Ideologi eller ingenjörskonst

86
IDEOLOGI ELLER INGENJÖRSKONST
Kurt Samuelsson anser inte, att någon avideologisering
har ägt rum. Han vill i stället föra fram ideologierna i
debattens förgrund, och hans
bok »Är ideologierna döda?»
bör kunna verka i den riktningen, menar fil. lic. Leif
Carlsson, som här diskuterar
Samuelssons synpunkter.
De finnas- mest känd, och med
rätta, Herbert Tingsten – som gör
gällande att ideologierna är döda,
att dessa i vårt politiska liv på sin
höjd fungerar som pietetsfullt bevarade antikviteter, nyttjade av
söndagstalare för att förgylla den
grå men respektabla vardagshantering som ersatt forna dagars storstilade strider. Utjämning, balans,
rimlig grad av harmoni- följaktligen en utveckling från politik i
striktare mening mot förvaltning
av den samhällsmekanism alla i
stort sett tycker är någorlunda rimligt konstruerad.
Denna syn på ideologiernas död
skulle, kuriöst nog, kunna tolkas
som uppfyllelsen av en konservativ
önskedröm. En principiell uppslutAu fil. lic. LEIF CARLSSON
ning kring det bestående, en hos
alla grupper av betydelse dominant
anslutning till ett gemensamt
»Övervärde» – visserligen ej längre nationen eller Riket, utan Demokratin – en av fantasterier och
»teorier» endast i ringa mån besvärad strävan att åstadkomma en
effektiv förvaltning, en lugn utveckling på »saklighetens fasta
grund» – om denna bild av vårt
politiska liv vore korrekt, skulle
det då inte innebära att vi efter
många vedermödor, mycket anstötligt bråk äntligen återvänt till
den lyckliga tiden före ideologierna, före 1789 och före 1847?
En konservativ idylliker, angelägen att söka vad tröst han kan
finna i en föga gemytlig värld,
skulle kunna slå sig till ro med den
tanken, finna sig paradoxalt nog
ha anledning att skratta sist och
bäst – det blev alltså till slut hans
vänner i det flydda, Edmund Burke
och andra, som fick sin vilja fram,
när äntligen det bullersamma stå-
hejet från adertonhundratalet lugnat ner sig. En sådan tolkning –
som veterligen ingen av de ideologiska dödsattesternas utskrivare
gjort till sin – skulle i varje fall
inte finna stöd i Kurt Samuelssons
lika underhållande som sakrika
och skarpsinniga inlägg Är ideologierna döda? (Aldus, 11:75).
Ideologierna lever alltjämt och spelar en betydande roi i politiken,
och väl är det – eljest måste vi
uppfinna dem: de kommer att behövas även i framtiden.
Detta är summan på texten;
runt kärnan har arrangerats en
mängd redogörelser och analyser
för speciella politiska eller historiska problem, som Samuelsson
uppenbarligen avsett som understödjande illustrationer till sitt tema, men som läsaren en eller annan gång kan finna, visserligen
sällan ointressanta, men väl något
perifera.
Dit hör dock för ingen del det
nyttiga idehistoriska avsnitt som
inleder boken, grunden för det följande resonemanget. I raska drag
tecknas huvudlinjerna i de »stora»
ideologierna, de som av andra på-
stås ha i stillhet gått ur tiden. En
anmärkning skulle kunna göras:
det vill synas som om Samuelsson
något underdimensionerat konservatismen i denna framställning, väl
mycket låtit liberalismen dominera
scenen. I och för ~ig är det inte
svårt att förstå varför uppmärksamheten inriktats på det sättet.
Författaren får därigenom möjlighet att excellera i en analys av
de fundamentala, vördnadsvärda
oklarheterna i liberalismen som
ekonomisk teori – den osynliga
handen, den upplysta egennyttan,
intresseföreställningen och annat
87
mera. I sammanhanget påpekas ett
väsentligt, ofta förbisett faktum –
Karl Marx’ påfallande sammanhang
just med den liberala ekonomin.
Lika angelägen som Samuelsson är
att betona Marx’ originalitet i viktiga stycken – bland dem sysselsättnings- och kristeorien – lika
skarpt markerar han det faktum
att det i viktiga avseenden är i
samma tankevärld som Marx och
de stora liberalerna rör sig; liksom
för den delen även de konservativa, allteftersom dessa undan för
undan införlivar liberalismens
ekonomiska grundtankar i sitt andliga bagage.
När Samuelsson markerar denna samhörighet är det inte endast
för att korrigera en mindre rättvisande idehistorisk bild; han gör
det också för att detta är en av
utgångspunkterna för hans kritik
mot ideologiernas dödsförklarare.
Dessa rör sig, menar han, med en
falsk idealmodell av »den gamla
goda tiden», en tid av skarpa och
klara distinktioner, rena och hårda linjer, principiella, för att inte
säga absoluta skillnader och konflikter – en oförsonlighetens och
stridens värld som effektfullt kontrasteras mot den nu uppnådda avspänningen och idyllen: ideernas
värmedöd.
Så har det aldrig varit, hävdar
Samuelsson – mycket av tankegods och värderingar har redan
från början varit gemensamt eller
besläktat, öppna eller fördolda lån
har företagits, vagheter vid gräns- 88
områdena har motverkat den antagna oblidkeliga vakthållningen.
Det är »riktigare att uppfatta dessa
ideologier som grälande medlemmar av samma familj än som rasskilda, fientliga stammar, låt vara
att kommunismen genom sin diktatur bröt sig helt ut ur familjegemenskapen och genom sitt hot
att ensam överta arvet kom att ytterligare mildra oenigheten de
kvarstannande emellan: liberalismen, konservatismen och den demokratiska socialismen».
Denna bakgrund gör att Samuelsson kan avvisa tanken på en
drastisk »avideologisering». Däremot hjälper den honom självfallet
inte att bevisa att ideologierna nu
faktiskt spelar en större roll än
Tingsten och hans meningsfränder
gör gällande. Det tankefelet begår
han givetvis inte heller – den saken måste visas med andra metoder. På detaljerna i bevisföringen
kan här ej ingås. Skulle något avsnitt framhävas som särskilt intressant skulle det vara den relativt breda presentationen av det
amerikanska partisystemet, som ju
i vida kretsar uppfattas som det
klassiska exemplet på ideologisk
avrustning: har inte demokrater
och republikaner i det väsentliga
samma uppfattning, och rymmer
de inte båda alla nyanser? På ett
övertygande sätt visar Samuelsson
att denna tolkning är alltför ytlig
– uppenbart är, att republikanerna, som framgår inte minst av dess
nomineringar, verkligen är i princip mera konservativa under det
att demokraterna i betydande utsträckning präglas av vad Samuelsson med en liten typografisk vidlyftighet älskar att kalla »demokratisk socialism».
Att Samuelsson kommer till det resultatet att ideologierna lever beror,
något paradoxalt, framförallt på
att han söker dem just där så många teoretiker tror att de inte finns
– i praktisk politik. På ett hårdhänt sätt, som borde kunna vara definitivt spräcker han den naiva – ofta med stolt cynism framförda – tanken att det »egentligen» är intressen, förmodligen närmast ekonomiska klassintressen,
som avgör det politiska ställningstagandet. I en analys av vissa viktigare politiska sakfrågor, främst
från socialpolitikens fält, visar han,
hur klart ideologiska motiv uppenbart varit bestämmande. Till skillnad från sina store läromästare vet
han tillräckligt mycket om trista
fakta för att inse att både ATP och
skattepolitiken – de stora paradexemplen för att visa ideologiernas
bortvissnande – hanterats och avgjorts på ideologisk bas.
Om det nu är så – och jag är
övertygad om att Samuelsson i det
stora hela har rätt, även om han
en eller annan gång kan synas alltför generös när det gäller att urskilja ideologiska kvaliteter – hur
kan det då komma sig, att så många kompetenta bedömare i och utom politiken får ett annat intryck?
Samuelsson lägger ner mycken omsorg på att förklara denna synvilla. I grov förkortning kan hans resonemang kanske framställas så,
att politiker och partier av skilda
skäl ofta döljer sina ideologiska
motiv (kanske av oro att störa
marginalväljare), eller att de är
omedvetna om dem, inte tänker
särskilt mycket på vilka traditioner av ideologisk art som faktiskt
ligger bakom deras handlande, eller att de stundom rätt och slätt
tar fel. Om en politiker någon gång
tar ställning på ett sätt som djupare sett bäst skulle stämma med
en helt annan ideologi – som när
Gustav Möller argumenterade i
sjukförsäkringsfrågan på identiskt
samma sätt som högern många år
senare om ATP – är detta i sig
själv inget bevis på utjämning eller
avideologisering. Det är ett bevis på
något helt annat, att det inför ett
komplicerat problem, fullt av konflikter mellan medel och mål, mellan medel och medel och kanske
även mellan mål och mål, inte är
självklart att en politiker genast
skall kunna rätt bedöma vad som
på längre sikt bäst motsvarar hans
ideologiska grundståndpunkt.
Kanske kan man till förklaring
av intrycket av »avideologisering»
lägga ännu en faktor, som Samuelsson inte synes ägna större uppmärksamhet, den som skulle kunna kallas det rationalistiska pryderiet. Inte minst genom en missförstådd, genom hörsägen uppsnap- 89
pad »värdenihilism» har det i vida
kretsar, förefaller det mig, blivit
så att man nästan skäms över att
inte resonera »Objektivt», att man
tror att det är något tvivelaktigt,
kanske rentav farligt i att styras
av värderingar eller känslor. Därav
ett lätt hysteriskt fasthållande vid
»rationell analys», ett taktfast
stampande på »saklighetens
grund», som självfallet inte innebär att värderingar och ideologier
upphört att finnas eller att påverka
skeendet, endast att man inte kännes vid dem. Ett kuriöst, allmänt
spritt pryderi inför »konflikter»
kan ha verkat i samma riktning: en
sansad och hygglig person undviker gärna att ge uttryck åt »subjektiva» värderingar som ohjälpligen, om de formuleras klart, visar var gränserna går, var gemytet
och samförståndet upphör. Värderingen är när allt kanuner omkring, trots att många inte vill låtsa om det, till sin natur intolerant;
och det är fult det.
Kurt Samuelsson har inga sådana skrupler. Han vill så snart som
möjligt ha ideologierna, de oredavisade men väsentliga värderingarna, målföreställningarna, fram i
ljuset. Hans bok bör, eftertänksamt
läst, ha förutsättningar att verka
i den riktningen. Det bör kunna
leda till hårdare tag i debatten;
dess stridsglade författare lär inte
komma att saknas i bataljen.