Idéer och idyll
1966
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
–
,
IDEER OCH IDYLL
Herbert Tingstens »Från
ideer till idyll» är ett av de
mest stimulerande debattinlägg om den svenska demokratien, som har skrivits. Om
diskussionen skulle utebli om
de problem som här dragits
fram, beror det inte på författaren utan för den likgiltighet för politisk idedebatt
som länge har varit påtaglig
i vårt land, skriver fil. dr
Ivar Anderson, som i denna
artikel diskuterar en del av
Tingstens teser.
Den oscariska epoken i Sverige
har stundom skildrats i ordalag
som manat fram bilden av en stilla
idyll, ett samhälle som visserligen
hade sina skuggsidor men som för
de någorlunda välbärgade och väletablerade erbjöd en i stort sett
trygg och angenäm tillvaro. Den
· bilden har aldrig varit verklighetstrogen. När Anders Österling 1917
i :.Idyllernas bok» i melodiska
versrader återgav bilder och stämningar från skånska nejder och vå-
rens Lund – :.med fågelsträcket
83
Av fil. dr IVAR ANDERSON
över Dalbyslätten» – var det en
medveten flykt från verkligheten,
från världskrigets fasor, från fabrikssamhällenas gråa värld till naturen och dess beständiga glädjeämnen. sekelskiftets Sverige, då
det gamla bondesamhället börjat
upplösas av en våldsam industriell
expansion, var en tid av jäsande
oro, av starka motsättningar, politiska och sociala. Det var ingen
idyll.
När Herbert Tingsten som titel
på sin nya bok valt Från ideer till
idyll. Den lyckliga demokratien
(Norstedts förlag) har han som ofta tidigare spetsat till rubriken för
att fånga uppmärksamheten och
egga till debatt. Det syftet borde
han kunna nå även med en något
nedtonad rubrik, ty hans bok är
i sig själv ett av de mest stimulerande inlägg i diskussionen om det
demokratiska samhällets status
som gjorts på mycket länge. Uteblir ändå debatten om de problem
han dragit fram så beror det inte
på författaren utan på den likgiltighet för politisk idedebatt som
länge varit påtaglig i vårt land. Det
skulle i så fall bekräfta en av teserna i Tingstens bok: den lyckliga
demokratien där ideer och värde- 84
ringar i stort sett är desamma för
alla partier har en avigsida, den
saknar vitalitet och spänning. Välfärdssamhället är mätt och belå-
tet, men rent ut sagt en smula trå-
kigt!
Om detta tillstånd skall kallas
för »idyll» kan man naturligtvis ha
delade meningar om och Tingsten
håller väl inte så hårt på den definitionen. Det är naturligtvis inte
Österlings idyll han haft i tankarna utan ett lugnt och i stort sett
belåtet välfärdssamhälle, där man
är överens om de stora frågorna,
friheten, folkstyrelsen, de sociala
reformerna, och där man »i stället
för stridande åskådningar fått tävlande partibyråkratier». Han har
velat skildra hur i en rad av demokratier – som han kallar än
»lyckade», än »lyckosamma» eller
»lyckliga» – under några årtionden har skett en märklig förändring i politisk teori och praxis som
han betecknar som »avideologisering». De stora ideologiska nyckelorden, konservatism, liberalism, socialism, har visserligen inte blivit
helt oanvändbara, de brukas fortfarande i högtidliga sammanhang,
men i verkligheten spelar de en
ringa roll. Särskilt anmärkningsvärt är huru socialiseringskravet
försvunnit från den politiska dagordningen i alla dessa demokratier
och ersatts av krav på statlig planering och kontroll, krav som i
större eller mindre utsträckning
accepterats även av socialdemokratiens borgerliga motståndare. Den
högstämda och storvulna vokabulären från tidigare idedebatter verkar nästan löjlig i det praktiska
vardagsarbetet, i kommitteer, utskott och parlament, där det gäller
att i kompromisser och uppgörelser få ut det mesta möjliga av partiernas aktuella förslag.
Innebörden av detta är, enligt
Tingsten, att en hög grad av värdegemenskap uppnåtts i dessa demokratier i samma mån som de stora
reformkraven uppfyllts, en ekonomisk och social utjämning skett
och sammanhållningen kring folkstyrelsens grundvärden stärkts inför ett yttre hot – »diktaturerna
i öster har stimulerat demokratien». Perspektiven vidgas, Tingsten nöjer sig icke med att konstatera ideologiernas förtunning och
minskade betydelse i den aktuella
samhällsdebatten utan ger i olika
avsnitt boken en karaktäristik och
kritik av den parlamentariska demokratien som hör till det bästa
som skrivits på detta område. Synpunkterna är inte alla nya och inte
alla lika väl motiverade men de
framföras med en pregnans och ett
personligt, okonventionellt grepp
på ämnet och underbyggas med
färska och högst intressanta fakta
från olika länder, som gör denna
framställning till ett besvärande
dokument för demokratiens bokstavstroende och tungomålstalare.
Kritiken framföres icke för att
undergräva tilltron till den folkliga
självstyrelsen men väl att minska respekten för maktlystna och
grälsjuka partipåvar och karriärlystna funktionärer.
Här kan icke ges ett uttömmande referat av Tingstens bok. Den
framträder icke med anspråk på
att vara en vetenskaplig undersökning, även om den bör stå sig väl
inför vetenskaplig kritik. En svaghet, som författaren själv vidgår,
är att de samhällsekonomiska problemen behandlats flyktigt eller inte alls. Om de ekonomiska förändringarnas återverkan på åsiktsbildning och politiskt handlande har
han mycket litet att säga. Tingstens brist på intresse för dessa
problem vållar en ensidighet i hans
bedömning. Det torde bli anledning
för Svensk Tidskrift att återkomma till vissa synpunkter i denna
tankeväckande bok, t. ex. frågan
om möjligheten och lämpligheten
av samregering efter schweiziskt
mönster i andra »avideologiserade»
demokratier och vad som kan gö-
ras för att hindra att »Servicedemokratien» utplånar känslan för
medborgaransvaret. Blott ett par
randanmärkningar som avslutning.
Det samhälle som Tingsten ställer
i motsats mot den nuvarande idyllen var inte bara präglat av bryt- 85
ningen mellan stora ideer, livsåskådningar eller vad man vill kalla dem, utan i högre grad av brottningen mellan hårda realiteter som
satte sin prägel på program och
aktivitet. Det kommer säkert att
göras gällande från vissa håll att
även nu döljer sig bakom en skenbar avspänning verkliga motsättningar som, om de bryter fram,
mycket väl kan kläda sig i en ideologisk dräkt, där gamla mönster
och färger inte är svåra att känna
igen. Och vem kan undgå att förnimma de ideologiska spänningsfälten över stora delar av dagens
kulturdebatt? Kommer inte erfarenheterna av en dogmatisk skolpolitik att snart framtvinga en omprövning av mål och medel för all
undervisning och uppfostran? Behovet av en genomtänkt ideologi
gör sig märkbar på flera områden.
Den debatt som framkallats av
Gunnar Biörcks uppmärksammade
inlägg i Sv D vittnar härom. Ideologierna är inte döda men lusten
att diskutera dem är borta. Herbert Tingstens bok har skärpt kravet på en friare och friskare idedebatt än den som nödtorftigt täckes med gamla fraser och slagord.
,
IDEER OCH IDYLL
Herbert Tingstens »Från
ideer till idyll» är ett av de
mest stimulerande debattinlägg om den svenska demokratien, som har skrivits. Om
diskussionen skulle utebli om
de problem som här dragits
fram, beror det inte på författaren utan för den likgiltighet för politisk idedebatt
som länge har varit påtaglig
i vårt land, skriver fil. dr
Ivar Anderson, som i denna
artikel diskuterar en del av
Tingstens teser.
Den oscariska epoken i Sverige
har stundom skildrats i ordalag
som manat fram bilden av en stilla
idyll, ett samhälle som visserligen
hade sina skuggsidor men som för
de någorlunda välbärgade och väletablerade erbjöd en i stort sett
trygg och angenäm tillvaro. Den
· bilden har aldrig varit verklighetstrogen. När Anders Österling 1917
i :.Idyllernas bok» i melodiska
versrader återgav bilder och stämningar från skånska nejder och vå-
rens Lund – :.med fågelsträcket
83
Av fil. dr IVAR ANDERSON
över Dalbyslätten» – var det en
medveten flykt från verkligheten,
från världskrigets fasor, från fabrikssamhällenas gråa värld till naturen och dess beständiga glädjeämnen. sekelskiftets Sverige, då
det gamla bondesamhället börjat
upplösas av en våldsam industriell
expansion, var en tid av jäsande
oro, av starka motsättningar, politiska och sociala. Det var ingen
idyll.
När Herbert Tingsten som titel
på sin nya bok valt Från ideer till
idyll. Den lyckliga demokratien
(Norstedts förlag) har han som ofta tidigare spetsat till rubriken för
att fånga uppmärksamheten och
egga till debatt. Det syftet borde
han kunna nå även med en något
nedtonad rubrik, ty hans bok är
i sig själv ett av de mest stimulerande inlägg i diskussionen om det
demokratiska samhällets status
som gjorts på mycket länge. Uteblir ändå debatten om de problem
han dragit fram så beror det inte
på författaren utan på den likgiltighet för politisk idedebatt som
länge varit påtaglig i vårt land. Det
skulle i så fall bekräfta en av teserna i Tingstens bok: den lyckliga
demokratien där ideer och värde- 84
ringar i stort sett är desamma för
alla partier har en avigsida, den
saknar vitalitet och spänning. Välfärdssamhället är mätt och belå-
tet, men rent ut sagt en smula trå-
kigt!
Om detta tillstånd skall kallas
för »idyll» kan man naturligtvis ha
delade meningar om och Tingsten
håller väl inte så hårt på den definitionen. Det är naturligtvis inte
Österlings idyll han haft i tankarna utan ett lugnt och i stort sett
belåtet välfärdssamhälle, där man
är överens om de stora frågorna,
friheten, folkstyrelsen, de sociala
reformerna, och där man »i stället
för stridande åskådningar fått tävlande partibyråkratier». Han har
velat skildra hur i en rad av demokratier – som han kallar än
»lyckade», än »lyckosamma» eller
»lyckliga» – under några årtionden har skett en märklig förändring i politisk teori och praxis som
han betecknar som »avideologisering». De stora ideologiska nyckelorden, konservatism, liberalism, socialism, har visserligen inte blivit
helt oanvändbara, de brukas fortfarande i högtidliga sammanhang,
men i verkligheten spelar de en
ringa roll. Särskilt anmärkningsvärt är huru socialiseringskravet
försvunnit från den politiska dagordningen i alla dessa demokratier
och ersatts av krav på statlig planering och kontroll, krav som i
större eller mindre utsträckning
accepterats även av socialdemokratiens borgerliga motståndare. Den
högstämda och storvulna vokabulären från tidigare idedebatter verkar nästan löjlig i det praktiska
vardagsarbetet, i kommitteer, utskott och parlament, där det gäller
att i kompromisser och uppgörelser få ut det mesta möjliga av partiernas aktuella förslag.
Innebörden av detta är, enligt
Tingsten, att en hög grad av värdegemenskap uppnåtts i dessa demokratier i samma mån som de stora
reformkraven uppfyllts, en ekonomisk och social utjämning skett
och sammanhållningen kring folkstyrelsens grundvärden stärkts inför ett yttre hot – »diktaturerna
i öster har stimulerat demokratien». Perspektiven vidgas, Tingsten nöjer sig icke med att konstatera ideologiernas förtunning och
minskade betydelse i den aktuella
samhällsdebatten utan ger i olika
avsnitt boken en karaktäristik och
kritik av den parlamentariska demokratien som hör till det bästa
som skrivits på detta område. Synpunkterna är inte alla nya och inte
alla lika väl motiverade men de
framföras med en pregnans och ett
personligt, okonventionellt grepp
på ämnet och underbyggas med
färska och högst intressanta fakta
från olika länder, som gör denna
framställning till ett besvärande
dokument för demokratiens bokstavstroende och tungomålstalare.
Kritiken framföres icke för att
undergräva tilltron till den folkliga
självstyrelsen men väl att minska respekten för maktlystna och
grälsjuka partipåvar och karriärlystna funktionärer.
Här kan icke ges ett uttömmande referat av Tingstens bok. Den
framträder icke med anspråk på
att vara en vetenskaplig undersökning, även om den bör stå sig väl
inför vetenskaplig kritik. En svaghet, som författaren själv vidgår,
är att de samhällsekonomiska problemen behandlats flyktigt eller inte alls. Om de ekonomiska förändringarnas återverkan på åsiktsbildning och politiskt handlande har
han mycket litet att säga. Tingstens brist på intresse för dessa
problem vållar en ensidighet i hans
bedömning. Det torde bli anledning
för Svensk Tidskrift att återkomma till vissa synpunkter i denna
tankeväckande bok, t. ex. frågan
om möjligheten och lämpligheten
av samregering efter schweiziskt
mönster i andra »avideologiserade»
demokratier och vad som kan gö-
ras för att hindra att »Servicedemokratien» utplånar känslan för
medborgaransvaret. Blott ett par
randanmärkningar som avslutning.
Det samhälle som Tingsten ställer
i motsats mot den nuvarande idyllen var inte bara präglat av bryt- 85
ningen mellan stora ideer, livsåskådningar eller vad man vill kalla dem, utan i högre grad av brottningen mellan hårda realiteter som
satte sin prägel på program och
aktivitet. Det kommer säkert att
göras gällande från vissa håll att
även nu döljer sig bakom en skenbar avspänning verkliga motsättningar som, om de bryter fram,
mycket väl kan kläda sig i en ideologisk dräkt, där gamla mönster
och färger inte är svåra att känna
igen. Och vem kan undgå att förnimma de ideologiska spänningsfälten över stora delar av dagens
kulturdebatt? Kommer inte erfarenheterna av en dogmatisk skolpolitik att snart framtvinga en omprövning av mål och medel för all
undervisning och uppfostran? Behovet av en genomtänkt ideologi
gör sig märkbar på flera områden.
Den debatt som framkallats av
Gunnar Biörcks uppmärksammade
inlägg i Sv D vittnar härom. Ideologierna är inte döda men lusten
att diskutera dem är borta. Herbert Tingstens bok har skärpt kravet på en friare och friskare idedebatt än den som nödtorftigt täckes med gamla fraser och slagord.