stora
åthävor och utan popularitets- och
publicitetsjakt förstätt att skapa respekt för sina åsikter genom saklighet
och sunt förnuft. Inte minst jordbruksminister Holmquist har fått erfara att
Yngve Nilsson är en av jordbrukets
mest effektiva talesmän i riksdagen.
Vad är det då som främst utgör hans
styrka som politiker? Väl att han förenar en fast och konsekvent konservativ uppfattning – han har förvisso
ingenting till övers för MbS – med
stor förhandlingsskicklighet, med förmåga att få resultat utan att ge efter
i fråga om väsentligheter, och att han
visat sig vara en ordhållig person som
man i alla väder kan lita på. Det råder
inget tvivel om att den höger, som
utan att avstå från sin konservativa
grundåskådning vill verka för ett allmänt borgerligt samarbete, i honom
har fått en utmärkt presidieledamot.
G. U.